En revolution i mitt huvud – och vägen dit

Vårterminen 1967 ledde mot sitt slut. Magister Gerefalk harklade sig och fick klassens uppmärksamhet. Han förklarade med allvarston att vi, världen, kanske var på väg på ett tredje världskrig. Han syftade på Sexdagarskriget, Israels hastiga försvar av sina intressen gentemot arabvärlden, som inleddes 5 juni och avslutades den 10 juni.

Fördel Israel. Fördel världen, kanske. För något tredje världskrig blev det aldrig. Åtminstone inte den sommaren, som istället kom att kallas ”summer of love”.

Det blev ett sommarlov och vi, familjen, hade planer. Jag vet inte riktigt hur mamma och pappa hade skissat dem, men de var omfattande och är en resa som jag fortfarande minns starkt, trots en strid ström av händelser på vägen.

Vi bordade Saga, Svenska Lloyds fartyg, som skulle tog oss till Hull, England. Med morfars vita amazon skulle vi fara runt, upptäcka en värld som jag aldrig sett, om ens hört talas om.

Fartyget var stort, det var sol och på däck spelades det shuffleboard. Väl i England rullade vår Amazon i den vänstertrafik som fortfarande var oss bekant; det skulle bli ändring på det den hösten. York passerades och förmodligen större städer på vägen när vi kom till Wales för vår första stopp. Ett bed and breakfast i ett vitrappat hus, som låg bredvid en liten flod där man kunde fiska. Vardagsrummet var typiskt brittisk, heltäckningsmatta, en brasa som värmde den försiktigt kyliga junikvällen och fram elden en basset, snäll, trygg och förtjusande för en tioårig grabb.

Vi for vidare dagen därpå. På snirkliga vägar nådde vi Harlech på Wales nordvästkust, en liten ort vackert belägen med en underbar vy över Irländska sjön, ett slott och en golfbana, som vi oaktsamt passerade på vår väg mot stranden, som bitvis gav en oändlig väg mot vattnet beroende på om det var ebb eller flod.

Vi bodde återigen på ett bed and breakfast, som förestods av mr och mrs Jones, ett trevligt par med ett fint litet cottage. Pappa och mr Jones fann varandra snabbt tack vare det gemensamma intresset för blommor och trädgård.

Vi hade vårt boende som utgångspunkt för dagsresor, for upp till Snowdon, badade i källor, åkte Welsh Highland Railway…

Varje dag var ett äventyr utan slut.

Så kom vi, förstås till London på vår resa, där vi hade förmånen att övernatta hos goda vänner i Chorleywood några mil nordväst om staden. Bilen fick stå. Istället tog vi tåget in till centrala London och pappa hade bestämt att vi skulle gå för att upptäcka staden och se oss omkring. Något som mamma inte var så förtjust i, men ändå gjorde, vilket i sin tur resulterade i det enda, som jag minns det, uppträdet under resan väl tillbaka till bilen vid stationen vid Chorleywood.

Den första juni hade Beatles kommit med ”Sgt Pepper’s Heart Club Band”. Som Beatlesfrälst visste jag om det, ja, hela familjen hade koll. Singeln ”Strawberry fields forever”/”Penny Lane” hade snurrat flitigt på min systers Duxgrammofon under våren, bandet fantastiska värld öppnade alla sinnen av möjligheter och fantasier. Men märkligt nog tog vi aldrig vägen över Liverpool när vi ändå var i de krokarna på vår resa…

Nå. I Kensington i någon skivbutik inhandlades den fantasieggande skivan, som vi inte skulle komma att lyssna på förrän vi kom hem. Men omslaget öppnade alla portar och jag ville genast ha en liknande uniform som beatlarna.

Sgp1

Swinging London med familjen, här på Oxford Street. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Mamma var inte helt avog, men när vi kom till Carnaby Street var det gamla uniformer från 1800-talet, som fick ett definitivt nej från min mor. Istället fick jag ett par runda solglasögon, liknande John Lennons glasögon. Stor sak.

Sgp2

Piccadilly Circus med mor och far samt nyinköpta solglasögon. Foto: AGNETA EBBESSON

Jag var en ung man, ett barn, men med en fantasi som sträckte sig långt. Musik var något som ytterligare kittlade och berikade. På resan, åtminstone inne i London, hade jag en mörkblå manchesterkostym samt en vit polo. Trendriktigt.

Men när äldste sonen till familjen som vi bodde hos kom hem med sin skoluniform… ja, då var det en sådan jag ville ha. Det visade sig att han hade en avlagd som jag kunde ärva och trots att det skiljer ett och ett halvt år mellan oss till min fördel, så passade jag i den. grå skjorta, grå byxor, gröna knästrumpor, en grön keps samt en grönlila halsduk. Ja var mycket stolt och övertygad om att till hösten skulle jag gå på internat i England. Det blev lyckligtvis inte så…

Vår resa gick vidare. Vi bodde på en bondgård där fåren väcktes oss med sitt bräkande när de skulle ut på ängarna på morgonen. Färjan mellan Dover–Calais tog oss till kontinenten för vidare färd till Brügge, där vi stannade över natten på ett hotell i ett gammalt hus med utsikt mot en kanal.

IMG_1994

Från familjealbumet, Bryssel… Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Dagen efter Bryssel med en dag för sevärdheter under gassande sol: Atomium, Grand place, Manneken Pis…

Så Nederländerna: den Haag, Madurodam, ministaden där jag blev en jätte, Amsterdam, där jag blev förälskad i en asiatiska servitrisen som serverade de kryddiga köttbullarna, Groningen för en natt och genom Västtyskland med en allt mer sinande bensintank, där vi med nöd och näppe kom över den danska gränsen där även den sinande plånboken pappa hade kunde fyllas på. Upp till Frederikshav och Sessanlinjens båt Margaretha som tog oss hem.

IMG_1996

Stor liten man i Madurodam. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Äntligen framme, trots den fantastiska resan och ut på landet på Onsala. Nu var det dags för ”Sgt Pepper’s Heart Club Band”, som inte lämnade skivtallriken den sommaren, om någonsin.

Det var en revolution. Ja, förstås för en ung kille som senare på hösten skulle fylla 11 år och börja spela hockey den vintern. Men för så många fler ändå…

Sgp3

50 årsfirande av rang.

Så när albumet nu fyller 50 år är det svårt för mig att låta bli att köpa värstingen med fyra cd, dvd:er och en rejäl bok om skivan.

Remixen som producenten George Martins son Giles omsorgsfullt gjort är fantastisk. Varje instrument får en klarhet och en tydlighet som den komprimerade monomixen som ljöd från Duxgrammofonen knappast bjöd. Men samtidigt, det var ju så jag hörde det då jag hörde det.

Och med antologierna som kom i mitten på 90-talet fick vi ju blicka in och höra hur Beatles skapelser gick till, så egentligen är allt mermaterial överflödigt.

Det blir heller ingen kittlande tidsresa. Till det har jag hört albumet alltför ofta. Men jag upphör inte att förvånas och förtjusas över beatlarnas kreativitet, deras längtan efter att expandera musiken, komma vidare, öppna nya dörrar och på så vis också öppna vi lyssnares möjligheter. Det är en fascination jag vårdar och som jag är övertygad om är svår att förstå om man inte var där och då.

Jag är fortfarande förtjust i hur albumet är komponerat. Hur låt följer låt, hur produktionen håller hand med arrangemangen, hur melodierna är tuffa och ömsinta, utmanande och nostalgiska, spännande, djärva och hemliga.

Det går liksom inte ur.

Världens bästa album…? Ointressant. Musik ska vara levande. Nya utmaningar ska till, nya prövningar ska tas för att konst inte ska stagnera. För mig är ”Sgt Pepper…” betydelsefull, men det är förvisso Beatles karriär i stort. Men det stannar ju inte där. Musiken är ju rikare än så och bjuder på så oändligt mycket möjligheter än så. Men 1967 var det en revolution, som inte bara skedde i mitt huvud.

Och med minnet av albumet slås minnesluckorna upp på full gavel mot den resan som vi gjorde då: min mor, min far, min syster och jag.

Klubbland – en hyllning inte bara till Håkan

När Liseberg kastar ut Evert Taubes värld för Håkan Hellström är det naturligtvis en krass beräkning som ligger bakom.

Den i och för sig fina utställningen nära Stora scenen lockade inte tillräckligt med folk; i valet nostalgi och här och nu blev det enkelt.

Lisebergs nöjesansvarige Per Alexandersson kan inte ha varit svårövertalad när det kom på tal att Håkan Hellströmhyllningen ”Klubbland” skulle ersätta.

Så nu har den haft premiär och intresset är stort, för så är det Håkan Hellström väcker känslor och det är ingen tillfällighet att han lockar flera utsålda Ullevikonserter; han förmår också att leverera på denna Sveriges största aren som ingen annan svensk artist någonsin varit i närheten av.

IMG_4801

Klubbland – en inblick i Håkan Hellströms fascinerande väg mot framgång.

Klubbland kan ses som en förstoring eller fokusering av just den delen som handlar om Håkan Hellström i utställningen om Göteborgs musikliv som ställs ut på Göteborgs stadsmuseum.

Den är inspirerad av Bowie utställningen, som först visades på Victoria & Albert museum i London 2013 för att vandra över världen. Men också av mindre poputställningar som den om the Jam, som jag såg i samma stad 2015.

På Liseberg förstoras alltså allt, men sätts samtidigt i sitt sammanhang.

Göteborgs musikhistoria har en relevans i Hellströms musik, det speglas väl i Klubbland där utställningen börjar med fanziner från punktiden i 70-talets slut och senare en bild från svensk pops främsta 60-talsband Tages. Ja, det blir Broder Daniel, det är Håkans vurmande för the Jam, tidningsklipp och braskande rubriker samsas med kläder, foton, möjligheter att sjunga i en Håkanlåt, plåtas med honom och slutligen gå på Ullevi för att förenas med 70000 från i somras.

Jo, Håkan Hellström förenar det mesta och flesta och Klubbland visar väl varför. Inspirationerna är många och han döljer väldigt lite av det, något som blir tydligt här.

Och visst är jag smickrad av att närvara med lite tidningsklipp och som omslagskille till ett av fanzinen som visas. Men framför allt är jag fascinerad över Håkan Hellströms väg till framgången och den accelererande fart han haft sedan genombrottet 2000.

Liseberg gör inga utfästelser om hur länge Klubbland kommer vara kvar i lokalerna. Men intresset är stort och jag är övertygad om att det kommer så vara över överskådlig tid.

Resa med förhinder

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Onsdag

Egentligen började de redan innan start. Förhindren.

Men då jag klev upp i vargtimmen, groggy av trötthet, var det för att punktligt sätta mig i en bil som tog mig till Landvetter flygplats för vidare avfärd till Amsterdams dito Schiphol och därifrån till Boston.

Vi, jag och mina två vänner P&P, hade bokat resan redan tidigt i höstas med avsikten att kika på P dy:s son, som gör sitt sista år som hockeyspelande ekonomistudent på college i Plymouth, New Hampshire, två–tre timmar norr om Massachusetts största stad.

Resan med KLM går lika smärtfritt som incheckningen. Allt är klappat och klart för några dagars avkoppling. Väl ombord smörjer den holländske piloten sina resenärer med att punktligheten är fantastisk, typisk svensk, och att vi därmed kan lämna en aning tidigare än planerat. Det blir inte riktigt så, men mer beroende på flygledartornet än något annat, men… upp, upp och iväg.

Schiphol bjuder på någon timma innan Delta lyfter med oss som passagerare i ett inte helt fullt plan på Boston. P&P äter frukost på flygplatsen. Jag är mätt. Springer på en hockeykompis, en sjömanskock på väg ut på uppdrag, som jag först senare begriper att han har födelsedag denna dag.

Väl förbi alla säkerhetskontroller och på planet finns det alltså gott om utrymme att välja lediga stolar, men väl på fönsterplatsen jag väljer visar sig det sig att jag och sätet inte är helt överens och jag bligar lite avundsjukt på P&P som har var sin mittenrad och kan, nå nära på, sträcka ut för några timmars sömn. I alla fall för P dy som tajmar sin horisontalläge bättre än P dä som väcks av kabinpersonalen när luftgroparna tvingar honom i upprättläge och med säkrat bälte.

Det blir några filmer, lite bläddrande i flygmagasinet, splittrad sömn, varvat med mat och dryck.

Boston bjuder på en fantastisk inresa med öarna  skärgården som framträder vackert och kittlar min fantasi med att någon av dem måste var ”Shutter island”, ön där allt utspelar sig i gastkramande ”Patient 67”, Dennis Lehanes thriller.

Vårväder och torra gator och trottoarer lovat gott. Temperaturen är några plus och vindarna milda. Men vi vet att det ska bli ändring på det.

IMG_4124

Monsterbilen med grymmechauffören. Foto: KAI MARTIN

Vi hämtar ut en rejäl fyrhjulsdriven Ford Explorer med plats för ett kompani. P dä får förtroendet att köra, då P dy yngre inte uppdaterat sitt körkort i tid. Jag kryper upp i baksätet, som precis som på flyget är med ett säte som inte bjuder på bästa komforten.

Väderleksrapporterna lovar snöstorm av det duktigare slaget till torsdagen, onsdagen bjuder bara på ett förföriskt leende, som vi alltså alla vet är bedrägligt; men hur mycket…?

Vi tar sikte på 95:an norröver och P dä kör säkert, men med respekt för både dygnsomställning och den stora bilen. Vi missar några avfarter, siktar Mystic river med tillhörande kvarter, också förekommande i en Dennis Lehaneroman (utmärkta ”Rött regn”) innan vi med maklig fart tar oss upp mot Merrimack outlet för lite köphets. P dy och jag är intresserade och kunde nog ägnat mer tid än den rappa rundan det tog. Men P dä ägnar sig åt kontemplation i vårvädret där det sakta droppar från hustaken när snön smälter från taken.

Det blir inte mycket handlat, en Calvin Kleinskjorta och dito kalsonger. Det är allt. Jag är i och för sig på håret att köpa en mindre reskoffert, ja, alltså en orange kabinväska i retrostuk, som är så snygg. Men, tiden medger inte funderingar. Jag går ut till bilen, vi har några timmar till att göra innan vi är framme vid målet.

Vi når Manchesters västra delar innan vi förenas med 93:an norrut, passerar några mindre städer på en väg som mer och mer liknar sträckan Bollebygd–Borås samtidigt som skymningen kommer snabbt.

När vi når Plymouth är det kväll och mörkt. Kylan slår till, men är frisk. Vi kör genom den lilla universitetsstaden, förbi hockeyarenan och mot Econo Lodge, där vi ska tränga ihop oss, tre man i två kingsizesängar. P dy har jag tar en för att chauffören ska få maximum vila. Men än är det ingen rast och ro. Vi lastar innan vårt bagage, åker för att hämta E, P dy:s son, och åker för att äta middag på the Common Man Inn Spa, som hämtat från ”Twin Peaks”, en restaurang som bjuder gedigen amerikansk mat och ok öl.

IMG_4133

Stolta pantrar i Plymouth. Foto: KAI MARTIN

Innan sänggåendet tar vi en sväng om arenan, där E inte kommer spela på grund av den hjärnskakning han drabbades av i början på december. Första missen på resan. Den andra kom med besked. Den planerade matchen på torsdagen är redan inställd på grund av det annalkande snöovädret.

