Flörtade med döden. Freddie Wadling hade döden när och närde ett intresse för döden livet ut. Foto: KAI MARTIN på den bild som TOM BENSON tagit av Freddie Wadling.
När jag träffade Freddie Wadling våren 1978 var han övertygad om att han inte skulle bli äldre än 30. Han var då 27, eller skulle bli, men vid den tiden hade myten om 27-åringarna inte riktigt fått fäste. Trots att 60-talsikonerna Brian Jones, Jimi Hendrix, Jim Morrison och Janis Joplin redan startat Club 27. Kanske var det därför som det inte slagit rot hos Freddie Wadling, som annars på något vis flörtade med döden.
Det skulle ju dröja till för tio år sedan, som han slutligen och verkligen gick ur tiden. Han hann med en hel del från detta mitt första möte och till slutet. Tack för det.
Nu går Freddie Wadling igen då Göteborgs konstförening ställer ut hans sista konst samtidigt som Henryk Lipp presenterar en hittills outgiven ny låt med Blue For Two. Titel? ”Living in the land of the dead”, förstås.
Freddie Wadling (1951–2016) var en sällsam kreatör – och samlare. Med punken frigjordes mycket av hans kreativa sinne samtidigt som han fann sina likar. Han spelade i tusen och en band, samlade sitt ”hov” i sina lägenheter – från Kaggeledstorget till Haga och vidare var han nu bodde. Det blev skräckfilmsvisningar för den församlade kadern, för döden låg Freddie Wadling nära hjärtat i något slags skräckblandad förtjusning.
När Göteborgs konstförening nu ställer ut hans konst är det emellertid långt från skräck. Istället handlar det om de verk som han sina sista år skapade på sin iPad. Helt digitala konstverk, som han lekt fram. En del triviala, men på sätt och vis också geniala. Andra med lite mer av Freddie Wadlings signum.
Vernissagen blev välbesökt när galleriet i Linnéstaden i Göteborg slog upp dörrarna fredag den 29 maj. Köerna ringlade långa och gjorde så till de övriga visningarna. Det blev framträdande med Flowers of Darkness i Freddies anda med de tidigare Cortexkollaboratörer Anna-Lena Karlsson och Pontus Lidgard samt Lädernunnans Nils Wohlrabe. Trångt, svettigt och uppskattat. Så till den milda grad att av en konsert blev det tre.
Jag var förstås inte på någon av dem, men däremot då utställningen lockade med releasefest av nya Blue For Two-singeln ”Living in the land of the dead” den 5 juni. Keyboardisten – och producenten – Henryk Lipp i gruppen har grävt i arkiven och vaskat fram detta guldkorn till låt (lyssna här). Det är en ambitiös produktion, som inte saknar sin storslagenhet i vare sig komposition eller arrangemang.
Kvällen bjöd dessutom på en föreläsning av Henrik Bogdan, professor i religionsvetenskap, med inriktning mot religionshistoria, på temat ”Från antikens odöda till dagens zombiefilmer – en religionshistorisk resa”. Måhända en smula torr med innantillläsande, men med en snygg anknytning till Freddie Wadlings intresse för skräck, död och zombier.
Singeln såldes, förstås, i klassisk sjutumsvinyl och den gick åt som smör i solsken. Efter professor Bogdans föreläsning spelades låten upp och även b-sidan (”The dead in the land of the living”), som väl mest eller helt var a-sidan baklänges.
Kvällen avslutades med en visning av ”George A Romeros klassiker ”The night of the living dead” – helt i Freddies anda. Men… jag har aldrig fullt ut tillhörs Freddie Wadlings kotteri och har definitivt inte varit, eller är, någon vän av skräckfilmer. Verkligheten är tillräckligt kuslig.
Men jag fick möjlighet att se den expansiva utställning, som bjuder så mycket mer än den digitala konsten, där alla arken finns om fyra till försäljning. Nej, de är inte signerade av Freddie Wadling av förklarliga skäl. Men får vid försäljningen ett äkthetsintyg av hans änka Bella Wadling och är snyggt inramade med passepartout och reflexfritt glas.
Vid ett bord ligger snygg komponerat, som en avskrädeshög med föremål från Freddie Wadlings samling. Saker som Göteborgs stadsmuseum ratat, alternativt inte fått plats med, efter utställningen ”Freddie Wadlings kabinett” (2017–2018), den som jag skrev om här.
Alla prylarna kommer att finnas för den hågade att fritt ta utställningens sista dag 18 juni. Varje sak kommer få en äkthetsgaranti, det vill säga att den kommer från herr Wadlings samling. Kanske bäddar det för kaos, men förhoppningsvis är de intresserade civiliserade människor och lika timida som Freddie Wadling själv var.
I galleriets sista rum finns slutligen foto hämtade från konstfotografen Tom Bensons kvarlåtenskap. Fascinerande bildkonst som dels visar på den starka vänskap som fanns mellan Tom Benson och Freddie Wadling och dels på Bensons skaparkraft och idérikedom med collageteknik långt före den digitala tiden. För mig är det personligen lite speciellt då min barndom delvis präglats av Tom Bensons fotokonst. Han och min far jobbade under en period ihop och min konstintresserade far fick några bilder av honom, som etsade fast i mitt unga jag. Dessvärre har bilderna försvunnit i diverse flyttar.
Jo, Freddie Wadling fängslar fortfarande. Både med sin konst och för sin musik med den så karaktäristiska rösten, som på denna nya Blue For Two-låt är synnerligen levande.
”I want be around here no more…”, inleder Freddie Wadling ”Living in the land of the dead”. Nähä. Kanske inte fysiskt. Men du är allstädes närvarande. Tack för det.
Har lämnat scenen. Musiklegendaren Nikke Ström har somnat in, 75 år gammal. Foto: KAI MARTIN
Det är bara några dagar sedan jag ringde dig. Jag hade hört att du blivit opererad. Ville visa min omtanke. Kanske med ett besök. Men åtminstone med ett samtal.
Jag träffade dig i december utanför, förstås, Pustervik. Du var i full färd med att affischera om Nynningens traditionella spelning 13 december. Du var vid gott mod, men besvärad av ditt hjärta, avslöjade du. Det hjärta som slagit ömt och starkt för så många.
I mitten på mars fick jag reda på att du hade besök. En musikervän som jag inte hade sett på år och dag gästade din spatiösa, vackra lägenhet på Linnégatan. Jag ville passa på att säga hej. Till henne. Till dig. Du var tagen. Orkade inte sitta med. När jag sa farväl låg du och vilade dig i din säng.
Nu nås jag av beskedet att du har klivit av scenen för gott. På din 75-årsdag. Operationen i april föll väl ut, enligt rapporten. Men tillfrisknandet ville sig inte riktigt.
Åh, Nikke…
Sista bilden. I december träffade jag Nikke Ström utanför Pustervik. Det blev min sista bild på honom och mitt nästa sista möte. Foto: KAI MARTIN
Du som hade ett kontakt från när och fjärran som få andra i Musiksverige. Du som brydde dig högt och lågt. Som var enveten och fantastisk. Du som ringde, ville uppmärksamma inte bara det du själv deltog i, utan också det som andra gjorde.
Min resa med dig tog sin start i Hvitfeldtska aula 1973. Nynningen var ute på en landsomfattande skolturné med ”Majakovskij”-programmet. Som nybliven poet, som upptäckt både Majakovskij och Jevtusjenko och dessutom en ung man med rockdrömmar var det mumma för ögon och öron. Det skulle dröja innan vi möttes. Kanske var det på Errol’s på Magasinsgatan 1978, då en tidig version av Tottas Bluesband spelade. Jag var i en euforisk tid, tiggde mig en plats på scen och sjöng en inspirerad blues, som ni i bandet välvilligt lät mig göra. Knapparna i min vita skjorta rök när jag på slutet av ”låten” slet upp den och blottade mitt bröst. Totta log buttert förtjust. Kanske du också denna sommarkväll på rockklubben, som kom att betyda så mycket för mig.
