Bra Björn & Benny-hyllning i Borås

Show:

BJÖRN & BENNY – MER ÄN BARA B:N

!!!

Borås bjuder till. Med ”Björn & Benny – mer än bara B:n” bjuds det på en kavalkad av musikal- och pop-hits från Björn Ulvæus och Benny Anderssons låtskatt. Foto: KAI MARTIN

Sagateatern, Borås.

Publik: Utsålt (eftermiddagsföreställningen).

Bäst: Hur man gång efter annan spikar klassiker.

Sämst: Att Björns och Bennys musikaliska historia innan Abba inte är med.

Fråga: Har Björn Ulvæus och Benny Andersson varit på plats och sett den här hyllningen till dem…?

Tänk att nära musikaldrömmar i Borås. Längta till en scen. Få hamna i rampljuset. Sjunga och dansa. Det låter som en omöjlighet. Men lyckligtvis har staden den driftige producenten Jens Peterson. Ja, han som också håller den årliga Kalsongrevyn (premiär traditionsenligt på trettondagsafton) med manus och scenografi. Med honom kan man få chans till en plats i strålkastarljuset.

Visst, hela ensemblen är inte boråsare med musikaldrömmar. Men tillräckligt många för att uppfylla drömmen. Vackert så.

Med ”Björn & Benny – mer än bara B:n” hyllas Björn Ulvæus och Benny Andersson. Deras kompositioner från Abba, ”Kristina från Duvemåla” och ”Chess”. Allt presenterat som glimtar ut musikalerna ”Mamma Mia!”, ”Chess” och Kristina från Duvemåla. ”Chess” (1986) blev ju Tommy Körbergs internationella genombrott som artist. I ”Kristina från Duvemåla” (1995) fick både Peter Jöback och Helen Sjöholm sina. Låtar som ”Anthem”, ”Guldet blev till sand” och ”Du måste finnas” är paradsånger för denna fantastiska trio, som är svåra att övertrumfa. Eller, för all del, Abbas klassiker med Agnetha Fältskog och Anne-Frid Lyngstad i vokalt fokus.

Det försöker man inte heller i Borås. Här får var och en låta sina egna röster ljuda – och så bra det blir. Här gör Roger Sandström ”Anthem” till sin. En mer dröjande, inte lika muskelstark version som Körbergs, men innerlig och tonsäker. Tuva Jonsson gör ”Duvemåla hage” så skir och vacker, som om Helen Sjöholm inte finns.

Svårsjungna ”Kvartett” ur ”Chess” gör Roger Sandström, Walfrid Lindsgård, Anders Håkansson och Carin Backe med glans. Likaså grälet ”Löss” i ”Kristina från Duvemåla” med Alexandra Forssell Åhlfeldt, som Kristina, Carin Backe, som Ulrika, och Johanna Lillvik, som Fina-Kajsa.

Lägg till Abba-klassiker, var av ju flera hamnade i musikalen ”Mamma Mia!” (1999), som görs med lust och glädje stor, så får man till en generös show som strösslar med det mesta.

Då man ska man heller inte glömma av det intensiva dansandet, med en inte alltid så enkel koreografi – signerad regissör Yvonne Schönborg Strömer – att utföra. Plus vokal-/körarrangemangen som kapellmästare Göran Åhlfeldt skrivit.

Jo, det felar inte på ambitionen.

Ja, några av artisterna på scen är utbildade musikalartister. Men i mångt och mycket är det ett lagarbete där även entusiaster ingår. Det kan skava ibland med skickligheten, men utstrålningen och glädjen är det inget fel på.

Jag kan i och för sig sakna musiken som Björn Ulvæus och Benny Andersson gjorde innan Abba (läs Hootenanny Singers och Hep Stars). Och visst skullen något från Benny Anderssons Orkester platsat, som ”Du är min man”. Men totalt sett är ”Björn & Benny – mer än bara B:n” en hyllning som jag inte kan tänka mig annat än att herrar Ulvæus och Andersson nickar belåtet och förtjust till. Det är inte utan att föreställningen blivit en succé på hemmaplan. Som idé kan den utmärkt väl exporteras till andra städer i Sverige med musikaldrömmar.

”Björn & Benny – mer än bara B:n”, Sagateatern, Borås. Premiär 10 oktober 2026. Spelas till och med 31 oktober. Denna recension baserad på eftermiddagsföreställningen 24 september.

Låtar: Benny Andersson och Björn Ulvæus.

Regi och koreografi: Yvonne Schönborg Strömer.

Kapellmästare: Göran Åhlfeldt.

Ljus: Roger Malmer.

Ljud: Anders Wernersson.

Kläder/rekvisita: Christina Backa.

Orkester: Göran Åhlfeldt, klaviatur, Torbjörn Lidh, trummor, Victor Turegård/Max Tornberg, bas, och Anders Börjesson, gitarr.

På scen: Anna Carin Lilja, Alexandra Forsell Åhlfeldt, Roger Sandström, Frida Nordqvist, Alice Nilsson, Havrell, Sofie Andersson, Marcus Jagdell, Sofia Bello, Nelly Staaf, Johanna Lillvik, Emelie Lihav, Carin Backe, Hanna M Höglind, Tuva Jonsson, Anders Håkansson, Stina Svanström, Filippa Enroos, Josefin Wikevand, Walfrid Lindsgård och Christina Backe.

Låtlista, akt 1:

  1. Ut mot ett hav (Kristina från Duvemåla)
  2. One night in Bangkok (Chess)
  3. Money, money, money (Abba)
  4. Duvemåla hage (Kristina från Duvemåla)
  5. Endgame (Chess)
  6. My love of life (Abba)
  7. Take a chance on me (Abba)
  8. Anthem (Chess)
  9. Tänk att män som han kan finnas (Kristina från Duvemåla)
  10. Lay all your love on me (Abba)
  11. Vem ser ett barn (Pity the child – Chess)
  12. Gimme! Gimme! Gimme! (a man after midnight) (Abba)
  13. Min lust till dig/Bröllopet (Kristina från Duvemåla)
  14. The winner takes it all (Abba)

Låtlista, akt 2:

  1. Voulez-vous (Abba)
  2. Löss (Kristina från Duvemåla)
  3. The American and Florence/Nobody’s side (Chess)
  4. Guldet blev till sand
  5. Does your mother know?
  6. Chess (instrumental) (Chess)
  7. Mamma Mia! (Abba)
  8. Kvarett (Quartet – Chess)
  9. Du måste finnas (Kristina från Duvemåla)
  10. The name of the game (Abba)
  11. Drömmar av glass (You and I – Chess)
  12. Dancing queen (Abba)
  13. Kom till mig alla (Kristina från Duvemåla)
  14. Drängen
  15. Ut mot ett hav (repris – Kristina från Duvemåla)
  16. Thank you for the music/Waterloo/Thank you for the music (extranummer, applådtack – Abba)

Fryntligt introvert macho med Arab Strap

Konsert:

ARAB STRAP

!!!

Manligt reflekterande. Aidan Moffat, estradören i skotska Arab Strap, reciterar mer än sjunger de suggestiva låtarna. Foto: KAI MARTIN

Liquid Room, Edinburgh.

