Det är den 15 oktober 2022. Jag fyller 66 år. En svindlande ålder för en man som har barnets öga och en förfalskade tro om att allt är som det alltid har varit. Nej, jag är inte naiv. Jag vet min ålder. Min kropp känner den definitivt. Men det är en ständig och evig ekvation om vad som är rätt och fel, vad som är logiskt och inte rimligt. Jag kämpar vidare. Jag är 66 år.

Min önskan var att resa söderut, till Danmark, till Z:s syster T i Bagsværd, ett andra hem för mig, hennes trivsamma lägenhet någon mil utanför den danska huvudstaden. Så vi åkte. På torsdagen for vi söderut med Hilda, som blivit en kär färdkamrat. Hon tar oss stadigt i hög fart genom inledningsvis Västergötlands södra landskap, förbi Sandsjöbackas sköna ljunghedar, in i Halland och den böljande E6:an som tar oss nedför, passerar Viskan, Ätran, Nissan och Lagan, viskar ramsan från skolan och skjuter fart över Hallandsås innan Skåne breder ut sig med Öresund i horisonten. Färjan väntar vid Helsingborg, glider snart ut i det historiska vattnet mellan två länder som tidigare kivats, men nu håller klädsamt sams. Jag står på däck när färjan lämnar land. Så Helsingør i oktobers gråväder. Vi lämnar båten, får Själlands mark under Hildas däck, åker till Prøvestenens köpcenter, går in på Kræftens Bekæmpelse Genbrug – loppiskraften sitter starkt i kroppen – och vi köper lite ting innan vi går till slaktaren för en av de godaste kebaber som står att få. Vi beställer en rejäl portion för hemresan. Stället är stängt på söndagen, men slaktaren är där för att jobba och vi får exklusiv access inför vår hemfärd, så att vi slipper inkräkta på T:s frys i Bagsværd.

Så ned mot Strandvejen och Louisiana. Alex Da Cortes speciella konst ställs ut, utmanande, underhållande och undervisande. Vi vandrar vidare i museets korridorer, tjusas, som alltid, av Modiglianis skulpturer och framför allt dem i Louisianas allra vackraste rum som är som en tavla i sig själv. Några tillfälliga utställningar passerar revy och jag kliver in i ett rum där jag snabbt blir utvisad. Endast för Louisianas vänner för en förhandsinbjuden publik till ”De dolde øje – Tyskland i 1920’erne”. Jag vänder surt om, mumlar att då borde kanske dörren inte vara öppningsbar alternativt en klädsam skylt som förklarar saken. Z försökte vädja till vakten och påtalar att jag fyller år (vilket ju inte var riktigt sant, det var ju någon dag kvar). Vi missar utställning med något av ett nålsögas marginal. Det blir lite Andy Warhol innan vi kliver ut i den fallande skymningen.

Kulturfärd. Mot Danmark, mot Louisiana, mot Café Jorden Runt för mat. Foto: KAI MARTIN

Åker mot Rungsted med planer på att äta vid ortens kro, men far vidare i det tilltagande mörkret. Z pekar på det ena efter det andra minnesmärket ur hennes barndoms historia. Men vi stannar först vid Café Jorden Runt i Charlottenlund. Jag är inte överdrivet hungrig, men det blir en öl och något slags sandwich med kycklingsallad. Den räcker för en familj. Mörket famnar oss, regnet faller, det är den 13 oktober och vi kommer lite senare än vad det var tänkt till Bagsværds natthärbärge.

