Flörtade med döden. Freddie Wadling hade döden när och närde ett intresse för döden livet ut. Foto: KAI MARTIN på den bild som TOM BENSON tagit av Freddie Wadling.
När jag träffade Freddie Wadling våren 1978 var han övertygad om att han inte skulle bli äldre än 30. Han var då 27, eller skulle bli, men vid den tiden hade myten om 27-åringarna inte riktigt fått fäste. Trots att 60-talsikonerna Brian Jones, Jimi Hendrix, Jim Morrison och Janis Joplin redan startat Club 27. Kanske var det därför som det inte slagit rot hos Freddie Wadling, som annars på något vis flörtade med döden.
Det skulle ju dröja till för tio år sedan, som han slutligen och verkligen gick ur tiden. Han hann med en hel del från detta mitt första möte och till slutet. Tack för det.
Nu går Freddie Wadling igen då Göteborgs konstförening ställer ut hans sista konst samtidigt som Henryk Lipp presenterar en hittills outgiven ny låt med Blue For Two. Titel? ”Living in the land of the dead”, förstås.
Freddie Wadling (1951–2016) var en sällsam kreatör – och samlare. Med punken frigjordes mycket av hans kreativa sinne samtidigt som han fann sina likar. Han spelade i tusen och en band, samlade sitt ”hov” i sina lägenheter – från Kaggeledstorget till Haga och vidare var han nu bodde. Det blev skräckfilmsvisningar för den församlade kadern, för döden låg Freddie Wadling nära hjärtat i något slags skräckblandad förtjusning.
När Göteborgs konstförening nu ställer ut hans konst är det emellertid långt från skräck. Istället handlar det om de verk som han sina sista år skapade på sin iPad. Helt digitala konstverk, som han lekt fram. En del triviala, men på sätt och vis också geniala. Andra med lite mer av Freddie Wadlings signum.
Vernissagen blev välbesökt när galleriet i Linnéstaden i Göteborg slog upp dörrarna fredag den 29 maj. Köerna ringlade långa och gjorde så till de övriga visningarna. Det blev framträdande med Flowers of Darkness i Freddies anda med de tidigare Cortexkollaboratörer Anna-Lena Karlsson och Pontus Lidgard samt Lädernunnans Nils Wohlrabe. Trångt, svettigt och uppskattat. Så till den milda grad att av en konsert blev det tre.
Jag var förstås inte på någon av dem, men däremot då utställningen lockade med releasefest av nya Blue For Two-singeln ”Living in the land of the dead” den 5 juni. Keyboardisten – och producenten – Henryk Lipp i gruppen har grävt i arkiven och vaskat fram detta guldkorn till låt (lyssna här). Det är en ambitiös produktion, som inte saknar sin storslagenhet i vare sig komposition eller arrangemang.
Kvällen bjöd dessutom på en föreläsning av Henrik Bogdan, professor i religionsvetenskap, med inriktning mot religionshistoria, på temat ”Från antikens odöda till dagens zombiefilmer – en religionshistorisk resa”. Måhända en smula torr med innantillläsande, men med en snygg anknytning till Freddie Wadlings intresse för skräck, död och zombier.
Singeln såldes, förstås, i klassisk sjutumsvinyl och den gick åt som smör i solsken. Efter professor Bogdans föreläsning spelades låten upp och även b-sidan (”The dead in the land of the living”), som väl mest eller helt var a-sidan baklänges.
Kvällen avslutades med en visning av ”George A Romeros klassiker ”The night of the living dead” – helt i Freddies anda. Men… jag har aldrig fullt ut tillhörs Freddie Wadlings kotteri och har definitivt inte varit, eller är, någon vän av skräckfilmer. Verkligheten är tillräckligt kuslig.
Men jag fick möjlighet att se den expansiva utställning, som bjuder så mycket mer än den digitala konsten, där alla arken finns om fyra till försäljning. Nej, de är inte signerade av Freddie Wadling av förklarliga skäl. Men får vid försäljningen ett äkthetsintyg av hans änka Bella Wadling och är snyggt inramade med passepartout och reflexfritt glas.
Vid ett bord ligger snygg komponerat, som en avskrädeshög med föremål från Freddie Wadlings samling. Saker som Göteborgs stadsmuseum ratat, alternativt inte fått plats med, efter utställningen ”Freddie Wadlings kabinett” (2017–2018), den som jag skrev om här.
Alla prylarna kommer att finnas för den hågade att fritt ta utställningens sista dag 18 juni. Varje sak kommer få en äkthetsgaranti, det vill säga att den kommer från herr Wadlings samling. Kanske bäddar det för kaos, men förhoppningsvis är de intresserade civiliserade människor och lika timida som Freddie Wadling själv var.
I galleriets sista rum finns slutligen foto hämtade från konstfotografen Tom Bensons kvarlåtenskap. Fascinerande bildkonst som dels visar på den starka vänskap som fanns mellan Tom Benson och Freddie Wadling och dels på Bensons skaparkraft och idérikedom med collageteknik långt före den digitala tiden. För mig är det personligen lite speciellt då min barndom delvis präglats av Tom Bensons fotokonst. Han och min far jobbade under en period ihop och min konstintresserade far fick några bilder av honom, som etsade fast i mitt unga jag. Dessvärre har bilderna försvunnit i diverse flyttar.
Jo, Freddie Wadling fängslar fortfarande. Både med sin konst och för sin musik med den så karaktäristiska rösten, som på denna nya Blue For Two-låt är synnerligen levande.
”I want be around here no more…”, inleder Freddie Wadling ”Living in the land of the dead”. Nähä. Kanske inte fysiskt. Men du är allstädes närvarande. Tack för det.
Håller formen. När Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band visar killarna med emfas hur väl de har bevarat formen. Ja, till och med finslipat den. Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN
Rondo, Göteborg.
Publik: Utsålt (precis som de övriga spelningarna).
Bäst: Spelglädjen.
Sämst: Visst kunde Bo Sundström har pratat lite mer.
Fråga: Jag tror inte på 35 år till, men om tio år ska de vill klara av att göra en ny show, väl…?
När jag igår kom för att hämta mitt barnbarn vid hans förskola beläget vid ett friluftsområde kom en man och en kvinna joggande. Framme vid parkeringsplatsen vrålade han ”Du kommer döda mig”, hukade vid en betonggris och kämpade efter andan. Jag frågade om hon körde med honom. Det visade sig att det var en lättfotad dotter som tvingat ut sin pappa i joggingspåren och kört skit ur honom. En skillnad på 30 år och 30 kilo, som han flämtande berättade.
30 år…?
Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band. Gör det med en påkostad show, som i och för sig mer är en ambitiös konsert, där gruppen med emfas visar på sitt kunnande, sin charm och sitt smittande låtskrivande. Det är, precis som dottern beskriven här ovan, med lätta fötter som de iscensätter sitt firande med ”Il Magnifico”, namnet som showen har fått. Bo Kaspers Orkester håller formen och stilen.
