Ny energi – ny tid – nytt liv – ny framtid

Vi må vara stukade, krökta av tidens tand, förkylda, utmanade, slokade, slagna eller stukade. Men vi har en vision och vi ämnar följa den, se den som ljuset i det mörker som vi kan skönja i denna mörka tunnels mynning. Vi vill ut, vill vill gå starka, hela och stolta och vägen dit kanske är krokig, stenig, brant och emellanåt oöverstiglig, men vi ska dit och vi har börjat sedan en tid och vi kommer närmare för varje steg vi tar.

En man som både är i hatten och tar sig ton – klart det blir bra då. Foto: KAI MARTIN

För det är så, med målmedvetenhet knappar man in, den avlagda sträckan gör att resterande tid mot målet kortas, mörkret kan skingras, ljuset släpper in och stormiga skyar viker undan.

Det är där vi är nu.

När vi startade om med Kai Martin & Stick! 2013 var det med ambitionen att visa att vår kreativitet då mellan 1978–1985 hade sin relevans 30–35 år senare. Vi visade det med emfas, inget band någonsin låter som vi; vi är unika, vi är spektakulära och vi är stolta över det.

En speciell man med en speciellt spelstil – en viktig ingrediens i Kai Martin & Stick!:s musik. Foto: KAI MARTIN

Men vi ville heller inte bli ett band som hänföll åt nostalgiskt smicker. Vi hade mer ambition än så och det har vi kanske egentligen haft längre tid än så.

2007, på våren, hade planerna om återbildandet väckts. Orsakerna var flera, men bland annat så hade batteristen Ronny Rocks barn den rimliga undran om hur vi egentligen lät, om det inte fanns en chans att få höra det livs levande. En annan var att jag hade träffat Simple Minds gitarrist Charlie Burchill mellan soundcheck och bandets gig på Götaplatsen under Kulturkalaset 2006. Vi har ju träffats från och till, så han vet min bakgrund och undrade om vi spelade ihop fortfarande. När svaret blev att så inte var fallet, tyckte han att vi helt enkelt skulle sätta ihop bandet igen.

Nu skulle ju det komma att dröja, men i den vevan, våren 2007, var jag ute på jobb och träffade en kollega på GP, som varit förtjust i Kai Martin & Stick! då det begav sig. Jag berättade helt enkelt om våra planer och blev rätt förvånade då delar av det jag sa dök upp som en artikel om Kai Martin & Stick!s comebackplaner. Rätt i sak, men inte helt korrekt återgivet och inte heller rätt citerat. Men av GP:s artikel blev det senare en TT-notis, som valsade runt i svenska webbmedia.

Med fingrar känsliga för ljud och toner och med en nyfikenhet för då nu. Foto: KAI MARTIN

Nå, nu skulle det alltså dröja ett tag. Först 2013 föll allt på plats, trots att gitarristen Georg Cremonese och jag hade haft en teaser med Augustifamiljen när Pustervik invigdes 26 april 2012. Där och då kände vi ju också att låten vi spelade – ”Rör, rör, rör dig nu” – stärkte våra teser. Kai Martin & Stick! väckte entusiasm på 2000-talet.

När vi förra året blev klara för spelningen på Taubescenen på Liseberg ville vi också visa att vi var här och nu. Två låtar skrevs under våren – ”Fattar (ingenting)” och ”Skriet” – som också spelades där och på Henriksberg när vi spelade där med Attentat den 30 augusti.

Driven, mångfacetterad och elegant och brutal på samma gång. Perfekt för Kai Martin & Stick!… Foto: KAI MARTIN

De låtarna gav mersmak och under hösten, vintern och våren har nytt material gjort, skivplaner skissats och nu i helgen har vi träffats för att spela de här nya låtarna.

Vi har metodiskt repat våra nya låtar och det låter som en stimulerad orkester, som visar på vilja, energi och fantasi.

Sju låtar har gjorts klara, några till ska komma och under sommaren ska grunderna spelas in och resten blir ett arbetet i rörelse.

Förhoppningen är att albumet ska komma i höst, producent är klar, precis som omslagsidé och titel. Men detaljerna håller jag på ett tag till.

Inte bara en cineast av rang utan en rytmmakare som skapar driv, energi och groove. Foto: KAI MARTIN

Men Kai Martin & Stick! är tillbaka och vi visar det med emfas; glädjande nog kan vi fortfarande med högt buret huvud konstatera: Inget band låter som vi!