Fredag

Vi tar en sen morgon. Skyndar inte. Z:s syster T försvinner till jobbet, hunden Max rastas av hennes man L och vi tar frukost, klär oss och far. Gårdagens övervägande svarta klädsel – Nudiejeans, en grå Oscar Jacobsontröja, vit skjorta, svart H&M-sammetskavaj och grå hatt – är för dagen utbytt mot en höstgrön Lexingtonkostym från Ragtime med en adderande orange snusnäsduk, Etonskjortan i brandgul ton och Bossvästen inhandlad hösten 2020 i Köpenhamn, grön fluga från Beyond Retro, den svarta Selectregnrocken köpt i Frederikssunds Røde kors i somras samt tweedkepsen från Dublinresan sommaren 1995. Vi kikar in på Bagsværds Røde kors, jag hittar en rosarandig Sand-skjorta för 65 dkr, provar lite annat, men nöjer mig. Vi checkar ut, far vidare mot Buddinge och Kirppu där vi kommer att stanna en dryg och kostsam timme. Inte bara hittar Z en tavla som hon prompt vill ha (målad hennes födelseår) utan det blir lite annat också innan vi kommer ut till vår lappade Hilda. Vi hade glömt p-skivan och det i sin tur renderade en bot på 795 danska kronor. Surt. Packar bilen med en tavla av okänd konstnär med med Z:s födelseår som indikation på när den kreerades samt lite annat smått som vi fann. Vi far vidare till Herlev. Hamnar på Røde kors där, Z hittar några plagg hon vill ha, men jag står över. Några tio meter därifrån finns ännu en Kirppu som vi frekventerar och kommer ut med kassar fyllda till bredden plus en gigantiskt Angry Bird som yngste sonen ska ha.

Vårt idoga secondhandletandet har gjort oss hungriga, så på vägen till parkeringen stannar vi till för en flæskestegsburger och en øl innan vi åker till Søborgs Hovegade, som inte bara har flera loppisar utan också en hockeybutik. I den hittade jag i somras en målvaktsklubban till – trots den danska kronan – till starkt nedsatt pris. Den visade sig vara felmärkt, så det blev ingen business då. Nu står klubban kvar med samma prislapp, så nytt försök. Men jag nekas igen, men får ändå ett så bra pris att jag köper den som födelsedagspresent till mig själv. Så hade jag också gjort i Buddinges Kirppu där jag hittade ett par Birkenstocksandaler, nya, i guld för en bråkdel av utgångspriset i butik. Vi går vidare på Søborgs Hovedgade, kikar in på Folkekirkens Nødhjelp Genbrug och en till Søborg Torv, där Z hittar en elegant grön Armanitrench. Blå kors genbrug får en påhälsning, men där köper vi inget. Det gör vi däremot i Ismageriet som tillsammans med en kaffe blir dagens fika.

Dagens utflykt börjar ta ut sin rätt, så vi styr kosan åter mot Bagsværd och vårt natthärbärge och lite kvällsmat med familjen, tv och samkväm. Jag går och lägger mig hyfsat tidigt för att läsa bok (Deon Meyers ”Mörk flod”), somnar efter ett tag och vaknar av att det är min födelsedag. Jag har en önskan om att åka till Hellerup strand för att bada. Z vaknar och vi far den dryga milen till hamnen där med badplatsen. Det är tidigt, men inte folktomt. Folk promenerar ned i sina badrockar och tofflor från sina boenden för ett uppfriskande dopp, eller en simtur, i Sundet. Jag går ut på piren, klär av mig och står snart naken så när som på badshortsen redo för födelsedagsdoppet. Andra har redan djärvt klivit i och jag tvekar inte; gör detsamma och simmar runt för att sedan frustande kliva upp till handduken, som frotterar mig torr. På med kläderna. Morgenmad väntar. Vi stannar vid ett bageri på Bagsværds Hovedgade för danska delikatesser, kommer hem och startar förberedelserna för dagens första mål mat. Jag får i den vevan ett paket av Z. Peter Englunds ”Onda nätters drömmar”, som jag önskat, som handlar om andra världskrigets avgörande skede i november 80 år tillbaka i tiden. Den är tänkt som min följeslagare i novembers mörker… Tack. Så ringer den kära gudsonen tillsammans med dottern för ett underhållande Messengersamtal.

Vi tar turen in till Lyngby och vi är inte ensamma. Det är nu mer lite trixigt att åka dit då det byggs en spårväg mellan Ishøj och just Lyngby – tvärbanan, kallad Letbane har varit tänkt att stå klar 20/21, men är kraftigt försenad. Blir nog bra då allt är färdigt. Vi går in på Røde kors, som vi alltid frekventerar. Men vi nöjer oss. Fönstershoppar längs Lyngbys Hovedgade, ser förre danske statsministern Lars Løkke Rasmussen som valkampanjar för sitt nya parti Moderaterna (!) och vi smiter in på Magasin, går omkring, gästar en toa och landar så småningom för en fika utomhus i det milda höstvädret. Vi far vidare på vårt loppisstråk, åker till Birkerød där vi på Røde kors i ett anfall av spontanitet köper en Grön Anna-servis plus lite kläder och far sedan vidare till Hørsholms Røde kors, där vi denna gång inte hittar något. Så far vi åter till Bagsværd. T har lovat födelsedagsmiddag. Jo, man tackar.