Hallen är intim, men flott med plats för kanske 3000. På isen kryllar det av kids som tränas i den ädla sporten. Vi blir inbjudna till universitetslagets omklädningsrum, som är spatiöst och NHL-likt; det är inte utan att jag kikar mig omkring barfota (skorna utanför) och drömmer om en liknande sits som den målvakterna har, men det får bli i nästa liv.

Så skjutsar vi hem E och åker till hotellet där planer för morgondagen skissas.

P dy föreslår att vi istället för att slå ihjäl tid i Plymouth med omnejd åker till Boston. Drive by Truckers spelar och det finns biljetter. Vårt hotell där har plats och vi bokar, fixar både rum och biljetter innan natten slår sin klubba i våra skallar.

Nej, det är inte lätt att få till en god natts sömn med dygnsomställningen. Värmeaggregatet slår på och av med kraft hela natten, med resultat att det är omväxlande för varmt respektive för kallt.

Torsdag

Vi vaknar när det ljusnar. Jag kikar försiktigt ut och, ja, natten har bjudit på rikligt med snö och mer snö faller.

Morgontoalett i gängse ordning, surfande på mobiler, uppdateringar innan vi packar ihop oss och åker för att hämta E och frukost på hans favoritställe down town Plymouth.

Snön ställer till oreda, mest på grund av att bilarna verkar sakna något så elementärt som vinter- eller dubbdäck. Med vår fyrhjulsdrivna monsterbil är det emellertid inget problem.

IMG_4136

Och snön faller… Foto: KAI MARTIN

Frukosten är på en deli med olika stationer för beställning och betalning. Det blir en modest frukost som P dy står för; bagels och chaite för mig samt en chokladmuffins. Jo, vi har kommit till sockrets förlovade rike, ett knark hart när hela den amerikanska befolkningen går på.

Så färd söderut efter ett kort farväl av E. Snön är i tilltagande och vi ställer in det eventuella skivaffärsbesöket i Manchester (enligt P dy två utmärkta butiker) för min önskan om en hockeyyaffär i Hooksett. Gps:en är inte riktigt vår bästa vän, men vi tar oss fram på oplogade vägar och åker mot målet. Väl där inser vi att butiken är stängd på grund av vädret och jag får bara kika in via entrédörren.

Vi slinker in på en Dunkin Donuts för något sött. Jag beställer försiktigtvis en helt vanlig, sockrad i och för sig, betalar häpnadsväckande 8.99 dollar för den och en Cola innan jag inser att white trashkvinnan med flera tatueringar än tänder tänker bulla upp för fest då hon viker en kartong.

Hon trodde jag beställde ett dussin!

Jag lyckas hålla hennes vilda hästar, men hon har problem att göra återbetalningen samtidigt som hon artigt ber om ursäkt, ringer några samtal och löser det (även om pengarna tar en vecka på sig att komma tillbaka).

Så vidare söderut.

Snön är intensiv, men P dä kör säkert och vi betar av miles efter miles och kommer till hotellet i Boston utan missöden.

Vi checkar in och checkar dessutom hur det står till med konserten. Det visar sig att den är inställd på grund av snöovädret, flyttad till söndag, samma lokal. Men då har vi biljetter till Boston–Montreal, en NHL-holmgång som i alla fall jag inte tänker missa.

Ut i snögloppet, mot knutpunkten Lechmere med T-bana och bussar, en knutpunkt vi kommer nyttja flitigt. Det är blött, slaskigt och vinden är ihållande. När vi ska köpa så kallad Charlie Card, reskort för tiden i staden, är kassan stängd och spärrvakten säger åt oss att köpa på nästa ställe. Vi kliver på spårvagnen och åker över Cragie Drawbridge och sedan i underjorden fram till Kenmore, nära Boston University, för en promenad längs hippa Newbury.

Men det är en station för långt och snön är intensiv, vinden likaså. Vi pulsar fram för att försöka hitta vårt mål, men har svårt med orienteringen. I samma veva ska vi försöka hitta spelstället där Drive by Truckers ska spela på söndagskvällen, bara för att P&P bestämt sig för att trots allt gå, trots att vi har biljetter till NHL-drabbningen samma afton.

Förlorade och funna i Boston. Foto: KAI MARTIN

Vi är förlorade. Kartan stämmer inte med adressen. Men vi lyckas snirkla oss fram till Newbury efter att ha passerat ett gäng ungdomar som med stor glädje spelar amerikansk fotboll i snö i parkområdet som Commonwealth Avenue famnar.

Då har hungern slagit till ungefär samtidigt som kylan börjat äta sig innanför våra kläder.

Lunchen intas på stora, men gemytliga och förmodligen trendiga Sonsie restaurant där pizza och öl blir vårt enkla val. Vi tar igen oss, planerar lite för dagen, äter de sprödbakade pizzorna, dricker vår öl och tar kanske en till, kikar från fönsterplats ut på Newburys snöklädda omgivningar, tar på oss, passerar fler stängda butiker än öppna, tar T-banan från Hynes tillbaka till Lechmere och hotellet.

Kvällen ägnas åt hockey. Biljetterna till Boston–San José är överkomliga. Vi får platser högt upp i TD Garden, men med bra utsikt. Vi är tidiga, kan ta en rundvandring och dessutom komma nära isen, ja, jag så nära ett NHL-mål jag någonsin kan komma.

KaiBoston

Så när ett NHL-mål en svensk division 4-målvakt någonsin kan komma.

Foto: PETER BIRGERSTAM

Matchen? En avslagen historia inför halvfulla läktare där målvakten Tukka Rask gör en strong insats när hans Boston vinner tämligen enkelt. Det stora är att det är nye coachen Bruce Cassidys premiär.

P dy är hungrig, har bott i kvarteren tidigare och tar sikte mot en ny Dunkin Donuts, men när en McDonalds dyker upp som en hägring längre bort bestämmer han sig för det. Jag backar. P dä likaså. Vi går till ett närliggande hotell med bar för nachos och öl, P dy ansluter efter matintaget för en öl innan läggdags.

Fredag

Kampen mot dygnsrytmen håller i sig. Jag kämpar för att inte kliva upp, men kroppen vill det starkt. Så småningom vaknar de andra och vi kan konstatera att det är en klar, men förmodligen kall dag.

Frukosten på hotellet är ok, men amerikansk, förstås. Allt på engångstallrikar, bestick och muggar likaså. En banan räddar det nyttiga och lite ananas, melon och apelsin till frukostflingorna där inga av alternativen står det andra efter i sötningsgrad.

Men… det ingår i rumspriset. Lite tacksamhet finns det, trots allt.

IMG_4170

Tack för frukosten. Foto: KAI MARTIN

Ut på gatorna, in på spårvagnen. Nu vankas lite sightseeing down town. Vi kliver av vid Boylston och med rätt adress för spelstället gå vi med raska steg för att syna lokalen.

Det blåser isande kallt och hårt, skoningslöst. Det går inte att stå vid ett övergångsställe utan att ta skydd för ett läigt gathörne.

Entrén till spelstället på Tremont street är anspråkslös, men skvallrar om något slag av klubbverksamhet, dock ingenting om banden som ska spela där.

Vi går tillbaka till Boylston, mot turistbyrån i kanten av parken Boston Common, fiskar upp en karta för Freedom trail och börjar vår vandring på isiga, illa skötta trottoarer och i strålande solsken och bitande nare.

IMG_4176

Starten på den långa promenaden. Foto: KAI MARTIN

Vi följer stråket plikttroget, upp mot Massachusetts state house, ned igen och in på Bostons gator och prång. En kvinna vi möter balanserar en take awaykopp med kaffe, drattar på arslet, men lyckas klara både muggen och sig själv då jag hjälper henne på fötter och frågar om hon är ok.

Det krävs gymnastik och spänstighet för att kliva över snövallarna som omgärdar trottoarerna, vid övergångsställena är det inte plogat mer än på gatorna och där samlas snabbt pölar av slask, djupa och krävande för skorna.

Jag har glömt handskarna i Göteborg och drar in dem i rockärmen, men efter lite irrande inser jag att det knappast är görligt i längden och vi tar paus från den röda, historiska tråden och kliver in på Primemarkt, helvetete på jorden beträffande överkonsumtion och billiga varor som några stackare producerat till nollöner. P dy jagar innersulor, vilket artar sig till en fars. Ja, det finns förvisso sulor, men dessa måste klippas rätt. När han ber om en sax uppstår en förvecklingskomedi, som drar ut på tiden till en aningen högre chef än flickorna på golvet helt sonika tar förpackningen med en sax, öppnar den och klipper till rätt mått.

Jag hittar för övrigt inga handskar. Inte heller på Gap mitt emot. Jag kliver in på angränsande Macy’s, som kastar kläder på mig, även detta i en överproduktion som förfärar mig, trots att jag vet att det görs. Jag menar, var tar alla kläder vägen som inte säljs, alla dess lyxskjortor, dito kostymer, rocker, dräkter…?

Det blir ett par vantar på rea, som ändå är en smula för dyra och vi lär oss snabbt att det mesta kostar som om dollarn är tio kronor, det är lätt att räkna ut med dagens dollarkurs på nio kronor plus den skatt som amerikanerna lägger på.

Så ut igen och jakten på Freedom trail, som vi snabbt ansluter till.

Historiska byggnader med namn som hyst Benjamin Franklin och Paul Revere fladdrar förbi. Vi är snart nere vid saluhallarna vid New Market Street, går in och låter dofterna av allehanda kök smeka in och locka våra sinnen och smaklökar.

Uteserveringarna verkar överraskade av vintern och ligger i träda med snö och kraftiga istappar som hänger som takskägg.

Newbury Comics lockar, inte med sitt serie- och bokutbud utan för skivorna. P dä och P dy är hängivna samlare och kan gå och bläddra bland vinyl och, för all del, cd i timmar. Jag är mer som P dä gällande klädbutiker och ägnar mig åt kontemplation, för att dryga ut tiden.

Men jag kommer ut med the XX:s senaste och Alabama Shakes debut.

Så ut igen och mot New England Holocaust Memorial, ett starkt frilufts monument över förintelsen, som vi aldrig borde glömma, men där mörka krafter kämpar hårt för att trivialisera.

IMG_4180

Ett minnesmonument som skakar om. Foto: KAI MARTIN

Det tar. Det biter som kylan. Gången. Texterna. Minnesorden. Namnen. Alla dödslägren.

Människan är märklig. Så också vi.

Som går över gatan, rycker i några dörrar innan vi väljer den större sportbaren Paddy O’s för att äta lunch.

Det är en rustik lokal, där kylan är påträngande och frekvensen av gäster låg. Men av den trevlige och pratglade servitören beställer jag en Boston hot dog utan någon sidorder. Jag får en rätt med korv och bröd i grunden med bönor och lite annat tjafs till. Helt ok för en lunch där en öl stabiliserar vätskeintaget.

IMG_4193

Bostonlunch. Foto: KAI MARTIN

Så ut på smala gator som tar oss till Haymarket där stånd är uppställda för försäljning av frukt och grönt. Säljarna hukar i kylan, de mest driftiga har dragit igång ett varmluftsaggregat som puttrar på diesel.

Vi smiter vidare längs vår röda tråd. Över till Little Italy där nöden slår till med kraft och jag smiter in på en större, för stunden helt tom italiensk restaurang.

Lättad för stunden fortsätter vi på Hannover street och in på Paul Revere Mall och in i Old North Curch, en kyrka med anor från 1700-talet; en välbevarad helgedom.

Vi fortsätter upp- och nedför Hull street mot North Washington Street och snirklar oss via slaskpölar och upplogad blötsnö fram till North Station för T-banan hem till hotellet.

Rast vila innan kvällens övningar.

P dy har varit föredömlig i sitt arbete med att styra upp veckan. Visst, somt har fallerat, men ikväll är det dags för rock’n’roll och det tarvar en resa västerut med stadens T-bana, inte den spårvagn vid lämnar Lechmere med, utan byte till en tunnelbana i snitt som en sliten från Stockholms underjordiska väg, gul i stället för grön och packad med folk i rusningstrafiken.

Föraren sväljer varje ankommande station i sina ”utrop”, så att vi har svårt att veta var vi ska gå av. Det blir komik i vardagen, men vi får så småningom grepp om var vi är och lämnar tåget vid Green med sikte mot Midway Café, där vi ska se punklegendarerna, Bostonbandet Real Kids, ett band som vaknat till liv trots motgångar med avlidna medlemmar.

Stället är inte öppet då vi kommer. Några musiker lastar in sina instrument, men ser mer ut som fusionmusiker än daterade punkare. Vi går till grannen Doyle’s café för middag, ett stort ställe som hämtad ur vilken amerikansk teveserie som helst. Det är packat med folk denna sena fredag eftermiddag, vi blir anvisade plats av en äldre servitris som blir vår ledsagare under kvällen och som med ett leende antar vår utmaning att dricka oss igenom ställets samtliga ölsorter med lokal anknytning.

Maten är amerikanskt utsökt, ölen likaså. När vi stinna och mätta ber att få betala tittar vår servitris besviket på oss för att vi inte alls hinkat i oss all den öl som vi i förstone lovat.

När vi kommer till Midway café, som P dy redan i Sverige betalat entré för, är musiken redan igång. Husbandet passar på att värma upp scenen i den lilla lokalen, som kanske kan ses som en motsvarighet till Kom Bar i Göteborg.

Det bjuds på rockstandars i Greatful Deads anda, väl framfört, kanske en smula sämre beträffande sången.

Kort paus. Lite omriggning på scen. Upp med ett elegant Ludwig trumset, lite stärkare…

Time to rock’n’roll.

Men inledande singer-songwritern är en hemsk historia med illa hopknåpade låtar och texter som ingenting har att berätta. Han och hans lilla kombo förstår heller inte att avsluta i tid, det blir en långdragen historia.

Men i skuggorna, på andra sidan baren gör sig Real Kids beredda. Ja, äldre, ja rundare, ja slitnare. Men väl på scen sprakar det och osar det om musiken som med lätthet flyttar mig tillbaka till tiden då punk var pop, eller om det var tvärt om.

Real Kids följs av Muck & the Mires, som utmanar Hives i slick klädsel och som med sin rock samlar ihop till pluspoäng för en strong scenshow. Trummisen är en yster varelse, som älskar varje takt hon spelar och det är sannerligen smittsamt. Finalen med franska Badass Motherfuzzers var inte roligare än namnet.

Vi är duktiga på att dricka öl, men då jag ska betala min runda begår jag det klassiska misstaget; dricksen är för påver. Jag går iväg med bartenderns sarkastiska ”Thank you” ringandes i mina öron, lämnar ölen på bordet hos vännerna och går tillbaka och gör som P dä sa, en dollar per öl i dricks och får ett handslag, rejält och uppskattande av bartenderns som växlade humör lika snabbt som Yngwie Malmsten spelar skalor.

Ute är det bitande kallt. Tunnelbanan har slutat att gå sedan en timme tillbaka. Vi letar taxi, får hjälp av bartendern att ringa, ingen kommer, men slutligen sitter vi en bil som tar oss downtown och vidare mot hotellet.

