Peka ut Kanada och det finns hockey på kartan.

Windsor är en förhållandevis lite ort på några hundratusen invånare, men är i närområdet kanske upp till en halv miljon, beroende på vem man frågar.

Vi pratar om en stad som vuxit på slätten, utan böljande landskap, utan bergsknallar i horisonten, men med den väldiga Detroit river som rinner mellan destora sjöarna St Claire och Lake Erie.

Det är ett land med ständig horisont, där Detroits skyline, down town, pekar mot himlen som i trots.

I Windsor kämpar några byggnader om att stoltsera på höjden, men det blir mest fåfängt. Centrala Windsor är bedagat, förorterna en oändliga räcka av fristående villor, bland dessa dyker det plötsligt upp en idrottanläggning, några av dem är hockeyhallar, smart byggda, minst två rinkar i en och samma anläggning, fullbokat schema från tidigt till sent, pojkar och flickor spelar hockey, män och kvinnor likaså. Spelar du inte, tittar du. Hockey finns överallt och med den här massiva turneringen, så sluter staden stolt upp. Alla frågar hur det går, alla undrar var vi kommer ifrån, alla är genuint intresserade.

Hur har det då gått…?

Nja, efter starten med lånad utrustning i söndags så borde allt ha blivit bättre väl med skydden på plats.

Frågan på det är, ja. Jag inser snabbt att även om mina skydd är slitna efter hockey upp till fem gånger i veckan, så är det ändå jämförelsevis, nytt, helt och rent. Jag har dessutom koll på mina grejor, vet hur skydden ska sitta.

När vi möter finska StUto delar jag och H på uppgiften.

Det är ett stressat lag som kommer till anläggningen. Bussen som skulle hämtat oss för att i tid lämna oss på arenan kommer inte. Vi får i hast packa in oss i vår hyrbilar och kommer sent till anläggningen. Inte optimalt.

Men vi står på is till nedsläpp och startar turneringen. Det är vi som inledningsvis tar kommandot, men finnarna är placeringssäkra och vet att passa puck. De gör första målet, gör ett till. Men vi kämpar oss in i matchen och kvitterar.

Spelet böljar fram i perioderna (2×12 + 15). När jag kommer in har H släppt in två puckar, gjort bra insatser och det är upp till mig att bära laget till segern.

En målvakt i aktion. Foto: KAI MARTIN

Men vi har en tendens att vilja spela upp pucken centralt i egen zon, att bli stirriga vid press och har svårt att få tryck i passen. Det innebär att jag omedelbums får göra mina räddningar, som adderas till flera. Det är, som alla vet, skönt att komma in i matchen.

Men en två mot ett-situation och ett sidledspass ställer mig. Jag är med över, men har inte samlat ihop skydden tillräckligt bra. Finnarna gör mål.

Förre elitspelaren Hannu Oksanen är spelmotorn som får sitt manskap att kugga i varandra.

Vi fortsätter kriga. Kvitterar, men drar på oss en och annan onödig utvisning som straffar oss dubbelt. Återigen utnyttjar finnarna sin spelskicklighet och se där, en omarkerad back får pucken, jag är med över i sidledsförflyttningen, hinner se skottet då det kommer, känner den ta i plocken. Dessvärre styr jag in den själv och det målet blir avgörande.

Vi trycker på, men trots att jag i slutsekunderna lämnar kassen för en utespelare stannar sifforna 3-4 till finnarna. Close but no cigarr och det kommer att bli värre. Jag återkommer till det.