Publik: Fullt (650).

Bäst: Suggestiviteten och den fryntliga, inbundna manligheten.

Sämst: Det blir stereotypt i längden.

Fråga: Gör det inte ont att vara så inbunden…?

Jag ska inte påstå att jag har slukat Arab Strap. Såg bandet i någon av deras konstellationer på Way out West 2022 (läs här, men scrolla ner en bit). Men i övrigt har Falkirkkillarna Aidan Moffat, sång, och Malcolm Middleton, gitarr, passerat blott för en bit då och då. När duon med sexleksaken som bandnamn nu firar 30 år gör man det som åter återförenade och med färska albumet ”Half-told Tales” med på sin turné.

Liquid Room är beläget mitt i Old Town, Edinburgh, många trappor ner till en klaustrofobisk lokal med hög scen, påminnande något om Sticky Fingers Top Floor utan givna nödutgångar. Arab Strap lockar folk. Det är tätt, men inte för trångt. För Arab Strap handlar inte bara om musiken. Lika viktigt är Aidan Moffats självreflekterande texter. Han är en grabb från Falkirk, fostrad till hårdhet, leende strösslar man inte med, mörkret i livet speglar själen. Då gäller det att vara uppmärksam, att lyssna koncentrerat. 53-årige Moffat har levt ett liv, tvekar inte att skriva om det. Han reciterar sina texter mer än sjunger, musiken är suggestiv, sprungen ur dödsskuggans dal, men inte dramatisk och gospellik som Nick Caves. Inte heller är Aidan Moffat en sång och dansman, det går hans stolta, skotska manlighet för när. Det man får är det man får.

Nu är han å andra sidan ödmjuk nog att våg skildra sina tillkortakommande, men gör det med ett sammanbitet sätt som om han tvingats till samtal med en psykolog för att lätta på trycket.

Spelningen är kompakt, tätt packad av låtar där man bjuder på sex låtar (”You you you”, ”I get noise”, ”Fighting for you”, ”Dollar park”, ”Glamour magick” och ”Be a man”) från ”Half-told Tales”. Det blir fryntligt introvert, macho på brittiskt vis och med nedtonad, sammanbiten humor i stök och larm med Aidan Moffat som stolt frontman.

Arab Strap, Liquid Room, Edinburgh. 11 oktober 2026.

På scen: Aidan Moffat, sång, Malcolm Middleton, gitarr, samt livemusiker på bas, trummor, gitarr/keyboard och saxofon som jag dessvärre inte fångade namne på.

Låtlista:

  1. Fucking little bastards
  2. You you you
  3. I get noise
  4. Fighting for you
  5. Dollar park
  6. Bliss
  7. Scenery
  8. New birds
  9. Strawberry moon
  10. Compersion, pt 1
  11. Glamour magick
  12. Rocket, take your turn
  13. Fable of the urban fox
  14. The turning of our bones
  15. Fragments
  16. Be a man (extranummer)
  17. The first big weekend (extranummer)

Undret i Saint Luke’s – Joe Jackson i personlig gospelstämning

Konsert:

JOE JACKSON

!!!!!

Extra allt. Joe Jackson bjöd på allt och lite till när han spelade i Glasgow. Foto: KAI MARTIN

Saint Luke’s & the Winged Ox, Glasgow.

Publik: Utsålt (kanske 550 personer).

Bäst: Allt.

Sämst: Kanske att jag inte fick höra ”We can’t live together”.

Fråga: Hur kan det ha dröjt till 46 år innan jag hörde Joe Jackson på scen igen…?

Det var ju en perfekt present. Det var inte en så optimal present. Joe Jackson i Glasgow 9 oktober 2026. Jo, konserten hade två sidor av myntet.

Dels hade jag ju inte sett honom sedan 1980 på Kåren i Göteborg. En spelning på alla sätt var speciell. Inte bara för att han fyllde den trista konserthallen i Göteborg en regnig novemberkväll efter att han precis slagit igenom med debutalbumet ”Look Sharp” utan för att det var min första recension. Jag hade, på lite märkliga grunder, fått jobbet som tidningen Schlagers Göteborgsrecensent. Det är 46 år sedan och jag har inte sett honom sedan dess. Dels var baksidan ju att det var en knapp vecka innan min 70-årsdag. Jag hade mycket att stå i.

Vännernas Skottlandsresa kom att sträcka sig över sex dagar och det skulle bli trångt om tid när jag väl kom hem. Ett stort kalas var ju i vardande. Men… om detta senare i ett annat inlägg.

Joe Jackson är född 1954. Vad skulle en åldrad, om än i min ålder, entertainer bjuda på under sin rullande turné 2026…? Vi var ju rörande överens om att det kunde gå hur som helst. Hans rykte som en old grumpy man ska inte vara helt obefogad. Jag hade, om än inte sett honom sedan 1980, följt hans musik. Från popen genom storbandsmusiken, det makalöst starka livealbumet – tre sidors vinyl – ”Big world (live at the Roundabout theatre, New York City 1986” till hans oförblommerade flört med latinmusik. Jag hade också någon gång fått förmånen att göra en intervju med honom med anledning av någon av hans album under 90-talet, men slarvade bort den med att ha varit dåligt påläst. Han surnade, med rätta till.

Nu…?! Ja, han kom tidigare i år med utmärka albumet ”Hope and fury”, så förhoppningar om en – låtmässigt – vid konsert fanns ju.

Saint Luke’s i östra Glasgow ligger granne med famösa konserthallen Barrowland Ballroom. Det före detta kapellet, eller var det en kyrka, tjänar nu som konsertställe. Bänkar att sitta i är en nåd man stilla får be om. Det är avskalat, scenen nedanför predikstolen och precis, snett under, kommer Joe Jackson att sitta vid sitt klaviatur.

Vi är en åldrad publik som är på plats. Ja, med få undantag. Sådana som följt honom sedan genombrottet och fortfarande när förhoppningar om musikaliska under. Vi blir hörsammade.

Han kommer in ensam. Svartklädd, stramt grå kostym, vit skjorta med öppen krage, högt hårfäste, med den gråvita kalufsen bakåtstruken och vild. Han inleder med genombrottshiten ”Is she really go out with him” och får bums publiken förtjust. Han fortsätter i ensamt ackompanjemang med ”It’s different for girls” från ”I’m the man” (1979) innan bandet en efter en äntrar scenen. På bas, förstås, hans trogne följeslagare Graham Maby.

Det står snart klart att det är en tajt orkester som både är trogna låtarnas arrangemang, Joe Jacksons nycker och samtidigt vågar sträcka ut till en musikalisk dans som svänger. Det är lyhörda musiker, som helt uppenbart tjusar Joe Jackson, som ler uppmuntrande och bjuder på lättsamt mellansnack. De förenas ljuvt i stämsång, som förstärker Joe Jacksons vokala insatser.

Valet av låtar löper som ett pärlband genom hans karriär. Det är emellanåt ogenerade flörtar med influenser från musikalvärlden med Stephen Sondheims gedigna skapande till pop, fusion, rap, hela spännbandet av latin från salsa till bossa nova och kubanskt. Ja, även amerikansk pianobaserad singer/songwriter-tradition à la Billy Joel och Carole King. Men alltid med Joe Jacksons attityd, bett och brittiska infallsvinkel med en förkärlek för music hall-tradition.