Lördag

Harvard väntar. Frukost äts och ut i slasken och grådasket. Det är bistert och trots att vi är vana vid uselt väder är det här ändå något extra, som ju allt i USA är. Vi tar bussen, som kränger sig från Lechmere mot vårt mål. Vi kliver av, möter en snöplog som ovanligt nog skottar trottoarer och promenerar in på området som ju utbildat så mycket nobelt folk.

 

933CDE53-5BF2-4D51-AA6A-964FE1BE8747

Posör i Harvard med nytt namn, designad Starbucks. Foto: KAI MARTIN

Vi går omkring på området, kikar lite förstrött, går ut igen och in på Harvards normalt sett trivsamma kvarter. P&P har siktet inställt på skivbutiker, har ställt in en app som guidar, men vi går galet.

Hittar en som inte är öppen, går åt fel håll. Tar rast på Starbucks där jag, då jag beställer en croissent plötsligt på ett obegripligt sätt får tilltalsnamnet  Albert som skrivs på muggen till min beställda varma choklad.

IMG_4247

Eldorado för skivsamlaren. Foto: KAI MARTIN

Kommer senare till Planet records, ett eldorado för skivsamlare där P&P bläddrar i den välsorterade butiken. Jag kikar lite, men fastnar för inget och så går vi ut, tillbaka till Hardvard, in i Newbury Comics lokala butik för mer skivkik innan vi tar tunnelbanan in till Boston och en tur tillbaka till hotellet.

Planen för kvällen är collegehockey. Ute i Lowell, förstad till Boston, 40 minuters bilväg, spelar  Umass Lowell River Hawks mot Massachussets. P dä kör snyggt rätt, vi parkerar, går in i hallen för att försäkra oss om biljetter som vi blivit utlovade av Umass svenske spelare Niklas Folin, Kungsbackakillen som följer i sin storebrors Christians fotspår, han som nu mer spelar i Minnesota Wilds i NHL och som jag skrev om här.

6BCCC693-A29D-45B6-A71A-666DC1E0A1BE

Prima collegehockey. Foto: KAI MARTIN

Allt är på plats och vi har tid att gå ner på stan för en bit mat. Snirklade oss i snömodden in mot centrum i den slitna staden och hittar ett stamlokus där gästerna bligar på oss, men personalen är vänligt sinnade och vi får oss till livs en lammfärsburgare som smakar utmärkt.

Tsonga center är en utmärkt arena med bra faciliteter för den hågade, men det är klart att priset för öl och popcorn på 150 svenska kronor känns en smula övermaga. Men hockeyn var det inget fel på. Rasande skickligt och en jämn match där hemmalaget stod som vinnare.

En lång dag gick mot sitt slut. Men väl vid hotellet sökte sig P&P till en närbelägen bar för en nattfösare medan jag föste mig i säng på egen hand.

Söndag

Vi kravlar oss ur bingen hyfsat tidigt. Planen är att efter frukost ska vi återuppta den tappade tråden, det vill säga fortsätta där vi avslutade vid hörnet av North Washington Street och Commercial Street, tar sikte på Charleston Bridge, skamfilad och anrik som spänner över Bostons norra hamn och mot Charlestown. Bron är gallerförsedd, det vill säga bråddjupt ner ser vi vattnet och det suger i magen på den svindelkänslige, det vill säga P dy och jag. Men vi tar oss över, sneddar genom parken John Howard Mall, så som den röda tråden bjuder. Vi går vidare till och in i St Mary’s Church och det är inte utan att jag tänkte på Boston Globes grävargrupp Spotlight och dess avslöjande 2002 av pedofilpräster, utmärkt skildrat i filmen ”Spotlight”.

Snabbt ut igen innan andakten ska ta över verksamheten, vandrandes vidare i snöslasket uppför Winthrop Street och Winthrop Square, upp mot Bunker Hill monument, den väldiga obelisken – rest 1843 – på kullen som minner om starten 1775 för den amerikanska frihetskampen som då gav bjöds på en svidande förlust men slutligen gav nationen sitt oberoende 4 juli 1776.

Vi vandrar åter, ned mot Boston National Historical Park, kliver in i USS Constitution Museum för ett toalettbesök och vidare in mot staden.

Innan bron stannar vi för en fika… nja, P&P tar en, jag avstår fortfarande mätt efter frukost. Så över bron, in mot stan. Nära ligger Boston Garden, som vi ska besöka senare för matchen mellan Boston och Montreal, hatmötet som fyller arenans nära 17500 platser.

Men först iväg till det kittlande Isabella Stewart Gardner muséet med spårvagn från North Station.

P dy har varit där förtjust och är fascinerad och förtjust då han berättar om historien bakom byggnaden, kvinnan som förlorar sitt barn och med sin man åker till Europa på en konstodyssé, köper föremål i parti och minut och när maken dör låter bygga ett hus som rymmer alla föremål.

Det är en fantastisk byggnad och, ja, jag blir också fascinerad och förtjust, samtidigt som det svindlar över vilka ekonomiska tillgångar Isabella Stewart Gardner måste ha haft.

B569588F-9575-4527-B540-C0E2B8E79033

Fascinerande… Foto: KAI MARTIN

Vi dröjer oss kvar där. Vandra våningar upp och våningar ner. Stannar framför en och annan Zorn-tavla, han var frekvent gäst hos Stewart Gardner, och hade nog sin skäl, både kommersiella och vänskapliga.

Så går vi ut i snöyran. Väntar på spårvagnen in mot staden, kliver på och åker genom ett Boston i grå vinterdräkt.

Planen är att hinna med Little Italy och en bättre italienare för middag innan vi tar oss till matchen i Boston Garden.

På vägen till hotellet tar vi en avstickare till ett större köpcentrum alldeles i närheten. De flesta butiker finns där, men inget har de som lockar. Jag blir trött på utbudet, på för mycket kläder som hänger alldeles för trångt och känns alldeles för dyra med tanke på hur de presenteras.

Rast vila. Så…

Via Haymarket tar vi oss in i Little Italy och kliver i princip in på första bästa, ett draperi efter entrédörren håller kylan stången, vi stampar av oss snön, får ett bord av en ointresserad, blasé hovmästare och dyker snart in i den hastigt överlämnade menyn.

Vi bestämmer oss för förrätt och huvudrätt samt vin. Beställer olika, men delar förtjänstfullt och vänskapligt på de rikligt portionerade entréerna och låter oss smaka av huvudrätter och vin. Vi tittar på klockan, dividerar om vi kan gå till Boston Garden, jag hävdar att vi hinner, men blir nedröstad, men lyckas trumfa igenom att vi tidsmässigt fixar kaffe och dessert.

Mätta och nöjda går vi ut i Bostonkvällens fuktiga, snöblöta kyla, vänder åter mot T-banan vid Haymarket och mot North Central och mot arenan. Det går på ett kick.

Väl inne har vi platser högst upp, sämre än vid torsdagsmatchen, men ändå med god blick nedmota rinken.

Det märks att det är en annan match än den avslagna mot San José. Första slagsmålet kommer snart och tempot är högt uppdrivet. Jag har turen att få se två förstklassiga målvakter i Tukka Rask och Carey Price, där den förstnämnda står för kvällens insatser och slutligen får hålla nollan mot Prices fyra insläppta, vilket föranleder publiken att häckla antagonisten i motståndarmålet. I tredje perioden ylar den ”Caaaaarey”, som en siren.

Återigen gör Boston mål på sitt patenterade sätt, ett hårt drivet, plötsligt pass genom centrallinjen och direktskott.

P&P smiter efter första pausen. Drive by Truckers väntar, den uppskjutna konserten blir verklighet, men jag passar. Jag har dels inte råd att gå och se båda, hockeybiljetterna var ju som sagt inte billiga, och dels vill jag se den här matchen.

Det blir en underhållande tillställning, ett slagsmål till, tätt och intensivt och rasande vackert målvaktsspel, denna gång främst från Tukka Rask med sin bred basställning och snygga positionering.

Jag lämnar inte Boston Garden ensam, men vandrar ändå mol allena i publikströmningen mot spårvagnen till Lechmere. Men… något krångel har det blivit. En olycka, som gör att vagnarna står still några stationer därifrån. Väntan, utan vidare information, blir till 40 minuter innan jag lite trött, frusen och förvånad kan kliva på för transport till hotellet för den sista natten i Boston.

Måndag

Vi delar på oss för att tillfredsställa våra olika intressen dess de sista timmarna innan hemfärden, som i och för sig är hotad på grund av de kraftiga vindarna och en ny annalkande storm.

Z har tappat sina på en marknad i Berlin inköpta, gröna handskar. Jag har satt mig att hitta något liknande och tar mig mot fashionabla Newbury Street, där jag googlat mig till att det ligger en handsbutik.

Virrig av syd och norr när jag kommer upp ur T-banan tar det en stund innan jag navigerar rätt, blir, förstås, nödig och räddas av Wendy’s på Boylston i höjd med Copley Square.

IMG_4299

Ett kallt Copley Square. Foto: KAI MARTIN

Irrar så ned mot den uppgivna adressen på Newsbury men lyckas inte hitta den. Slasken tränger igenom mina kängor, som ändå var preparerade för väta och kyla, men som nu allt mer börjat ge upp för sälta och slask.

Hittar till Goorin Bros hattbutik, provar hattar, frågar om handskbutiken, som de två expediterna inte känner till. Köper en snygg blå hatt, som jag får snyggt inslagen för färden till Europa och under tiden tar en av expediterna reda på var affären med handskar kan ligga och kommer med det nedslående svaret att de slagit igen för några månader sedan, orsakat av värdens ökade hyror.

Inga handskar.

Jag promenerar ned mot centrum längs Boylstons stora aveny. In på Marchalls, ett varuhus i outletklass. Letar handskar. Hittar inga. Provar skor, provar byxor, provar skjortor. Köper ett par Levis för 200 kronor. Går ut.

IMG_4300

Plaggprovning. Foto: KAI MARTIN

Går vidare in mot centrum och i höjd med Boston Public Garden slår nödigheten till med full kraft. Snobbiga hotellet Four Seasons räddar mig, men jag tvingas gå igenom foajé och matsal späckat med påtagligt rika lunchgäster för att rädda mig från inkontinensens hotande katastrof.

Lättad ut på gatorna igen. Solen lyser bedrägligt blek, men vindarna skvallrar om den kalla verkligheten.

Förirrar mig in i China Town, köper godis till dottern, piskas av iskalla vindar, förvånas över en kostymklädd, elegant herre som utan synbar påverkan trotsar både slask och vind under en hastig promenad, kommer till Macys, letar handskar, hittar inga, köper manchesterjeans till den äldste sonen (som han sen inte vill ha) och ser att tiden är ute.

Dags för avfärd för avfärd.

Vi samlas i foajén nästan exakt på den tid vi sa. Checkar ut och hämtar bilen, åker till flygplatsen med goda förhoppningar om att de internationella flighterna ska ges ok till att flyga.

Lämnar bilen, tar shutteln till incheckning för hemresan, kliver lätt igenom säkerhetskontrollen och har några timmar på flygplatsen att slå ihjäl. Inleder med sen lunch och öl, tar en öl till och fönstershoppar sedan tiden fram mot avresan.

IMG_4307

Bye, Boston, bye. Foto: KAI MARTIN

Tack och adjö, Boston. Piloten tar oss genom kraftiga kastbyar som rister i planet. Vi är på väg. Med alla förhinder bakom oss.

Ring ut! Ring in! Andas ut! Andas in!

Jag sitter här i kostym. Den Paul Smith, dubbelknäppta, som jag köpte i Ålborg i november på en secondhand till det facila priset av 125 danska kronor. Skjortan är en blåblommig, brokig historia från Sand, som införskaffades en bit in på det nya millenniet, kan ha varit under den Zebaera jag fortfarande med glädje lyder under. Slipsen, en smal, röd med små vita prickar är av Atlas design. Med andra ord en stilig herre som under 2016 kom att fylla 60 år.

I mina öron ljuder en Spotifylista med det bästa från året, sammanställt av vänner – kända som okända – i en musikgrupp som bjuder högt och lågt och så har gjort, till förnöjelse under 2016… ja, sedan december 2014, faktiskt, då jag blev medlem i denna Facebookgrupp.

Listan konkurrerar ljudmässigt med den tinnitus, som i höst firade 24 år och som verkar med stigande grad, nu med ett muller och tjut som förmodligen ringer ut det gamla året och kommer ringa in det nya.

Det är så det är.

Jag lever ett gott liv. Alla gör inte det. Inte i Göteborg, i Sverige, Europa eller världen.

Mina ögon och öron är inte slutna; jag vaknar medveten om detta varje dag och försöker med den litenhet i det stora, mänskliga havet jag nu är, att påverka. Det är inte lätt.

Mitt år har präglats av förväntningar, förhoppningar och en aldrig sinande ström av jobbansökningar, som alltför få gånger kommit till en intervjusituation.

I slutet av september var jag ett nålsöga ifrån att stoltsera med en tjänst som kommunikatör på Halmstads konstmuseum, men blev utträngd i det allra sista sista.

Nej, det har inte sänkt mig. Jag vet min kvalitet, men kanske är jag inte fullständigt duglig på att kommunicera den.

Jag har planer, idéer som kanske kommer skrida till verket under årets första månader, men jag håller på dem ett tag till.

Så 2016…? Det år som knappt hann börja förrän temat för året slog till med nyheten om David Bowies död, som följdes av ett koppel av artister, inspiratörer, nära och långt borta parat med vänner vars tid ringde ut.

Döden är också livet, hur svårt det än kan kännas. Men smärtan är också en känsla att bejaka, som saknaden av dem man älskar; det går inte en dag utan att jag tänker på mina föräldrar, som ju lämnade för flera år sedan.

Men i övrigt då? Jo, det har varit ett händelserikt år, fyllt av nöjen, resor, uppfyllda önskningar, resor, intryck, musik, skådespel och bröd…

Jag försöker ta det månad för månad, i alla sin korthet, ett slags resumé.

Januari:

Det var kallt. Fina, snöfria dygn som gav den mest fantastiska is på Näcken, tjärnen upp i Änggårdsbergen. Det blev en eftermiddag på den, skridskotag och frisk luft tillsammans med min underbara älskade, som behöll skorna på.

Samma frusna vatten. 46 år emellan.

Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var där jag inledde det målvaktsspel, som jag fortfarande när med sådan förtjusning. Mer om det senare.

Mölndalsrevyn roade. En tapper skara entusiaster, som kämpar med sin underhållning. Det var mitt 16 eller kanske 17 år med revyn, som hållit på väsentligt mycket längre.

Jag hann med utbildning i Photoshop i samma veva som beskedet om David Bowies bortgång kom; utbildningen omöjliggjorde min medverkan i TV4, som ville ha med mig i direktsändning för att kommentera. C’est la vie.

Filmfestivalen är förstås given och Zeba och jag försökte se så mycket så möjligt.

Blir kallad på en intervju för en tjänst som kommunikatör på Folkteatern, som dock  går till en annan sökande.

Februari:

I slutet av januari åker vännerna Peo, Peter och jag till Köpenhamn för umgänge: middag, sport och konsert nätt ihoppackat på några dagar. Målet är Suede, som vi ser måndagen den 1 februari. De framträder i Dansk radios fantastiska konserthall och bjuder på hela sitt nya album ”Night thougts” bakom en filmduk, som kör filmen baserad på bandet musik. Ett hisnande koncept, som jag uppskattade varmt.