Kanske var du, tillsammans med Ensamma Hjärtan, bakom att försöka få Kai Martin & Stick! till Nacksving, det lokala, alternativa skivbolaget med inspelningsstudio vid Kungsgatans början. Det blev ingenting med det. Vi valde en annan väg. Men du och jag möttes i tusen och en andra sammanhang. På isen, när lite rockfolk spelade ishockey i Slottsskogsrinken på 80-talet. På korpplanerna vid Slottsskogsvallen när vid spelade sjumanna med dig som defensiv pjäs och Totta som tung centertank, som motståndare med mig i mål.
Det blev förstås C von, krogen du var delaktig i och som låg något kvarter från där jag bodde på Nordhemsgatan under en tioårsperiod på 80-talet. Jag minns inte när du fick din lägenhet på Linnégatan, men du var alltid generös med att bjuda in… alla. Det blev en mötesplats där för musiker från hela riket. Ja, också utanför.
Ditt kontaktnät var enormt och din förmåga att använda det var både ömsint och drivet. Du visste hur att boka en turné. Du visste hur man fick ekonomi i en flackande frilanstillvaro som musiker. Det visste inte bankerna när du sökte lån för att köpa lägenheten, då den skulle omvandlas till en bostadsrätt. Du fick nej och vände dig slutligen till Sparbanken på Orust, som hade koll på din verksamhet och var klok nog att förstå att den där lägenheten var ett kapital ömt att förvalta.
Jag kan inte räkna alla som du har spelat med. Från Nynningen blev det Nationalteatern och Nationalteaterns Rockorkester, Tältprojektet, vännen Totta i tusen och en konstellationer. Visst var du en centralfigur inom den svenska proggen, men framför allt inom den svenska rocken från det att du började spela på 60-talet och tog dig från ditt älskade Värmland till Göteborg, som blev din bas – oavsett elförstärkt eller akustiskt – från 70-talets början. Du spelade det mesta, men var ändå mest en bluesman.
När Rolling Stones pausade blev det en vända med Ron Wood i slutet på 80-talet. Vänskapsband upprätthölls och när Stones väl kommit igång med rockmaskineriet och gästade Stockholm för en exklusiv spelning på Cirkus 2003 var Nikke Ström förstås på plats. Jag träffade honom efteråt och beklagade mig för att inte ha varit där. Nikkes självklara svar var: ”Du skulle ha ringt mig. Jag hade ordnat en biljett.” Ja, förstås.
Ja, du fick till och med nöjet att spela med Augustifamiljen när Pustervik invigdes 26 april 2012. Ja, den kvällen då vi förenades på scen då Jörgen Cremonese och jag hade tiggt in oss på scen och spelade ett av Kai Martin & Stick!:s paradnummer ”Rör rör rör dig nu”. En monoton, repetitiv bastyngd, postpunkfunklåt. Du skulle spela med tummen, men vägrade redan under repetitionerna i din lokal uppe vid Konstepidemien.. Det blev bra ändå.
Förenade på scen. Två sjättedelar av Kai Martin & Stick! med Augustifamiljen med Nikke Ström som gäst på bas. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Jag vet inte riktigt i vilken ordning krognäringen tog sin början. Var det Lysekil först, med en scen för musiker att njuta av under sommarmånaderna? Eller var det C von med finrestaurangen Linnéus bredvid på Linnégatan…? Strunt samma. Du jonglerade verksamheterna samtidigt med musicerandet.
Med min journalistiska karriär blev det en självklarhet för dig att ringa för att få uppmärksamhet. Men det var också lika givet för mig att ringa dig för att höra vad som var på gång. Det var en ömsesidig respekt. Jag skrev om Nynningen, som återförenats, under mina sista ljuva år som nöjesjournalist för GöteborgDirekt.
Nu svarar du inte längre i telefonen. Nu öppnar du inte längre din dörr. Men minnet av dig kommer aldrig försvinna. Tack för allt Nils Åke Ström.
Under sitt förnamn Brita bryter Brita Lodmark Wallner ny mark för visan. Med lika delar förtjusning i popens och rockens uttryck.
Nu har göteborgskan kommit med sitt album ”Imorn en bättre dag”, har en försvarlig mängd spelningar på gång. Allt med musik som skapas av Brita, som gräver där hon står . med stort hjärta för Göteborg – och kärleken.
– Det är personligt, men också brett. Alla kan känna igen sig i mina texter, säger hon.
Hittat sitt uttryck. Med ett personligt tilltaloch uttryck har Brita Lodmark Wallner hittat rätt med sin vispop som sprakar rockigt. Foto: KAI MARTIN
Hon har knappt kommit ur startblocken i sin solokarriär. Men båda på skiva och på scen är hon tydlig med sin musik, sina texter och sitt uttryck. När jag såg hennes releasespelning på Pustervik (läs här) i början på maj stod det snart klart att det här var en artist som visste vart hon var på väg och hur det skulle göras. Jag tjuvkikade på låtlistan, såg hur hon – förutom att ha skrivit ned vilka låtar som skulle spelas – också hade gjort anteckningar om när hon skulle sköta sitt mellansnack.
Det var ingen slump. Är man på scen ska det vara en show och en show kräver sitt eftertänksamma och begåvade mellansnack.
– Det är skitviktigt! säger hon med emfas.
– Går jag på en spelning vill jag känna vem som står där. Låtarna ska vara sin egen tolkning. Det får inte bli tråkigt på grund av ett dåligt mellansnack. Men det började egentligen med att jag fuckade upp på en spelning och bara stod och babblade. Jag märkte att publiken skrattade. Plötsligt blev mellansnacket något naturligt.
Fullt ös på scen
Lägg till att även om hennes musik är sprungen ur visan är det fullt ös på scenen som gäller – oavsett om hon spelar med sitt band eller om hon uppträder i mer avskalade sammanhang.
– Låtarna bygger vi upp i replokalen tillsammans. Det är ju jag som har gjort dem, men när vi jobbar med dem och någon kommer med idéer säger jag sällan emot. Men jag hör ofta hur det ska låta och försöker få igenom arrangemangen. Så… ja, jag är väl en kapellmästare, förklarar hon.
– Inför varje rep gör jag en inchecksrunda och kollar av hur alla mår. Bossen bryr sig, säger Brita och ler.
Väl uppe på scenen får musiken energi, som lyfter redan spännande musik ytterligare.
– Jag tycker att det är spännande att ta klivet från det vi gjort på skivan till scen. Grunden i musiken är ju densamma, men det uppstår andra stämningar och en pirrighet live. Emil (Rydne, bas och altsaxofon), Anna (Krantz, keyboard och kör) och Solvej Ask (kör och klaviatur) träffade jag på Nordiska folkhögskolan då jag gick där. Där gick också Olof (Simonsson Vento, trummor), men honom kände jag sedan innan. Olle (Hultqvist, elgitarr, akustisk gitarr och elbas) har jag känt sedan barnsben. Han, som också spelar med In Cash, och jag har vuxit upp jämsides. Jag är glad att vi har haft en röd tråd i det vi gör och att vi har kul.
Du verkar så självklar på scen. Har det alltid varit så?
– Nej, för helvete! svarar hon snabbt.
– Det har jag fått jobba med. Precis som hur jag håller mig huvud, som liksom drar åt sidan. Det har blivit många timmar framför spegeln och har varit en utmaning.