Musiken är komplext arrangerad, bedrägligt lekfull och lustfylld. Klart att det svämmar över till oss i publiken, som har förmånen att stå nära, nära..

Joe Jackson en föredetting…? Fel, fel, fel. Hans vitalitet är sprudlande och intakt. Av en sur gubbe fanns inga spår. Konserten i Saint Luke’s var ett musikaliskt under synd att missa. Här är en underhållare som bjuder in till en egensinnig och personlig gospelfest engelska, kritvita förtecken. Mellansnacket förstärkte låttexterna och storyn om hur han bevittnade när piren i barndomsstaden Portsmouth brann upp mitt under inspelningen av Ken Russels filmatisering av the Whos ”Tommy” (1975) var briljant. (Kolla omslaget till nya albumet.) Tack för att jag fick vara där.

Joe Jackson, Saint Luke’s & the Winged Ox, Glasgow, 9 oktober 2026.

På scen: Joe Jackson, sång och klaviatur, Graham Maby, bas och sång, Teddy Kumpbel, gitarrer och sång, Doug Yowell, trummor och sång, och Paulo Stagnaro, slagverk och sång.

Låtlista:

  1. Is she really going out with him
  2. It’s different for girls
  3. Welcome to Burning-By-Sea
  4. I’m not sorry
  5. Another world
  6. Fool
  7. Sunday papers
  8. Strange land
  9. Be my number two/Real men
  10. End of the pier
  11. Look sharp!
  12. Target
  13. Steppin’ out
  14. Scary monsters (extranummer – David Bowie-cover)
  15. You can’t get what you want (till you know what you want) (extranummer)
  16. Home town (extranummer)

Härligt roande hyllning till ”Macken”

Show:

EN HYLLNING TILL MACKEN med SOLALA och LINNÉA LEXFORS

!!!!

Strålande, lekfull hyllning. Solala och Linnéa Lexfors hyllar sympatiskt och roande Galenskaparna och After Shaves ”Macken” på Kajskjul 8. Foto: KAI MARTIN

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Fullt vid bord och bar.

Bäst: Att Solala tagit med Linnéa Lexfors.

Sämst: Att ingen kom i ”Macken”-overallerna.

Fråga: Kommer den här hyllningen att åka på turné…?

Det går förstås inte att ersätta Roy och Roger i Anders Erikssons respektive Jan Rippes klassiska versioner. Det är omkullrunkeligt. Likaså kan ingen sjunga med Knut Agnreds frenetiska galenskap (”I mitt bagage”) eller Per Fritzells fryntligt mjuka stämma (”Truckdriving song”). Men inte desto mindre väljer den skickliga a capellatrion Solala – Jens Lindvall, Olle Carlström Bergel och Anders Gabrielson – att göra en ogenerad och spirituell hyllning till den klassiska tv-serien ”Macken” från 1986.

Regissör Niklas Holtne har stöpt om händelsen som en radiopjäs, inspirerad av stage radio play från USA på 20- och 30-talen läser man direkt ur manus och kryddar allt med klockren sång. Med reklampauser och allt. Solala har, efter tips från just Niklas Holtne, valt att plocka in Linnéa Lexfors. En fullblodsenterainer och, för oss som följer Falkenbergsrevyn, en favorit. Hon kan agera, hon har komisk tajming och hon kan sannerligen sjunga.

Roande. ”En hyllning till Macken” roar från start till mål. Foto: KAI MARTIN

Rollerna skiftar efter humör. Således är, väl, samtliga Roy och Roger i olika scener. Det skulle kunna haverera fullständigt, men trots olika karaktärer av en och samma figurer så blir resultatet alldeles utmärkt.

Det är klart att det är låtarna från ”Macken” som är i fokus. I detta är publiken snabbt med på noterna. Här sjungs det med med skratt och igenkänning. Handlingen blir liksom egal, även om den spinner som en tunn tråd för att hålla ihop showen. Här är det mesta avskalat för att låta musiken ta plats och det fungerar fantastiskt väl. Varje sång är ju sin egen humoristiska novell, som leder från en scen till en annan.

”En hyllning till Macken” är en ömsint, spirituell och i allra högsta grad ett roande musikaliskt ode till denna 40-åriga tv-favorit.

”En hyllning till Macken”, Kajskjul 8, Göteborg. Premiär 26 september 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 oktober. Spelas till och med 21 november.

Manus: Claes Eriksson (baserad på tv-serien och scenuppsättningen ”Macken” 1986 respektive 2018).

Regi och bearbetning: Niklas Holtne.

Mask: Tiina Bengtsson.

På scen: Solala – Jens Lindvall, Olle Carlström Bergel och Anders Gabrielson – och Linnea Lexfors.

Orkester: Richard Hauer, kapellmästare, gitarr och sång, Jan Bjerger, trumpet, flygelhorn och gitarr, Malin Almgren, trummor, Julia Fahltin, bas, och Simon Westman, klaviatur.

Flott ”Grease” – en smällkaramell

Musikal:

GREASE – THE MUSICAL

!!!!

Färgstark. ”Grease – the musical” är en fröjd att se och höra på Rondo. Foto: JONATAN JUNGEBRANT

Rondo, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Lovisa Bengtsson och Anton Ewald är som klippta och skurna för Sandy respektive Donny.

Sämst: Att se Boris René Lumbana utklädd till amerikansk fotbollsspelare trixa med en fotboll.

Fråga: Går det att uppdatera ”Grease – the musical” på ett mer modernt sätt utan att förlora 50-talsnostalgin…?

Musikalen ”Grease” har stävat iväg och firar i år 55 år sedan premiären i Chicago. Staden där dramat utspelar sig på Rydell High School. Det är knappt 50 år sedan filmen – med Olivia Newton John och John Travolta i huvudrollerna – baserad på musikalen slog knock på biopubliken. Sedan dess har den varit en trogen kassako, som om och om igen har satts upp på scenerna runt om i världen.

Ja, vem kan motstå bra musik, bra låtar, flödande koreografi tillsammans med ungdomligt kärleksdrama, gänggrupperingar och humor…?

Så på sätt och vis har ju uppsättningen i Göteborg fått en krattad manege att äntra. Men regissör Klas Wiljegård, musikaliskt ansvarige Nils-Petter Ankarblom, scenografen och kostymdesigner Takis och koreograferna Jennifer Widegren och Felicia Loveflo Lindström har inte låtit sig nöja.

Inte för att man inte flörtar vilt med den 50-talsnostalgin som är själva kärnan i den här storyn, utan för att man utmanat den, stramat till och uppdaterat den. Inramningen är superb, arrangemangen 2.0 i allt. Ja, i ett nummer som ”Beautiful school dropout” med Boris René Lumbana som Teen Angel förvandlas balladen till extra allt. En dundrande, glittrande discogospel. Effektivt. Snyggt. Starkt.

Klassiskt starka nummer som ”Greased lighting” och ”You’re the one that I want” har fått respektfulla uppfräschningar. Nils-Petter Ankarblom med kapellmästare Alice Lidberg vördar musiken, från den tidiga rock’n’rollen till doo wopen, utan att vara devota för varken genrer eller original. Det låter strålande rätt igenom.