Jag hinner knappt komma hem förrän Göteborgs Filmfestival ringer och vill ha mig som moderator till ett samtala med just Suedemedlemmarna, sångaren, Brett Anderson och, basisten, Mat Osman efter att filmen visats på Storan den 4 februari. Det var svårt att tacka nej och det blev ett fantastiskt samtal.

Suede3

Tre äldre gentlemen, två britter och en swede. Foto: PRIVAT

Veckan efter ska Polarprisvinnarna presenteras och TV4 ringer igen. Jag kammar mig och är med i direktsändning för att på volley kommentera pristagarna Max Martin och Cecilia Bartoli, utan någon som helst förberedelse eller vetskap. Det gick också. Jag kan mitt jobb.

På Stadsteatern ser jag Henning Mankells pjäs ”Driving Miles”, hans sista iscensatt av hustrun Eva Bergman med Sven Wollter och fantastiska musiker med Bernt Andersson som kapellmästare. Teater när den är som bäst, närvarande och intagande.

I mitten av månaden far jag som en skottspole mellan nya favoriten dirigenten och operasångerskan Barbara Hannigan och Skellefteågänget som gör en musikalisk hyllning till The Bands ”Last waltz”. Det är kontraster, men jag tycker om spännvidden och berikar mina sinnen.

Jag hinner också avsluta min 17:e säsong med IK Raid och i en holmgång till match, som vi vinner med 7–5, kravlar vi oss förbi motståndarna till en andraplats. Det är roligt med hockey, framför allt om det går bra.

I februari avslutas också arbetet med [utan titel], som ska bli Kai Martin & Stick!:s första album sedan ”Uppståndelse” 1985, samlingsplattan ”Vilddjur (genom de tysta åren 1980–1985)” som kom 1995.

Det var varit tufft att sammanställa, men Jörgen Cremonese (tillika gitarrist) och producenten Charles Storm har gjort ett hästjobb för att få musiken att bli top notch.

Jag spelade hockey med Partille Oldtimers i turneringen Tre dagar i Götet, där vi som lag kanske inte gjorde så bra ifrån oss, men där jag gjorde en briljant första insats på tuffa Nybro.

Zebas och Gustavs födelsedagar firas med två dagar emellan. Vi slog ihop det till ett tillfälle och den 21 var det dags att vinka min yngste son farväl för ett äventyr som initialt skulle ta honom till Melbourne, Australien.

Jag har också hunnit med en kurs i Indesign.

Mars:

Månaden inleds med svärsfars 75-årskalas i Lungby, Danmark. En rejäl tillställning, som sig bör, den en skruttig man inte backar för att dansa till mer än småtimmarna. Imponerande.

Månaden går åt till arbetssökande (jag tror att det totalt under månaden handlar om mer än tio jobbsök utan napp) och hockeyspelande, där målet är att både hålla mig skadefri och i bästa trim.

img_1438

49 år i mål! Foto: ANDREAS THENG

Gustav lämnar ljudmeddelanden om sina förehavande, 20 minuter långa vykort refererande i ett slags direktsändning. Det är fint och illustrativt, tryggande men också ett skapande av saknad.

April:

Som jag längtat. Ja, sedan starten som målvakt på Stora dammens is 1967 i lånade bandybenskydd, med tillika lånad målvaktsklubba, en blå ABC-hjälm, lovikavante som plock och en blå galonhandske som stöt.

Kanada har alltid hägrat och enbart gjort just det. Men nu var det dags. Genom tidigare nämnda Partille Oldtimers vänlighet och försorg var jag en av två målvakter på väg till Windsor, Kanada, tvillingstad till Detroit med endast Detroit river emellan.

Det blev ett äventyr som jag beskriver här och här och här samt här) och som jag sent ska glömma. Det var helt enkelt enastående roligt och ja, jag gör gärna om det.

Jag fick spela hockey i Kanada och USA, handlade ny plock och stöt och njöt i varje minut.

kaihockey

En actionman i Kanada.

Väl hemkommen kastade jag in i utbildningen UGL, försvarets utveckling av grupp och ledare, i Rino Wennerholms regim. Nyttigt och spännande med möten av människor som jag aldrig tidigare träffat, men knöt nära band med under en vecka i Råggårdsvik i sköna Bohuslän.

Under finalmiddagen nås jag av beskedet att Prince har avlidit. När jag kommer till mitt rum har jag flera missade samtal och sms. P4 Göteborg vill ha min röst om artistens hastiga och allt för tidiga frånfälle. Dagen efter sitter jag, på väg hem till Göteborg, på en parkeringsplats  i Rollsbo, för att i direktsändning prata Prince.

Under utbildningen andra dag, till middagen, överraskas jag av en blombukett. Hustrun och jag firar nio år tillsammans, men inte denna afton; hon är på Gran Canaria för fysisk fostran och jag alltså i Bohuslän för mental träning. Men hon är kvinnan som löser allt; det är svårt att inte älska då.

Jag får se häftiga musikalen ”Jersey boys”, den svenska uppsättningen, som är styvt gjord, men saknar den svärta som jag upplevde att den brittiska hade.

När Zeba kommer hem är jag den förste att vänta på flygplatsen, då har vi inte setts på mer fyra veckor. Längtad.

Maj:

Det är den skälvande månaden då två stora releaser ska göras; videon till ”Strändernas svall” regisserad av Johan Carlén och albumet [utan titel] – en platta som Kai Martin & Stick! har arbetat med sedan starten av låtskrivandet 2014 – ja, visst material är äldre än så – och började spelas in i augusti 2015.

Nu var det alltså dags.

Vi hade inga pengar att anlita promotion utan fick dra i våra egna trådar och tåtar. Inte helt framgångsrikt, men den 13 maj är saxofonist Gomer Explensch, basist Alex Gabay och jag i P4 hos Stefan Livh. Samma dag finns en artikel i GT om bandet och där, på gt.se, premiärvisas videon.

Det är inte utan stolthet. Johan Carléns video är gripande, låten magnifik och vi är ett storartat band även på den här sidan millenniegränsen, drygt 30 år efter vår storhetstid.

Ja, jag tycker att vi förtjänar större uppmärksamhet och ja, en hoper med recensenter har begåvats med albumet (DN, Sonic, Expressen, Aftonbladet) men inte begåvats med förståndet eller den goda smaken att uppskatta det givna. Åter… c’est la vi. Kanske ger oss tiden den rätt som vi själva inser att vi har.

Den 28 maj gör vi en spännande releasespelning med det färska albumet i ryggen.

kai-martin-stick-014-webb-foto-bo-brodin

Ett enastående band! Foto: BO BRODIN

Hela albumet från start till mål på Musikens hus, en kort paus och in igen för klassiskes och publikfavoriter. Det blir sent, men musikaliskt är det starkt. Vi kan det här.

Skivor och t-tröjor säljs tacksamt med hjälp av organisatorisk förmåga av Z och hennes syster T.

Några dagar tidigare har vi mött Gustav som kommit hem från sin långa resa som tagit honom runt i Australien, Nya Zeeland och på seglats till Fiji.

Månaden avslutas med amerikansk fotboll. Sabina har match med sitt Marvels. Också ett sätt att landa för en rockstjärna som behöver närkontakt med jorden.

Juni:

Månaden hinner knappt starta förrän beskedet om Freddie Wadlings död kommer.

Jag skriver om honom här och når många med texten.

På kvällen står Bob Hund på scen på Liseberg. Stor underhållning, som inleds med Lisebergs promenadorkester som i väl valda delar av parken spelar jyckens musik. Sorg följs av glädje.

Dagen efter är det Håkan på Ullevi, den första av två utsålda inför 70000 – en otrolig siffra, men honom väl unt. Få om ens någon i Sverige kan skapa sådan stämning och han fixar det igen, trots att rösten har fått stryk under repetitionerna; inget som inte lite allsång räddar.

HH162

Underhållnings i göteborgsk världsklass. Foto: KAI MARTIN

Vi har innan allt detta hunnit med att fira Sabinas student, denna fantastiska unga dam som går ut med praktbetyg och siktar mot juridikstudier.

Nationaldagen följer i strålande solsken. En dag som är extra speciell eftersom Z och hennes barn nu kan stoltsera sig som inte bara danska utan också svenska medborgare.

Tobias hinner också ta sin examen och går ut nian med kanonbetyg.

Jag ser ”Diggiloo”-premiären med Thomas di Levas hyllning till David Bowie, som mest minnesvärt.

Takspelningen à la Beatles 1969 fast på den klassiska korvkiosken vid Mariaplan är en annan spektakulär händelse. Bara i Majorna, Göteborg och tillsammans med en halvspecial.

Midsommar avlöper i stillhet i hemmet följt av en alltför kort Danmarkstur.

Jag gör innan midsommar en intervju för ett kommunikatörsjobb på arbetsförmedlingen i Göteborg, en tjänst jag inte får.

Juli:

Med kort varsel får vi en spelning till en punkfestival i Kungsträdgården, en afton som vi kommer att toppa som sista band ut.

Men månaden inleds med spelning av Brända Barn på Lisebergs Taubescen, ett kärt återseende av ett band som åtminstone på scen brinner fortfarande.

Z och jag åker till Vallarna, Falkenberg, för premiären av den nya farsen, stabil underhållning av ett väl intrimmat gäng.

Jag hinner med premiären på Carl-Einar Häckners sista varieté på Liseberg, sorgligt med släckandet av en tradition och bitterljuv underhållning därför.

Så färd mot Stockholm genom en gråtrist Sverige som ju närmare vi kommer förvandlas till regnväder med spridda skurar.

Vi avslutar, som sagt, och gör det starkt. Åter igen, vi kan det här. Vi är en kraft och vi är originella.

Kung1

Fullt ös! Foto: IA HAMMAR

Väl hemkommen efter succén vilar jag inte på några lagrar. Z och jag styr kosan mot Norges huvudstad och vännerna Putte och Gunilla för samkväm med dem och syrrans yngsta dotter, som precis flyttat dit med sin käraste.

Efteråt styr vi nordost, mot Dalarna och Skattungbyn. Far genom ett vackert Norge mot ett fagert Sverige med Skattungbyn som kronan på verket.

Några dagar senare åker vi söderut, landar i Slussen på Orust för en konsert med Pernilla Andersson i den allra bästa av omgivningar.

Vi ser Gothia cup, vi ser Bruce Springsteen spela hela ”The river”, vi tar farväl av sönernas morfar som tackat för sig och vi firar vår traditionella Jul i juli med barnen samlade.

Livet är gott.

Och det blir Stefan Sundström uppe vid Slussens pensionat och litervis med äppelmos från den rikliga skörd som transparent blancheträden gett.

En märklig händelsekedja den siste juli ger ett möte med Häckens tränare Peter Gerhardsson, biljetter till matchen Häcken–Helsingborg, möte med hockeylegendaren Micke Nylander och en inbjudan att träna med honom och hans söner Alexander och William, som jag tyvärr måste avstå.

Augusti:

Två månader efter Freddie Wadlings död begravs han storstilat och välregisserat i Vasa kyrka. Jag skriver om det här och är starkt berörd.

Livet går, som oftast, vidare.

Augusti är lika med Way Out West och vi har sent och dyrt köpt biljetter. Jag är inte stormförtjust i utbudet och kroknar både på det och vädret. Men några guldkorn finns, varav Grace Jones var ett, om än i nostalgins tecken.

GJ4

Graceful. Foto: KAI MARTIN

Vi kommer en tidig morgon slutligen iväg till Pilarnes utomhusutställning på Tjörn och får oss mycket livs. Åker senare till Akvarellmuséet och ser Disneyutställningen innan vi far hem; mycket intryck på några timmar.

Förberedelser och träning inför kommande hockeysäsong görs av fler än mig. Jag har haft lyckan att vara på is tidigt. Nu tränar också Henrik Lundqvist inför World Cupäventyret. Jag tittar på några träningar utan att vara helt övertygad.

September:

Lars Hug är en dansk artist som jag tycker mycket om. Planen var att se honom vid någon festivalspelning under sommaren, men Z tyckte att konserten på Vega i Köpenhamn är ett bättre mål. Vi fixar biljetter, åker dit och detta som verkar bli hans sista konsert är okej, men inte mer. Som om det finns mycket mer att hämta från denna extraordinäre man.

Vi passar på att se Monetutställningen i Ordrupgaard utanför Köpenhamn och jag är förtjust. Självklart nyper vi några loppisar, men jag håller i min plånbok.

Bröderna Brothers, de lokala favoriterna i Göteborg, har jubileumsföreställning. De är storslagen och underhållande.

ad2

Premiärer på After Dark, Niklas Strömstedts ”Storhetsvansinne” och ”Revyn två punkt noll”, Kajskjulets show med Helena Paparizou, Claes Malmberg och Jan Malmsjö, Stadsteaterns ”Mephisto avklaras.

Jag ser Renni Mirros och Karl Dyalls starka hyllning till Sammy Davies Jr på Lorensbergsteatern och rusar iväg för att efteråt se Tre Kronor möta Finland i en träningsmatch inför World Cup. En dyr biljett, men ändå värt sina dryga 800 kronor för en fattig arbetslös.

Magnus Ugglas monolog är en annan omskakande scenupplevelse.

Så var inte fallet med King Crimsons konsert i Köpenhamn; våra intressen möttes inte som de gjorde för mer än 40 år sedan, helt enkelt.

Men jag får fira bröllopsdag tillsammans med Z i Köpenhamn, det kan inte bli bättre.

Månaden avslutas med Kents avskedsshow. Storslaget och en fantastiskt iscensatt final av bandet.

Oktober:

Jag har haft glädjen att inviga mina nya handskar och benskydd, ett slags 60-årspresent till hockeymålvakten som aldrig vill sluta spela.

Siktet denna månad är ställt mot 60-årsdagen som hålls på the very day den 15 oktober.

Lindholmen event & nöje är platsen och det blir storslaget med mer än 200 gäster.

Dagarna innan ser Z och jag The Cure i en magnifik uppvisning av gothrock i Scandinavium.

Månaden har annars inletts med hummerfiske i Göteborgs södra skärgård tack vare en vän som tar med mig en arla morgonstund ut i en strålande vacker miljö. En av höstens, ja, kanske årets höjdpunkter.

Hustrun har tingat tre helger under hösten; dagar då jag inte får boka in något.

Först ut är torsdagen och den efterföljande helgen efter min födelsedag. Jag blir toklurad. Tror jag ska resa med henne, men färden slutar med en grabbresa med sönerna till Prag och ett minne för livet.

prag8

Vackert mål med fina söner. Foto: KAI MARTIN

”Macken” har scenpremiär och underhåller. Stefan Odelberg likaså.

 

Jakten på jobb fortgår med huvudet högt.

November:

Allhelgonhelgen går i spelningarnas tecken. Först Stockholm, en klubbspelning som blir tät och effektiv, där efter Uddevallakassettens huvudattraktion och avslutningsvis första matchen med IK Raid denna min 17:e och sista säsong i laget. Ja, jag har bestämt för att sluta spela divison 4-hockey, men fortsätter med motionsspelet.

img_3344

Strandad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Helgen efter är jag åter på färd med hustrun, som ordnat med en överraskningsresa till Danmark. Denna gång till Jylland, färd över Kattegatt, alltså, en dag i Ålborg för kvällsresa till Hirsthals där helgen tillbringas med final i Skagen på muséet där och mat i Frederikshavn innan hemfärden.

