Hon började prata i Stockholm. Vid stationen i Köping ser jag rönnbären lysa vackert rött

Hon pratar än. Tyst, servilt, envist. Om sitt trassliga liv.

Men… Köping?! Jag ska ju hem till Göteborg.

Jag bokade resan tur och retur Stockholm för några veckor sedan. Ville hålla priset nere. Pensionär. Klick. Lämplig avgång. Klick. Och så vidare.

Åker X2000 upp med fart. Avgång strax efter tio. Solen skiner. Det gör den inte i huvudstaden, där regnet vräker ner.

Jag ska på Oscarsteaterns premiär av ”Chicago” (läs recensionen här). Har tid över. Har för evenemanget klätt mig i den tredelade Walker Slater-tweedkostymen, som jag köpte i London i november. En rosa Hackettskjorta från Erikshjälpen i Kungsbacka, Paul Smith-slips från KFUM på Nordenskiöldsgatan, Göteborg, de blå Barkerskorna som jag hittade på Myrorna för några år sedan. På huvudet Borsalinohatten från Charlottenlund loppemarked i somras. Nu skulle den få en duvning i skyfallet. Lyckligtvis hade jag tagit med Samsø Samsø-regnjackan från Kirppu, Helsingør. Det regnade ju rejält.

Det blir en promenad över Klarabergsviadukten genom Cityterminalen mot Kungsgatan ned mot Vasagatan. Över Norra Bantorget och Västmannagatan upp mot Odenplan. Det regnar oupphörligt. Mitt mål är Tennstopet, legendarisk restaurang. Får ett fönsterbord i den ensliga lokalen, ditvisad av en ung servitris, som undrar om jag är ensam. Nej, inget insinuerande. Jag svarar med ett vemodigt leende ”Som du ser, jag är ensam”.

I högtalarna Prefab Sprout. Jag trivs redan. Får en meny av en servitör av äldre snitt (men yngre än jag), blir rekommenderad dagens lunch: Bœuf bourguignon. Det tackar jag ja till. Till det ett glas Côtes du Rhône. En karaff vatten till. En korg med bröd och smör. Jag smakar av vinet, väntar in maten, brer lite smör på brödet. Äter i stillhet. Vinet gifter sig mycket riktigt med rätten. Jag äter långsamt. Beställer ett glas vin till.

Ser människor ila förbi i det ihållande regnet. Tiden går. Jag får en fråga om kaffe av en kvinna klädd i svart. Hon bryter svagt, vackert på norska. Får kaffet lika svart som hennes klädsel. Låter tiden gå. Hör samtal i salongen utspinnas mellan stammisarna och personalen. ”Min” servitris med den norska brytningen förstår inte hur Maria Malmer Stenergard, utrikesminister, kunde hålla på Colombia istället för Norge när Sverige slagits ut ur VM. Jag bläddrar fram en bild i mobilen där jag visar min förtjusning iklädd en tröja med Norge i bokstäver efter framgångarna i hockey-VM i våras. Hon blir glad.

Timmarna har gått. Jag ber att få notan. Går på toaletten. Kommer tillbaka. Sitter en stund. Pratar med servitören om spellistan, som är hans. Berättar om att jag såg Prefab Sprout på Errols 1985. Han hade sett dem på Cirkus, trodde han. 90-tal. De hade spelat med stor perfektion. Som på skivorna. Men nu hade spellistan gått varvet runt. Han ville byta.

Perfektion!? Som Steely Dan? Bra idé, tyckte han och växlade över till det amerikanska bandet.

Jag gick ut i regnet. Mot A Marchesan, vintagebutiken med herrkläder. Det är som ett levande museum. Jag hittade en kanadensisk tweedkostym från 30-talet där för några år sedan. Den satt som skräddad.

I butiken sitter unga människor klädda som vore det för 90 år sedan. Eleganta. Stiltrogna. Jag fascineras, men lockas inte. Det blir för plikttroget.

Ut i regnet igen. Kläderna hos A Marchesan var för mindre formade människor än jag.

In hos Tweeds Gentlemen’s Clothier en bit upp på Odengatan. Kvalité, dyrt, men viss rea. Ut igen. Upp mot Odenplan. Ner mot Stadsmissionen på Hagagatan. En kik där och inte så dumma priser. Men jag nöjer mig. Är där mest för att fördriva tiden.

Korsar Odenplan. Kliver upp för Observatorielundens branta kulle. Behöver förena mig med regnet. Två glas vin, dito koppar kaffe och en karaff vatten kräver sitt. Hittar en avskild plats med utsikt. Strax efter kommer en löpare och en spatserare. Men jag klarar mig utan uppvaktning eller avslöjande.