Jag har följt bandet sedan nära nog starten. Tjusats av musiken, som en gång tog sats någonstans i mötet mellan svensk pop och jazz på 60-talet, soul och något soundtrack till Hasseåtages en och många revyer. Bandet har kivats sig fram på vägen (läs gärna min intervju inför Rondo här) och emellanåt har det varit kris i orkestern. Ja, så till den milda graden att det har märkts på scen. Det är ingenting som killarna har medgett eller luftat offentligt, men det har varit tydligt. De har hittat medel för att rensa luften, att tillåta dividerande åsikter får vara just det och ändå jämka ihop. Det som väl ingen i bandet har lyckats med i sina relationer har man lyckats med som musiker. När de gick ner på klubbnivå i början på millenniet då de gästade Nefertiti i Göteborg (något man kan höra på livealbumet ”Samling Sto – Gbg (live)”, som kom 2004) fick man syre igen. För det är i skapandet av musik, antingen i replokalen, studion eller, kanske, främst på scen som något uppstår.
Bo Kaspers Orkester står och svänger när andra faller.
Mycket av allt. ”Il Magnifico” med Bo Kaspers Orkester är en konsertshow som innehåller det mest. Foto: KAI MARTIN
Bo Kaspers Orkester har ett tilltal som tilltalar. De är eleganta, några med en cool dandylook som borde vara pinsam för män kring 60, men som funkar. Musiken svänger katten (det var länge sedan jag rumpdansade så som denna kväll), groovet och samspelet mellan basisten Michael Malmgren och trummisen Fredrik Dahl är skoningslöst. Oavsett vilket tempo man sätter. Till det , den musikaliske häxmästaren, Mats Schuberts förmåga att elegant ikläda sig olika musikaliska roller vid sina keyboard (eller dragspel): från Jan Johansson till Mathhew Fisher (Procol Harum) eller Chris Martin (Coldplay) utan att någonsin förlora sin identitet. Bo Sundström är en karaktäristisk sångare, som på samma vis lyckas skifta från visa till disco, från arenarock till soul.
Sedan länge är Robert Östlund gitarristen som sömlöst agera skickligt inom Bo Kaspers Orkesters alla genrer. Dessa skiften som egentligen aldrig märks, för musiken är – oavsett inspiration – vattenmärkt Bo Kaspers Orkester. Blåsarduon John-Erik ”Jonne” Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner hottar upp soundet precis som slagverkaren Niklas Gabrielsson Lind gör med rytmen.
Det blir mycket, oavsett om det är tillbakalutat eller fullt ställ. Vi får möta Bo Sundström i ensam, avskalad duett med Fredrik Dahl i den till deras döttrar tillägnade ”Brev”. Vi får skaka loss till ”Diskotek”, där en kvinna bjuds upp för en danstur på scen. Vi får drabbas av storpolitikens vansinne i videon – och låten – ”Dansa på min grav”. Eller tjusas av outrolåten ”Vi kommer aldrig att dö” med lyriskt, inledande trumpetspel av John-Erik ”Jonne” Bentlöv.
”Il Magnifico” använder sig av mycket bakgrundsfilmer. Lite som Håkan Hellström utvecklat till en konstform de senare dryga tio åren. Flörtar Håkan Hellström med Charlie Chaplin (i ”Du är snart där” på scen ackompanjeras låten de senaste tio åren av finalen på Chaplins ”Moderna tider”) så gör Bo Kaspers Orkester det med Buster Keaton till ”Det går en man omkring i mina skor”. Ibland blir det rent konstnärligt och poetiskt, emellanåt rena videor (som ”Dansa på min grav” och ”Puss”) eller dokumentära, som i ”Semester” med filmklipp på killarna från 30 år tillbaka.
Ja, 30 är år svindlande. 35 år lite mer ändå. Men än mer svindlande är att Bo Kaspers Orkester gång efter annan hittar spelglädjen och förmedlar den på scen. Här har man knappt hunnit hämta andan efter sin framgångsrika sejour på Göta Lejon i Stockholm (premiär 19 mars i år) inför hart när utsålda hus förrän det är dags för Rondo.
Visst, det är en inrepad show. Danssteg ska limmas samman med musik, takt och ton som ska funka till ett i stor sätt inövat mellansnack. Låtlistan, vad jag förstår, ruckar man inte på från en gång till en annan. Men å andra sidan spänner den över hela karriären från debutsingeln ”Det går en man omkring i mina skor” till nyligen släppta, nyskrivna ”Tonårsland”. Det är en statisk produktion, så sett. Om det märks? Inte ett dugg. Bo Kaspers Orkester gör det igen.
”Il Magnifico”, Bo Kaspers Orkester, Rondo, Göteborgspremiär 13 maj 2026. Spelas till och med 17 maj.
Bandet: Bo Sundström, sång, akustisk gitarr, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, kontrabas och elbas, tillsammans med John-Erik ”Jonne” Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner och klarinetter, Robert Östlund, gitarr och dragspel, och Niklas Gabrielsson Lind, slagverk och sång.
Manus, regi och koreografi samt koncept: Yasmine Garbi. Hon har dessutom regisserat , skrivit manus och koreograferat videorna ”Dansa på min grav” och ”Puss”, som ingår i showen.
Visuell produktion: Green Wall Designs, David Nordström Abelli.
GBG ÄLSKAR BRUCE med GÖTEBORGS SYMFONIKER och STEFAN ANDERSSON, STEGET, DANIEL LEMMA, ARVID NERO OCH JACKIE MERE
!!!
Springsteen i Göteborgs hjärta. Med Göteborgs symfoniker bjöd Göteborgsartister in till en fullödig kväll med Bruce Springsteens musik kopplad till Göteborg via presentatör Ina Lundström. Foto: KAI MARTIN
Göteborgs konserthus.
Publik: Utsålt (drygt 1200).
Bäst: Martin Schaubs initiativ och orkestrerande.
Sämst: Ljussättningen på scen och att rörklockorna inte hördes.
Fråga: Vad tar Martin Schaub på sig för nästa uppdrag…?
Det pågår en märklig diskussion media om Valter Nilsson – det stora göteborgska genombrottet 2026. Om hans genuinitet, Göteborgs- och arbetarkoppling. Stockholmsjournalister/-recensenter känner sig vilsna i referenserna från rikets andra stad, GP:s förre kulturchef Björn Werner litar inte på Valter Nilssons koppling till den göteborgske arbetaren och menar att han utlämnar det segregerade Göteborg i sina texter samtidigt som han romantiserar sina karaktärer.
På sätt och vis skulle både Håkan Hellström och Joel Alme kunna ha skrivits in i debatten, för där finns samma sätt att skriva låtar. I ett vidare perspektiv kan man lyfta blicken över Altanten till New Jersey och USA där Bruce Springsteen stått som en grogrund för skapandet av myten om städer, karaktärer och land. Förlorare, vinnare, romantik och kärv verklighet, vunnen som försvunnen kärlek… allt samsas i ögonblicksbetraktelser, som vunnit hjärtan världen över sedan 70-talet.
Det finns en myt, för jag tvekar om att den är sann, att Bruce Springsteen har ett särskilt hjärta till Göteborg. Att det mynnar i de legendariska spelningarna 8 och 9 juni 1985 på Ullevi. Då, då han fick arenan att gunga så till den milda grad att det blott var försynen som gjorde att Ullevi inte rasade. Förstärkningsarbete gjordes och många år senare har Bruce Springsteen med E Street Band gång efter annan återvänt för den ena minnesvärda konserten efter den andra. Alltid med myten om kärleksrelationen spinnande mellan honom och Göteborg.