Det blir gryta och gott vin, samtal och efterrätt och vin och ost. Men en incident mellan Z och mig gör att jag surar till, tackar för mig och går in på rummet för att läsa vidare i den spännande, och välskrivna, boken. Natten kommer som ett anfall och knockar mig. En ny dag väntar.

Jag vet, jag köper mycket kläder. Det är ett slags nöje, men också ett triggande av belöningssystemet i klass med ett missbruk. Målet med resan var Holteloppisen, som vi besökt miljarders gånger, och som jag älskar. För sitt folkliv. För chansen till fynd. För stämningen. Min idé var att den 16 oktober skulle jag sätta ned foten. Här skulle en gräns markeras. Från och med nu var det slutshoppat. I fortsättningen skulle kläder plockas ur garderoben, där jag dessutom skulle göra utrensningar, precis som i bok- och skivhyllan. Jag ville, som i Strindbergs dikt ”Esplanadsystemet” skapa luft och ljus i mitt hem.

Vi packar bilen tidigt för att efter Holte fara hem. Äter en stadig frukost och tar sikte mot loppmarknaden denna vackra höstmorgon. Holte loppmarknad är populär och lite av en catwalk där framför allt kvinnor klär sig spännande i sin egen gatas mode. Jag gillar det och paparazzifotograferar lite av vad jag ser. Jag vill inte vara sämre utan har på mig den tredelade Guide London-kostymen jag köpte där i våras. Till det en blåvitrutiga Sandskjortan från Røde kors i Hillerød i våras och Tigerslipsen från just Holte våren 2018. Vi har pengar på fickan, om vi ut i fall att hittat något vi inte kan tacka nej till. Som en par mörkblå Tiger-byxor med slag, som jag köper för 100 danska kronor. Men det blir sparsamt med fynd. Vi väljer istället att ta oss norröver, mot Helsingør. Men inte den snabbaste vägen. Istället kör vi mot Strandvejen och Z berättar om då hon för några år sedan promenerade de 45 kilometerna från Köpenhamn till Helsingør i ett FB-evenemang. Om hur de gjorde lite avstickare ner mot vattnet. Hon guidar oss ned mot Sletten, en lite hamnby nedanför Humlebæk. Vi orienterar oss lite fel, men kommer så småningom ned till hamnen, parkerar den fullastade Hilda och går ut på piren. Vi suktar efter fika, kanske en glass i det vackra, men blåsiga vädret. Men kiosken är stängd. Däremot är Slettens Bådeklub på väg att öppna med en buffé som lockar. Vi bidar vår tid och blir snart gäster på etablissemanget. De lokala gästerna, som nog alltid går dit på söndagar, kika i smyg på det okända paret som låter sig väl smaka av det klassiska danska delikatesserna och ølen. Vi låter det ta sin tid, kikar ut genom fönstret och njuter av den vackra vyn. Så bryter vi upp, tar de sista kilometerna mot Helsingør och slaktaren vi Prøvestenen, som öppnar för oss efter Z:s diskreta knackning. Vi handlar lite proviant vid Kvickly, öl och vin, innan vi far hem. På den svenska sidan spelar oss vädret ett spratt som vore det april. Vi var igenom ösregn, hagel, solsken… hela paletten av skiftande väder.

Så hur gick det då…? Med gränsen? Med markeringen mot mig själv?

Nja, de som följer mig på Instagram och Facebook har ju snabbt konstaterat att den där Kai är en shopaholic av rang. Det har blivit fler plagg och skor sedan 16 oktober 2022. Men i huvudet maler fortfarande mitt intre esplanadsystem.

Fotnot: Lejonparten av denna text skrevs strax efter den gjorda resan. Men sammanställdes och slutfördes först nu, 5 februari 2023.