Musicerande familj
Brita Lodmark Wallner kommer från en musicerande familj. Pappa Petter Lodmark är folkmusiker med en förkärlek för irländsk folkmusik. Styvsystern Tova Lodmark är tillsammans med Nelly Daltrey drivande i Pale Honey (”Men Tova har blivit mamma så bandet är i vilande”, skvallrar Brita.) I fadershuset nere vid Nya Varvet har Britas skapande spirat, för musik och låtar och skapats sedan barnsben.
– Pappa köpte ett ruckel, som han sedan renoverade. Nu har han köpt ett ruckel i södra Frankrike, nära spanska gränsen.
Låter ju perfekt för låtskrivarsessions…
– Det har jag redan haft. Men inte för någon av låtarna på plattan. Men jag ska dit i höst. Det blir perfekt. Det är en tyst liten by.
Gillar Göteborg
Brita gillar sin stad Göteborg, som figurerar flitigt i hennes texter. Hon är än mer förtjust i sin flickvän och skriver gärna om kärleken till henne. Men Brita är vidare än så i sitt skrivande och inspirationen kommer från både när och fjärran. Inte bara för att hon lämnat Nya Varvet för Backa och Hisingen.
Ta låten ”Söderhamn” tillägnad farmodern.
– Den skrev jag för länge sedan när farmor gick bort. Hon var dement och försvann egentligen tidigare än då hon dog.
Och ”Han är…”, som komponerades i hast på Öland.
– Olof gick på en äng och pratade i telefon i solnedgången. Jag skrev låten på en kvart, säger hon om stundens ingivelse och inspiration.
– Ett rum där jag befinner mig. En yta att ta på. En yta att se, förklarar hon ledorden för skapandet.
”Imorn en bättre dag” är inspelade i omgångar.
– Ja, vid fyra tillfällen. Vi började i november 2025 och gjorde sista inspelningarna i februari i år. Tre vändor i Stockholm, en i Göteborg. Först med trummor, bas och jag. Sedan byggde vi på och allt glitter kom till i Göteborg.
Energi. På scen är det mycket energi som förmedlas av Brita och hennes band – en bit ifrån hur hon är då man träffar henne. Foto: KAI MARTIN
Skivbolaget Comedia, som hon delar med bland annat Thomas Di Leva och göteborgska bandet Dogsmile, kom hon i kontakt på lite speciella vägar.
– Delvis var det via Emil Rydne i bandet, som jobbar med Claes Olson på skivbolaget. Delvis blev vi pitchade in av min brorsa. Men också genom Niklas Bergströms (producent och medarbetare på Comedia) fru, som visade ett Youtubeklipp med mig för honom. Jag träffade honom på en bar som var jättefull i Stockholm. Niklas skrev i min mobil ”Möt mig här” och en adress. Jag fortsatte festa, kom hem och skrev ett SMS dagen efter och undrade om han fortfarande var intresserad. Jag fick ett ”Yes! Jag väntar i studion”, tog min gitarr på ryggen och åkte till Järfälla där vi spelade in ”Trygghetsnarkoman”. Niklas blev tekniker och tillsammans med Claes Olson producenter för plattan.
Brita:
Är: Brita Lodmark Wallner, 23, från Göteborg.
Bor: I Backa med flickvän.
Jobbar: Som personlig assistent och som artist, låtskrivare och sångare.
Aktuell: Med spelningar och albumet ”Imorn en bättre dag”. (Lyssna här!”
Fascinerande. ”Ship song” spelas inte bara inom den gamla kinarestaurangen Kinesiska Murens väggar utan också på gatan utanför. Foto: LINA IKSE
När skådespelaren, manusförfattaren och regissören Emelie Strandberg inspireras av Marguerite Duras roman ”Emily L” blir det som ett drömspel. Men också ett spel med längtan, flykt, saknad, hopp och rädsla ständigt närvarande som en verklighetsmarkering. Duras bar vid Seines utlopp har blivit Kinesiska Muren i Göteborg. Den forna kinarestaurangen nere vid Skeppsbron med Göta älv bara meter bort. Utanför passerar promenerande människor, cyklister som hastar förbi, färjor som korsar älven. Gatan utanför och de som är där blir snart vittnen, ja, statister, till detta skådespel, som valt att inte stanna innanför den forna restaurangens väggar.
Caroline Andréason är den sköra kvinnan, som väntar. Väntar på sin väninna, sin käraste, på att forna tiders stämningar ska uppstå igen. Hon vill prata om dem. Inte ältande, men som om hon måste konfirmera minnet för att väcka allt till liv. Annika Nordin spelar väninnan, hon som går, som lämnar, som har ett nonchalant, lätt världsvant anslag. Hon spelar på svaren, som den allvetande som inte egentligen vill bära på ansvaret för sin kunskap.
Platsen är en bar/restaurang/kafé som växlar mellan att heta Glömska, Smärta, Memoria eller Le Temps de Ceries beroende på var i pjäsen man är.
Skiften. Ägarinnan (Johanna Westfelt) och hennes dotter (Hanna Holmqvist) ändrar kostym efter etablissemangets namnbyten under pjäsen. Foto: LINA IKSE
På ett elegant sätt skiftar så ägarinnan (Johanna Westfelt) och hennes dotter (Hanna Holmqvist) kläder – utsökt kreerade – utifrån etablissemangets namnbyten. På samma sätt ändrar de subtilt sina karaktärer. Ägarinnan som vill lämna för Vietnam, lämna över till den vuxna dottern, som osäker inte klarar ansvaret.
I baren sitter paret som ömmar för en konstant berusning. Allt i saknaden av ett förlorat barn och en förlupen hund.
Dialogen är vackert applicerad från romanen. Avskalad, dröjande, eftertänksam, men med dramaturgins skickliga tempon som ständigt pockar på uppmärksamhet. De sex skådespelarna vårdar texten ömt, i en närmast poetiskt vardagston. Ständigt närvarande är också koreografin. Annika Söderling druckna kvinna är otäckt skickligt gestaltad i både kroppsspråk och mimik utan att ett ord, emellanåt, yttras.
Än mer elegant blir det alltså då Skeppsbron utanför blir scen. Först dörren ut, som tjänar som både entré och sorti. Sedan kafébordet utanför, där koreografin åter står i centrum för händelsen i samtalet som sker där samtidigt som John Lalér läser skeendet i skydd för väder och vind. Därefter en triodans med stolar en bit ut på gatan med Anna Söderling, Hanna Holmqvist och Caroline Andérsen när John Lalér upprätthåller recitationen.
Något som förstås ger stark effekt denna soliga torsdagskväll då ljuset lyser starkt utifrån och agerar effektfulla strålkastare. Men det här är en föreställning som också kommer anta utmaningen med definitivt bistrare väder.
Det är i sanning fascinerande teater. Som om det inte räcker med att pjäsen spelas i rummet som också är restaurang med möjlighet att äta för den som önskar. Eller utanför med restaurangens fönster mot gatan som tittskåp för ett stumfilmsagerande. Ja, det blir ett drömspel med verklighetsanknytning. Allt blir påtagligt nära, skådespelarna stryker kring borden, varje fras och skiftning i karaktärernas förändringar är hudnära utan att vara påträngande. Vi får ett skådespel i rummet som vore det i en bar vid Seines mynning. Till detta Fanny Umærus pianospel med franska chansoner och, förstås, Nick Caves ”Ship song” i en skir, närmast lyrisk version.
”Ship song”, Kinesiska Muren, Göteborg. Premiär 21 maj 2026. Spelas till och med 30 maj.
Manus och regi: Emelie Strandberg, pjäsen baserad och inspirerad på Marguerite Duras roman ”Emily L”.
Rumslig gestaltning och kostym: Maria Safronova Wahlström.
Koreograf: Sara Suneson.
Musik/musiker: Fanny Umærus.
Skådespelare: Annika Nordin (hon som gick), Caroline Andréason (den väntande), Johanna Westfelt (ägarinnan), Hanna Holmqvist (ägarinnans dotter), John Lalér (den store mannen) och Anna Söderling (en mycket liten kvinna).