Jag tror, ärligt talat, att den relationen har han till de flesta spelställen han gästar. Men samtidigt är Göteborg + Bruce sann och det är det som fått Martin Schaub att inte bara komma med förslaget utan också iscensätta denna gigantiska uppgift att musikalisk förena Bruce Springsteens musik med Göteborgs symfoniker och en rad kära artister från staden. Till detta Ina Lundström, programledare, komiker, matlagare och Bruce Springsteenfantast som presentatör.
Jo, hon kan sin Springsteen och hon kan sin Göteborgsromantik lika väl som de tidigare Göteborgsartisterna nämnda ovan. Hon binder en snygg väv med citat och skrönor, ögonblicksbilder med nostalgi som elegant förenar just Bruce med Göteborg.
Martin Schaub har gjort ett hästjobb med den här konserten. Han är sannerligen ingen duvunge gällande liknande uppdrag. Jag nämner bara ”This woman’s work – a tribute to Kate Bush” (2018), som kanske hans främst insats. Men så mycket mer har gjorts genom åren.
Det handlar alltså om att klä Bruce Springsteens musik – oavsett om det är rock, ballad, låtar från tungt wall on sound-producerade ”Born to run” eller avskalade ”Nebraska” – som ska kläs i symfonisk dräkt. Martin Schaub gör det med känslig och fantasifull hand. Visst kan det någon gång – som i ”The river” bli en smula överlastat. Men det är en randanmärkning. För arrangemangen sveper in musiken i både storslagenhet och intimitet, lekfullhet och allvar. Det är skickligt.
Allt börjar med ett intro hämtat från ”Jungleland” där violinsten och förste konsertmästare Sara Trobäck spelar temat från sin position mitt bland de 23 överraskade i loge G. Denna start möts av Arvid Nero, som möter publiken i loge B på samma sätt, med ”One minut you’re here”. En pigg inledning, men inte desto mindre känslosam.
Sångarna Stefan Andersson, Daniel Lemma, Arvid Nero, Jackie Mere och duon Steget (sångerskan Matilda Sjöström och Nils Dahl, klaviatur) har bjudits in till att tolka olika låtar. Därmed sätts också en personlig ton för var och en av dem. Stefan Andersson står för det trygga. Bredbent, stabil placerad på scengolvet gör han Springsteen som bara Andersson kan. Det blir utmärkt. Daniel Lemma är kanske den som mest förvandlar var och en av de låtar som han sjunger till sina. Han har en röst som charmar och som är personlig i minsta beståndsdel. ”Rosalita”, som kommer mot slutet av andra set, förvandlar Konserthuset till ett livfullt, entusiastiskt hav. Jackie Mere inleder ”Adam raised a Cain” i ett arrangemang som vore den en del av en musikal. Mycket läckert. Men kanske skulle man vågat fortsätta så, för resten blir inte lika kittlande av denna en av mina favoriter ur Springsteenkatalogen.
Där faller efterföljande ”Dancing in the dark” in i bättre harmoni med röst, låt och arrangemang för Jackie Mere. Arvid Nero har, om än inte lika tydligt som Daniel Lemma, en karaktäristisk röst. Han har en fin intim känsla i både ”One minut you’re here” och ”The river”. Är klockren i rock’n’rollosande ”Working on the highway”, men när han försöker spänna musklerna i textmassiva ”Born to run” går han en smula vilse.
Mest spännande blir när Matilda Sjöström, sångerskan i Steget, tar sig an ”Jungleland”. En klenod i Springsteens katalog och som han några år efter parhästen, saxofonisten Clarence Clemons bortgång 2010 vägrade att spela. Men… just i Göteborg, på Ullevi antog brorsonen Jake Clemons utmaning 2012 och skapade ett känslosamt ögonblick och en magisk version av låten då den för första gången spelade igen.
Jo, det är ju något speciellt med Bruce Springsteens muskulösa, starka stämma mot det köttiga saxofonsolot, som i all sin briljans aldrig vill ta slut. Men Matilda Sjöström utmanar inte med kraft utan känsla, skapar sin stämning, ger sitt intryck som ger avtryck. Till detta saxofonisten Cecilia Moore, som även hon väljer att inte utmana Clarence Clemons kraft, men söker sin tonalitet, sitt språk utan att ge avkall på solots melodiska rikedom. Mycket skickligt. Mycket rörande.
”Gbg loves Bruce” blir en fantastisk kväll med några skavanker. Men ändå med ruset som från vilken Bruce-konsert på Ullevi som helst. Myten om ”Gbg loves Bruce”…? Den lever.
”Gbg loves Bruce”, Göteborgs konserthus, fredag 8 maj 2026. Konserter även 9 maj, 15.00 och 19.00.
Initiativtagare, kapellmästare och arrangör: Martin Schaub.
Scenisk och dramaturgisk konsult: Jenny Schaub.
På scen: Göteborgs symfoniker under ledning av dirigent Erik Arvinder.
Bandet: Martin Schaub, klaviatur, gitarr och sång, Cecilia Moore, baryton- och tenorsaxofon, sång och slagverk, Henning Sernhede, gitarr och sång, Julia Fahltin, bas, och Magnus Boqvist, trummor.
Sångare: Stefan Andersson, Steget (Matilda Sjöström, sång, och Nils Dahl, klaviatur och sång), Daniel Lemma, Arvid Nero och Jackie Mere.
Presentatör: Ina Lundström.
Låtlista:
Intro med delar av ”Jungleland” (med förste konsertmästare Sara Trobäck, violin).
One minut you’re here (Arvid Nero)
Atlantic City (Daniel Lemma)
No surrender (Daniel Lemma)
Hungry heart med inslag av Waitin’ on a sunny day (Stefan Andersson)
Adam Raised a Cain (Jackie Mere)
Dancing in the dark (Jackie Mere)
The river (Arvid Nero)
Brilliant disguise (Stefan Andersson)
The wrestler (Steget)
Jungleland (Steget)
Street of Philadephia (Jackie Mere – först i andra set med övriga låtar som följer:)
Working on the highway (Arvid Nero)
Tenth Avenue freeze out (Steget)
Tougher than the rest (Matilda Sjöström och Jackie Mere)
Skäms inte. Brita Lodmark Wallner håller ett releasekalas i Matsalen på Pustervik som blir så hett att det fortfarande ångar om scenen. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Matsalen, Göteborg.
Publik: Knôkfullt.
Bäst: Den ogenerade energin.
Sämst: Näsblodet.
Fråga: Hur långt kan det här gå…?
Det är klart att man ska fira sin albumrelease. När Brita Lodmark Wallner gör det under sitt artistnamn Brita – kort och kort – är det dessutom med besked. Låtarna från albumet ”Imorn en annan dag” osar, stökar och lever om. Då utgår ändå Brita från visan i både sång, komposition med text och musik. Men hon vill så mycket mer och det är friskt, härligt och vågat.
Ogenerat tar hon plats bland rockbröder som Valter Nilsson och Glenn Uhdén i en skala mellan macho och ödmjuk. Men det finns också en sund portion av Christina Kjellsson i vårdandet av texterna, som ligger nära själ och hjärta, men som också lyser starkt i världen utanför och som sällan saknar humor eller självdistans.