Som klippta och skurna. Anton Ewald och Lovisa Bengtsson är strålande som Danny och Sandy. Foto: JONATAN JUNGEBRANT

Scenografi, kläder och koreografi är absolut toppklass. Rollbesättningen likaså. Ensemblenumren är härligt glamorösa och strösslade med regnbågens alla färger. Anton Ewald och Lovisa Bengtsson är strålande som Danny och Sandy, det valhänta, tonårsförälskade paret. Nils Reinholtz som den kaxige Kenickie likaså, precis som Pia Ternströms tuffa Rizzo.

På samtliga positioner dansas och sjungs det med bravur.

Majestätisk. Att Anna Mannheimer gör musikaldebut med sin roll som Miss Lynch märks inte. Foto: JONATAN JUNGEBRANT

Anna Mannheimer är majestätisk som rektor Miss Lynch. Hennes komiska tajming och förmåga att landa replikerna, som hon elegant (väl) emellanåt broderar ut, visar inte på att hon är debutant inom musikalgenren. Att se henne förenas med ensemblen i koreografin i slutnumret är rätt och slätt härligt. Så snyggt!

”Grease – the musical” på Rondo är helt enkelt en kolorerad dröm, en smällkaramell för musikalälskare.

Inte ens att man valt att projicera bilder över Los Angeles då handlingen utspelas i Chicago stör. Inte heller att Boris René Lumbana utklädd till amerikansk fotbollsspelare trixar med en fotboll. Det blir bara randanmärkningar i den stora, imponerande helheten.

”Grease – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 September 2026. Spelas till och med 31 januari 2027. Denna recension baserad på matinéföreställningen 3o oktober.

Av: Jim Jacobs och Warren Casey.

Regi, bearbetning och svensk översättning: Klas Wiljergård.

Koreograf: Jennie Widegren.

Medkoreograf: Felicia Loveflo Lindström.

Musikaliskt ansvarig: Nils Petter Ankarblom.

Scenografi och kostym: Takis.

Ljusdesign: Palle Palmé/Johan Bjellsäter.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Smink och mask: Erika Niklasson.

Kostymansvarig: Emma Gauffin.

Kapellmästare: Alice Lidberg.

Orkester: Alice Lidberg, kapellmästare/keyboard, Pär Öjerot, gitarr, Hampus Torarp, 2 keyboard/vikarierande kapellmästare, Per Svenner, trummor, Shiri Siavashi, gitarr, Staffan Andersson, bas, Johan Ekeberg/Johan Valter, vikarierande gitarrister, Kristoffer Persson, vikarierande trummis, Julia Falthin, vikarierande basist, Olle Carlström, vikarierande keyboardist.

På scen: Anton Ewald (Danny), Lovisa Bengtsson (Sandy), Nils Reinholtz (Kenickie/US Danny), Martin Wallin Andersson (Roger), Martin Jonsson (Sonny), Kenny Lantz (Doody), Pia Ternström (Rizzo), Arantxa Álvarez (Frenchy), Vanja Engström (Marty), Emil Henrohn (Eugene), Emilie Evbäck (Patty), Anna Mannheimer (Miss Lynch), Minou Deilert (Rektorsassistent/US Sandy/US Miss Lynch), Boris René Lumbana (Teen Angel med flera), Felicia Loveflo Lindström (ensemble/US Frenchy/US Cha Cha), Daniel Koivunen (ensemble/US Sonny/danskapten), Emilia Berglind (ensemble/US Rizzo), Petter Mario Skoglund (Vince Fontaine/ensemble/US Kenickie/US Teen Angel), Vi Duc Vo (ensemble/US Roger/US Eugene), Olivia Sears (ensemble/Cha Cha/US Patty), Daniel Gürow Lundkvist (ensemble/US Doody) och Olivia Kungsman (ensemble/US Marty).

”Peer Gynt” utmanande och utforskande

Teater:

PEER GYNT

Nya perspektiv. I koreograf och regissör Örjan Anderssons uppsättning av Henrik Ibsens klassiska drama ”Peer Gynt” möter publiken – och skådespelarna – pjäsen ur ett nytt perspektiv. Foto: TALE HENDNE

Sedan den norske litteraturgiganten Henrik Ibsen (1828–1906) först 1867 presenterade ”Peer Gynt” har den på scen stöpts om i många former. Detta hyllade versdrama om fem akter har fått sina tolkningar och duvningar. Ja, till och med Edvard Grieg (1843–1907), nationalkompositören, gjorde sin knappt tio år efter att ”Peer Gynt” kommit ut och ungefär i höjd med de första iscensättningarna.

Men sällan har väl detta drama om den självupptagne lögnhalsen Peer Gynt fått sig en sådan omgång som i Örjan Anderssons tolkning av verket, som nu spelas på Folkteatern i Göteborg.

Med sitt väl sammansvetsade team – dramaturgen Magnus Lindman, Chrisander Brun, scenograf och ljusdesigner, kompositören och ljuddesigner Franz Edvards Cedrins – har han tidigare utmanat ”Hamlet” (2017) och ”Ett drömspel” (2023 – läs recension här) på samma scen. Den senare också med Jenny Nordberg, kostym- och maskedesign, på det kreativa tåget, som nu.

Det är med andra ord ett tummelartat skådespel med inslag av dans och intensivt skådespeleri.

Publiken är placerad i två gradänger, där man till andra akten får skifta sin plats för nya perspektiv. Scenen, två väggar och öppningar mot publiken, är kal där ljud- och ljusdesignen används för att förstärka spelet tillsammans med utdrag av Edvard Griegs musik. Kanske blir temat ”I bergakungens sal”, förvisso suggestivt, för upprepat. Men då det må vara hänt.

Inledningsvis är öppningen mot scenen plastklädd. Vi ser aktörerna rastlöst vanka av och an eller dansande som älvor i det skira, grumliga ljuset. Emellanåt pressas deras ansikten ut för att kolla in oss på plats. Den rivs ner av Jonas Sjöqvist, en av tre Peer Gynt, som gör sin gestalt som den förnumstige, äldre och mer högtravande. De två andra – Elin Skarin och Jonatan Falk – skapar gestalter som är mer juvenila, trotsiga och flyktiga. Från starten vill faktiskt samtliga på scen vara Peer Gynt och utmanar varandra med att vara ”Jeg” (= jag) i en utmaning mot alla andra karaktärer i dramat. Peer uttalas överdrivet ”Peeer”. Men i slutändan blir det alltså för blott tre att gestalta Peer Gynt.

Jenny Nordberg har dressat skådespelarna – oavsett kön – som en transsexuell utmaning. Silkiga, ärmlösa klänningar av olika längder, några med stilettklackar, andra med lågt skurna strumpor eller ballerinaskor; alla avskalat sminkade, närmast förfulade och med få undantag med könsöverskridande frisyrer.