Anders Boson gör en fin releasespelning på Neferti och åldermannen Ian Hunter underhåller på Pustervik. Man är aldrig för gammal för rock’n’roll. Och ja, jag spelar en fantastisk match i slutet av november. Viss, förlust med 3–0, men det efter en kanonad på 48 skott – på två perioder!

December:

Får möjligheten och glädjen att åka till Lidköping för säsongens första bandymatch, den mellan Villa och IFK Vänersborg. Dagen efter styr Z och jag kosan mot Oslo och vännerna där för Håkan Hellström på Spectrum. En helt okej spelning, men inga magiska under.

Helgen avslutas med ny tuff match, bra spel, men dagen efter konstaterar jag en sträckt ljumske, som jag fortfarande brottas med.

Några dagar senare lurar hustrun mig igen.

Resa mot Köpenhamn, Louisiana och Rungstedt kro på vägen och god sömn i Bagsværd. Men… tidigt på morgonen får jag åter packa väskorna för avfärd mot Bergamo och senare Milano.

Hon kan, min hustru.

Finalen på resan är bäst. Bergamo at it’s finest.

bergamo

Finfina utsikter. Foto: KAI MARTIN

Väl hemma väntar Bob Hund, premiärvisning av ”101-åringen” och Bröderna Brothers ”En slow show” interfolierat av en jul hemma, som var perfekt gällande mat och umgänge.

Nu är vi framme vid de sista skälvande timmarna av året. Jag ska skifta från kostym till smoking. Z och Sabina har kikat på fyrverkeriet, där GP bränner pengar de inte borde ha.

Jag bojkottad detta för det här, en hälsning till er alla med en tillönskan om

ETT GOTT NYTT ÅR!

 

 

 

 

 

 

Den underbara resan (fortsättningen)

Det stod snart klart att den där kvinnan var någon alldeles speciell.

Med henne var det inte bara lätt att umgås eller prata högt och lågt med. Hon var också snart min närhet, min glöd, min tystnad och det bästa ressällskap jag någonsin haft.

Vi upptäckte det nog båda två, då vi lämnade ett regnigt Göteborg midsommarafton 2007 och åkte över Öresundsbron mot ett solglittrande, förföriskt Köpenhamn, min blivande hustrus hemstad, för en weekend på hotell, 23 våningen på de högresta Scandic vid St Jørgen Sø.

Det har blivit så otroligt många resor efter det och känslan har aldrig avtagit, snarare vuxit sig starkare.

Vi överraskar varandra, hittar samtal, stämmer av, värderar vår relation, summerar, rör vid varandra, hör varandra…

Inför min 60-årsdag den 15 oktober hade jag fått klara direktiv; några helger var helt enkelt heliga. Den första av dessa heliga helger kom redan veckan efter det stora kalaset.

Jag blev där och då lurad, men på det mest underbara vis, av min hustru och om grabbresan med mina söner har jag skrivit om här.

Nu var det dags för nästa, den kortaste av kryssen. Bara fredag morgon till sent söndag kväll. Ingen information om vart, men vissa indikationer då tips om vad som var lämpligt att packa med dök upp. Och snart ändrades avfärdstiden från nio till åtta och jag insåg nog vart det skulle barka hän.

Jo, det blev så. Mot Stena Lines Danmarksterminal och in på färjan för färd mot Frederikshavn. Vi lämnar Göteborgs hamninlopp i dis och grådask himmel med en temperatur darrande kring nollstrecket, ja kanske till och med under.

img_3322

Farväl. Foto: KAI MARTIN

Göteborgs skärgård reser sig ödmjukt vid färden ut, efter att vi lämnat Majornas skyline, Älvsborgsbrons väldiga spann, Röda sten, Nya varvets anrika historia, Kärringberget och Långedrags nobless.

Några båtar skär vattenytan, som inte besväras av den milda östan, som ger en lätt skjuts mot målet på andra sidan Kattegatt.

Z har lovat toppenväder och väl efter att vi siktat Læsø är det verkligen så och vädret kommer hålla i sig hela helgen.

Jag får order att ta mot Ålborg och kör på den vackert böljande motorvägen söderut. Vi stävar vidare mot stadens centrum, finner en parkering och när vi väl är ute på den jylländska stads gator är det lunchtid.

Z är sugen på smørrebrød och vi får råd om vart vi ska gå.

Det bli parallellgatan till Jomfru Anns Gade, korggatan nummer ett i Ålborg, och Landmad, en franchisekedja med konceptet av både restaurang och matvaruhandel. Bortser man från att det var lite för mycket tapas på hjärnan istället för gedigen danskt språkbruk för plockmat, så var maten utmärkt. Vi tog en tallrik Bondens tapas, beskriven som ”Køkkenet sammensætter hver måned en platte med ‘lidt af det hele’ efter årstidens udvalg og kokkens fantasi. Bestående af minimum 5 små serveringer af kød, sk, grønt, ost, sødt og meget mere. Platten serveres altid med brød,smør og hjemmelavet pesto.”

Det var utmärkt och till det husets eget øl, som gick att få i olika styrkor och smaker, men där vi höll oss till den minst alkoholstinna.

Z hade planer om att vi skulle tillbringa dagen i den danske byen och hon fråga servitrisen om råd var det kunde finnas secondhandförrättningar. Vi båda vår bordsgrannar uppstod intresse och då vi fick listan av servitrisen blev vi genast guidade hur vi skulle gå.

img_3325

En Ålborg i solljus! Foto: KAI MARTIN

Efter mat och betalningen av densamma knallade vi ut i den friska Ålborgsdagen, som sken och visade sig från sin bästa sida, även om kylan bet lite i kinden.

Vi klev ut från Vesterå, vek av runt hörnet på Bispensgade, korsade trafikerade Vesterbro och några kliv norrut för att konstatera att den första butiken precis låste sin dörr för dagen. Upprörande tidigt, tyckte vi, framför allt en fredag eftermiddag när klockan knappt knackat på tre. Vi fortsatte till nästa station, men där hade låset vridits om än tidigare. Vi knallade vidare mot nästa anhalt, en lumphandel vid stationen Kastetvej, strök vidare förbi stationen mot en Röda korsbutik som hade den goda smaken att ha öppet till fem, åtminstone! Men vi nöp i lite kläder utan att falla till föga.

Så tillbaka, mot gågatorna i centrum, upp mot Nytorv där varuhuset, det jubileumsfirande, Salling lockade, men fick vänta. Z frågade en jysk pige om vintagebutiker, fick råd och vi spatserade uppför Boulevarden, kikade in i en källare som hyste en möbelbutik med fräsch inoljade vintagemöbler av danskt snitt, ett trafikljus stod och lyste i det inre rummet; Z frågade om pris och samtal utspann sig utan vidare mer avsikt än visat intresse.

I en annan affär finns både prylar och kläder. Inget som vi fastnar för, mer än något slags fönsterdekoration av veckade tidningar, lite åt lampskärmshållet, som Z köper för en billig penning. Tvärs över ligger en andrahandsbutik med kristna förtecken. Jag provar en Bosskostym, som sitter fint men är lite för gubbig och inte inom min behovssfär.

Vi fortsätter upp till John F Kennedys Plads för ytterligare en butik på vår lista, men… stängd tidigt. Tillbaka nedför Boulevarden och in på Danmarksgade för en förmodad genväg ned till Salling, men väl en bit in där finns en butik med secondhand, fortfarande öppen trots att klockan smeker fem.

Jag hittar en blåblommig All Saintsskjorta, 55 kronor, men nedsatt till hälften. Men det är allt. Jag tar den och undrar om det finns mer herrkläder. Oh, ja, säger den äldre damen bakom kassan. Vi har ett helt rum.

Jag nyper och känner i lite kläder, lojt, blasé och ointresserad. Kommer vidare till kostymerna och känner på kvaliteten på en, viker upp så att jag ser fodret och etiketten; en Paul Smith, minsann. 125 kronor! Jag letar i innerfickan efter storleken, tror att den kan passa och blir så där sällsamt upphetsad som jag sällan blir. Provar den och, ja, den sitter som en smäck, bortsett från längden på byxbenen som får bli ett uppdrag för min älskade.

Z tycker att jag ska kolla in skyltdockans i fönstret vars slips inte är så dum. En Atlas Design, röd, smal, god kvalitet. Det blir även den för någon tia och uppdraget att knyta en ny slips att sätta runt dockans hals.

img_3332

Fynd för välgörenhet. Foto: KAI MARTIN

Z har fått informationen att överskottet i butiken går till en organisation som har ett hem för att ta hand om kvinnor som blivit hitlurade till Ålborg av onda män med elaka avsikter; jag kunde betalat mer för kostymen, men priset var satt.

Vi försöker hitta den där genvägen till Salling, men gick tillbaka ut på Boulevarden och nedför, tog bakvägen till det stora varuhuset, hittade en textilbutik där Z köpte mönster till herrkostymer.

Salling var flitigt frekventerat denna fredags eftermiddag, inte bara för alla extrapriser som satts i samband med jubileet.

Vi irrar runt lite, åker upp några våningar och jag hittar snusnäsdukar av god kvalitet, som är kraftigt nedsatta; jag köper tre stycken, Z får en tunn ylletröja för att hålla sig varm i.

Så bestämmer vi att vi ska köpa med plockmat, för planen på middag på hotellet fredag afton är skrinlagt. Vi går till matavdelningen, som är både spatiös och rik på varor. Vi köper ostar, oliver, vin och bröd… med kassarna fyllda beger vi oss mot bilen och väl ut ur garaget får jag körorder mot Hirtshals!

Jag svänger över Vesterbro, som spänner över där Limfjorden är som smalast. Men skyltning är inte danskarnas starka sida och det tar en stund och några felkörningar innan vi kommer upp på E39 norröver.

Väl där går resan lätt, men återigen… skyltningen är inte danskarna styrka och vi irrar iväg ut på landet istället för ut mot kusten, når ändå hotellet (detta) i tid och får ett rum som gnagts av tidens tand, där samtliga kontakter är utdragna och utsikten är mot parkeringen; nå vi får väl leva med fördragna persienner och draperier.

Z försöker förvisso flytta, men rum med utsikt är endast för de med lägenhet; det har inte vi.

img_3333

Roomservice. Foto: KAI MARTIN

Vi bonar in oss, ställer länstolarna mot teven, dukar upp med det porslin som Z hämtat i restaurangen och snart har vi en måltid och Danmark–Kazakstanmatchen framför oss (Sverigematchen får vi inte in…).

Vi har det gott, vi njuter av maten, vinet och kvällen innan tröttheten slår ut mig.

Morgonen går långsamt upp. Solen är uppe innan vi och då är vi ändå i november. Mot frukost i en tom matsal, men med en fantastisk utsikt över västerhavet, den kalla Nordsjön, färjorna som kommer in i Hirtshals, fiskebåtarna med stim av fiskmåsar kring, vågorna som envetet slår in mot strand, sanddynorna, småfåglarna i klitternas buskage och banne mig om jag inte såg en fasanhona smita in bakom en vindpinad buske.

img_3344

Klädd för höstvinter. Foto: KAI MARTIN

Vi äter en stilla frukost, en rejält tilltagen morgonmadsplade, dricker några koppar kaffe, bryter upp, går för att borsta tänderna och klä oss för en promenad in mot Hirtshals på stranden.

img_3351

En lång strand med en, förlåt, två skönheter. Foto: KAI MARTIN

Det är vackert, men också historieväckande. Blott 70 år bort ligger andra världskriget, ockupationen, taggtrådar, minor och bunkrar. Några hundra meter från hotellet ligger mycket riktigt Bunkermuséet, men som inte har öppet. Vi går istället upp i fyrtornet, som reser sig väldig och stolt. En trappa som smalnar av och som leder oss ut på den platå som ger oss utsikt i 360 grader. Magnifikt.

Vi tar oss nedför trapporna, fortsätter in mot Hirtshals, en liten by men med en betydande hamnaktivitet. Redan under morgonen såg vi två färjor komma och ett lämna, förutom fiskarnas aktivitet i hamn och till sjöss.

img_3358

Landmärke. Foto: KAI MARTIN

Men det märks att det är off season. Vi är få turister som rör oss på gatorna, restaurangerna har låg besöksfrekvens, butikerna går på sparlåga. Men vi nosar reda på några secondhandbutiker och hittar en fräsch Röda korsbutik; jag finner en snygg, vit Stenströmskjorta för 55 kronor, en Vannucciväst, 45 kronor, som blir en bra kombination. Z gör sina fynd och håller upp ett par röda lackkängor, Hucksters som personalen kastar på mig eftersom det är stängningsdags.

b4f2a1b0-30dd-441c-877c-40eb6a67d769

Ekiperad. Foto: KAI MARTIN

Vi går på folktomma gator mot Nordsøen Oceanarium för att se det magnifika akvariet och få oss något till livs. Restauranger bjuder på fiskfrikadeller som smälter i munnen och efter lite mackelemang får vi också øl att skölja ned remouladen med.

Oceanariumet för oss inte besvikna, fascinerade stannar vi där i timmar, går i environgerna, tjusas av den väldiga klumpfisken och havets rikedom.

f5889fb1-4fe4-4d5d-bff3-83b0394d9c2c

Fascinerande… Foto: KAI MARTIN

Så fortsätter vi mot hotellet. Vi svider om till badkläder, för det finns bassäng, bubbelpool och andra faciliteter som vi vill utnyttja.

Vi är nu inte ensamma om detta. Några barnfamiljer ockuperar det mesta, men några simtag blir det och efter lång väntan även en stund i bubbelpoolen. Så dusch och tvagning, lite avkoppling innan middagen och omsvidning till densamma. Jag passar på att ta min nya skjorta och väst till mina tajta Oscar Jacobsonbyxor.

Maten i restaurangen tar andan ur oss. Vinerna till likaså. Z har beställt in en trerätters, eller… det är det som ingår i hotellpaket hon hittat.

Mat för ögat, mat för magen, vin för sinnena. Foto: KAI MARTIN

Det är tillagat av en kock som gillar att laga mat och få fart på smaklökarna, till detta serverat av personal som bäddar in sina gäster i trivsel. En sketen lördag i november och det är nära på fullt och vi njuter i fylla drag.

Så söndagens avfärd efter en repris på lördagens frukost. Vi styr mot Skagen, solen är med oss, den bitande kylan likaså.

Väl framme tar vi sikte på ett bageri, köper bröd, danskt rågbröd, innan vi tar oss till Skagens konstmuseum för att äntligen få ta del av det muséet bjuder (senast vi var där var det stängt för renovering).

50de95d3-2873-423c-b4a7-c7a62f07d908

Skön konst. Foto: KAI MARTIN

Det är imponerande. Inte bara för sin samling, men för det betydande arbeten som konstnärer, skådespelare och författare gjorde under gemensam påverkan mellan 1870 och 1910… Det är stor konst som lockar mitt öga.

Vi handlar lite julakvavit innan hemfärden, några juløl också, faktiskt, innan vi styr söderut. I höjd med Jerup tar vi av nedmota stranden för ett sista syn av vattnet innan kvällen sluter. Vi jagar solen, som är mäktigt stor, men den gäckar oss med skog och ett snabbt dalande som hinder.

