Det fanns en tid på 80-talet när svartklubbarna var legio i Göteborg. De var något av andningshålet för nöjessugna, som inte ville vistas inom etablerade etablissemangs väggar och framför allt ville fortsätta natten i nöjessvängen fram till en arla morgonstund. Det var en kreativ period i Göteborg som satte en mängd artister och band som sattes på scen. Glenn-Yngves var ett av dem. Bandet jag kom att ingå i, en orkester som bestod av trummor, spelande ståendes av Glenne, bas, Tompa, gitarr, Pierre, och jag på sång. Man fick sina gig, det fick man. Mest plågsamma och kanske minnesvärda var väl spelningarna som starta klockan tre, första set, som skulle följas upp av andra set vid femtiden. För mig som morgonmänniska, och som njuter av att lägga mig tidigt, var det något av ett äventyr. Fråga mig inte hur det gick, men det gjorde det.

Jag var också med Lenny Pane, dåtiden främsta Beatlestolkare, från Göteborg när de angjorde the Beatleweek augusti 2003. Jag hade haft förmånen att inte bara hänga in med vid lite spelningar (Slussens pensionat, Gillestugan, Trädgår’n, Älvsborgsfästning) och blev tillfrågad på denna min reportageresa om jag inte ville uppträda med bandet vid en pubspelning under anrika hotellet Adelphi… klockan tre på natten. Jag var tapper, höll mig vaken. Men inte längre än till ett. Jag var bara tvungen att sova. En timme. Disciplin. Så skulle jag vara pigg igen. Jag vaknade som om jag aldrig skulle göra det igen. Men kom på scen och rev av låtar som ”Helter skelter” och ”Birthday” i vargtimmen. En pärs.

Nu är det dags för Carha world cup, en av världens största hockeyturneringar med 17 divisioner och lag från Kanada, USA, Finland, Sverige, Norge, Schweiz, Italien, Kazakstan, Ukraina,England och Australien (!), i Vancouver. Länge emotsedd och uppskjuten på grund av pandemin. Jag deltar i ett lag kallat Team Sweden, som ingår i organisationen SOHA (Swedish Oldtimers Hockey Association), med spelare från hela landet, som representerar två låg: +65 och +70. Som 66-årig målvakt har jag blivit uppgraderad till att spela med seniorerna.

Vi börjar resan 06.00 från Landvetter, men min morgon startar redan 02.15 då jag vaknar innan klockan har ringt. Z ska köra, är redo och vi åker 03.30 till flygplatsen på biltomma vägar. I ankomsthallen ringlar en lång kö till två, snart tre diskar. Vi i hockeylaget placerar oss i den långtsamt framåtskridande kön. Fler passagerare ansluter till flygplatsen och snart börjar en del framfusiga gå förbi kön till vårt muttrande, men utan att vi agerar. En timme senare får vi checka in vårt bagage. Jag med en övertung målvaktstrunk får betala extra och gå till en separat disk för skrymmande och tungt bagage. 2016 kom min trunk på villovägar till Windsor, som jag skrev om här,. Hur skulle det går nu?

Genom säkerhetskontrollen är det också långa, vindlande köer och, nej, Landvetter är inget vidare på logistik eller ordning. När vi väl kommer igenom är det för att i hast bege oss till flyget för vidare transport till Schiphol, Amsterdams väldiga flygnav, där vi har fem timmar i väntan innan vi lyfter för den nio timmar långa flygningen till Vancouver. Möjlighet för mitt bagage att hinna med, med andra ord.

Jag kommer ju inte bara från en retning i ljumsken (förra måndagen), utan också från ett ryggskott som jag ådrog mig för en vecka sedan. Är alltså inte i toppskick för att spela ishockey, men klarade hyfsat av spel med Kungälv respektive Frölunda Oldtimers tis- och onsdagkväll. Jag har fått lite hjälp med behandling av Webster Body Therapy med lite förmaningar och råd inför resan. Jag har varit noga med uppvärming, har gått innan ispassen, har cyklat en del… allt för att få igång ryggen. men en stillasittande flygning är ju inte toppen för en kinkande rygg.

