Nya jäkelskap i kikarn. En ny säsong på det lilla idylliska pensionatet. En nya vända för manusförfattarna Lars Classon och Jojje Jönsson. Och till detta 20-årsjubileum på Vallarna, Falkenbergs fina utomhusteater som bjuder på friska fläktar både från scen och havet.

Jo, då kan det vankas något extra. Men kanske ändå inte.

 Mysigt på Vallarna. Foto: BO HÅKANSSON

Med ”Jäkelskap i kikar’n” är det samma om igen och det är det som är poängen. Det handlar om buskis, lite under bältet, lite nostalgi, en dos humor och farsintriger med kärlek och skumrask, outredda affärer och ständiga missförstånd samt spring i dörrar gjord med ackuratess. Allt för att publiken ska känna sig som hemma och därmed önska sig att återvända, sommar efter sommar.

Det gör den. Vallarna har en trogen publik som gärna kommer åter, som står ut med de småförändringar som görs på scen, på området och med vädrets nyckfullheter.

Och, ja, det är lätt att vara välkommen på Vallarna. Firma Classon-Jönsson har, om jag förstått det rätt, valt att göra sitt sista ”Jäkelskap…” ihop och det är klokt.

”Jäkelskap i kikar’n” underhåller, men är lite för lik de tidigare. Stefan Gerhardsson gör sin 17:e säsong på Vallarna. Siw Carlsson sin 16:e (och den åttonde i sträck). Jojje Jönsson har varit med i 21 uppsättningar (!) – många med sin, som i år, populära karaktär Dag-Otto. Och det är denna trio som drar ett tryggt och tungt lass med Anna Carlsson (sjunde säsongen), som bländande humorplank.

Robin Stegmar (han kan det här med fars och njuter av det), Karin Bergquist, Ola Hedén och äkta paret Bertram  och Birte Heribertson bidrar i en föreställning där alla har sin väsentlighet och där alla tar plats.

Det skulle kunna bli rörigt, men manusförfattarna har baxat allt rätt och med regissör Ulf Dohlstens vana hand går allt som smort.

Nej, det är inte den tokigaste eller mest dråpliga av uppsättningar jag har sett. Men den har sina poänger. Jag är förtjust i Birte Heribertsons trånsjuka ränksmiderska Ester Sköld. Överspel, javisst. Men det ska ju också vara så och hon gör det med den äran.

Att Jojje Jönsson återigen lyckas blåsa liv i sin harmlöse, men humoristiske brevbärare Dag -Otto, är en bravad. Stefan Gerhardssons Våge Jönsson och Siw Carlssons Dagmar Larsson är egentligen karaktärer en bit från bådas kapacitet. Men allt kan ju inte trilla över kanten i galenskap.

Men jag förstår inte riktigt Anna Carlssons roll som norska Grete Northug; visst, tacksamt med humorfieringen av norskan, men det faller dessvärre platt. Anna Carlsson klarar ju roller utan sådana språkliga attribut. Lite synd på en så rar humorärta.

Men det är myshumor på Vallarna. Något som inte ens en hastig skur kan ta död på. De kan sin sak nere i Falkenberg.