Håller formen. När Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band visar killarna med emfas hur väl de har bevarat formen. Ja, till och med finslipat den. Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN
Rondo, Göteborg.
Publik: Utsålt (precis som de övriga spelningarna).
Bäst: Spelglädjen.
Sämst: Visst kunde Bo Sundström har pratat lite mer.
Fråga: Jag tror inte på 35 år till, men om tio år ska de vill klara av att göra en ny show, väl…?
När jag igår kom för att hämta mitt barnbarn vid hans förskola beläget vid ett friluftsområde kom en man och en kvinna joggande. Framme vid parkeringsplatsen vrålade han ”Du kommer döda mig”, hukade vid en betonggris och kämpade efter andan. Jag frågade om hon körde med honom. Det visade sig att det var en lättfotad dotter som tvingat ut sin pappa i joggingspåren och kört skit ur honom. En skillnad på 30 år och 30 kilo, som han flämtande berättade.
30 år…?
Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band. Gör det med en påkostad show, som i och för sig mer är en ambitiös konsert, där gruppen med emfas visar på sitt kunnande, sin charm och sitt smittande låtskrivande. Det är, precis som dottern beskriven här ovan, med lätta fötter som de iscensätter sitt firande med ”Il Magnifico”, namnet som showen har fått. Bo Kaspers Orkester håller formen och stilen.
Jag har följt bandet sedan nära nog starten. Tjusats av musiken, som en gång tog sats någonstans i mötet mellan svensk pop och jazz på 60-talet, soul och något soundtrack till Hasseåtages en och många revyer. Bandet har kivats sig fram på vägen (läs gärna min intervju inför Rondo här) och emellanåt har det varit kris i orkestern. Ja, så till den milda graden att det har märkts på scen. Det är ingenting som killarna har medgett eller luftat offentligt, men det har varit tydligt. De har hittat medel för att rensa luften, att tillåta dividerande åsikter får vara just det och ändå jämka ihop. Det som väl ingen i bandet har lyckats med i sina relationer har man lyckats med som musiker. När de gick ner på klubbnivå i början på millenniet då de gästade Nefertiti i Göteborg (något man kan höra på livealbumet ”Samling Sto – Gbg (live)”, som kom 2004) fick man syre igen. För det är i skapandet av musik, antingen i replokalen, studion eller, kanske, främst på scen som något uppstår.
Bo Kaspers Orkester står och svänger när andra faller.
Mycket av allt. ”Il Magnifico” med Bo Kaspers Orkester är en konsertshow som innehåller det mest. Foto: KAI MARTIN
Bo Kaspers Orkester har ett tilltal som tilltalar. De är eleganta, några med en cool dandylook som borde vara pinsam för män kring 60, men som funkar. Musiken svänger katten (det var länge sedan jag rumpdansade så som denna kväll), groovet och samspelet mellan basisten Michael Malmgren och trummisen Fredrik Dahl är skoningslöst. Oavsett vilket tempo man sätter. Till det , den musikaliske häxmästaren, Mats Schuberts förmåga att elegant ikläda sig olika musikaliska roller vid sina keyboard (eller dragspel): från Jan Johansson till Mathhew Fisher (Procol Harum) eller Chris Martin (Coldplay) utan att någonsin förlora sin identitet. Bo Sundström är en karaktäristisk sångare, som på samma vis lyckas skifta från visa till disco, från arenarock till soul.
Sedan länge är Robert Östlund gitarristen som sömlöst agera skickligt inom Bo Kaspers Orkesters alla genrer. Dessa skiften som egentligen aldrig märks, för musiken är – oavsett inspiration – vattenmärkt Bo Kaspers Orkester. Blåsarduon John-Erik ”Jonne” Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner hottar upp soundet precis som slagverkaren Niklas Gabrielsson Lind gör med rytmen.
Det blir mycket, oavsett om det är tillbakalutat eller fullt ställ. Vi får möta Bo Sundström i ensam, avskalad duett med Fredrik Dahl i den till deras döttrar tillägnade ”Brev”. Vi får skaka loss till ”Diskotek”, där en kvinna bjuds upp för en danstur på scen. Vi får drabbas av storpolitikens vansinne i videon – och låten – ”Dansa på min grav”. Eller tjusas av outrolåten ”Vi kommer aldrig att dö” med lyriskt, inledande trumpetspel av John-Erik ”Jonne” Bentlöv.
”Il Magnifico” använder sig av mycket bakgrundsfilmer. Lite som Håkan Hellström utvecklat till en konstform de senare dryga tio åren. Flörtar Håkan Hellström med Charlie Chaplin (i ”Du är snart där” på scen ackompanjeras låten de senaste tio åren av finalen på Chaplins ”Moderna tider”) så gör Bo Kaspers Orkester det med Buster Keaton till ”Det går en man omkring i mina skor”. Ibland blir det rent konstnärligt och poetiskt, emellanåt rena videor (som ”Dansa på min grav” och ”Puss”) eller dokumentära, som i ”Semester” med filmklipp på killarna från 30 år tillbaka.
Ja, 30 är år svindlande. 35 år lite mer ändå. Men än mer svindlande är att Bo Kaspers Orkester gång efter annan hittar spelglädjen och förmedlar den på scen. Här har man knappt hunnit hämta andan efter sin framgångsrika sejour på Göta Lejon i Stockholm (premiär 19 mars i år) inför hart när utsålda hus förrän det är dags för Rondo.
Visst, det är en inrepad show. Danssteg ska limmas samman med musik, takt och ton som ska funka till ett i stor sätt inövat mellansnack. Låtlistan, vad jag förstår, ruckar man inte på från en gång till en annan. Men å andra sidan spänner den över hela karriären från debutsingeln ”Det går en man omkring i mina skor” till nyligen släppta, nyskrivna ”Tonårsland”. Det är en statisk produktion, så sett. Om det märks? Inte ett dugg. Bo Kaspers Orkester gör det igen.
”Il Magnifico”, Bo Kaspers Orkester, Rondo, Göteborgspremiär 13 maj 2026. Spelas till och med 17 maj.
Bandet: Bo Sundström, sång, akustisk gitarr, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, kontrabas och elbas, tillsammans med John-Erik ”Jonne” Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner och klarinetter, Robert Östlund, gitarr och dragspel, och Niklas Gabrielsson Lind, slagverk och sång.
Manus, regi och koreografi samt koncept: Yasmine Garbi. Hon har dessutom regisserat , skrivit manus och koreograferat videorna ”Dansa på min grav” och ”Puss”, som ingår i showen.
Visuell produktion: Green Wall Designs, David Nordström Abelli.
GBG ÄLSKAR BRUCE med GÖTEBORGS SYMFONIKER och STEFAN ANDERSSON, STEGET, DANIEL LEMMA, ARVID NERO OCH JACKIE MERE
!!!
Springsteen i Göteborgs hjärta. Med Göteborgs symfoniker bjöd Göteborgsartister in till en fullödig kväll med Bruce Springsteens musik kopplad till Göteborg via presentatör Ina Lundström. Foto: KAI MARTIN
Göteborgs konserthus.
Publik: Utsålt (drygt 1200).
Bäst: Martin Schaubs initiativ och orkestrerande.
Sämst: Ljussättningen på scen och att rörklockorna inte hördes.
Fråga: Vad tar Martin Schaub på sig för nästa uppdrag…?
Det pågår en märklig diskussion media om Valter Nilsson – det stora göteborgska genombrottet 2026. Om hans genuinitet, Göteborgs- och arbetarkoppling. Stockholmsjournalister/-recensenter känner sig vilsna i referenserna från rikets andra stad, GP:s förre kulturchef Björn Werner litar inte på Valter Nilssons koppling till den göteborgske arbetaren och menar att han utlämnar det segregerade Göteborg i sina texter samtidigt som han romantiserar sina karaktärer.