Den flyende Peer Gynt är här extra svår att fånga. Men i Örjan Anderssons version reser man från den norska landsbygden ut i världen, ut i såväl öken som hav, för att åter komma tillbaka till hembygden. I ”Peer Gynt” vävs folklore, sagor, lögner, verklighet samman med rena drömsekvenser. Hos Örjan Andersson är snarare allt ett drömspel, svårtolkat, men fascinerande. Ibland fokuserat, ibland som hela havet stormar.

Andra akten har scenen förvandlats till ett grustag, som sedan blir både öken och stormande hav – för framför allt dansarna Janine Koertge, Jernej Bizjak, Beda Åsbrink och Daniel Staaf – att agera i.

Magnus Lindman har skickligt låtit texten vara trogen de rimmade verserna emellanåt, men låter lika fantasieggande replikerna flöda fritt i förhållande till originalet. Det blir lek och drama i samma koncentrerade format. Här finns, om man så vill, reflektioner av vår tids narcissistiska ledare, där kunskap och forskning häcklas för självcentrerad filosofi, som ett slags rättesnöre.

Det flödande persongalleriet i dramat (totalt cirka 50) är här väsentligt färre. Det blir med andra ord ett destillat, som larmar och står i, men som samtidigt fångar essensen av pjäsen.

”Peer Gynt” är på samma gång utmanande, utforskande och fascinerande inte bara för publiken utan – inbillar jag mig – även för de tio på scen. Scenkonst som vågar och tilltalar, men som också förbryllar.

”Peer Gynt”, Göteborgs Folkteater. Premiär 26 september 2026. Spelas till och med 21 november. Denna recension baserad på föreställningen 1 oktober.

Av: Henrik Ibsen.

Översättning och bearbetning: Magnus Lindman.

Koreografi och regi: Örjan Andersson.

Originalmusik, bearbetning och ljuddesign: Franz Edvard Cedrins.

Musik fritt tolkad och arrangerad utifrån Edvard Griegs ”Peer Gynt”sviter ”No 1” och ”No 2”.

Musiker: FEC Irchestra och Stockholm Strings.

Scenografi och ljusdesign: Chrisander Brun.

Kostymdesign: Jenny Nordberg.

Maskdesign: Jenny Nordberg och Suz Åberg.

På scen: Jernej Bizjak, Lisbeth Johansson, Janine Koertge, Jonas Sjöqvist, Elin Skarin, Daniel Staaf, Ludvig Stynsberg, Beda Åsbrink, Britan Lemo Rebandi och Jonatan Falk. De två sistnämnda praktikanter från skådespelarutbildningen vid Högskolan från scen och musik i Göteborg.

Stökigt och stilla i en brokig helhet

Konsert:

ANDI ALMQVIST

!!!!

Starkt. Andi Almqvist bjuder på en känslomässig resa när han presenterar hela sitt nya album ”We’re all gona die (bug I can live with that)”. Foto: KAI MARTIN

Skeppet, Göteborg.

Publik: För få.

Bäst: Den brokiga helheten med det excellenta bandet.

Sämst: Att ljudteknikern inte ordnat ljudet till mikrofonen på avslutande låten ”The truth about you” när Andi Almqvist sitter vid flygeln.

Fråga: Hur kan inte Andi Almqvist locka fler intresserade…?

Om Lommapågarna i Eggstone håller sin ljuva popmusik i mollton är det ingenting mot jämngamla, tillika i Lomma uppvuxne, Andi Almqvists musikaliska värld. Ingenting är givet i den stilla kuststaden en knapp mil norr om Malmö, men de mörka molnen över Öresund har gett inspiration och stämningar.

Andi Almqvist har skapat ett brokigt lapptäcke i 40 variabler av svartvitt. Utfrätt musik som öser inspiration från Nick Caves och Tom Waits mörka kvarter med samma självklarhet som han larmar på punkigt trotsigt med inslag av grungens skeva ackordföljder. Han tvekar inte från att bland in country eller klezmer, americana eller burlesk blues och jazz. Det skulle kunna kantra rejält, men håller stadigt samman och Andi Almqvist står lika stolt och rakryggad i dessa sina skapelser. Iklädd grå kritstrecksrandig, oklanderlig, kostym och svart t-shirt bjuder han in till sin fiktions mörka vrår. Kavajen behåller han kaxigt på hela konserten, trots den känslomässiga berg- och dalbana den bjuder i form av intensitet, stök och stillhet.

Hans senaste album, nyssläppta ”We’re all gona die (but I can live with that)”, är skapad ihop med den mångfacetterade Haldenmultimusikern Freddy Halden. Ett samarbete som det slår gnistor om. Ett möte som initierades av Bebe Risenfors, tillika multimusiker med medverkan i Tom Waits band på meritlistan.

Helt ogenerad väljer Andi Almqvist att spela plattan från första spåret till det sista. Först i extranumret adderar han ”Krautobahn” från ”Glimmer” (2009) och ”The truth about you” från ”Not far from happy”. Men utelämnar, exempelvis, ”Low-dive Jenny” (från 2011), hans en av hans mest strömmade låtar.

Bandet, ledd av den fria musikaliska anden Freddy Holm och med Bebe Risenfors på framför allt keyboard, är excellent. Att man bara har repat en gång, dagen innan, märks inte något nämnvärt. Musik svävar, intensifieras, fördjupas och svärtas ytterligare på scen. Trummisen Eivind Kløverød är i särklass. En spelande trummis mer än en taktslagare. Han utforskar låtarna med sitt trumset och cymbaler, känner in musiken, som en jazzbatterist med känsla för rock. Imponerande.

Andi Almqvists musik på ”We’re all gonna die…” är i högsta grad variabel. Här får ”Can’t stop laughing”, titellåten från debutalbumet 2005 ett nytt famntag. Men på scen skapas snabbt nya versioner av de inspelade. I stök och larm eller med en försiktig smekning står han med en röst som är hans egen, precis som musiken. För visst kan den eka av andra, men til syvende og sidst är det Andi Almqvists hans karaktär och kompositioner. Ja, med få undantag. Country and western-legendaren Hank Williams (1923-1953) får sin ”Alone and forsaken” tolkad och ”Antiogonish” är baserad på amerikanske poeten och författaren William Hughes Mearns (1875–1965) dikt från 1899. Den som Glenn Miller Orchestra gjorde till ”The little man who wasn’t here” 1939. Det här är andra kompositionen som gjorts, eller getts ut, av dikten.

Ja, det är tvära kast. Sakrala ”Save me” är fingertoppskänslig och kontrasterar senare ”Ted talk”. Där låter Freddy Holm massmördaren Ted Bundys röst glida in via inspelningen mobiltelefonen till fiolens mikrofon. Sedan startar låten maniskt malande med fraserna ”I’m losing my mind//I am losing my mind” på repeat. Otäckt. Andi Almqvist går snyggt från ytterligheterna med mer än hedern i behåll.

Andi Almqvist med band, Skeppet, Göteborg. Turnéstart 30 september 2026.

Bandet: Freddy Holm, fiol, elgitarr, lap steel guitar, ljud och sång, Bebe Risenfors, klaviatur, gitarr, klarinett och sång, Finn Tore Tokle, bas och sång, Eivind Kløverød, trummor, och Andi Almqvist, sång, flygel, akustisk gitarr och elgitarr.

