Hur många gånger har jag sett henne…?

Sedan första gången i maj 2010 (min förtjusta recension här)…?

Då, då hon hade förfört mig med sitt genombrottsalbum ”My one and only thrill”, blivit min och Z:s gemensamma musik, där låten ”Our love is easy” blev vår brudvals (ja, jag vet att det inte är en vals, men stunden då vi förenades med våra vänner och släktingar till Melody Gardots låt är en av de finaste jag vet, så perfekt där tid och rum upphörde…) sedan året innan och jag fick och får inte nog av just det albumet, som är så komplext, så expressivt, så vackert, stor storslaget.

Storslagen på scen. Foto: KAI MARTIN

På scen har Melody Gardot alltid varit något annat. Som om hennes musik på scen och från studion är tvillingar med helt olika temperament. Det har alltid varit fantastiskt att bevittna det och det har jag alltså gjort fem gånger: Göteborgs konserthus, Trädgårdsföreningen, Lisebergshallen, Dalhalla och, nu, The Theatre.

Det finns en djup musikalitet och en ständig vilja och upp- och utmaning att bjuda upp musiken och musikerna till dans. Hennes konserter är inte för lata lyssnare, det är inte heller för dem som traktar efter hennes album versioner. På scen är hon så mycket mer.

Hon är en driven musiker, en entertainer av rang som kan berätta med humor och publikflört och hennes röst är som sammetklädd dynamit.

Jag kan ha fel, men jag får en känsla av att henne kropp har läkt efter den svåra cykelolyckan som länge tvingade henne till att gå med käpp.

Det finns helt enkelt ett starkare uttryck på scen är tidigare och hon fyller sina lungor med luft som ger kraft i rösten som jag inte hört tidigare, ja, emellanåt, när hon improviserar låter det som kulning och det är fascinerande och starkt.

Fascinerande. Foto: KAI MARTIN

Jag blir aldrig klar på hur hon ser ut, hon är gåtfull, spännande och utgör en ständig lockelse. Så är det också med hennes musik, som växer, vågar och spänner över så mycket.

Hennes nya album ”Currency of man” är musik som öppnat nya dörrar med nya influenser av soul, blues och med inspirations från Tom Waits stökiga värld. Samtidigt blickar hon en smula tillbaka till det stora arrangemangen på ”My one and only thrill”.

Det är den musiken som utför grunden för spelningen på The Theatre, som är till bredden fylld.

Det är förtrollande bra i sin bästa stunder, men lite för hemligt emellanåt och extranumrets långa funka är ärligt en gäspning.

Men Melody Gardot upphör aldrig att förföra mig och mina sinnen. Så när hon efter en timme spelar Z:s och min låt” Our love is easy”i en avskalad, ömsint version, kommer tårarna.

Efteråt går jag fram till ljudmixerkillen och tackar för konserten och ber honom samtidigt berätta för Melody Gardot att vi dansade till denna, hennes låt. Han var noga med att memorera våra namn, så kanske kom han ihåg att framför hälsningen…

Nytt ljus på Melody Gardot. Foto: KAI MARTIN