Brita sjunger okonstlat och rent med en egen röst. Låter sig inte påverkar av musikens stökighet eller att stunden kanske kräver något rockigare rökigt röstmässigt. Med ett tajt, bristande vilt band blir det en ljuv frontalkrock mellan visa och punkös, mellan 70-talets expressiva era, då blues mötte rock (läs Fleetwood Mac innan USA), och svensk progg.
Ösigt. Brita utgår från visa, men musiken har fler ingredienser och larmar och sliter friskt. Foto: KAI MARTIN
Ja, det är ingen slump att Nationalteaterns Rockorkesters Dylantolkning ”Bara om min älskade väntar” får sig en ömsint behandling. Hon nämner dem inför den i ett av sina begåvade brandtal till mellansnack. (Men, nej, Pustervik idag har ingenting med det Pustervik – Rôva – på Pusterviksgatan att göra. Det som Nationalteatern startade med BK Häcken och Kultursällskapet Maneten startade; det är helt olika institutioner.)
Brita på scen är eldfängda och ömsint. Musiken är dynamisk, ösig när så krävs och intim när det behövs. Visst behöver allt slipas till. Men ambitionen är det inget fel på. Bara att hon kliver på efter att bandet spelat ett intro och att hon snyggt binder samman ett gäng låtar innan mellansnacket får ta sin plats.
Förslagsvis får hon plats på Bananpiren inför Valter Nilssons spelning 8 augusti. Det är hon, minst, värd.
Brita, Matsalen, Pustervik, releasekonsert 7 maj 2026.
På scen: Brita Lodmark Wallner, sång och akustisk gitarr, trummor, Olof Simonsson Vento, Emil Rydne, elbas och altsaxofon, Olle Hultqvist, elgitarr, akustisk gitarr och elbas, Anna Krantz, klaviatur och kör, och Solvej Ask, kör, slagverk och klaviatur.
Tillbaka för nya utmaningar. 2017 höll Bo Kaspers Orkester hov på Rondo med sin show. Nu kommer bandet tillbaka till samma scen för ”Il Magnifico”, bandets mest påkostade show – så här långt. Foto: KAI MARTIN
Med showen ”Il Magnifico” firar Bo Kaspers Orkester 35 år. När bandet kommer till Rondo i Göteborg är det efter utsålda hus på Göta Lejon i Stockholmoch med en kommande Sverigeturné i höst
För kaimartinblog berättar trummisen Fredrik Dahl om bandets tillblivelse, framgångar, tvivel och ständiga vilja att utmana sig själva. Och hur det kommer sig att den norska publiken stagedivar till balladen ”Hon är så söt”.
Dessutom berättar han om de två gånger som Bo Kaspers Orkester haft tur i karriären.
Still going strong. Nio år efter showen på Rondo firar Bo Kaspers Orkester – Mats Schubert, Fredrik Dahl, Bo Sundström och Michael Malmgren – sina 35 år i Göteborg. Foto: KAI MARTIN
Fredrik Dahl är yngst i Bo Kaspers Orkester. Född 1967 var han 24 år när gruppen bildades. En bit ifrån Bo Sundström (1961), Michael Malmgren (1962) och Mats Schubert (1964), men tillräckligt för att förenas till kärleken till musik. Den gemensamma nämnaren i svensk musik från Hasseåtage-eran, Monica Zetterlund, Svante Thuresson och Jan Johansson tillsammans med jazz och pop.
– Ja, och soulen på 60-talet med James Brown. Vi möttes ju som unga vuxna och kom från olika håll. Men vi var alla halvskolade och väldigt musikintresserade.
Han berättar om hur allt började med att han behövde ett sommarjobb, som trummis och blev en del i ett coverband på den turkiska semesterorten Antalya. Bland medlemmarna fanns Mats Asplén (senare Schubert), klaviatur, och gitarristen Lars Halapi. Några turer senare hade de sistnämnda dragit ihop ett band med sångaren Bo Sundström och basisten Michael Malmgren. Ambitionen var att göra egen musik i en mix av väl valda covers.
– Då hade de en annan trummis, men jag fick förfrågan då han vägrade spela med vispar. Det kunde ju jag. Vi repade under en kyrka på Östermalm. Jag som harvat i replokaler i hela mitt liv hade aldrig varit med om en sådan musikalisk gemenskap. Första gången var fantastiskt, minns han förtjust.
Upp ur källaren
Snart tog bandet klivet upp ur källaren och började spela på som husband på en asiatisk restaurang på Kungsholmen. Ryktet gick om den annorlunda orkestern och publiktillströmningen ökade. Snart visade skivbolagen intresse för Bo Kaspers Orkester – mitt i grungevågen och starten av britpopen – valde ett eget koncept med ett retrosound, svensk jazzpop med inslag av soul och samplingar av jazzklassiker.
– Micke, Mats och jag var ju ute och turnerade med Just D. Där lärde vi oss hiphopaktigt att göra musik. Vi tyckte det var coolt att blanda det och jazz. När vi sedan skulle göra första skivan gjorde vi allt själva, även om Micke står som producent. Vi blev tilldelade en studio som hade varit perfekt om vi spelat komprimerad 80-talsmusik. Men vi som vana vid att få ett tryck då vi spelade live undrade ”vad fan är det som händer, varför låter det inte som vi vill?”. Det var platt och trist. När vi blandade in samplingarna fick musiken en välbehövlig energi.
Två norrlänningar – Bo Sundström från Piteå och Mats Schubert, Luleå, förenades med Fredrik Dahl, Stockholm, och Michael Malmgren, Södertälje. Norra Norrlandsperspektiv mot hippa storstadskillar. Ett frö till ett koncept där Bo Kaspers Orkester skulle komma att sätta trenden… eller?
– Nja, jag vet inte om jag var så hipp. Det var snarare så att vi förenades i att vi hade pluggat musik på Framnäs folkhögskola i Piteå. Micke hade dessutom en tjej från Västerbotten under den perioden. Dessutom hade vi samma musikaliska referenser och hade gemensamma vänner. Samtidigt spelades det väldigt mycket soul… ja, också James Brown på klubbarna i stan. Musik vi gillade. Jag vet att det skrevs om att vi var hippa, men det vi gjorde gjorde vi med hjärtat.
Tur två gånger
Det blev singeln ”Det går en man omkring i mina skor”, som var först ut 1992. Följt av albumet ”Söndag i sängen” 1993. Snabbt blev Bo Kaspers Orkester ett band vars succé spreds över Sverige med en allt större publik.
– Jag brukar säga att vi haft tur två gånger. Dels med första albumet som låg helt rätt i tiden. Dels då vi gjorde ”I centrum”, Kuba-plattan. Vi var tidiga på den bollen. Jag minns att Mats hade fått höra Bueno Vista Social Club-plattan innan den kom ut och hade blivit förtjust. Även om hela ”I centrum” inte är Kubainspirerat är ändå ett par spår det och det kom samtidigt som den stora Kubavågen över världen.
Jag försöker med att vid tredje albumet ”Amerika” (1996) uppstod bandets första riktigt stora kris. Det som blev gitarristen Lars Halapis sista album med den orkester han var med att grunda. Men Fredrik Dahl nappar inte på det betet.