På sätt och vis skulle både Håkan Hellström och Joel Alme kunna ha skrivits in i debatten, för där finns samma sätt att skriva låtar. I ett vidare perspektiv kan man lyfta blicken över Altanten till New Jersey och USA där Bruce Springsteen stått som en grogrund för skapandet av myten om städer, karaktärer och land. Förlorare, vinnare, romantik och kärv verklighet, vunnen som försvunnen kärlek… allt samsas i ögonblicksbetraktelser, som vunnit hjärtan världen över sedan 70-talet.
Det finns en myt, för jag tvekar om att den är sann, att Bruce Springsteen har ett särskilt hjärta till Göteborg. Att det mynnar i de legendariska spelningarna 8 och 9 juni 1985 på Ullevi. Då, då han fick arenan att gunga så till den milda grad att det blott var försynen som gjorde att Ullevi inte rasade. Förstärkningsarbete gjordes och många år senare har Bruce Springsteen med E Street Band gång efter annan återvänt för den ena minnesvärda konserten efter den andra. Alltid med myten om kärleksrelationen spinnande mellan honom och Göteborg.
Jag tror, ärligt talat, att den relationen har han till de flesta spelställen han gästar. Men samtidigt är Göteborg + Bruce sann och det är det som fått Martin Schaub att inte bara komma med förslaget utan också iscensätta denna gigantiska uppgift att musikalisk förena Bruce Springsteens musik med Göteborgs symfoniker och en rad kära artister från staden. Till detta Ina Lundström, programledare, komiker, matlagare och Bruce Springsteenfantast som presentatör.
Jo, hon kan sin Springsteen och hon kan sin Göteborgsromantik lika väl som de tidigare Göteborgsartisterna nämnda ovan. Hon binder en snygg väv med citat och skrönor, ögonblicksbilder med nostalgi som elegant förenar just Bruce med Göteborg.
Martin Schaub har gjort ett hästjobb med den här konserten. Han är sannerligen ingen duvunge gällande liknande uppdrag. Jag nämner bara ”This woman’s work – a tribute to Kate Bush” (2018), som kanske hans främst insats. Men så mycket mer har gjorts genom åren.
Det handlar alltså om att klä Bruce Springsteens musik – oavsett om det är rock, ballad, låtar från tungt wall on sound-producerade ”Born to run” eller avskalade ”Nebraska” – som ska kläs i symfonisk dräkt. Martin Schaub gör det med känslig och fantasifull hand. Visst kan det någon gång – som i ”The river” bli en smula överlastat. Men det är en randanmärkning. För arrangemangen sveper in musiken i både storslagenhet och intimitet, lekfullhet och allvar. Det är skickligt.
Allt börjar med ett intro hämtat från ”Jungleland” där violinsten och förste konsertmästare Sara Trobäck spelar temat från sin position mitt bland de 23 överraskade i loge G. Denna start möts av Arvid Nero, som möter publiken i loge B på samma sätt, med ”One minut you’re here”. En pigg inledning, men inte desto mindre känslosam.
Sångarna Stefan Andersson, Daniel Lemma, Arvid Nero, Jackie Mere och duon Steget (sångerskan Matilda Sjöström och Nils Dahl, klaviatur) har bjudits in till att tolka olika låtar. Därmed sätts också en personlig ton för var och en av dem. Stefan Andersson står för det trygga. Bredbent, stabil placerad på scengolvet gör han Springsteen som bara Andersson kan. Det blir utmärkt. Daniel Lemma är kanske den som mest förvandlar var och en av de låtar som han sjunger till sina. Han har en röst som charmar och som är personlig i minsta beståndsdel. ”Rosalita”, som kommer mot slutet av andra set, förvandlar Konserthuset till ett livfullt, entusiastiskt hav. Jackie Mere inleder ”Adam raised a Cain” i ett arrangemang som vore den en del av en musikal. Mycket läckert. Men kanske skulle man vågat fortsätta så, för resten blir inte lika kittlande av denna en av mina favoriter ur Springsteenkatalogen.
Där faller efterföljande ”Dancing in the dark” in i bättre harmoni med röst, låt och arrangemang för Jackie Mere. Arvid Nero har, om än inte lika tydligt som Daniel Lemma, en karaktäristisk röst. Han har en fin intim känsla i både ”One minut you’re here” och ”The river”. Är klockren i rock’n’rollosande ”Working on the highway”, men när han försöker spänna musklerna i textmassiva ”Born to run” går han en smula vilse.
Mest spännande blir när Matilda Sjöström, sångerskan i Steget, tar sig an ”Jungleland”. En klenod i Springsteens katalog och som han några år efter parhästen, saxofonisten Clarence Clemons bortgång 2010 vägrade att spela. Men… just i Göteborg, på Ullevi antog brorsonen Jake Clemons utmaning 2012 och skapade ett känslosamt ögonblick och en magisk version av låten då den för första gången spelade igen.
Jo, det är ju något speciellt med Bruce Springsteens muskulösa, starka stämma mot det köttiga saxofonsolot, som i all sin briljans aldrig vill ta slut. Men Matilda Sjöström utmanar inte med kraft utan känsla, skapar sin stämning, ger sitt intryck som ger avtryck. Till detta saxofonisten Cecilia Moore, som även hon väljer att inte utmana Clarence Clemons kraft, men söker sin tonalitet, sitt språk utan att ge avkall på solots melodiska rikedom. Mycket skickligt. Mycket rörande.
”Gbg loves Bruce” blir en fantastisk kväll med några skavanker. Men ändå med ruset som från vilken Bruce-konsert på Ullevi som helst. Myten om ”Gbg loves Bruce”…? Den lever.
”Gbg loves Bruce”, Göteborgs konserthus, fredag 8 maj 2026. Konserter även 9 maj, 15.00 och 19.00.
Initiativtagare, kapellmästare och arrangör: Martin Schaub.
Scenisk och dramaturgisk konsult: Jenny Schaub.
På scen: Göteborgs symfoniker under ledning av dirigent Erik Arvinder.
Bandet: Martin Schaub, klaviatur, gitarr och sång, Cecilia Moore, baryton- och tenorsaxofon, sång och slagverk, Henning Sernhede, gitarr och sång, Julia Fahltin, bas, och Magnus Boqvist, trummor.
Sångare: Stefan Andersson, Steget (Matilda Sjöström, sång, och Nils Dahl, klaviatur och sång), Daniel Lemma, Arvid Nero och Jackie Mere.
Presentatör: Ina Lundström.
Låtlista:
Intro med delar av ”Jungleland” (med förste konsertmästare Sara Trobäck, violin).
One minut you’re here (Arvid Nero)
Atlantic City (Daniel Lemma)
No surrender (Daniel Lemma)
Hungry heart med inslag av Waitin’ on a sunny day (Stefan Andersson)
Adam Raised a Cain (Jackie Mere)
Dancing in the dark (Jackie Mere)
The river (Arvid Nero)
Brilliant disguise (Stefan Andersson)
The wrestler (Steget)
Jungleland (Steget)
Street of Philadephia (Jackie Mere – först i andra set med övriga låtar som följer:)
Working on the highway (Arvid Nero)
Tenth Avenue freeze out (Steget)
Tougher than the rest (Matilda Sjöström och Jackie Mere)
Skäms inte. Brita Lodmark Wallner håller ett releasekalas i Matsalen på Pustervik som blir så hett att det fortfarande ångar om scenen. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Matsalen, Göteborg.
Publik: Knôkfullt.
Bäst: Den ogenerade energin.
Sämst: Näsblodet.
Fråga: Hur långt kan det här gå…?