Men resan går bra, jag sover två gånger om 40 minuter vardera, fördriver tiden med samtal med min ishockeykompis sedan drygt 20 år tillbaka (som var min motståndare i division 2 på 70-talet) och bio (ser den utmärkta dokumentären om Sparks och ”Belfast”, Kenneth Branaghs fina film om de beynnande ”troubles” i den Nordirländska huvudstaden.

När vi landar är det till en smittande vackert Vancouver där vårsolen och -värmen gör sitt till. I fonden de snöklädda bergskedjorna. Det börjar bra. Det dröjer innan bagaget kommer, men min trunk är med. Vi från Landvetter får det vi lämnat vid incheckningen. Värre är det för våra vänner som rest från Arlanda. Flera spelare saknar sina trunkar, bland dem båda målvakterna.

Via en transferbuss kommer vi till vårt hotell (River Rock), jag checkar in, min rumskamrat (finansmannen med erfarenhet från juniorhockey i både Leksand och amerikansk collegehockey samt Huddinge) kommer lite senare. Rummet är spatiöst, vi har varsin king size bed och får plats med våra trunkar. När jag lägger mig för att vila ringer telefon. Jag behövs till träningsmatchen för +65-gänget. Det blir inte mycket ro. Packa upp, packa rätt och en snabb middag, en kort vila och därefter vidare transport till Richmond Olympic Oval, arenan som stod för skridskotävlingarna under OS 2010, där två rinkar står parallellt i den väldiga domen. Bredvid spelas det volleyboll, basket, pingis, där finns en avancerad klättervägg med överhäng; hallen sjuder av liv, högst upp, som på en balkong finns ett gym som vid tiden vi ankommer lördag kväll är sparsamt använd, precis som det lite längre bort i hallen..

Ja, vi kommer dit vid åttasnåret. Matchen börjar nio. Det är fem på morgonen svensk tid. Och, ja, nu förstår ni kopplingen till de göteborgska svartklubbarna. Tröttheten sliter i kroppen, men jag är ju i Kanada för att spela hockey och hockey, ja, det ska det bli.

Omklädningsrummen är stora och många. Inga trappor för att ta sig ned eller upp för (läs och lär Göteborgs kommun och Göteborg fritid), man passerar bara rätt in, förbi entrén och receptionen och vidare in till sitt omklädningsrum. Men… det finns glest med krokar och inga hyllor att lägga något på. Märkligt.

Rinkarna ligger en våning upp. (Ha, inga trappor skrev du, minns den notoriska kritikern). Sant. Men en rymlig hiss som tar två lag – åtminstone innan match.

Våra motståndare, ett kanadensiskt lag, är vi en smula bättre än. Men på sedvanligt kanadensiskt vis ger de aldrig upp. Vi tar hyfsat snabbt en 4–0-ledning, men motståndarna reducerar. Då har jag gjort ett stabilt intryck, räddat det jag ska rädda och lite till, men detta vinkelskottet borde jag ha agerat bättre på. Vi leder med 7–2 när kanadensarna gör ett ryck och pillar in både sitt tredje och fjärde mål när vårt målskytte har gått i stiltje. Men närmare än så kommer de inte. Vi gör 8–4 med någon minut kvar, tackar artigt efter den snälla matchen och packar ihop våra grejer, duschar och tar en taxi till hotellet för den efterlängtade sängen.

Jag somnar snabbt. Vaknar pigg och utvilad 2.14 lokal tid. Hm. Inte läge för att gå upp, men lättar på trycket och återvänder till sängen för att övertala kroppen om ytterligare några timmars sömn. Vaknar definitivt klockan sex. En ny dag randas. Strax efter sju går rumskamraten och jag ned för frukost, där vi väljer en All Canadian breakfast med stekt ägg, skinka, stekt potatis, lite bär, sylt och toast samt juice och kaffe. 30 kanadensiska dollar per skalle inklusive dricksen. Mer om det senare.