Spelningar med bandet: Malmö 1/10, Örebro 2/10, Uppsala (3/10) och Stockholm (4/10).

Låtlista:

  1. She jumps
  2. Rosemary’s grandchildren
  3. Can’t stop laughing
  4. We’re all gonna die (but I can live with that)
  5. Save mer
  6. Alone and forsaken (Hank Williams-cover)
  7. Two junkiez
  8. Antiogonish (text William Hughes Mearns 1875–1965)
  9. The fly
  10. Ted talk (med inspelat snack med massmördaren Ted Bundy 1946–1989)
  11. She will come back to me
  12. Krautobahn (extranummer)
  13. The truth about you (extranummer – Andy Almqvist vid flygeln)

Flödande musikalitet och ljuva melodier

Konsert:

LEMON TWIGS

!!!!

Ös och stämsång. Lemon Twigs – här med yngste brodern Brian D’Addario i ett så kallat Pete Townshend-hopp – sätter fart från start. Foto: KAI MARTIN

Musikens hus, Göteborg.

Publik: 375 (utsålt).

Bäst: Farten, melodierna, stämsången.

Sämst: Tendens till samma, samma, men annorlunda.

Fråga: Visste verkligen inte bröderna D’Addario att Göteborg är Tages hemstad.

Man ska väl inte se det som en eftergift. Men de multiinstrumentalistiska bröderna, och musikaliska genierna, Michael (1997) och Brian D’Addario (1999) har på senast albumet ”Look for your mind” av Eva Chambers, Danny Ayala och Reza Matin. De två sistnämnda även med på scen den senaste tiden. För bröderna från Hicksville, Long Island, USA kan traktera de flesta instrument. Men det är klart att det är bra med avlastning. Framför allt på scen. Dessutom med instrumentalister som kan hantera ungefär lika många instrument som de själva och som tillika kan sätta ton på stämsången.

Danny Ayala, långvarig vän till bröderna, har dessutom från och till hängt med på spelningar sedan starten.

Lemon Twigs satte tonen för sin musik för ungefär 12 år sedan och har varit fantastiskt kreativa sedan dess. Men en botten i Beatles, Beach Boys, Byrds och, senare, såväl Jellyfishs och Eggstones musik har de skapat ett i högsta grad eget musikaliskt universum. Ja, även Tages, Göteborgs storheter från 60-talet, finns bland inspiratörerna.

Här klingar ljuv popromantik med stämsång, inte sällan fyrstämmigt. Låtarna är som stöpta innan den politiska medvetenheten på senare delen av 60-talet. Det är pojke möter flicka-pop. En estetik och ett tema som fungerar väl. Politik duckar, vad jag förstår, bandet ifrån.

På scen räcker det utmärkt väl. Med Pete Townshend-hopp som kickar igång varje låt sätter man högsta tempo från början. Jag räknade till sex låtar på en kvart. Trots frenesin sitter stämsången som en smäck. Det är vackert, det är elegant, det är smart, det är klass.

Mellansnack. Nä, inget nämnvärt. Lemon Twigs låter musiken tala och sången och melodierna sätta stämningen.

Pop i sin prydno. Lemon Twigs bjuder skickligt på popmusik utöver det vanliga. Foto: KAI MARTIN

Efter åtta låtar, till ”Look for your mind!” (titelspåret på albumet som tidigare i år), sker första platsbytet. Storebror Michael D’Addario sätter sig bakom trummor. Hela havet stormar…? Nej, inte för en sekund. Skiftena sker sömlöst och skickligt. Här tummas inte på kvaliteten. Det blir heller inte något skryt över sina egna förmågor. Det är helt enkelt bara ett sätt att förlösa energi, hitta nya ingångar och ogenerat visa på vad Lemon Twigs är kapabla till.

Det blir fler sådan övningar. Och inte mig emot. Kan man så kan man. Klarar man det, så klarar man det. Lemon Twigs gör det med emfas.

Det är en omfattande låtlista som bjuds med musik från hela skivutgivningen. Men förstås med fokus på ”Look for your mind!”.

Det är också lätt svindlande att kolla in de låtar som spelade i Stockholm i lördags och det som bandet bjuder i Göteborg. Det är som helt skilda konserter. Åtminstone i den senare halvan av spelningen. Nya låtar kommer in. Det blir också annorlunda i Göteborg när man väljer bort planerade extranumret ”Joy” och går direkt på Tages ”Every raindrop means a lot” efter Brian D”Addarios akustiska ”When winter comes around” och ”Corner of my eye”.

Lemon Twigs kan sin pop, vet att hitta harmonier och stämmor. Ja, bättre än de flesta. Att med den frenesin som bjuds på scen dessutom sätta allt är ljuv musik i mina öron. Lemon Twigs bjuder på pur pop under en och en halv timme.

Lemon Twigs, Musikens hus, Göteborg. 20 september 2026. Tredje stoppet på den omfattande Europaturnén om 26 spelningar, som startade i Oslo 17/9 och avslutas Madrid 26/10.

På scen: Michael D’Addario, gitarrer, trummor och sång, Brian D’Addario, tolvsträngad elgitarr, akustisk gitarr, elgitarr, elbas, trummor och sång, Reza Matin, trummor, elbas, elgitarr och sång, Danny Ayala, elbas, keyboard och sång.

Låtlista:

  1. My golden years
  2. I’ve got a broken heart
  3. What your where doing
  4. The one
  5. In my head
  6. I just can’t get over losing you
  7. 2 or 3
  8. Look for your mind!
  9. Any time of day
  10. They don’t know to fall in places
  11. A dream is all I know
  12. Foolin’ around
  13. Ghost run free
  14. How can I love her more?
  15. You’re still my girl
  16. Yeah I do
  17. Your true enemy
  18. Mean to me
  19. Bring you down
  20. Nothin’ but you
  21. Fire and gold
  22. When winter comes around (extranummer: Brian D’Addario ensam på akustisk gitarr och sång)
  23. Corner of my eye (extranummer: Brian D’Addario ensam på akustisk gitarr och sång)
  24. Every raindrop means a lot (extranummer: hela band – Tages-cover)
  25. Rock on (over and over) (extranummer)

”Så som i himmelen” med ljus och mörker

Musikal:

SÅ SOM I HIMMELEN

!!!

Stark. Sanna Nielsen gör återigen en urstark roll – nu som Gabriella i ”Så som i himmelen”, som nu spelas på Lorensbergsteatern. Foto: MATS BÄCKER

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Helt utsålt (nära 800).

Bäst: Sanna Nielsen gör Gabriella till sin.

Sämst: Peter Apelgrens entré måste slipas till.

Fråga: Borde inte en uppsättning med originalregissör och dito huvudrollsinnehavare gått mer gnisselfritt vid premiären…?

Hos legendariske privatteaterproducenten Vicky von der Lancken slog Kay Pollacks hyllade film ”Så som i himmelen” an en ton då hon såg den premiäråret 2004. Rörd och drabbad ställde hon frågan om det här inte var ett ämne för en musikal. Med sin envetenhet och näsa för det rätta blev det cirka 15 år senare verklighet. Musikalen – med musik av Fredrik Kempe – blev en stormande publiksuccé och kom att spelas på Oscarsteatern flera säsonger från premiäråret, hösten, 2018.