Det är klart att man ska fira sin albumrelease. När Brita Lodmark Wallner gör det under sitt artistnamn Brita – kort och kort – är det dessutom med besked. Låtarna från albumet ”Imorn en annan dag” osar, stökar och lever om. Då utgår ändå Brita från visan i både sång, komposition med text och musik. Men hon vill så mycket mer och det är friskt, härligt och vågat.
Ogenerat tar hon plats bland rockbröder som Valter Nilsson och Glenn Uhdén i en skala mellan macho och ödmjuk. Men det finns också en sund portion av Christina Kjellsson i vårdandet av texterna, som ligger nära själ och hjärta, men som också lyser starkt i världen utanför och som sällan saknar humor eller självdistans.
Brita sjunger okonstlat och rent med en egen röst. Låter sig inte påverkar av musikens stökighet eller att stunden kanske kräver något rockigare rökigt röstmässigt. Med ett tajt, bristande vilt band blir det en ljuv frontalkrock mellan visa och punkös, mellan 70-talets expressiva era, då blues mötte rock (läs Fleetwood Mac innan USA), och svensk progg.
Ösigt. Brita utgår från visa, men musiken har fler ingredienser och larmar och sliter friskt. Foto: KAI MARTIN
Ja, det är ingen slump att Nationalteaterns Rockorkesters Dylantolkning ”Bara om min älskade väntar” får sig en ömsint behandling. Hon nämner dem inför den i ett av sina begåvade brandtal till mellansnack. (Men, nej, Pustervik idag har ingenting med det Pustervik – Rôva – på Pusterviksgatan att göra. Det som Nationalteatern startade med BK Häcken och Kultursällskapet Maneten startade; det är helt olika institutioner.)
Brita på scen är eldfängda och ömsint. Musiken är dynamisk, ösig när så krävs och intim när det behövs. Visst behöver allt slipas till. Men ambitionen är det inget fel på. Bara att hon kliver på efter att bandet spelat ett intro och att hon snyggt binder samman ett gäng låtar innan mellansnacket får ta sin plats.
Förslagsvis får hon plats på Bananpiren inför Valter Nilssons spelning 8 augusti. Det är hon, minst, värd.
Brita, Matsalen, Pustervik, releasekonsert 7 maj 2026.
På scen: Brita Lodmark Wallner, sång och akustisk gitarr, trummor, Olof Simonsson Vento, Emil Rydne, elbas och altsaxofon, Olle Hultqvist, elgitarr, akustisk gitarr och elbas, Anna Krantz, klaviatur och kör, och Solvej Ask, kör, slagverk och klaviatur.
Begåvat. Musikaleleverna på Högskolan för scen och musik gör musikalen ”Sweeney Todd”, som slutproduktion. Ett gediget och spännande arbete. Foto: JOHAN WINGBORG
Högskolan för scen och musik, Angered.
Publik: Nära nog utsålt.
Bäst: Ingrid Heckman Hagen humoristiska tajming, som Mrs Lovett i första akten.
Sämst: Ljudet var lite upp och ner.
Fråga: Vilka av alla dessa talanger får vi se på scenerna framöver…?
Slutproduktionerna – oavsett om det är Balettakademien eller Högskolan för scen och musik – är skarpt läge för eleverna. Det är nu som producenter har chansen att hitta talanger för kommande produktioner. Oslipade diamanter att beskåda, som man sedan kan nypa i juvelhögen och säga ”Hen ska vi ha!”.
För ett rejält koppel med begåvningar finns det på artistskolorna i landet. Framför allt, kanske, i Göteborg.
När Högskolan för scen och musik har fått – inte helt lättspelade – Stephen Sondheim-musikalen ”Sweeney Todd” som slutproduktion spänner man bågen. I scenlokalen ute vid Angered centrum utnyttjas renheten i denna black box. Allt är avskalat in på märgen. Lite rekvisita, kritor målar upp den sceniska rummen och väggen i fonden tjänar som griffeltavla med London bokstaverat för att förtydliga att det är Englands storstad vi har hamnat i, i en tid där fattigdom och klassklyftor var än mer tydligt accentuerade.
På scen finns också en trio musiker (Nicolas Emmenegger, klarinett, Hilda Linander, violin/Kajsa Ohlin, violin, och Daniel Lindén, piano och tramporgel). Stephen Sondheims rikt orkestrerade musik är av Daniel Lindén nedstrippad i sina beståndsdelar, men håller ihop med bravur. Mycket imponerande.
Denna musikal – från 1979 – har sina utmaningar. Storyn om Sweeney Todd, som räddats till havs av sjömannen Anthony Hope. De båda återvänder till London. Den senare med glädje, den förstnämnde för att hämnas. Han är straffad oskyldig, har på kuppen förlorat sin älskade hustru Lucy och dottern Johanna. Väl tillbaka i London och Fleet Street, där han bodde, hyr han in sig i ett rum hos pajmakerskan Mrs Lovett, änka sedan 15 år. Hennes pajer är usla och torra, försäljningen går så där. Men tillsammans med Sweeney Todd, som återupptar sin verksamhet som barberare, skapas ett gångbart koncept. Kunderna blir inte bara renrakade, de förlorar också livet när Sweeney Todds skarpa rakblad sveper över de blottade struparna. Och, tada!, plötsligt finns det kött till pajerna och succén är en framgång.
Jo, ”Sweeney Todd” är en musikal som bär på ett brutalt mörker och som blottar armod. Den duckar heller inte för hämndens rovgirighet och blindhet.
Vinnande koncept. Mrs Lovetts köttpajer går åt som smör i solsken i ”Sweeney Todd”, Högskolan för scen och musiks slutproduktion. Foto: JOHAN WINGBORG
I denna uppsättningen låter man också humorn glänsa i den grymma berättelsen. Något som framför allt förvaltas i första akten. För det är ju så att det här är en utbildning likaväl som en uppsättning. Vid paus skiftas huvudrollerna och nya karaktärer kommer in för de främsta huvudrollerna. Därmed ändras också temperament och, delvis, tempo.
Jag kan tycka att det är lite synd och undrar varför man inte hellre för två lag fullt ut, där man helt skiftar roller…? Som publik blir man lite bortdribblad, som det nu är. Men vad värre är att man snuvar aktörerna på att få gå all in i en roll.
Samtidigt görs denna musikal med lika stort allvar som talang. Under tre timmar, inklusive paus, är det inget man saknar. Här finns dramat, här finns den berättande (grekiska) kören, här finns dramat, kärlek och hat, hämnd och humor, här finns musiken. Allt görs med stor skicklighet med en budget gränsande till noll. Imponerande.
”Sweeney Todd”, Högskolan för scen och musik, Angered. Premiär 29 april 2026. Spelas till och med 20 maj. Denna recension baserad på föreställningen 4 maj.
Musik och sångtexter: Stephen Sondheim.
Libretto: Hugh Wheeler.
Svensk översättning: Calle Norlén.
Regi: Victoria Brattström.
Koreografi och rörelse: Karin Rickardsson.
Sångpedagog och assisterande programansvarig: Nina Norblad.
Scenografi: Mikael Eriksson.
Kostymdesign: Ina Nyholm.
Ljusdesign: Fredrik Magnusson.
Ljuddesign och ljudteknik: Therese Larsson.
Kapellmästare: Daniel Lindén.
Musiker: Nicolas Emmenegger, klarinett, Hilda Linander, violin/Kajsa Ohlin, violin, och Daniel Lindén, piano och tramporgel.