Vi har god tid i Frederikshavn innan färjan stävar ut. Vi irrar runt. Hittar Tordenskjøldsgade, där Z har haft släkt, letar efter en restaurang. Morsk öppnar Z dörren till en bodega, men stänger den snabbt efter rökväggen som mötte henne. Vi går Søndergade/Danmarksgade upp och ned, men hittar ingen restaurang. Det blir kinesen Bai Sheng, en väldig lokal, folktom när vi kommer strax innan fem. De bjuder buffé och vi låter oss väl smaka och så småningom öppnas dörren alltmer frekvent för att då vi lämnar stället efter två timmar vara snudd på fullt.

God kinesmat, rekommenderas!

Så färjan hem över den kalla Kattegatt. En ny färd av kvalitet med Z är över.

img_3435

Hemfärd över ett mörkt Kattegatt. Foto: KAI MARTIN

Prag för en dag – eller mer

Hustrun har ju kryssat i tre helger i höst där jag ingenting vet om vad som ska hända.

Jag skrev om det här, men anade inte då att jag skulle bli fullkomligt förd bakom ljuset.

Hon hade gett mig besked om hur jag skulle packa, där det var lämpligt att jag hade med promenadskor, badkläder och lättare casualplagg för alla eventualiteters skull.

Hon packade sin väska och jag började njuta av den resan vi skulle göra. Men vart…?

Till Mallorca för lite off season, Gran Canaria för en gnutta sol, skulle vi ge Paris en chans till…? Rom, Budapest, en hastig, galen weekendtrip till New York? Eller väntade vännerna på Island?

Jag var öppen för allt och ville inte veta, så långt det nu var möjligt.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Yngste sonen är med på resan till Landvetter, som sker vi lunchtid torsdag 20 oktober. Jag har alltså knappt landat efter mitt födelsedagsäventyr förrän jag ska iväg igen.

Sonen ska ta bilen tillbaka och dumpar oss på flygplatsen, kramar oss farväl. Jag kikar efter honom, men han får aldrig igång bilen. Jag tittar igen och åter en gång innan jag ser att han kommer iväg.

Hustrun och jag går in i vänthallen. Jag tittar inte på skärmarna om avgångstider när hon ber mig sätta mig, för hon ska checka in. Hon börjar med en maskin, för att avbryta och gå till nästa. Så kan det ju vara, att det krånglar.

Så är hon färdig, jag går iväg på toaletten, kommer tillbaka och förväntar mig att vi ska gå in i taxfreen, men plötsligt dyker yngste sonen upp med resväska och snart också den äldste med packning. Hustrun säger farväl och jag inser, det här är mina älskade söners present till sin far, en resa på tremanhand. Jag är överväldigad, samtidigt som jag inte blir kvitt besvikelsen över att det inte blir hustrun och jag. Men… den känslan är kort, som ett andetag, ett passerat ögonblick på någon sekund.

Vi är ute i god tid, tar en öl – tjeckisk, förstås – i baren i väntan på avfärden. Det är alltså Prag som väntar, ett ställe jag aldrig varit på, inte de heller och de har ordnat inte bara resan utan också boende genom air’n’b.

Vi flyger över Frankfurt, korta turer på cirka en timme och kommer fram sen eftermiddag, tar en gul taxi på rekommendation och efter lite irrande hittar den lätt stinkande chauffören sitt mål.

prag2

Panorama över en vacker stad. Foto: KAI MARTIN

Vi bor på Hermanova i stadsdelen Holesovice, en bit utanför centrum och på norra sidan Moldau. Det är en spatiös tre belägen på första våning med utsikt över en liten park, som jag misstänker tjänar som dealarställe för småknarkare.

Mitt emot ligger Kavarna Liberal, kaféet som vi kommer frekventera för lunch varje morgon under vår vistelse.

Vi packar upp, funderar över hur våra dagar ska te sig och vi är alla öppna för vad staden har att erbjuda. Sönerna har gjort lite research över vad som finns tillgängligt i form av sevärt, muséer och restauranger. Hustrun har bidragit med pengar för ett restaurangbesök, resten kommer vi dela på.

prag3

Unga män i vid ett gammalt torg i en gammal stad. Foto: KAI MARTIN

Men första kvällen går vi bara runt kvarteret upp till Domazlicka Jizba, en rustik inrättning med öl och bastant tjeckisk mat beläget vid torget Strossmayerovo nam.

Det är förträffligt, precis som sällskapet. Men vi lär oss snart att det där med rökförbud inte existerar i Prag. En kväll är lika med ett bad i en askkopp.

Fredagen väntar på oss och staden.

Frukost på det som kom att bli vårt stamställe, Kavarna Liberal, där en ung, milt leende kvinna tar upp vår beställning och guidar oss genom den tjeckiska menyn.

Vi är hungriga, men kanske inte riktigt till den desperationen som våra beställningar visar; förutom kaffe får vi en några rejäla korvar, skramlade ägg nog för en middag, yoghurt med flingor som inte är den müsli vi beställt, bröd… Ja, bordet dignar och vi äter med ett fniss och förstår att vi ska vara mer modesta i våra matambitioner framgent.

Så tandborstning och iväg.

Upp till en second hand i grannkvarteret där Hermanova möter Dukelskysh Hrdinuh.

Vi bestämmer oss för att gå in och tar vägen via en kortare promenad genom Letnaparken, som bjuder på en vidunderlig utsikt.

Bron Stefanikuv bär oss över strida strömmar och gatan Revolucni fram till Republikyplatsen. Vi smiter in på varuhuset där för att göra prisjämförelser och kanske kika på den fotoutställning som finns där. Grabbarna provar lite kläder när vi utforskar lokalerna. Men vi anar att det är nog är en varuhus på dekis eller under renovering, oklart vilket, och då vi går in i en herrbutik för ett tjeckiskt klädmärke där en kostym intresserar mig, blir vi snart varse att det där med service och avståndet till tiden före järnridån nog inte är så fjärran ändå.

Expediten, den kvinnliga, följer efter oss i tystnad för att plötsligt börja prata på tjeckiska då äldste sonen provar en snygg kavaj. Vi förklarar med ett leende att vi inte kan språket, men att vi gärna talar engelska. Hon fortsätter på tjeckiska och småmumlar bakom ryggen på oss till vi känner att där är vi inte välkomna.

Ut på gatan, mitt emot ligger Palladium, ett ännu större köpcenter och det visar sig att priserna är ungefär som i Sverige och då kan det ju kvitta. Men jag hittar en after shavebalsam på Mark & Spencer för en sposstyver, som jag köper för jag har inte fått med min.

Ja, priserna är desamma, men inte på restaurangerna. Något vi upptäckte redan första kvällen. En rejäl öl för 17 kronor och maten håller även den låga priser.

Vi promenerar omkring och söker efter en turistbyrå för att orientera oss om begivenheter under helgen. Går vilse, men hittar slutligen en vid Gamla stans torg. Vi frågar om det möjligen finns någon hockeymatch i helgen, förutom den som Sparta Prag spelar på söndag ungefär då vi ska flyga hem…? Jodå, det spelas en klockan fem, säger mannen bakom disken självsäkert, ritar på kartan var och fortsätter med information om var vi kan gå på jazzklubb.

Snett över torget ligger Nationalgalleriet som bjuder på en utställning av Henri Rosseau, som vi inte vill missa. Personalen är ljuvt tjurig, men utställningen är desto mer ljuvlig.

Efteråt bestämmer vi oss för att promenera till arena, som vi fått visat oss, kanske ta något lättare på vägen, ta en öl och korv till matchen och sedan äta något mer efteråt.

Vi knallar till Checkuvbron, längs Moldau mot nästa bro och överfölls av sjömän, som verkar vara avhoppad Natosoldater, som vill erbjuda oss guidade båtturer och kommer så småningom fram till Karlsbron, som inte en turist i Prag vill missa.

Inte heller vi.

Vi går över den i folkmyllret, fortsätter ner mot Lennonväggen, som ligger vid Velproversketorget. Jag blir inte riktigt klok på varför den uppstått, men det var ett önskemål från killarna att se den och det blir gjort. Men den bär på sin inte helt oväsentliga del i historien om vilken man kan läsa här.

Vi fortsätter i den strida turistströmmen upp mot slottet, en rejäl promenad uppför och den imponerande stenläggningen får mig att undra vem som har har slitit så med den.

prag9

Uppför, uppför mot vyerna. Foto: KAI MARTIN

Väl upp i det på nytt en slående utsikt. Vi fortsätter förbi en vaktparad och vidare genom något som skulle kunna vara diplomatdistrikten med tanke på de välbevakade entréerna.

Vi snirklar oss uppför och vidare genom trafikerade leder och följer sedan M Horakove mot arenan, vi passerar Hradcanska, stationen som vi blivit rekommenderade att gå av vid. Vi har då ytterligare någon kilometer att gå och väl framme vid arenan inser vi att mannen vid turistinformationen inte visste någonting. Sparta Prag har bortamatch och den spelas inte vid fotbollsarenan Generali där FC Sparta normalt spelar.

Vi tar oss hem, vilar en stund efter vår dryga tolv kilometers promenad och tar sedan spårvagnen in till centrum. Hustruns middag väntar och hon har rekommenderat en restaurang som hon gästade i ett annat liv i annan tid för 20 år sedan. Men stället har inga bord och inte heller nästa dag. Vi går ut på torget, försöker med några andra, men blir nekade på grund av platsbrist. Jo, det går att sitta ut, men infravärmen hindrar inte snålblåsten som viner.

Det blir en turistfälla vid Gamla stans torg och vi faller vidare i fällan och bestämmer ett Emperor’s sword, som det heter på den engelska menyn, en rätt för tre köttslukande män. Öl till, förstås och anrättning är imponerande med två heta svärd som bär på maten för kvällen.

Vi har trevligt, det är svårt att inte ha det med dessa unga män, som bär på klokskap och nyfikenhet, som är sympatiska, empatiska och vad som som för en kväll vidare.

Vagnen hem kallar efter att vi tagit någon söt historia till efterrätt vid något gatukök. Till sönernas glädje syns det i ansiktet att jag valde en med choklad.

En öl hinns med på ett ölhak nära där vi bor. Natten lockar med sömn.

Lördag morgon. Ny mer modest frukost serverad av samma milt leende servitris. Dagen är utstakad och efter morgonbestyren bestämmer vi oss för att gå över Hlakovbron, något som är lättare sagt än gjort. Den är en tung trafikled och det östeuropeiska arkitektteamet har gjort sin bästa för att omöjliggöra promenader längs leden. Vi lyckas med list och envetenhet och vi får se Prag från en annorlunda sida.

prag4

Praghistorik, arbetets söner. Foto: KAI MARTIN

Vi vill komma till Vaclavplatsen, inte helt lätt, men vi lyckas via hockeybutiker och passerande av järnvägsstationen som är under stark omrenovering.

Stadens paradgata är kort och bred, höst upp ligger Nationalmuséet som är under renovering. Vi stannar vi den lilla minnesplacketten över Jan Palach, en av studenterna som offrade sitt liv i samband med Pragvåren 1968/69.

prag5

En plats för eftertanke. Foto: KAI MARTIN

Vi går ner i tunnlarna som leder till tunnelbanestationen, en trafikcirkus som i sin tur avgränsar muséet från Vaclavplatsen på ett illa genomtänkt sätt.

Så kommer vi upp vid där Nationalmuséet är inhyst, en koloss med stark östeuropeisk anda i arkitektur. Vi lockas av en retroutställning, som är så där, en utställning om en arkitektutställning gällande ett Palachmuseum med hans barndomshem i centrum och en utställning baserad på de uppstoppade djur det gamla muséet bland annat haft i sina samlingar.

Allt är tungrott, men den sistnämnda åtminstone tankeväckande.

prag6

Ut- och insikter från Nationalmuseum. Foto: KAI MARTIN

Ut i regnet, nedför paradgatan, in mot Gamla stan och ett kafé där vi frestas av en cheesecake och festar en för var och en av oss till kaffe.

Vi försöker hitta jazzstället som killen vid turistbyrån tipsat om, men går bet (det visar sig vara en fråga om att ta till vänster i stället för höger vid ett gathörn, nåja…). Tar tunnelbanan hem och tar sikte mot matstället, en kombinerad restaurang och antikvariat.

Återigen är det bara i våra ”hoods”, det vill säga vi ut ur porten och i nästa kvartet på ”vår” gata ligger Ouky Douky, som lockat oss med sina skyltfönster där bokhyllor fyllda med litterär konst bakom soffor och bord där människor hängt och sett ut att njuta.

Vi får ett paradbord, längst in i själva antikvariatet, inte så rökigt, om ens alls, vid fönstret, så nära att vi blir ett med skylten.

prag7

Ouky Douky, en plats för mat och litterär spis. Foto: KAI MARTIN

Maten är inte tjeckisk, som vi trodde, utan mer mexikansk där en dubbel wrap blir målet för kvällen och mängder med öl.

Vi har allvarssnack, stämmer av, lyssnar och refererar. Vi ser fem timmar löpa förbi, som om ingen tid gått alls. Det är en fin stund, mina söner är värda sin vikt i guld. Jag är oändligt stolt över dem, deras tankar, deras görande och varande.

Söndag är hemdag. Men vi har några timmar att göra och vill utnyttja dem väl och vi gör det på det vis som vi mest har gjort, med kroppen. Vi promenerar in i Letnaparken via en bitvis annan väg än den i fredags.

Solen leker över höstkall, blekblå himmel. Det är en vacker dag med löv som kulört skvallrar om årstiden. Många är ute på söndagspromenad. Ett par frågar oss om detta är vägen till slottet och vi försöker förklara att det är cirka två och en halv kilometer dit, men att Metronomen, den stora mobila statyn som ligger där en gång Stalinmonumentet låg fanns 900 meter bort.

Den förmodade ryske mannen sa frankt ”Tack, 900 meter räcker precis för mig i dag”.

Platsen är nedklottrad, men bjuder på en av stadens finaste panoramor och mängder med människor som på plats njuter av utsikten..

En kristallklar dag som denna bjuds det på en perfekt vy över staden.

Vi väljer att gå nedför alla trapporna, möter ett gäng parcourkillar på väg upp, till Checkuvbron och går sedan vidare längs floden med Franz Kafkamuseet som mål, beläget strax efter Manesuvbron.

Utanför Kafkamuséet finns en mobil skulptur, som inte gör det lätt för den inkontinente. Ni kan se den här…

Det är ett litet museum, men utställningen möter med kraft både i ord, bild och ljud.

Vi tappar lite av andan, men vill stärka oss med en kaffe, går över närmaste bro och smiter in på ett kafé som bjuder på blaskigt kaffe och en kaka som är mastig även delad på tre. Men tack och lov har stället tillgång till toa, för den nödigaste av dessa tre gäster.

Så fortsätter vi vår promenad i ett Prag som säger farväl. Några dagar med några av de finaste jag vet, stunder av ro och stolthet, skratt och allvar.

Vi packar ihop våra tillhörigheter, lämnar lägenheten, går ut för att skaffa taxi och lyckas efter lite mackelemang få en som till yngste sonenes upprördhet skörtar upp priset med 150 tjeckiska kronor mot vad inresan kostade.

Vi kommer emellertid fram i den lätt sunkiga taxin körd av en man av gigantiska mått.