Nu har musikalen landat på Lorensbergsteaterns scen. Nu med Sanna Nielsen i den smärtsamma rollen som Gabriella, Åsa Fång som den starka, kärlekstörstande prästfrun Inger, Robin Stegmar som den misshandlande mannen Conny och Peter Apelgren, som den jovialiske handlaren Arne. Men kvar från Oscarsteatern i centrum finns Philip Jalmelid i rollen som världsdirigenten Daniel och Tuva Børgedotter Larsen, som ömhetskranka Lena. Även regissörenMarkus Virta är kvar. Så också några till i produktion.

Ja, varför ändra för mycket på ett vinnande koncept… (skrev om premiären här).

Storyn om den Daniel Olsson, som växer upp med musikaliska ambitioner och en fiol i handen i den lilla norrländska Ljusåker är sentimental, men drabbande. Han som som sjuåring drabbas svårt av mobbning och för höra av barnen i byn att han inte passar in. Hans mor lämnar trångsyntheten för möjligheterna. Daniel Olsson, violinisttalangen blir dirigenten Daniel Daréus med världen som arbetsfält. Men drömmarna om att skapa musik som öppnar hjärtan kommer på skam. Hans impressario driver honom till hårt arbete och långa kontrakt år framöver. Daniel sliter på till hans hjärta säger stopp.

Så han flyttar från offentligheten tillbaka till Ljusåker för att få lugn och ro, och för att lyssna.

Ovetande om hans bakgrund, och uppväxt, sveper rykte om att en kändis flyttat in i den gamla, nedgångna skola. Han uppmanas att ta över kyrkokören, faller till föga och tar dessutom den vakanta posten som kantor.

En rak story som kryddas med kärlek och intriger. Men som också kantas av ett våldsamt och sorgligt mörker. Daniels antagonist och våldsutövande mobbar Conny bor kvar, som många andra i byn. Våldet har följt honom i hans spår. Svartsjukan driver hon till misshandel av hans hustru Gabriella, som han håller i herrans tukt och förmaning tillsammans med deras två barn.

Så den driftige och pratglade handlaren Arne på det och hans expedit Lena, som söker efter en relation som ska hålla. Plus prästen Stig, uppskattad och allt annat än ödmjuk, som driver sin glesa församling på det mest bigotta vis. Hans hustru Inger, medlem i kören, lever ett hunsat liv. Men inombords brinner en lust som längtar efter att komma ut.

Ja, ni ser. Här finns ämne för både kärlek och konflikter.

Kay Pollack med hustru Carin har ett bra driv i sin berättelse, men det finns också repliker som kärvar och skaver. Ibland blir de som återvunnen rekvisita, utan att känslorna riktigt har fått ta plats. Fredrik Kempe har skapat storartad musik, men det är tydligt att ”Så som i himmelen” står stegen efter musikalen ”Änglagård”, som också har hans signatur. Dessutom är ju den här musikalens clue ”Gabriellas sång”, som ju Stefan Nilsson (musik) och Py Bäckman (text) skrev till filmen med Helen Sjöholm som sångerska.

När nu ”Så som i himmelen” stormar in på Lorensbergsteaterns scen finns det alltså driven story med kantigheter att luta sig emot. Men det finns i ensemblen en stor portion rutin. Men berättande huvudrollsparet Philip Jalmelid och Tuve Børgedotter Larsen som Daniel respektive Lena saknar glöden. Den blyga, försagde Daniel är ju också en stormande dirigent med stora ambitioner. Men ibland blir han för tillknäppt, närmast stum. Tur att sången förlöser känslorna på scen. Tuve Børgedotter Larsen ska vara sprudlande, men gnistrar inte denna premiärkväll.

Förstås sjunger de enastående – fattas bara! – men jag vill ha mer inlevelse. mer närvaro.

Flört. Produktionen har valt att plocka in Peter Apelgren i ”Så som i himmelen” som en flört till Göteborgspubliken på Lorensbergsteatern. Foto: MATS BÄCKER

Produktionen flörtar med Göteborgspubliken med att plocka in Peter Apelgren. Ett djärvt grepp, för han är ingen skådepelare eller sångare, om än ståuppkomiker av rang. Så blir hans entré stolpig, stel och helt utan det flöde man vet han har inom sig. Nu tar det sig under kvällen och som sångare klarar han sig helt ok.

Det blir istället andra som kliver in och ansvarar för att detta melodram inte ska bli en kantrande pekoral. Sanna Nielsen gör den misshandlade, skönsjungande Gabriella med stor trovärdighet och otäck närvaro. Det blir helt enkelt otäckt bra i både sång och spel. Likadant med Robin Stegmar, som den våldsamme maken Conny. Herregud, han är så vidrig i alla nyanser att det bär emot att klappa i händerna för hans skådespelargärningar under applådtacken.

Otäckt bra. Sanna Nielsen och Robin Stegmar gör sina roller som Gabriella och Conny otäckt bra. Foto: MATS BÄCKER

Christoffer Wollter fångar upp hela registret av den självgode prästen, som hellre dömer andra än sig själv, och kan bjuda på repliker och sång med skicklighet. Vid hans sida Åsa Fång, som prästhustrun Inger. En på samma gång sidoroll som en devot sådan. Hon hukar under plikterna som prästfru, men inom sig tvivlar hon på sin make och inom henne finns en oförlöst lust. Hennes paradnummer ”Alla ord om synd” är vass. En knivskarp uppgörelse med både religion och makens hyckleri. Åsa Fång gör sången – och rollen – med glöd och nerv, som bara hon kan.

En mindre roll, men som tar sin strålande plats i strålkastarljuset. En än mindre roll, men inte oväsentlig, har Kajsa Reingardts Olga, den äldre kvinnan i kören. Så skickligt agerat av det lilla som bjudits.

Man ska heller inte glömma av Rikard Björks Tore, rollen som grabben med en intellektuell funktionsnedsättning som fått epitetet byfåne. Men som av Daniel får en röst – och en plats i kören. Rikard Björk spelar i paritet med Leonardo DiCaprios roll som Arnie i Lasse Hallströms film ”Gilbert Grabe” (1993). Fullständigt bländande.

Jo, ”Så som i himmelen” är en stabil musikal. Men med sorgkanterna med lite skratt insprängt i kulisserna finns det också kantigheter och putslustigheter, som solkar helhetsbilden. Oavsett detta väntar en ny publiksuccé för ”Så som i himmelen”, denna musikal med ljus och mörker.

Med ljus och mörker. ”Så som i himmelen” är en musikal med både ljus och mörker, sorgkanter och putslustigheter. Foto: MATS BÄCKER

”Så som i himmelen”, Lorensbergsteatern, Göteborg. Premiär 17 september 2026. Spelas till och med 12 december.

Av: Kay Pollack baserad på hans film med samma namn från 2004.

Manus: Kay Pollack.

Manus och sångtexter: Carin Pollack.

Manusmedverkan: Edward af Sillén.

Kompositör och sångtexter: Fredrik Kempe (undantaget ”Gabriellas sång” av Stefan Nilsson/Py Bäckman).

Regi: Markus Virta.

Musikarrangenang: Kalle Ankarblom.