Nedför kullen. Nedför Drottninggatan. Förbi Strindbergs forna adress.

Regnet håller andan. Jag genar nedför Barnhusgatan mot Norra Bantorget m, Vasagatan och in i Scandic Grand Central på Kungsgatan. Lobbyn är full. Jag korsar foajén för att kolla in där Kai Martin & Stick! gjorde comeback 6 april för 13 år sedan. Där den trånga scenen stod är det en ingång till Vasateatern. Hade jag inte en aning om.

Går till Teaterbaren, där det är stimmigt. En jazztrio spelar. Trummor, kontrabas och elgitarr. Loungemusik. Träffar en bekant. Kändisar strömmar till. Förväntningarna inför kvällen show höjs. Tar ett glas Amarone för att fördriva tiden vid fönsterplats mot Kungsgatan. Det är en timme till mitt sällskap kommer. Vännen N från Göteborg. Teaterman med en betydande karriär. Lever i Stockholm sedan 20 år.

Regnet har upphört. Jag väntar vid änden av den röda mattan. Kändisar kommer. Många stiligt uppklädda. Andra inte alls. Folket kommer som vore det vilken vardag som helst.

I vimlet dyker Mats Bäcker upp. Fotograf och musiker. Känt honom i nära 50 år. Han är stilenligt klädd. Mötet blir kärt. Han har ansvarat för bilderna från föreställningen.

Min kavaljer kommer. Vi kramas och hälsar på tusen och en personer. Hamnar i kön för vimmelfotografer. Vi poserar för en, för två… för fem fotografer.

In i foajén. Mer handslag. Så dags för show.

Efteråt tar vi tricken till Östermalm. Där bor han. Där har jag fått natthärbärge.

Vi sätter oss i köket. Omfamnar minnen. Omfamnar livet. Omfamnar vänskapen. Allt över lite vin och snacks. Klockan slår tolv. Vi knyter oss. Han med sin käraste. Jag I gästrummet.

Jag vaknar för tidigt, men klarar inte att somna om. Skriver recensionen. Är klar precis då N ska knacka på för att meddela att frukosten är serverad. Vi äter under samtal i köket. Kaffet är ljuvligt starkt. Han är tvungen att lämna.

Jag gör min morgontoalett. Packar. Skiftar byxor till de roströda Paul Smith, som jag köpte i somras på rea. Linnet – Boss – är från Røde kors i Virum. Linneskjortan – en Mads Nørgaard – hittade jag på Stadsmissionen, Stigbergstorget, i veckan. En blå , svartprickig snusnäsduk knyts runt halsen. Walker Slatera-väst och kavaj får ackompanjera bålen. Hatten på huvudet. Skorna på fötterna. Mot Östermalmstorget, ner mot Stureplan, Kungsgatan upp.

Staden har vaknat. Jag med den. Morgonrusning har klingat av. Jag viker av från Kungsgatan efter Hötorget nedför Målargatan för att vika av vid Gamla Brogatan. Där finns Sko-Uno med modeller som kittlade mitt 80-tal.

Går inte på Vete-Katten för fika till tåget. Ned till Centralstationen och in på Pressbyrån. En Mer, en kexchoklad, en musiktidning om Tom Waits.

Går till perrong 15. Har sedan tidigare insett att tåget jag valt hem är det långsamma. Det går över Västerås och Örebro. Stannar vid varje mjölkpall.

Kollar min biljett. Blir än mer sur på mig själv. Förutom att jag inte valt första klass, som jag trodde jag hade gjort, är jag placerad i gång; jag som vill titta ut under resan. Ja, än mer då den är lång.

Ringer hustrun efter lite SM-kontakt. Influensan har bitit henne. Hon är risig. Jag saknar henne. Längtar efter henne.

Tåget dröjer. Jag går perrongen fram och åter innan det är dags att gå ombord. Jag hittar min plats en trappa upp. Har förlikat mig med mitt öde. Får sällskap av en försagd flicka (läs ung kvinna), som sluter sig med hörlurar på.

Tåget fylls. I sätet framför mig sitter en ung kvinna som pratar. Hon pratar än då vi stannar till i Köping, där rönnens bär lyser vackert rött. Hon talar tyst, servilt och envist utan paus med någon som uppenbarligen lyssnar. Hon bjuder sitt liv, som hämtat från ”Snabba cash”. Hon kliver av i Örebro. Alla kliver av i Örebro. Hon talar förmodligen än.

Mitt tysta sällskap lämnar också. Tåget dröjer med avgången. Jag tar fönsterplatsen. Sitter där Kumla, Hallsberg, Laxå, Töreboda, Skövde, Falköping, Herrljunga, Vårgårda, Alingsås. Det är en timma kvar till Göteborg.