På scen: Samuel Rörström (Sweeney Todd, akt 1), Martin Hopland Dyngeland (Sweeney Todd, akt 2), Ingrid Hagen (Mrs Lovett, akt 1), Vera Kronbäck (Mrs Lovett,akt 2), Madeleine Hilleard (Anthony Hope/ Adolpho Pirelli), Maja Björk (Johanna), Moa Eklöf (Tobias Ragg), Axel Daniel Birgander (Domare Turpin), André Persson Gintner (Bamford, lag 1), Samuel Balsnes (Bamford, lag 2) Ida Björkman (Tiggerskan, lag 1), Ängla Sigfridsson (Tiggerskan, lag 2), Amé de Mol (Fogg/fågelförsäljare, lag 1), Linnéa Glans (Fogg/fågelförsäljare, lag 2), Solveig Kristine Romsaas Sennels (ensemble, lag 1), Elsa Trorkelstam Vanberg (ensemble, lag 2), och Anton Axelsson (ensemble, lag 1).
OBS: Samtliga musikalstudenter från årskurs 3 medverkar i hela föreställningen, medan studenter från årskurs 1 är uppdelade i (1) = Lag 1 och (2) = Lag 2, som turas om att medverka.
Tillbaka för nya utmaningar. 2017 höll Bo Kaspers Orkester hov på Rondo med sin show. Nu kommer bandet tillbaka till samma scen för ”Il Magnifico”, bandets mest påkostade show – så här långt. Foto: KAI MARTIN
Med showen ”Il Magnifico” firar Bo Kaspers Orkester 35 år. När bandet kommer till Rondo i Göteborg är det efter utsålda hus på Göta Lejon i Stockholmoch med en kommande Sverigeturné i höst
För kaimartinblog berättar trummisen Fredrik Dahl om bandets tillblivelse, framgångar, tvivel och ständiga vilja att utmana sig själva. Och hur det kommer sig att den norska publiken stagedivar till balladen ”Hon är så söt”.
Dessutom berättar han om de två gånger som Bo Kaspers Orkester haft tur i karriären.
Still going strong. Nio år efter showen på Rondo firar Bo Kaspers Orkester – Mats Schubert, Fredrik Dahl, Bo Sundström och Michael Malmgren – sina 35 år i Göteborg. Foto: KAI MARTIN
Fredrik Dahl är yngst i Bo Kaspers Orkester. Född 1967 var han 24 år när gruppen bildades. En bit ifrån Bo Sundström (1961), Michael Malmgren (1962) och Mats Schubert (1964), men tillräckligt för att förenas till kärleken till musik. Den gemensamma nämnaren i svensk musik från Hasseåtage-eran, Monica Zetterlund, Svante Thuresson och Jan Johansson tillsammans med jazz och pop.
– Ja, och soulen på 60-talet med James Brown. Vi möttes ju som unga vuxna och kom från olika håll. Men vi var alla halvskolade och väldigt musikintresserade.
Han berättar om hur allt började med att han behövde ett sommarjobb, som trummis och blev en del i ett coverband på den turkiska semesterorten Antalya. Bland medlemmarna fanns Mats Asplén (senare Schubert), klaviatur, och gitarristen Lars Halapi. Några turer senare hade de sistnämnda dragit ihop ett band med sångaren Bo Sundström och basisten Michael Malmgren. Ambitionen var att göra egen musik i en mix av väl valda covers.
– Då hade de en annan trummis, men jag fick förfrågan då han vägrade spela med vispar. Det kunde ju jag. Vi repade under en kyrka på Östermalm. Jag som harvat i replokaler i hela mitt liv hade aldrig varit med om en sådan musikalisk gemenskap. Första gången var fantastiskt, minns han förtjust.
Upp ur källaren
Snart tog bandet klivet upp ur källaren och började spela på som husband på en asiatisk restaurang på Kungsholmen. Ryktet gick om den annorlunda orkestern och publiktillströmningen ökade. Snart visade skivbolagen intresse för Bo Kaspers Orkester – mitt i grungevågen och starten av britpopen – valde ett eget koncept med ett retrosound, svensk jazzpop med inslag av soul och samplingar av jazzklassiker.
– Micke, Mats och jag var ju ute och turnerade med Just D. Där lärde vi oss hiphopaktigt att göra musik. Vi tyckte det var coolt att blanda det och jazz. När vi sedan skulle göra första skivan gjorde vi allt själva, även om Micke står som producent. Vi blev tilldelade en studio som hade varit perfekt om vi spelat komprimerad 80-talsmusik. Men vi som vana vid att få ett tryck då vi spelade live undrade ”vad fan är det som händer, varför låter det inte som vi vill?”. Det var platt och trist. När vi blandade in samplingarna fick musiken en välbehövlig energi.
Två norrlänningar – Bo Sundström från Piteå och Mats Schubert, Luleå, förenades med Fredrik Dahl, Stockholm, och Michael Malmgren, Södertälje. Norra Norrlandsperspektiv mot hippa storstadskillar. Ett frö till ett koncept där Bo Kaspers Orkester skulle komma att sätta trenden… eller?
– Nja, jag vet inte om jag var så hipp. Det var snarare så att vi förenades i att vi hade pluggat musik på Framnäs folkhögskola i Piteå. Micke hade dessutom en tjej från Västerbotten under den perioden. Dessutom hade vi samma musikaliska referenser och hade gemensamma vänner. Samtidigt spelades det väldigt mycket soul… ja, också James Brown på klubbarna i stan. Musik vi gillade. Jag vet att det skrevs om att vi var hippa, men det vi gjorde gjorde vi med hjärtat.
Tur två gånger
Det blev singeln ”Det går en man omkring i mina skor”, som var först ut 1992. Följt av albumet ”Söndag i sängen” 1993. Snabbt blev Bo Kaspers Orkester ett band vars succé spreds över Sverige med en allt större publik.
– Jag brukar säga att vi haft tur två gånger. Dels med första albumet som låg helt rätt i tiden. Dels då vi gjorde ”I centrum”, Kuba-plattan. Vi var tidiga på den bollen. Jag minns att Mats hade fått höra Bueno Vista Social Club-plattan innan den kom ut och hade blivit förtjust. Även om hela ”I centrum” inte är Kubainspirerat är ändå ett par spår det och det kom samtidigt som den stora Kubavågen över världen.
Jag försöker med att vid tredje albumet ”Amerika” (1996) uppstod bandets första riktigt stora kris. Det som blev gitarristen Lars Halapis sista album med den orkester han var med att grunda. Men Fredrik Dahl nappar inte på det betet.
– När han berättade att han skulle sluta var det förstås en kris, men kortvarig. Vi ville fortsätta. Med ”Amerika” hade Lasse varit starkt drivande i hur det skulle låta. Han hade inte sagt något om att han skulle sluta, men det var som albumet var hans testamente. Då skivan var född hoppade han av, därefter har gitarrister kommit och gått. Men även om han var en kreativ kraft öppnade hans avhopp för något nytt och nya möjligheter. Framför allt för mig, som kunde armbåga mig fram lite mer, säger Fredrik Dahl.
– Men första krisen… den var redan vid första turnén. Vi hade något som kallades kicka boll-möten. Med på turnén var Per ”Texas” Johansson, på saxofon, och David Nyström, som skötte samplingarna. Vi i bandet bråkade i timtal. Efter ett tag tittade ”Texas” och David in och frågade om vi var klara, men vi svarade alltid att de kunde fortsätta kicka boll. Vi har fortsatt med diskussionerna. Vissa saker kommer vi aldrig att lösa, det handlar om att gilla läget. Det går inte att lösa allt och det får man acceptera och gå vidare.
Som Bo Kaspers Orkester gjort i 35 år, en relation som varat längre än de flesta i bandets relationer, som sett barn födas, växa upp och i sin tur bli unga vuxna med skilda föräldrar.
Knakat i fogarna
Jag undrar vad som är receptet för att hålla ihop och om det kanske inte är läge för bandet att arbeta som relationsrådgivare.