Koreografi: Roger Lybeck.

Scenografi: Lars Östbergh.

Kostymdesign: Anna Hagert.

Mask- och perukdesign: David Julio.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Orkester: Erik Brag Månsson ( kapellmästare, keyboard), Marcus Sturewall (gitarr och keyboard), Viktor Reuter (bas och kontrabas), Edvin Glänte (trummor och slagverk), Sven Fridolfsson (träblås), Lene Aadalen Skomedal (horn), Erika Risinger (violin), och Johannes Bergion (cello) samt Elliot Holmedal/Natalie Marinova (fiol), som spelar Daniel 14 år.

På scen: Philip Jalmelid (Daniel), Tuve Børgedotter Larsen (Lena), Christoffer Wollter (Stig, präst/US Daniel), Åsa Fång (Inger, präsfrun), Sanna Nielsen (Gabriella), Robin Stegmar (Conny), Peter Apelgren (Arne, handlaren), Henric Joneskär (Holmfrid), Frida Bergh (Siv/US Olga – ensemblekapten), Rikard Björk (Tore), Kajsa Reingard (Olga), Ole Forsberg (Erik/US Holmfrid), Sara Ollinen (ensemble/US Lena), Oscar Sundling (ensemble/US Stig och Conny), Karin Mårtensson Ghods (ensemble Florence/US Inger och Siv), Lineah Svärd (ensemble/US Gabriella), Anders Wängdahl (ensemble/US Arne och Erik), Tord Hansson (ensemble/US Tore), Nina Norblad (ensemble) och Elliot Holmedal/Natalie Marinova (Daniel 14 år).

Barnensemble: Sixten Bäcklund/Mio Fraz Fredenmark/Gabriel Melo (Daniel 7 år), Erik Andersson/Edvard Johnsson Janlert/Nelson Täng (Conny 11 år/Gordon),Lo Brehmer/Ronja Gullander Karlsson/Flora Tärneberg (Jennifer) och Linnea Sofie Danninger Kopp/Stina Malmström Kappelmark (Kim).

Utmanande klassiker firar 50

Musikal:

KÅLDOLMAR OCH KALSIPPER

!!!

Vågad uppsättning. Dungen scenkonst utmanare 50-årsfirande ”Kåldolmar och kalsipper” med utomhusteater i brusande stadsmiljö och utsatt för väder och vind.
Foto: KAI MARTIN

Gathenhielmska trädgården, Göteborg.

Publik: Fullt med plats för fler.

Bäst: Energin.

Sämst: Möjligheten att höra i stadsbruset.

Fråga: Var hittar Dungen scenkonst nästa utmaning någonstans…?

Dungen scenkonst gör det sannerligen inte lätt för sig. Inte bara är Nationalteaterns klassiker ”Kåldolmar och kalsipper” från 1976 helt lätt att strama ihop till en timmes barnunderhållning. Nej, efter att ha spelat i Flunsåsparken (31/7) och ”Pilbomad kulturfestival” i Småland (1/8) har man valt att ställa uppsättningen återigen utomhus. Nu i Gathenhielmska trädgården, mitt i stadens brus med slamrande spårvagnar, konkurrerande musikevenemang, sorl, bilar och motorcyklar vid Stigbergstorget. Utomhus är man dessutom utsatt för väder och vind, något som denna septemberafton bjöd på i form av utmanande skurar som kom titt och tätt.

Med en scen i lummig grönska krävs det också något extra av skådespelarna för att höra repliker och sånger. Just där var det av ojämn kvalitet. Åtminstone för en åldrad vuxen.

”Kåldolmar och kalsipper” är också i sig en utmaning. Skivalbumet har sitt ursprung i barnteaterpjäserna ”Akta er för Lumor”, ”Jubel i Holken”, ”Sagan om Ormen”, ”Gråtletarna” och ”Kåldomar och kalsipper”. Skivan är helt enkelt ett potpurri av låtarna som ackompanjerat dessa pjäser. Det blev också en tecknad tv-serie av det hela (1980) och teateruppsättningar av Parkteatern (2013 och 2014) samt av Teaterhuset i Mölndal (2023). Där handlingen spinner från den på skivan.

Rörigt? Ja, det är ju det. Och rörig är också handlingen där Yllet (Ida Lundberg), flickan på rymmen, träffar på den nyfödda, övergivna hundraårige gubben (Nora Lundqvist). Tillsammans ska de rädda vänner som hålls fångna i gruvan av kungarna från Västerlandet. De får sällskap av Spöket (Olga Bell), som dessutom blir något av en berättare under resans gång.

Tuva Kjellgren, regi och bearbetning, har gjort ett styvt jobb att limma ihop de lösa ändarna i denna brokiga berättelse. Lika styvt kämpar skådespelarna med handlingen med ett gott resultat. Även om det emellanåt glappar i logiken.

Under en timme får man inte bara omväxlande väder utan också en rik och omväxlande uppsättning av denna 50-åring. Den bottnar i den politiska tonen, som ju sattes som ett grundackord 1976. Men retoriken är inte lika slipad, som då. Inte lika svart och vit. Spöket, exemplevis, omnämns bara med en viskning som det kommunistiska spöket, som det ju är i originalet. Resan med Sjörövar-Jenny (Josefin Bergquist), mamman som flytt från sina uppfodrande barn, strandar inte i Vietnam och man träffar inte Ho Chi Minh. Agamemnon (Josefine Stofkoper) har förvisso flytt med sin familj från diktaturens och militärjuntans Grekland, men satt i en uppdaterad kontext kan flykten ha varit lika väl ifrån Syrien.

Här skiftar skickligt mängder med känslor med varandra; rädsla, underdånighet, vrede, sorg, surhet, mod, humor, trots och solidaritet.

Så, nej, ”Kåldolmar och kalsipper” är – 2026 – inte plakatteater inför det stundande valet. Men heller inte en uppsättning som duckar. För allt slutar ju med modet att våga göra motstånd. Friskt satsat av Dungen scenkonst.

”Kåldolmar och kalsipper”, Dungen Scenkonst, Gathenhielmska trädgården, Göteborg. 7 september 2026, gästspel till och med 10 september. Premiär i Sockerbruket i mars, Göteborg.

Av: Nationalteatern.

Musik: I huvudsak av Ulf Dageby och Anders Melander.

Regi och bearbetning: Tuva Kjellgren

Scenografi: Nora Lundqvist och Ida Lundberg

Kostym och mask: Josefine Stofkoper och Nora Lundqvist.

Koreograf: Josefine Stofkoper.

Band och arrangemang: Hanna Dubbelman, Emil Andrén, Joel Berglund, Tilda Våge och Edvin Mattsson.

Skådespelare: Ida Lundberg (Yllet), Nora Lundqvist (gubben), Olga Bell (spöket), Erik Gladh (tjänaren), Malte Michelsen (Folke/kung från Västerlandet), Josefine Stofkoper (Agamemnon/kung från Västerlandet/kärringen), Josefin Bergquist (Jenny/kung från Västerlandet), Maya Whitaker (skådespelare 1/kung från Västerlandet/fågel) och Tilda Våge (skådespelare 2/kung från Västerlandet/fågel).