Hand upp direkt. Jag vet.

Min relation till Foo Fighters är inte varm, omsvepande eller kalenderbitande. Har något album hemma, har lyssnat, har sett ”Sonic highways”, har underhållits, gillar Dave Grohls energi och bandets sätt, några låtar är bra, men det mest är massmedialt brus.

Och ja, jag blev överraskad över bokningen på Ullevi och bestämde mig först för en vecka sedan att gå, för gig på Ullevi är ju ändå ett gig på Ullevi och om vi inte haft vår och sommar en endaste dag, så brukar just den detaljen lösa sig när det väl blir konsert på Nordens största arena.

Så, ja, jag är på plats. Så tidigt att jag får se Ghost agera förband, visa på en god portion humor, fina riff, inte så dumma låtar och på ett agerande som placerar dem långt från så här stora arenor. Gott så.

Z är med och vi minglar runt i pausen, smuttar på någon öl

Skål och god sol. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag samtalar med kollegor, som sedan börjar ägna sig åt sitt jobb, det  vill säga att ta bylinebilder från arenan, så att ingen ska misstänka att de inte varit på plats. Jag reser mig upp, går runt, träffar en ung målvaktstalang som jag spelat hockey med, tjatar med honom, träffar en nygammal chef för Ullevi och pratar med honom, Henrik Lundqvist kommer och jag hälsar, tackar för underhållningen och orerar om hur förtjust jag är i hans spelutveckling, även om jag beklagar respasset mot Tampa för hans Rangers. Jag pratar för mycket, men han lyssnar artigt och vi skiljs åt som vänner. Z och jag drabbas av hunger, beställer i den fulla baren, men den är inte hälften så full som det brukar vara på Ullevikonserter och det är heller inte lika frekvent med gäster.

Någon knackar på min rygg, det visar sig vara den genomsympatiske Stefan Selakovic som är där i sällskap av bland annat Sebastian Eriksson, som jag inte hälsar på då han står i baren i ett bar snygga Ray Ban och bjuder sitt sällskap på drinkar.

Maten kommer och bandet börjar och med det kommer snart ryktet. Dave Grohl har ramlat av scen och brutit foten. Konserten ska avbrytas. Vi slänger i oss maten och förutom att maten är sen är också bandet ute på scen före nio, som var en tid jag hörde att det skulle gå på.

The show must go on…! Foto: PETER BIRGERSTAM

Vi raskar ut på arenan för att mötas av horder av människor som släntrar ut till förmodligen det dyraste after skiband som någonsin skådats. För Foo Fighters fortsätter utan sin frontman, trummisen Taylor Hawkins kör på känt the Bandmanér både sång och takt; det fungerar utmärkt. Men det är ett vilset band som inte vet på något råd än att försöka ackompanjera sortin från publiken. Ändå, och det ska sägas, så vägrar den största skaran människor att lämna arenan.

Dave Grohl låg i fotodiket (fast jag är tveksam till att det verkligen var fotodiket med tanke på så lite bilder som tagits från den vinkeln) och säger 1. Jag har brutit benen. 2. Jag kommer tillbaka. Han har varit på scen i två, eller åtminstone nästan två, nummer, bryter benet efter ett fall, men vill fortsätta spela… Wow, liksom!

Och…! Han gjorde verkligen det. Taylor Hawkins får besked, efter lite coverharvande med bandet, av någon scenansvarig/tourmanager om att sångaren är på väg tillbaka på scenen, att bandet trots allt kan fortsätta sin show som fått detta märkliga avbrott på grund av ett benbrott.

Jo, Dave Grohl bärs in på scenen med ett bandagerat ben och en läkare som fixerar hans brutna fot/ben. Foo Fighterssångaren placeras på en plaststol och har en annan bredvid sig för dryck. Amerikanska artister säger ju alltid ”the show must go on” och det gäller verkligen här. De brukar ju också säga ”break a leg” innan showtime, så Grohl lever verkligen upp till bägge…

Nedfallen, utburen, inkommen men aldrig bortkommen. Foto: KAI MARTIN

Så föreställningen fortsätter. Läkaren sitter med ett stadigt grepp om Dave Grohls fot, och sångaren själv skrattar, skriker, vrålar och kastar med huvudet, men på rock’n’rollvis, för det går egentligen inte att avgöra om han verkligen har ont. Det är klart att han har och det är klart att han har fått smärtstillande, men jag tror också att han är kickad av endorfiner, som i sin tur kan låta smärtan vänta för att så småningom slå tillbaka med besked.

Fixerad fot och smärtfylld blick. Foto: KAI MARTIN

Efter en 20 minuter av tokröj från en sittande Dave Grohl inför en tokentusiastisk publik, som naturligtvis är medveten om det unika med den här spelningen, ber han om ursäkt, han måste av scen för att gipsas, men lovar att komma igen.

Mer after ski, men Dave Grohl kommer tillbaka, nu med gipsat ben och denna gång utan en läkare som sällskap. Han placeras på sin plaststol och håller på både show och hov; han verkar trivas med det absurda och det är ett liv och ett kiv på scen som når långt ut på arenan.

Kryckig sång. Foto: KAI MARTIN

Med kryckor vandrar han ut på den långa tunga som han skulle rusat ut som en furie – nu för att sjunga akustiska ”My hero” och ”Time like this”. Publiken är i extas.

Så kryckorna tillbaka till stolen och resten av showen, där bandet bjuder till men publiken tar över.

Jo, det blir röj, det blir något utöver det vanliga.

Dave Grohl gör förstås en heroisk, om än kanske dumdristig, insats, som spelar med en så svår skada. Men det blir minnervärt och publiken fick valuta för pengarna till slut.

Dagens hjälte, bunden till sin stol… Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag…? Nja, dyra slantar och visst var jag med om något minnesvärt. Men musikaliskt tycker jag inte det håller, showmässigt att det inte varit någonting utan Grohls fall. Krasst.

Visst, bandet öser, slamrar och larmar. Det finns i detta grungeeko något vitalt och friskt, men jag hittar för få låtar, för lite karaktärer hos de övriga bandmedlemmarna, för lite show, för lite av för mycket…

Så, det var en jäkla tur att Dave Grohl bröt benet, annars hade jag gått.