– När han berättade att han skulle sluta var det förstås en kris, men kortvarig. Vi ville fortsätta. Med ”Amerika” hade Lasse varit starkt drivande i hur det skulle låta. Han hade inte sagt något om att han skulle sluta, men det var som albumet var hans testamente. Då skivan var född hoppade han av, därefter har gitarrister kommit och gått. Men även om han var en kreativ kraft öppnade hans avhopp för något nytt och nya möjligheter. Framför allt för mig, som kunde armbåga mig fram lite mer, säger Fredrik Dahl.
– Men första krisen… den var redan vid första turnén. Vi hade något som kallades kicka boll-möten. Med på turnén var Per ”Texas” Johansson, på saxofon, och David Nyström, som skötte samplingarna. Vi i bandet bråkade i timtal. Efter ett tag tittade ”Texas” och David in och frågade om vi var klara, men vi svarade alltid att de kunde fortsätta kicka boll. Vi har fortsatt med diskussionerna. Vissa saker kommer vi aldrig att lösa, det handlar om att gilla läget. Det går inte att lösa allt och det får man acceptera och gå vidare.
Som Bo Kaspers Orkester gjort i 35 år, en relation som varat längre än de flesta i bandets relationer, som sett barn födas, växa upp och i sin tur bli unga vuxna med skilda föräldrar.
Knakat i fogarna
Jag undrar vad som är receptet för att hålla ihop och om det kanske inte är läge för bandet att arbeta som relationsrådgivare.
– Det har knakat i fogarna några gånger. Som då Bo gjorde första soloalbumet 2004. Men i grund och botten har vi så många gemensamma grunder att stå på. Dessutom har vi jäkligt kul då vi spelar. Sedan ska jag inte sticka under stol med att anledningen att vi har hållit ihop är att det har gått bra. Det är inte oviktigt för att vi har fortsatt, säger han.
Haft kriser. Bo Kaspers Orkester har hållit ihop i 35 år. Men då sångaren Bo Sundström gjorde sin första soloplatta 2004 knakade det i fogarna. Foto: KAI MARTIN
– Men vi har ju också ambitionen att hålla musiken vid liv och tar nya steg hela tiden. ”Il Magnifico” är vår mest påkostad show någonsin där vi tänjer rejält på gränserna. Vi vill fortfarande utmana varandra. Vad det gäller parterapi har vi ärligt talat skojat om det. Det kan ju inte vara helt fel efter 35 år som band
Ni har ju under hela er existens varit skickliga på att väva samman olika genrer till ert eget sound. Hur går låtprocessen till?
– Förut var det mycket mer jammande där rena låtar mest kom från Bosse eller Mats. Men det har varit olika där vi lärt oss genom åren att vi via en enkel demo kan göra tre versioner – från till exempel soul till reggae – innan den låten får sin rätta karaktär. Det har hänt att vi har fått feeling vid jam med weilande på engelska och trott att vi gjort en världshit. Men där allt fallit på att vi inte kunnat få till texten. Det har med tiden också visat sig vara det svåraste. Musiken kommer mycket lättare än texterna.
Skyndar långsamt
14 studio album på 35 år, där det bara kommit fem mellan ”Du borde tycka om mig” (2012) och senaste ”Landet vi ärvde” (2023). Varför har ni så långsam skivproduktion?
– Vi har alltid skyndat långsamt. Men vi spelar också mycket live. Så det tar ett år att göra ett album, sedan turnera vi med det innan vi börjar med att göra nästa.
Det tog ju inte lång tid från att ni nådde framgångar i Sverige till att ni också fick en stor publik i både Norge, Danmark och Finland. Hur gick det till?
– Det är över lite olika tid. I Norge var det redan efter andra albumet ”På hotell” 1994 där ”Hon är så söt” (en pianoballad inspirerad av Jan Johanssons ”Jazz på svenska”-stil, min anm.) blev en megahit. När vi kom till den blev det hysteri på spelningarna med folk som stagedivade. När Bosse sjunger ”Det kommer aldrig fungera” på slutet av låten ropade publiken alltid ”Jo, det kommer det”. Så i Norge har vi haft ungefär samma framgång som i Sverige. Vi har spelat från Svalbard till Kristiansand sedan 1994. Det är som en kärlekshistoria.
– I Danmark är det främst samlingsalbumen som har gett framgången. Visst, vi säljer alltid ut i där, men Bosse kan gå utan att vara igenkänd på Köpenhamns gator. I Finland är det ju främst i den finlandssvenska delen som det har gått bra. Men visst har vi spelat i östra Finland där det bara talas finska och ryska. Det går bra där också. Det har ju varit en lyx att vi har haft en publik i nästan hela Norden att spela för.
Vill fortsätta länge till
”Il Magnifico” har alltså varit – och är – en succé på Göta Lejon i Stockholm (finalen är den 9 maj). I Göteborg är de sex föreställningarna på Rondo mellan 13 och 17 maj utsålda. Redan nu är biljettförsäljningen igång för höstens turné, som når Scandinavium den 4 december, igång. Men Bo Kaspers Orkester är ingen mätt katt, som knappt lapar i sig framgången som gräddig mjölk. Tvärt om. Bandet vill mer.
– Jag hoppas att vi kommer fortsätta länge till. Men jag undrar fortfarande vad jag ska göra då jag blir stor. Då närmar vi oss i bandet ändå pensionen allihop. Det är ju i bandet som jag har haft min karriär. Ändå är jag ständigt livrädd att det ska ta slut. Vi har respekt för att vi åldras.
Fotnot:Bo Kaspers Orkester har precis kommit med sin nya singel ”Tonårsland”.
Fullt ös. med ”Il Magnifico” bjuder Bo Kaspers Orkester på en show med musik från sina 35 år som orkester. Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN
Bo Kaspers Orkester, ”Il Magnifico”, Rondo, Göteborg 13–17 maj 2026. Bandet ger sig i höst ut på turné med showen (som hade premiär på Göta Lejon, Stockholm 19 mars 2026) med start i Skövde arena 18 september. 4 december spelar man i Scandinavium.
Bandet: Bo Sundström, sång, akustisk gitarr, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, kontrabas och elbas, tillsammans med John-Erik ”Jonne” Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner och klarinetter, Robert Östlund, gitarr och dragspel, och Niklas Gabrielsson Lind, slagverk och sång.
Manus, regi och koreografi samt koncept: Yasmine Garbi.
Musikens mystik och kraft. Yukimi, Little Dragon-sångerskan, jobbar soulfyllt, svängigt och innerligt med sin musik . Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: Knappt 600.
Bäst: Svänget, sången…
Sämst: De två första extranumren slarvades bort.
Fråga: Är Little Dragon historia nu…?
Sedan drygt 20 år har Yukimi Nagano charmat lyssnarna med sina sånginsatser i Little Dragon. Göteborgskan har en röst som fascinerar med sin lekfullhet och innerlighet. Som en fjärils obekymrad flykt i vinden.
2024 kom hennes solodebut med singeln ”Break me down” och förra året släpptes albumet ”For you”. Under sommarens Way out West blev det dessutom en spelning med ett svängigt band, som hon nu har hållit fast vid.
Jo, det är en rutinerad artist som möter sin publik. Hon väver in sin entré i en aura av mystik, lite österländskt (läs japanskt) och har ett skirt, rött flor över sitt ansikte. Hon är cool, fascinerande och rasande charmig. Men framför allt sjunger hon fantastiskt. Hon leker sig igenom låtarna, som lättsamt och ledigt flörtar med allt från fusion till soul. Men som lika elegant flyttar 70-talsinfluenserna in i 2020-talet.