– Det har knakat i fogarna några gånger. Som då Bo gjorde första soloalbumet 2004. Men i grund och botten har vi så många gemensamma grunder att stå på. Dessutom har vi jäkligt kul då vi spelar. Sedan ska jag inte sticka under stol med att anledningen att vi har hållit ihop är att det har gått bra. Det är inte oviktigt för att vi har fortsatt, säger han.
Haft kriser. Bo Kaspers Orkester har hållit ihop i 35 år. Men då sångaren Bo Sundström gjorde sin första soloplatta 2004 knakade det i fogarna. Foto: KAI MARTIN
– Men vi har ju också ambitionen att hålla musiken vid liv och tar nya steg hela tiden. ”Il Magnifico” är vår mest påkostad show någonsin där vi tänjer rejält på gränserna. Vi vill fortfarande utmana varandra. Vad det gäller parterapi har vi ärligt talat skojat om det. Det kan ju inte vara helt fel efter 35 år som band
Ni har ju under hela er existens varit skickliga på att väva samman olika genrer till ert eget sound. Hur går låtprocessen till?
– Förut var det mycket mer jammande där rena låtar mest kom från Bosse eller Mats. Men det har varit olika där vi lärt oss genom åren att vi via en enkel demo kan göra tre versioner – från till exempel soul till reggae – innan den låten får sin rätta karaktär. Det har hänt att vi har fått feeling vid jam med weilande på engelska och trott att vi gjort en världshit. Men där allt fallit på att vi inte kunnat få till texten. Det har med tiden också visat sig vara det svåraste. Musiken kommer mycket lättare än texterna.
Skyndar långsamt
14 studio album på 35 år, där det bara kommit fem mellan ”Du borde tycka om mig” (2012) och senaste ”Landet vi ärvde” (2023). Varför har ni så långsam skivproduktion?
– Vi har alltid skyndat långsamt. Men vi spelar också mycket live. Så det tar ett år att göra ett album, sedan turnera vi med det innan vi börjar med att göra nästa.
Det tog ju inte lång tid från att ni nådde framgångar i Sverige till att ni också fick en stor publik i både Norge, Danmark och Finland. Hur gick det till?
– Det är över lite olika tid. I Norge var det redan efter andra albumet ”På hotell” 1994 där ”Hon är så söt” (en pianoballad inspirerad av Jan Johanssons ”Jazz på svenska”-stil, min anm.) blev en megahit. När vi kom till den blev det hysteri på spelningarna med folk som stagedivade. När Bosse sjunger ”Det kommer aldrig fungera” på slutet av låten ropade publiken alltid ”Jo, det kommer det”. Så i Norge har vi haft ungefär samma framgång som i Sverige. Vi har spelat från Svalbard till Kristiansand sedan 1994. Det är som en kärlekshistoria.
– I Danmark är det främst samlingsalbumen som har gett framgången. Visst, vi säljer alltid ut i där, men Bosse kan gå utan att vara igenkänd på Köpenhamns gator. I Finland är det ju främst i den finlandssvenska delen som det har gått bra. Men visst har vi spelat i östra Finland där det bara talas finska och ryska. Det går bra där också. Det har ju varit en lyx att vi har haft en publik i nästan hela Norden att spela för.
Vill fortsätta länge till
”Il Magnifico” har alltså varit – och är – en succé på Göta Lejon i Stockholm (finalen är den 9 maj). I Göteborg är de sex föreställningarna på Rondo mellan 13 och 17 maj utsålda. Redan nu är biljettförsäljningen igång för höstens turné, som når Scandinavium den 4 december, igång. Men Bo Kaspers Orkester är ingen mätt katt, som knappt lapar i sig framgången som gräddig mjölk. Tvärt om. Bandet vill mer.
– Jag hoppas att vi kommer fortsätta länge till. Men jag undrar fortfarande vad jag ska göra då jag blir stor. Då närmar vi oss i bandet ändå pensionen allihop. Det är ju i bandet som jag har haft min karriär. Ändå är jag ständigt livrädd att det ska ta slut. Vi har respekt för att vi åldras.
Fotnot:Bo Kaspers Orkester har precis kommit med sin nya singel ”Tonårsland”.
Fullt ös. med ”Il Magnifico” bjuder Bo Kaspers Orkester på en show med musik från sina 35 år som orkester. Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN
Bo Kaspers Orkester, ”Il Magnifico”, Rondo, Göteborg 13–17 maj 2026. Bandet ger sig i höst ut på turné med showen (som hade premiär på Göta Lejon, Stockholm 19 mars 2026) med start i Skövde arena 18 september. 4 december spelar man i Scandinavium.
Bandet: Bo Sundström, sång, akustisk gitarr, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, kontrabas och elbas, tillsammans med John-Erik ”Jonne” Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner och klarinetter, Robert Östlund, gitarr och dragspel, och Niklas Gabrielsson Lind, slagverk och sång.
Manus, regi och koreografi samt koncept: Yasmine Garbi.
Musikens mystik och kraft. Yukimi, Little Dragon-sångerskan, jobbar soulfyllt, svängigt och innerligt med sin musik . Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: Knappt 600.
Bäst: Svänget, sången…
Sämst: De två första extranumren slarvades bort.
Fråga: Är Little Dragon historia nu…?
Sedan drygt 20 år har Yukimi Nagano charmat lyssnarna med sina sånginsatser i Little Dragon. Göteborgskan har en röst som fascinerar med sin lekfullhet och innerlighet. Som en fjärils obekymrad flykt i vinden.
2024 kom hennes solodebut med singeln ”Break me down” och förra året släpptes albumet ”For you”. Under sommarens Way out West blev det dessutom en spelning med ett svängigt band, som hon nu har hållit fast vid.
Jo, det är en rutinerad artist som möter sin publik. Hon väver in sin entré i en aura av mystik, lite österländskt (läs japanskt) och har ett skirt, rött flor över sitt ansikte. Hon är cool, fascinerande och rasande charmig. Men framför allt sjunger hon fantastiskt. Hon leker sig igenom låtarna, som lättsamt och ledigt flörtar med allt från fusion till soul. Men som lika elegant flyttar 70-talsinfluenserna in i 2020-talet.
Det är musik som man inte kan stå still till. Groovet från Angelica Kvarbys effektfulla basspel och Little Dragon-trummisen Erik Bodins svängiga beats är totalt adderat av Demaes slagverk och backuppsång. På det Agge Augustssons gitarrspel, som är både funkigt, riffigt och punkigt när så stunden kräver, och André Roots mjuka klaviaturlir.
Yukimi bjuder på en dryg timmes effektiv soul ur hennes perspektiv. Musik hon håller nära själ och hjärta med plats för både kärlek och sorg.
Främst är det musik från soloalbumet, som har fått sin karaktär och uttryck på scen – fritt från Little Dragon. Men bandet kommer inte undan. Avslutningen på ordinarie set blir Little Dragonfavoriten ”Ritual union”, men i en punkfräsig och furiös version som inledningsvis lurar de flesta. Friskt.
Så långt var det en spelning med finess och värme. Men de inledande extranumren slarvades bort och tog ner euforin. Hur skickligt spelat ett trumsolo ändå är är det ett trumsolo för mycket om det är för långt. Precis som gitarrsolon, enligt mitt öra. Nu kändes dessa utflykter som påtvungna utfyllnader.
Lyckligtvis landade avslutande ”Jaxon” – en dedikation till hennes son vars far avled för några år sedan – nära och berörande. En känsla jag bär med mig. För Yukimi charmar och fascinerar.
Yukimi med band, Pustervik 16 april 2026.
På scen: Yukimi Nagano, sång, Erik Bodin, trummor, André Roots, keyboard, Anders ”Agge” Augustsson, gitarrer och sång, Demae, slagverk och sång, och Angelica Kvarby, bas och sång.
kaimartinblog 