Kliver ur, äter vår sista tjeckiska måltid på flygplatsen och checkar in. Där förklarar mannen vid disken att planet från Bryssel, som vi mellanlandar i, till Göteborg är överbokat och att vi får räkna med att ta ett annat flyg hem.

4ff02168-5e3b-427f-8f1c-3bf7da9fb716

Vykort från Prag. Foto: KAI MARTIN

Jag tänker ”I h-e heller”, yngste sonen pratar med flygvärdinnan, som lovar att styra upp så att vi kommer snabbt av planet. Men när planet inte taxar ut i tid utan bjuder på 20–30 minuters sen start växer oron om att vi överhuvudtaget kommer hinna ombord Göteborgsplanet.

När vi så landar med snåla Brussells Airlines (ingen bjuds extra där, som Lufthansa gjorde) är vi i kraftig tidsnöd.

Gaten till Bryssel-Gbg ska alltså vara stängd då vi kommer fram. Mitt hopp är närmast släckt. Flygvärdinnan vädjar om att de med skiften ska få möjlighet att snabbt komma av; alla reser sig.

När vi kommer in i ankomsthallen är nästa flygs gate mittemot. Där står fortfarande en kö och även det planet är försenat. Men kommer vi med…? Vi ställer oss i kön som sakta rör sig, en kör börjar sjunga på en svensk psalm; vackert för en stressad själ. Yngste sonen, som tagit vuxen- eller reseledarerollen, går fram till desken, pratar med kvinnan där, han går snabbt tillbaka till oss med en fråga om pass och de boardingpass som utdelats i Prag, återvänder till desken och kommer snart till oss med ett leende med fixad resa hem.

Väl på Landvetter står hustrun och väntar, hon som lurat mig så bara för några dagar sedan; det var det värt.

Den långa promenaden

Målet var skissat. Tydligt och klart.

Omständigheterna blev lite andra.

Låt mig försöka förklara.

Röda sten och utomhuskonsten där. Det var tanken när vi tar på oss promenadkläder och dito skor, för att med förlig fart ta oss dit. Vi passerar Slottsskogen, konstaterar att delmålet med loppisen på Dalens fotbollsplaner inte var i takt med våra intentioner.

Vi gick vidare, Kungsladugårdsgatan ner. Vid Marinplan vek vi ner mot Älvsborgsplan och sedan nedför Älvsborgsgatan med sina rika butiker på båda sidor av den vackra gatan, ett slags allé med spårvägen, trädkantad, löper längs vägen.

77B21C74-F9CD-4EF7-A384-EE7048397567

Majornas finest – eller delar av det. Foto: KAI MARTIN

Vi tittar i antikbutiker med de mest osannolika dockor föreställande bland andra Robert Gustafsson, en osannolik pinnsmal Leif GW Persson och Per Morberg (!) i skyltfönstret. Tvärs över gatan, utan för Skivhallen i Majorna står en Tjorven parkerad. Ja, bilen tillverkad i Kalmar mellan 1969 och 1971 tänkt att tjäna som postbil. Jag vet inte om jag någonsin sett någon på de senaste 40 åren, en förstklassig sensation.

Vi går vidare och i höjd med Vagnhallarna, alltså bara ett stenkast från Röda sten, kommer regnet, som är kraftigt, hårt och skoningslöst. Samtidigt med ovädret kommer en vagn, jag säger, inspirerat, till Z att vi hoppar på den, vi görs så och hon frågar varför medan regnet piskar rutorna på vår färd längs Karl Johansgatan.

Skyfallet tappar fart i höjd med Valand, men vi är försena för att hoppa av för att gå på Röhsska. Blir lite oense om mål och riktning med de plötsligt ändrade planerna. Går av i Brunnsparken för att i alla fall gå Östra Hamngatan upp och sedan Avenyn för att se utställningarna på Röhsska.

Utanför NK kommer nästa skur. Vi tar skydd, vi går in, vi bestämmer oss för en fika.

NK har släckt ned sitt populära kafé precis vid entrén, men en våning ner, tvärs genom huset, finns ett litet.

På vägen nedför trapporna är ett ungt par bärandes på en barnvagn. Det är Häckens tränare Peter Gerhardsson, musikkonnässör av rang, med fru och barn. Jag hade planer redan på morgonen att gå och se Häcken–Helsingborg, men hinner inget säga förrän Peter säger ”innan vi hälsar heller göra någonting annat, måste jag bara berätta…”.

Han förklarar, och tittar på sin hustru (eller är det sambo…?), om hur ha letat efter en skivpåse som han förlagt hemma. En platta som han nyss inhandlat och tänkt lyssna på, men nu hittade han inte skivan.

”Det var er ny skiva, Kai!”, säger han förtjust och jag blir inte mindre förtjust när jag hör det.

Jag hinner knappt kontra med att jag tänkt se matchen senare på kvällen förrän han fiskar upp två biljetter till Bravida arena.

IMG_1796

NK-fika. Foto: KAI MARTIN

Z och jag tar vår kaffe, hon med kakor och jag med isländska, mjuka karameller. Vi pratar, låter regnet passera och går ut i ett strålande Göteborg, som om staden inte haft orosväder tidigare alls…

IMG_1802

Street art på Magasinstorget. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar, tar butik upp och butik ner. Hamnar på Södra Larmgatan, viker Magasinsgatan ner, in på Magasinstorget, denna livfulla plats som bildats efter rivningarna, men som nu är en oas, en samlingsplats, med foodtrucks, kaféer och butiker.

Z drar in mig i Grandpa och plötsligt ser jag förre landslagsstjärnan och NHL-proffset Michael Nylander, en stockholmare och gnagare helt otippat i Göteborg.

Jag går fram till honom, säger hans namn och tackar för underhållningen genom åren.

Vi pratar om varför han är här (ett försenat 50-årskalas för en vän) och hockey. Jag nämner att jag varit över i Kanada och spelat hockey (min dröm som blev sann som kan läsas om, bland annat, här). Jag förklarar att jag är målvakt och då bjuder han plötsligt in mig till träning med sina söner (William och Alexander).

”Vi behöver målvakter för vi kör rätt hårt och målvakterna är ju inte riktigt på topp än. Vågar du…?”

Jag tackar, säger ja, jag vågar, men tajmingen är fel och jag hinner inte åka till Stockholm.

Men smickrande. Ja, herregud!

IMG_1803

Två hockeylegendarer. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi fortsätter ut i det vackra vädret, går ned mot Vallgraven, längs med den, förbi Feskekôrka, mot Järntorget, längs med älven och väster ut.

IMG_1805

Sightseeing Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Vid Stena tar jag en toalettpaus, glömmer låsa dörren, chockar en man som nödigt sliter upp den (dörren), går ut till Z (jag) och fortsätter promenaden.

Utanför det vackra Amerikaskjulet (allt annat än ett skjul, men läs om mer här) ligger T/S Gunilla, barken som är skolfartyg. En skönhet med tackel och tåg, trossar, snörade segel, tjärdoft, skrubbade däck, redo för havets vidder. Fiskhamnen tar vid med doften av härsken fisk, förbi gamla Fryshuset där så många Göteborgsband kämpat sin väg mot framgång i de oändliga replokaler som fanns där, Taubska huset på sin höjd, Stenas Tysklandsterminal vid Majnabbe med sin lockelse om kontinenten, Klippan med Sjömagasinet, en kyss vid kajen utanför Novotel där Z och jag gifte oss under regnhotande moln den 22 september 2012 och mot Röda sten. På vägen möter vi en av Pusterviks arrangörer som är ute och letar Pokemon tillsammans med sin familj, en av Göteborgs främsta punkbasister passerar förbi. Utanför Röda sten jobbar gatukonstnärerna hårt med nya skapelser i thinnerskarp lukt; vi kikar i hast, går vidare.

921207ED-9DDF-4B00-AD49-E95FE64A8755

Saker att se och stöta på vid Röda sten. Foto: KAI MARTIN

Jag tittar uppför Älvsborgsbrons resliga pelare, där jag stod högst upp veckor, kanske månader innan invigningen 1966 enär pappa kände chefsingenjören för det väldiga bygget.

Som en installation eller som enbart kvarglömda effekter hänger bikinitoppar på ett staket, som ett välkomnande till kulturen vid Röda sten där allt är lite eljest Majorna.

1EE72456-C8C9-4B36-915C-E923DDC94EA0

Majorna major meal. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter mot Vagnhallarna, ut från Klippan, Alvsborgsgatan upp. I den anrika korvkiosken Vid hörnet Svanebäcks- och Maringatorna bjuder jag; Z tar en helspecial med pucko, jag nöjer mig med en halv. Vi äter vid spegeldammen och trots hotande moln är det några barn som vågar sig i.

Majorna, söndag eftermiddag är stilla.

IMG_1840

Martin Ericssons straff räddas. Foto: KAI MARTIN

Vi hastar hem, byter om, åker till Rambergsvallen, eller Bravida arena, ser matchen, god underhållning, bortamål i första minuten, kvittering efter chanser och bra spel från Häcken, missad straff och utvisning samt, slutligen delad poäng.

Vilken söndag!

Att klä sig – oavsett väder och ålder

Ikväll, på SVT Opinion, ska kläder debatteras.

Det handlar om naturligtvis om Åhléns reklam där äldre människor klär sig hippt och snyggt.

Det är delvis reklam baserad på en undersökning om ålder, identitet och klädstil av Philip Warkander, modeforskare vid Lunds Universitet. Jag skriver delvis, för reklam handlar ju också om att söka nya målgrupper.

Har mode en åldersgräns…?

Ja, en relevant fråga. Men samtidigt fel ställd, om ni frågar mig.

För mig har lusten till kläder varit lika naturlig som det bara skinnet.

Det är spännande med kläder, det är ett sätt att uttrycka sig och känna sig fin, eller helt enkelt en möjlighet att rädda en usel dag från katastrof; depp…? Klä upp dig!

För mig fungerar det. Känslomässiga svackor planar ut när jag ger mig förtroende genom att klä mig snyggt.

Ni som följer min blogg vet att kläder är ett flitigt ämne. Mitt köpstopp 2015 fick katastrofala och närmast humoristiska former. 2016, när jag inte avkrävt mig något löfte alls, har det gått bättre.

Men har kläder åldersgränser? Ja, så tillvida att kläder inte, hur ömt de än vårdas, klarar ett evigt liv. Men, som det handlar om här, att någon inte får klä sig hur och som de vill bara på grund av ålder… nej.

Jag har haft perioder av egensinne. Kanske är det förenat med hela mitt liv, men det har, åtminstone gällande kläder, kommit till uttryck inte ständigt och frekvent.

I barndomen var med mamma som styrde. Det gjorde hon väldigt länge och hon låg, som den ömma – och modeintresserade – moder hon var, bakom mycket, allt från vad jag skulle ha på mig till hur min frisyr skulle te sig.

Jag var ett kortklippt barn. Mamma sa till frisören ”kort, men inte snagg”, sedan var det bara att kliva upp i frisörstolen, hasa sig upp på den lilla kudden, som gjorde att frisören fick en angenäm arbetsställning och sedan låtas sig ansas.

Gossen

Sommarmode i början på 1960-talet. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Fram till 1963.

Då kom Beatles.

Min klasskamrat Mikael hade tre äldre systrar, modemedvetna och hippa. De tre gjorde om sin lillebror till en beatle, vilket inte bara fick till följd att han skapade upplopp på skolgården, då flickorna skrikande jagade honom, utan också att jag fick ha längre hår.

Det blev också moderiktigt en skepparkavaj, jeans, senare – 1967 – en manchesterkostym och ökenkängor. Rena himmelriket för en tio-, elvaårig grabb. Men när jag önskade ett par brallor från Åhléns med revärer, nästan som Beatles hade på ”Sgt Pepper…”, blev det stopp. Och väl i London samma år, då det revolutionerande albumet kom, blev det aldrig någon Sgt Pepper-kostym, men väl ett par runda solglasögon. Nästan som Lennon.

Jo, mamma präglade min klädstil. Men var också ödmjuk i hur sonen skulle framställas.

När Roy Anderssons film ”En kärlekshistoria” kom 1970 med Rolf Sohlman i en av huvudrollerna hade, tror jag, tidningen Femina, som mamma prenumererade på, en tävling om Sveriges vackraste pojke. Som en ömma mor hon var trodde hon att jag skulle vinna om hon skickade in den här bilden…

Gossen2

Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Det blev inte så. Tur var väl det. Det fanns ju mängder med mammor med lika hös tankar om sina söner och varför tävla om det…?

Men hon månade om mitt utseende och det är klart att jag präglades av det. Hon köpte skjortor, kallingar, strumpor, byxor, kostymer, rakvatten och rakapparat (då hon tyckte att det var dags), glasögon och kontaktlinser.

Hon utmanade mig också. När en kostym jag fick 1972/73 blev opassande på grund av att jag stuckit iväg i längd, gick hon till en skräddare som gjorde äppelknyckarbyxor av dem! 1974!

Jag antog utmaningen, tog på mig kostymen med de nyskräddare byxorna där jag fått ett par långa, klädsamma strumpor till och gick till skolan. Jag tog blickarna, tog kommentarerna om Tintin. Det var mitt val.

Trenchcoat och hatt på gymnasiet…? Inga problem. Jag klädde mig som jag önskade, även om det fanns drömmar om annat. (När jag började Hvitfeldtska hösten 1972 gjorde en jämnårig kille en av de snyggaste entréer jag sett; i glamkläder i satin, en frackjacka som stulen av Uncle Sam, platådojjor med stjärnor och ett slags pre hockeyfrilla klev han in första dagen vid uppropet i aulan och satte sig längst fram!)

Med punken kom uppbrottet för vad mamma bestämde.

Jag välte mycket över ända, färgade håret och satte etiketter på en mockajacka, skaffade hål i örat och öronring.

En taxichaufför höll på att köra på mig då jag korsade det övergångsställe vid Valand som inte längre finns, trots att han såg mig på långt håll. Då jag skäller på honom säger han ”du får la skylla dig själv med dom byxorna”.

När jag blev misshandlad i Lund, pingstafton 1980, var en omedelbara reaktionen att jag skulle klä mig grått för att inte synas. Men lika snabbt insåg jag att jag skulle förtvina och dö själsligt om jag gjorde så.

Nej, det finns ingen åldersgräns beträffande kläder.

Kläder ska vara frihet och inte tvång, men kläder kan också signalera respekt. Jag har varit på begravningar där släktingar kommit i trasiga kläder, t-shirtar med gapande hål och jag tror inte det beror på fattigdom, men på ett fattigt tänkt.

Är det en klädkod till en tillställning så tar jag den, men utmanar den gärna. För mode är föränderligt, kläder ger möjlighet och ska inte vara en begränsning, det som den ofta blir och då handlar det inte om kläder som äldre inte kan ha, eller som yngre inte borde bära.

Tidigare kanske jag dömde människor efter kläderna. Inte så längre.

Expressen införde klädkod på jobbet. Det skulle gärna vara kostym, trots att det kanske inte alltid var så passande för den som skulle ut på en leråker. När chefredaktör Thomas Mattsson, som var den som införde denna nya ordning, var nere på jobb bar han kostym.