Det är musik som man inte kan stå still till. Groovet från Angelica Kvarbys effektfulla basspel och Little Dragon-trummisen Erik Bodins svängiga beats är totalt adderat av Demaes slagverk och backuppsång. På det Agge Augustssons gitarrspel, som är både funkigt, riffigt och punkigt när så stunden kräver, och André Roots mjuka klaviaturlir.
Yukimi bjuder på en dryg timmes effektiv soul ur hennes perspektiv. Musik hon håller nära själ och hjärta med plats för både kärlek och sorg.
Främst är det musik från soloalbumet, som har fått sin karaktär och uttryck på scen – fritt från Little Dragon. Men bandet kommer inte undan. Avslutningen på ordinarie set blir Little Dragonfavoriten ”Ritual union”, men i en punkfräsig och furiös version som inledningsvis lurar de flesta. Friskt.
Så långt var det en spelning med finess och värme. Men de inledande extranumren slarvades bort och tog ner euforin. Hur skickligt spelat ett trumsolo ändå är är det ett trumsolo för mycket om det är för långt. Precis som gitarrsolon, enligt mitt öra. Nu kändes dessa utflykter som påtvungna utfyllnader.
Lyckligtvis landade avslutande ”Jaxon” – en dedikation till hennes son vars far avled för några år sedan – nära och berörande. En känsla jag bär med mig. För Yukimi charmar och fascinerar.
Yukimi med band, Pustervik 16 april 2026.
På scen: Yukimi Nagano, sång, Erik Bodin, trummor, André Roots, keyboard, Anders ”Agge” Augustsson, gitarrer och sång, Demae, slagverk och sång, och Angelica Kvarby, bas och sång.
Musikalisk urkraft. Danske trion Smag På Dig Selv förenar vitt skilda musikaliska genrer till en egen urkraft. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Matsalen, Göteborg.
Publik: 150.
Bäst: Det totala öset.
Sämst: Att det blåste förbi så snabbt.
Fråga: Vad hände…?
Sedan Albert Holberg (trummor), Thorbjørn Øllgaard (bas-/barytonsaxofon) och Oliver Lauridsen (tenorsaxofon) slog sig samman för Smag På Dig Selv har trion snabbt tagit musikaliska andelar på främst den danska musikscenen. Vi pratar inte om en vän jazzorkester som står i ett hörn och knappt tar plats. Tvärt om utmanar bandet på de stora scenerna, som Roskildefestivalen, Vegas stora scen i hemstaden Köpenhamn. De utmanar både sig själv, sin musik och publik med omöjliga uppdrag. Som när de i mars spelade på samtliga scener i Christiania med final i den största salen Grå Hal.
Nu är Københavnerdrængene ute på en Europaturné, som slog ned som en bomb i Pusterviks matsal på det bästa av sätt.
Här var det full attack från start från det kompromisslösa bandet. Deras musik är en mix av genrer, där man kan läsa av allt från drum’n’bass, techno, friformjazz, rave förenat i ett punkigt uttryck.
Thorbjørn Øllgaards bassaxofon bildar oftast ett slags riffig bordunton som trummisen Albert Holberg skickligt smattrar rytmer kring. Emellanåt piskar han på discotakter, som minner om det Binkie Liljegren i Garbochock effektivt gjorde för 46 år sedan. På det Oliver Lauridsen mer melodiösa, men inte detsto mindre furiösa spel.
Det spelas med ett friskt ursinne. Men inte utan dynamik. Publikkontakten är från start total. Det dröjer inte länge förrän Thorbjørn Øllgaard – som förutom den bredaste av mittbenor också har två utslagna framtänder efter starten av saxofonspelande – kliver ut i den förtjusta massan med sitt väldiga instrument. Kort efter kommer Oliver Lauridsen efter. Thorbjørn Øllgaard ber publiken att sätta sig ner, bedrövligt för något lugnt som snart öppnar för extas. Oliver Lauridsen ber om att lokal ska släckas ned och en hotfull intimitet uppstår när publiken bokstavligen tvingas ned på knä för att sedan uppmanas att både skrika och dansa vilt.
Jo, för Smag På Dig Selv är de artistiska gränserna enbart till för att brytas. Lägg till att bandmedlemmarnas mammor för ett år sedan startade punkbandet Pas På Dig Selv. Sättningen? Två saxofoner och trummor. Underbart. Och självklart har mödrarna agerat förband till sina söner.
Smag På Dig Selv ber inte om ursäkt och är ett band som har förstått att man ska vara som ett vilddjur på scen. Det blir en dansk skalle rätt in i solarplexus.
Smag På Dig Selv, Matsalen, Pustervik, 15 april 2026.
Bandet: Albert Holberg, trummor,, Thorbjørn Øllgaard, bas-/barytonsaxofon, och Oliver Lauridsen, tenorsaxofon.
Aktuell: Med andra albumet ”This is why We Lost” och en pågående Europaturné.
En dag i kulturens tecken. Från vernissage på ”Bowie by Sukita” till Lustans Lakejer på Pustervik med teater på Göteborgs stadsteater däremellan. Foto: KAI MARTIN
Konsthallen har stått ekande tom i drygt ett år. Kulturminnesförklarad. Oantastlig i sin reslighet, som en lillebror/-syster till väldiga Konstmuseet där vid Götaplatsen. Men tom. Till nu.
Ungefär samtidigt som Konsthallen öppnar i nya lokaler i Gamlestaden håller ett vängäng, under samlingsnamnet Gbg Art, vernissage för utställningen ”Bowie by Sukita”. Alltså utställningen som senast kunde ses hos Stockholms kulturhus 2023 (och som jag skrev om här). Det handlar alltså om mötet mellan David Bowie och den japanske fotografen Masayoshi Sukita från 1972 fram till David Bowies någon månad innan David Bowies bortgång i januari 2016.
Masayoshi Sukitas bilder fascinerar. Berättelsen om han liv likaså. Som jag skriver i texten från 2023: ”Hur han, född 1938, efter kriget blir uppslukad av popmusiken och den amerikanska ungdomskulturen. Utan att kunna språket hamnar i London 1972 för att fotografera Marc Bolan, upptäcker på samma gång David Bowie, ser en konsert och ber att få fotografera honom. Utan att kommunicera talmässigt med varandra uppstår en konstnärlig kemi under första fotosejouren, som kommer bli oändligt många fler.” För så var det. Masayoshi Sukita, 87 år gammal, kan fortfarande idag inte engelska. Konsten, bilderna var och är hans sätt att kommunicera.
Via en konsertaffisch möter den japanske fotografen den brittiske artisten innan han ens har hört dennes musik.
För David Bowie, tidigt förtjust i Japansk kultur, blev mötet till ett livslångt samarbete som på många punkter blev väsentligt när han gled in och ur sina karaktärer och musikaliska projekt. Här finns foton från glameran med Spiders From Mars över till David Bowies tid i Berlin, där Masayoshi Sukita tog den ikoniska omslagsbilden till ”Heroes” (1977). Med detta får man också följa en mängd bilder i serien. Leken framför kameran, poserandet.