Jag fällde kommentaren ”Snygg kostym! Har du kommit upp dig?”, lite göteborgskt tyket. Det föll inte i god jord. Synd att han inte införde skovård som krav på redaktionen också…

När jag slutade på GT hölls en stor avskedsfest för oss tio som tackade för oss.

GT:s dåvarande chefredaktör Frida Boisen undrade vid ett personligt riktad tacktal om inte jag kunde ge ett gott råd till de kvarvarande grabbarna på redaktionen, så att det skulle finnas en viss stil på klädnivån på tidningen.

Men jag gjorde henne besviken. Jag tycker att var och en ska lite på sig själv, klä sig som man vill, men kanske också våga utmana sig själv; men det är helt upp till  var och en.

Höst4

En kvart med David Bowie

Bowie

Bowie2

GT 14 september 2002. 

2002. En evighet sedan. Ett somrigt september och jag ska få en kvart med David Bowie.

Jag är i god tid. Frågorna är förmodligen fler än vad som ryms den där kvarten med en man som jag hyser så stor respekt för att manschetten darrar. Men… jag vill vara klar i skallen, adekvat i mina spörsmål, hitta en lugn och sansad ton under den stund jag har med den artist som satt så djupt avtryck i mitt musiklyssnande.

Vår relation började på Englandsbåten 1973. Ja, jag vet. Sen. Men dj:n spelade ”Life on Mars?” och jag föll, blev kär inte bara i låten utan i en flicka. Det var musik att lyssna till, att fascineras av, av gåtfullhet, stringens, skönhet i komposition och sång, i djärvhet i uttryck och utmaning, ett arrangemang som tjusade.

Det skulle komma mera.

När jag, på grund av skrala resultat i skolan, tvingats gå om ettan på gymnasiet blev jag klasskamrat med Hans. Han hade kommit längre i sitt skivsamlande än jag, var en notorisk läsare av Melody Maker och kanske främst New Musical Expressen. Han kunde allt, var uppdaterad och var min ingång till så mycket, som till mer av Bowie.

När Bowie bytte stil oftare än kalsonger (hade han ens det…?), ja… då visste Hans det och därmed också jag.

Hans startade så småningom sitt band och jag mitt, våra vägar skildes åt en smula, så fick jag odla mitt musikintresse på egen hand. Bowie följde med och upphörde aldrig att fascinera.

När jag startade Kai Martin & Stick! tillsammans med Peter Bryx i april 1978 var Bowie en gemensam favorit. Strax efteråt spelade David Bowie i Scandinavium, det var andra gången jag såg honom – 1976 var den första – och Peter Bryx hängde med gitarristen Adrian Belew, som gästade Bacchus, Göteborgsklubben, efter spelningen.

Att göra musik som Bowie fanns inte på kartan. Vi skapade vår egen geografi i popvärlden. Men att försöka nå brittens olympiska höjder var inte ens något vi reflekterade över.

Vi hade kommit att hitta vår frihet i punkens energi, där hittade vi nyckeln till skapandet.

Men jag kom att sjunga lite av hans covers, bara för att försöka komma nära hans storhet i sången; ”Cat people” gjordes tillsammans med en orkester som skulle underhålla på Göteborgs filmfestival premiärfest på Vågen i början på 90-talet. När vi satte den på repetitionen gick en rysning genom bandet, vi naglade den. Därefter har det blivit ”Moonage daydream”, ”China girl” och ”Boys keep swinging”… inte mycket från en enastående katalog, men ändå.

När David Bowie gick in i sin kommersiella fas på 80-talet och spelade på Ullevi var jag där, strosade fram till scenkanten och strosade därifrån. Elegant, men pastell och Bowie gifte sig aldrig riktigt då, om någonsin, i mina öron och ögon.

Var på en pressvisning av filmen ”Seven” 1995 och kände i introt att ”oj, det här måste vara Bowie” när musiken pulserade och ja, han hade sitt finger med i denna otäcka thriller. Han var inne i en ny fas, fångade tidsandan, eller kanske mer än så, han utmanade den.

Ibland framgångsrikt, ibland desperat, men aldrig ointressant. Och han ville vara konstant nyfiken. Var så in till döden, så märkligt mäktigt med sista videon ”Lazarus”, sängbunden, inledningsvis, för att försvinna in i garderoben.

Det har tagit, David Bowie bortgång. Javisst, kunde man läsa av och känna. Comebacken med ”The next day” 2013″, med makalösa ”Where are we now?” grep och blev mitt soundtrack det året. På ett hotellrum i Paris, under hustrun och min bröllopsresa, var det signaturen, i Berlin och London likaså. Vi såg utställningen ”David Bowie is” på Victoria & Albert museum och blev inte mindre fascinerade, inte mindre förtjusta; så komplex, så vetgirig, så fylld av lust att upptäcka och utforska, vrida, vända, bända, trixa och mixa. Allt gjort under popens rubrik.

Så var det också med hans sista album. Ja, med jazzsättning och -arrangemang. Men med popens frihet och möjligheter. Fantastiskt.

Jag går in i hörnrummet på hotell Elit Plaza på Västra Hamngatan i Göteborg den där septemberdagen 2002. Han sitter ner, men reser sig upp, hälsar artigt och jag försöker famna nu- och dåtid i samma andetag. ”Heathen” har precis kommit, han ska signera på Bengans senare på dagen, och det finns en jubileumsutgåva av ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars”. Men han duckar för tillbakablickarna med en ursäkt om att han helt enkelt inte minns; vänligt, inte avmätt, men med ett försök om ”nästa fråga, tack”. Jag är inte ihärdig.

Det blev en kvart med David Bowie i ett hotellrum i Göteborg. Jag har hälsat på mannen som skrivit så mycket musik, som vågat utmana så mycket… Han lovade att komma tillbaka. Det blev aldrig så. Kanske för att han alltid är här… på sitt sätt.

2015 – upp och ner

Hur gick det då med allt…?

Ett år som jag klev in med föresatsen att verkligen skärpa mig, då december 2014 var ett stort jävla mörker, som jag bara tröttnade på.

Jo, jag lyckades växla dunkelt och deprimerande mot ljust och förhoppningsfullt.

2015 blev ett skiftande år med omtumlande händelser och mindre muntra upptåg.

Men låt mig spalta upp det.

Kläder:

Låt mig vara direkt krass; det köpstopp jag ålade mig redan i januari sprack så det skrek om det. Som en sockerjunkie i en godisbutik accelererade införskaffandet av kläder från att jag villigt erkände det till att slutligen tiga om min näsa och detta mitt nederlag.

Första plagget jag köpte efter köpstoppet var under filmfestivalen och det sista bara dagarna innan nyår. Däremellan fascinerande mängder.

Ja, det har blivit för mycket. Men det har åtminstone blivit det med stil.

Höst3

Kläder från en ivrigt expansiv garderob.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

På scen:

Jag inledde med Göteborgs stadsteaters uppsättning av Sofia Fredéns pjäs ”After work” på Studion, gick vidare till Mölndals revyn, en tradition jag uppskattar av utmärkt lokalrevy, till Tomas von Brömssens premiär av ”Tomas von Brömssens sista revy”, en fatal historia som blivit en publik succé.

Thomas Pettersson roade fursligt med ”Skakad inte rörd” och Alcazar fick det att brinna under fotsulorna med sin discoshow.

Anna Takanen, Göteborgs stadsteaters konstnärlige ledare, gjorde klart att hon skulle till Stockholms stadsteater. Men innan dess… åh, hennes uppsättning av ”Fosterlandet” var gripande redan på papperet och blev än starkare på scen. Årets pjäs tillsammans med Eskil Lundgrens omvälvande och drabbande ”Som varje annan dag” och ”Moa” om Moa Martinsons liv med häftiga Lisbeth Johansson i huvudrollen.

Jag hade förmånen att få se ett slags uruppsättning av en ny musikal, en teaser av ett jobb i görande som mycket väl kommer på en scen nära oss.

Det handlar om Patrick Rydmans  och Martin Schaubs ”Lily”, som jag fick mig till livs i början på mars.

Eller Orups scenshow, som jag äntligen fick se. Föreställningen i Stockholm ställdes ju olägligt in, så det fick bli premiären i Göteborg ett halvår senare istället.

Jo, det har blivit revyer här och där, teateruppsättningar, en fantastisk ”Jersey boys” i London, Carl-Einar Häckner på Liseberg.

Högt och lågt, men oftast väldigt underhållande.

Järnstudion

”Som varje annan dag” – en av årets höjdpunkter på scen.

Musik:

 Ja, det går ju inte att undgå, även om Kai Martin & Stick! bara gjorde en spelning under året. Men som det blev…!

Från att ha bestämt oss för att göra ny musik, stukade av tusen och en anledningar, krypa in i replokalen i slutet på maj och komma ut med rätade ryggar och själar fyllda av tillförsikt till spelningen på Gröna Lund den 17 augusti som skakade om oss och ingjöt livsmod och syre.

Dagarna efter började vi spela in det album som ska komma senare i år.

Men mer då…?

Ja, Bob Hund har tjusat, Thåström och Joel Alme och till viss del Anna Järvinen. Men coolaste överraskningen, och det är ju dem man lever för, var nog trots allt Rome is not a town, Göteborgscombon som värmde upp för punklegendarer som Slobobans Undergång och Troublemakers i slutet på november.

Samma helg spelade också Melody Gardot och ja, den kärleken består. Däremot hade den gamla kärleken till Simple Minds rostat betänkligt, men det var kul att träffa gitarristen Charlie Burchill efter spelningen.

Foo Fighters spelning på Ullevi blev mer spektakel och happening än konsert, men jag var där.

Way Out West var okej, men jag trillade inte omkull av något band eller artist.

John Holm, en emotsedd spelning på ett märklig, truckerstopställe i Landvetter,  blev ett antiklimax.

Cortex’ spelning haussades och föll ihop som en misslyckad sufflé. Jag försökte bena ut varför, men ju mer jag närmade mig ämnet desto mer komplicerat blev det och jag undrar om någon egentligen vet varför det blev som det blev…

KM&S!

Gröna Lund – en fest. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Hemmet:

Jag började med att måla om min garderob. En uppgift på några timmar som blev ett jobb över flera dagar. Men det blev bra.

Därefter beslutade Z och jag att vi skulle renovera i källaren och för att göra det krävdes dränering på både fram och baksida. Förhoppningen var att allt skulle vara klart till midsommar; i själva verket påbörjades jobbet veckan innan.

Men med allting klart i slutet på augusti var resultatet mer än gott. Vi har nu en fräsch källare med klädkammar och toalett och två tjusiga uteplatser. Dessutom lades nytt golv på toan på andra våningen.

Visst, sommaren i trädgården försvann, men det bidrog å andra sidan vädret till. Det tar vi igen i sommar.

Jord1

Jordavfall efter dränering. Foto: KAI MARTIN

Resor:

Stockholm förärades ett besök i våras och två i höstas. Inledningsvis för att se Grotescos show och Orups, men den senare ställdes in och det fick bli middag med en vän. Vi hinner också med en konsert med Anna Järvinen på Södra teatern.

På hösten är jag på kurs och hinner med att se föreställningen ”Paraplyerna i Cherbourg” på Stadsteatern. Några dagar efter vänder jag åter kosan mot Stockholm för ett fantastiskt bröllop då systersonen gifter sig. Hemresan blir svindlande förbi minnenas gator i Bromma, där farmor och farfar samt faster bott, förbi Skövde för att lämna äldste sonen och en snabb vistelse i hemorten för att dumpa yngste sonen och sedan vidare till Köpenhamn.

Vi hade, förstås, varit där vid flera tillfällen under året. Men nu för att tömma ett förråd, som brådskade. Veckan efter midsommar hade vi angjort Den kongelige Byen tillsammans med vänner från Island, en trivsam resa med mersmak.

Det blev förstås mer Köpenhamn under året, det brukar bli så.

Z åkte till London i slutet på februari tillsammans med sin dotter. Hon missade premiären av utställningen till designern Alex McQueens ära på Victoria & Albert museum en bit in i mars. Jag bestämde mig då för att fixa detta, men senare. I juli for vi så till London, för en ett kompakt äventyr beskrivet här, som innehöll god mat, utställningar, promenader och vänbesök. Att resa med Z är alltid bäst; den här resan var inget undantag.

Resa4

Bröllop i Stockholm. Foto: KAI MARTIN

JOBB:

Nej, där har jag inte varit lyckosam trots flit med sökande. Det är uppenbart att ålder och kön ställer till förtret för mig som sökande.

Jag inledde med att var klockren för jobbet som programledare för P4 Göteborg, det blev en ung kvinna som fick jobbet. Fine, det är som det är.

Innan jul fick jag beskedet att jobbet som nöjesredaktör på GP inte blev mitt. En miss, förstås, eftersom jag hade gett tidningen en välbehövlig boost med både kunnande, energi och ett digert kontaktnät. Jag vet inte vem som fått jobbet, men blir inte förvånad när jag ser det.

Däremellan har jag sökt tjänster i stor omfattning, men är alltså nu arbetslös och stämplar.

Jag har också gått mängder med kurser och försökt odla mitt sociala kontaktnät. Det känns kärvt, men är bara att fortsätta.

Äppletider3

Arbetsför men arbetslös. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Sport:

Med den mentala vändningen i början på året kom också glädjen tillbaka att spela ishockey. Jag insåg att jag borde vara lycklig för varje stund jag är på isen, som 58-åring borde det ha varit given.

IK Raid gjorde kanske inte någon av sina bästa säsonger, men jag var med och krigade. Tillsammans med min dåvarande målvaktskollega utgjorde vi, som jag tror, världens äldsta målvaktspar i ett seriesystems, oldboys undantaget.

När så Rambergscupen, vårt eget slutspel där vi alltid får möte bättre motstånd, blev av gjorde jag kanske mitt bästa någonsin när vi mötte Jönköping, ett lag bestående av HV- och Dalenfostrade spelare.

Jag höll tätt i första perioden, retade motståndarna med mina räddningar så att de började spela fult mot denna åldring. Vi vann snyggt med 3–2!

Under hösten har jag fortsatt att vara flitig och siktar på en fortsättning med seriespel till kommande säsong, men en önskan om att spela då jag har fyllt 60 (vilket sker i höst).

Självklart spelade jag när jag fyllde 59.

Kai59

Håller hårt i spaden. Foto: ANDREAS THENG

Litteratur:

Jo, det har som vanligt blivit en del. Mest deckare, en del biografier och ett gäng romaner.

Minnesvärda är John Lydons och Viv Albertines båda biografier om sig själva och den brittiska punkvågen. Chimamanda Ngozi Adichies ”Americanah” är i bestående. Jussi Adler Olsen fortsätter kittla, nu med ”Den gränslöse”, precis som Jo Nesbøs ”Midnattssol”.

Krim

Böcker jag läst under 2015… bland annat.

Kärleken:

Jag är välsignad. När ingen vill ha mig på arbetsmarknaden finns Z där trygg, öm, stark, klok och kärleksfull. Det är stort, det är vackert och i aldrig sinande kärlek, den jag hämtar näring när mörkret slår till.

Vi delar mycket, ja, kanske allt. Det ska vi fortsätta att göra.

Dags att väcka henne nu med en kyss.

Framtiden…?

Den vet jag ingenting om. Men jag försöker famna den.

Gift

Tre år sedan giftermålet. Fler ska det bli. Foto: JONAS EKLÖF