Utställningen i Konsthallen vid Götaplatsen är i många drag väsentligt mycket bättre än den var i Stockholm. Här faller ljuset snyggare, väggarna är solida och tillgängliga, rummen öppnare för berättelsen om David Bowie och Masayoshi Sukita. Det finns också en filmsalong där Masayoshi Sukita berättar om sitt möte med David Bowie och ett slags pojkrum med Bowiememorabilia ur ett lite göteborgskt perspektiv. Lägg till Cabaret Lorensbergs David Bowiedräkt, en gång använda till någon show –en replika från de byxor som den japanske designern Kansai Yamamoto gjorde 1973 till de ikoniska bilderna som Masayoshi Sukita tog – som finns i entréhallen.
Till vernissagen adderades också en konsert med Ebbot och Gunnar Frick, som gjorde några Bowienummer, bland andra ”Five years”, ”Life on Mars?” och ”Heroes”.
Utställningen har fått kritik från visst konstnärs- och artisthåll, som hävdar att det är ett kommersiellt företag som ”svärtar ner” Konsthallens varumärke. Jag har lite svårt att förstå argumentet. Här står en lokal tom, några Bowieentusiaster satsar, riskerar, sitt eget kapital för ”Bowie by Sukita” för den som är intresserad. Utnyttjar en befintlig lokal, men betalar också en ansenlig hyra för att få använda den.
Men… nu är jag delvis partisk eftersom jag känner dem som står bakom utställningen. Hur som helst var vernissagen folklig och populär. Nu ska den också ses. Beroende på vem man är – student, pensionär, vuxen (barn upp till tolv år går in utan kostnad – varierar priset från 150 kronor och upp till 175 kronor.
Men Göteborg erbjuder ju så mycket mer än lördag i april. Med Z, som har varit med på utställningen, tar jag en fika på A43 Coffee på Avenyn då jag inser att jag inte hinner komma hem för middag. Vi promenerar ned mot Oliva vid Avenyns början och njuter av både mat och samkväm. Hon tar en Linguine all’arrabbiata e stracciatella. Jag en Pasta carbonara. Var sitt glas Valpolicella Ripasso och vatten vid sidan om. Tiden dansar iväg.
Anledning till att jag inte hinner är Sverigepremiären av ”Han den andre”, norska dramatikern Monica Isakstuens pjäs, som jag ska se på Stadsteaterns lilla scen (läs om pjäsen här). Så Z tar vägen hem och jag fortsätter uppför Avenyn mot en teaterupplevelse.
Efter föreställningen är kvällen sannerligen inte slut. Nu väntar färd mot Pustervik där en vän och jag ska se Lustans Lakejer. Genom vänlighet har han och jag begåvats med plats på gästlistan, så någon recension blir det inte.
Men kanske mer en reflektion. Johan Kinde och hans mannar frodar effektfullt på myten om Lustans Lakejer. Något man framgångsfullt spunnit på sedan 80-talet och framåt. Dekadans, ett mondänt liv, champagne, en fin de siécle-känsla, en smak av avmätthet, kärlek på klädsam distans samtidigt som ömhetstörsten är i pariteten med dryckerna som flödar. Det är skickligt. På något tidlöst sätt har Johan Kind fört sina texter från pojkrummet och sina 17 år till den mogna man han är nu (snart 63 år) oanfrätt och oklanderligt. Han är den distanserande dandyn, betraktaren, en Gatsby. Tiden kretsar på något vis ständigt kring den vid början av 80-talet och det är väl ingen slump att musiken som spelas innan är Bowie, Roxy Music, Duran Duran från just den eran. Men samtidigt kan Johan Kindes snyggt författade texter lika väl skildra ett 1920- och ett 1980- eller 2020-tal.
Han har sedan 2021 ett effektivt band, som kan sina saker. Det blir postpunkglamour oavsett om det är kompositioner från det dramatiska 80-talet eller skrivna efter millennieskiftet.
Bandet består av: Johan Kinde, sång och gitarr, Anders Ericsson, gitarr och sång, Julian Brandt, bas och sång, Christer Hellman, trummor, Fredrik Hermansson, klaviatur, och Fredrik Helander, klaviatur, gitarr och sång.
Låtlistan 11 april 2026, Pustervik:
Drömmar dör först
Öppna städer
Man lever bara två gånger
Dekadens
Det verkade så viktigt då
Mörk materia
Begärets dunkla mål
Skuggan av ett tvivel
Stilla nätter
Vackra djur gör fula saker
Rendez-vous i Rio
Läppar tiger, ögon talar
En kyss för varje tår
En främlings ögon (extranummer)
Diamanter är en flickas bästa vän (extranummer)
Män av skugga (extranummer)
Jag hade slutat drömma om att känna så här (extra extranummer)
Famnar om. Det är 18 år sedan han lämnade Göteborg. Men Göteborg har inte lämnat Joel Alme. Inte Göteborgspubliken heller.Nu förenade han sin forna hemstad med Stockholm i sina låtar. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: Utsålt (900).
Bäst: Innerligheten parat med energin.
Sämst: Lite väl mycket allsång med tjallala, taddada etc.
Fråga: Blir det en albumstrilogi på ett Stockholmstema nu…?
Kravalstaketen är borta. Valter Nilsson har under två kvällar blåst ut Pustervik (läs här). Nu dags för Joel Alme. En Göteborgsmusiker, -låtskrivare som rör sig i samma härad. Men på sitt eget vis och med en väsentligt längre karriär i bagaget jobbar, kreerar, ja, gräver där han står. Naturligt, kanske, att efter att Göteborg, familjen, vännerna, livet i den forna hemstaden har inspirerat att det nu är livet i Stockholm, eller snarare närföroten Björkhagen, som gör det. Det som färgat senaste albumet, nyss utgivna, ”Gullmar gospel”. Göteborgsviten – albumen ”Flyktligan” (2015), ”Bort bort bort” (2019) och ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” (2022) – är fjärran.
Nu inspiration av Bob Dylan runt mitten av 60-talet när trubaduren blev kontroversiellt elektrisk. Men också av Frank Sinatras 60-tal, på gränsen av 70-talet. Den musik som en hint spelas innan konserten, den första av tre i Göteborg på Pustervik. Melankolin, sentimentaliteten, de bitterljuva melodierna.
Jo, Joel Alme kan transformera inspirationen till sin egen ton.
Så om Valter Nilsson häromdagen är ruset, röjet, festen är Joel Alme baksmällan, eftertanken och den påkommande vardagen.
Åtminstone på skiva.
För när han möter sin hemmapublik på jag vet inte hur länge (jag såg honom senast i november 2022 – läs här) är det en synbart taggad Joel Alme som tar sig an den och sin musik. Jo, publiken är måhända mindre yster, men inte desto mindre entusiastisk än under Valter Nilssons röjarpartyn. Men så är också Joel Alme grundad i mer inkännande och reflekterande texter och med ett större allvar.
Ljudet är perfekt, Joel Almes texter går fram tydligt och klart, arrangemangen sitter som en smäck och han växlar mellan låtar från sina svenskspråkiga album med snygg lätthet. När drabbande bra ”Aldrig bra på livet” – reflektioner över sig själv som pappa i spegeln av sin egen far – kommer lämnar basisten Gustaf Gunrup, slagverkaren Gustav Ejstes och trummisen Oskar Arvidsson. Det blir intimt, extra allvarsamt, som om Joel Alme vill slå fast att faderskapet inte är något man ska slarva bort.
Så larmar allt igång igen med full orkester. Några förklarande, ömsinta ord om låtarna som ska spelas, som omfamningen till styvsonen Hjalmar i ”Till H när det behövs” innan han står ensam med sin akustiska gitarr på ”Så kanske vinden”. Den där bara ett visselsolo adderar trubadurkompet.
Därefter defilerar Joel Alme med band mot finalen. Gör förvisso några i publiken besvikna, som önskar höra ”Röda bolaget”. Men låtlistan är huggen i sten. Hart när nog. För som han säger efter fyra extranummer och kommer in för ett sista: ”Om jag inte spelar den här blir jag dödad. Om jag spelar den blir jag dödad.” Så kommer ”Snart skiner Poseidon” och hyllningen till Änglarna, IFK Göteborgs inmarschlåt på Gamla Ullevi sedan 2009, blåser ut Gaisluften från Valter Nilssons spelningar. Det blir lätt att andas när man går ut i detta pissiga vårregn i Göteborg.
Joel Alme, Pustervik, Göteborg, 3 april 2026. Den första av tre spelningar i hans forna hemstad. Övriga 4 och 5 april.
På scen: Joel Alme, sång och gitarr, Gustaf Gunrup, bas och sång, Gustav Ejstes, maraccas/tamburin och sång, Oskar Arvidsson, trummor, Ramo Spatalovic, gitarr och sång, och Per Larsson, klaviatur och sång.
Kraft och känsla. Valter Nilsson tar i från tårna och når in i själen med en stor kram när han står på scen med sitt band Stigberget. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: 900 (utsålt).
Bäst: Hur han fullkomligt välter omkull allt.
Sämst: Jag förstår syftet, men en kameraman på scen och i centrum skapar oreda.
Fråga: Hur ska Valter Nilsson lyfta upp det här till större scener…?
Nej, han har inte varit i alla städer. Han har inte sett Gårdakvarna och skit, men från Högsbohöjd har Valter Nilsson en utsikt som tar honom långt i fantasin och verkligheten. Han som trodde på ett genombrott med ”Friday night lights” som vann lokalt i tävlingen ”P4 nästa” 2019. Men som fastnade på vägen. Frigörelsen kom med texter på svenska. Från närområdet, från ”gräv där du står”-tesen. Den som fick öppnade hans hjärta, själ och röst. Den som i sin tur vält ned som en hastigt skenande lavin från Högsbohöjd ner över Göteborg och ut över Sverige.
Valter Nilsson är het. Valter Nilsson är allt. Valter Nilssons namn hörs på alla läppar. Hans kortkorta sportshorts på scen har skapat en trend (fanns att köpa i merchen) tillsammans med skinnvästen, den vita skjortan och kepan.
Så säljer han slut Nefertiti i en slukande nafs. En kväll på Pustervik blir tre. Utsålda alla innan någon hunnit andas. Ingen vill missa Valter Nilsson, truckföraren med sjöbefälsutbildning, som nu navigerat rätt och styr ut inte bara i Göteborg utan i hela Sverige.
Så när han nu står på Pusterviks scen 1 april som allt annat än ett skämt är det bara knappt två veckor sedan han var som gästartist i Scandinavium två kvällar. Håkan Hellström hade bjudit in och välkomnade honom med orden ”Det har tänts en ny stjärna över Högsbohöjd. Den lyser så fint och så varmt och klart precis vid Högsbo riviera. Jag tror att vi kan plocka ner den där stjärnan hit ikväll, om vi bara spelar lite Gbg-boogie woogie!”. Han kliver på till sin låt ”Jerry”, som Håkan Hellströms band spelar, som vore det mest självklara. 10000? Inga problem. Valter Nilsson är bara förtjust, nyss bliven farsa, nyligen gift, ett nytt album på gång. Han har flow. Truckföraren från Högsbo lyfter hela skiten.
På Pustervik är det smetat med folk, en publik som är snar att gå i klinch med Valter Nilsson och bandet Stigberget. Det är en förväntan i luften, men också en ogenerad kärlek där Valter Nilsson är snabb att hångla upp sin publik.
Visst, krasst är hans musik stramare och mer tätt förpackad än exempelvis Håkan Hellströms mer eklektiska. Är han Springsteen med E Street Band är Valter Nilsson Southside Johnny och Stigberget Asbury Jukes. Och, ja, man kan rama in hans musik med lite Kapten Röd-jovialism, en smula Moneybrother-soul med ett köttigare sound och allt kryddat med Jonas Lundqvist-espri.
Men hur man än vrider och vänder på det är Valter Nilsson Valter Nilsson som är Valter Nilsson. Ingen har hans utryck. Ingen har hans förtjusning och renodlade entusiasm. Han har en Göteborgsromantik, en blues och smärta, men också humor, i texterna som balanserar energin, kraften och glädjen i musiken. Det blir allt på samma gång.
Han kopplar tillsammans med Stigberget (för kvällen förstärkta med blås) greppet direkt. Har en låtlista som både pumpar på som ett work out-pass och som vågar ta det lite lugnt.
”Högsbo riviera” fångar första allsången. Den som i ”Göteborg” blir till ren eufori och en publik som kan varje ord och som studsar upp och ned i skenande glädje. ”Buddy”, på albumet ”Högsbo riviera” en fantastisk duett med Amanda Bergman, blir en så stark version med körsångerskan – och förra gymnasiekamraten – Alice Hagenbrant att jag känner tårna bränna i ögonen. Vilken sångerska hon är, Alice!
Han går av för att låta bandet pumpa på mot finalen. Men låter knappt det vila förrän han går på för extranummer. Nu med keyboardisten Lukas Väremo, Dennis (sorry, har inget efternamn) och farsan, det vill säga Erik Nilsson – det två sistnämnda som är de enda han sparkat från ett band – för just ”Lukas, Dennis och farsan”. Mer värme och kärlek än kvalitet, men helt rätt.
Så stormar det vidare mot ”Havet”. Låten som, som traditionen bjuder, skapar ett böljande publikhav från vänster till höger i en sällan skådad glädje hos alla.
Jo, han fungerar så, Valter Nilsson. En konsert med honom går man inte tom i själen ifrån. ”Händer” och ”Krut”, sedan är det över. Men ruset sitter i. Länge.
Valter Nilsson & Stigberget, Pustervik, 1 april 2026. Spelar på samma ställe även ikväll, 2 april och 30 april samt 8 augusti på Bananpiren. Samtliga konserter utsålda.
På scen: Valter Nilsson, sång, Johan Weber, gitarr, Simon Eklund Teimouri, bas, David Lönn, trummor, Cecil Kriisin, slagverk, Mikael Linell, Christoffer Ödman, gitarr, tenorsaxofon, Alice Hagenbratt, sång, och Lukas Väremo, klaviatur, samt Johan Asplund, flygelhorn och trumpet plus en trombonist jag inte lyckats fånga namnet på.
Låtlista:
Tjugosju
Liden
Högsbo riviera
Kalifornien
Sån tur
Tid
Göteborg
Pang pang
Apan
Jerry
Buddy (duett med Alice Hagenbrant)
Döden
Lukas, Dennis och farsan (extranummer – gäster Dennis och just farsan, Erik Nilsson)
kaimartinblog 