Iwar Wiklander och Tanja Lorentzon i det gripande dramat ”Fosterlandet” på Göteborgs stadsteater. Foto: Ola Kjelbye

Jag vet inte, men jag inbillar mig att Lucas Svenssons ”Fosterlandet” har varit något av ett måste för avgående Stadsteaterchefen Anna Takanen. Det är jag glad för. Sällan har jag sett en pjäs med så stark urkraft och slungats så intensivt mellan nu- och dåtid i ett ämne som är lika aktuellt 2015 som för 70 år sedan.

Göteborgs stadsteaters uppsättning av ”Fosterlandet” är ett uruppförande, gripande, kraftfullt om de finska så kallade krigsbarnen. Närmare 70000 som skeppades över till Sverige samt under och strax efter andra världskriget. Det gjordes av omtanke, men skapade sår, som det sägs i pjäsen, ingen kärlek kan hela.

Om detta ska det berättas och det har gjorts förut. På scen blir det nu också en verklighet i Anna Takanens superba regi.

Men det är inte endast hennes verk. Annika Nieminens scenografi är en starkt bidragande orsak till pjäsens styrka, som naturligtvis bottnar i författaren Lucas Svensson gedigna berättelse. En scenbild inte helt olik den finska uppsättningen av ”Kristina från Duvemåla” på Göteborgsoperan, enkel, stram, effektiv där trappscenen kan förvandlas till  från krigszon till bastulav, från vingligt fyllestråk till sjukhussal, från samlingslokal till brottarlokal, från midsommarlund till stormande hav.

Ja, ni förstår, man sugs in i scenbilden och självklart bidrar skådespelarna, där Göteborgsskådespelarna möter finska kollegor från Svenska teatern i Helsingfors, till detta.

Birgitta Ulfsson, i rollen som den åldrade och inför döden liggandes Elsa (90 år, lika gammal som den fria finska nationen), hittar tonen direkt; är längtande, drömmande, dement och klarsynt i samma andetag, Ständigt med detta förbannade öppna sår, som går igenom så många av de andra rollerna, efter att ha lämnat bort sin äldste son under de svåra åren.

Ingvar Wiklander (Ulfssons sambo i verkliga livet – så kan det sinnrikt gå till i teatervärlden) är en urkraft på scen i rollen som John. Mannen som kämpat med att förtränga sin egentliga mor, försökt måla upp en bild av sig som stolt och stark svensk, men där det blåvita färgerna aldrig går ur honom och det där förbannade såret av svek som aldrig vill läka.

Hans dotter Lussa (Tanja Lorentzon), författaren som aldrig någonsin blivit hel, som söker sin historia utan att kunna greppa den och som vill ha kontakt med sin farmor, som stängt av. Jo, det blir starka scener bara i det här triangeldramat.

Men Lucas Svensson nöjer sig inte vid detta. Finnarnas utanförskap i Göteborg finns som en annan stark motor, med Johan Gry som skärv men känslig vän till John, där Grys och Wiklanders spel blir som ett tillbakaslungande till mötet mellan Roland Jansson och Weiron Holmberg på scen, som hämtat direkt från Göteborgs varv. Och kvinnornas kamp, med den yngre Elsa som görs  brinnande och närvarande av Alma Pöysti, där strålkastarljuset kanske lyser som mest intensivt…

Männens tystnad och kamp mot känslorna ställt mot kvinnornas. Mödrarna som tvingas försöka släcka minnen för att inte haverera känslomässigt, men som går omkull ändå för att resa sig och knota vidare, skamfyllda, sorgsna i evighet, amen. Kvinnorna och barnen i det dunkla vemodets ljus med andra aktens slut med alla små gluttar med namnskyltar kring halsen som rent gripande.

Det här är ett känslomässigt starkt och drabbande drama med ett ljust slut, men också med en sorgsen komik som lockar till skratt som några gånger får vända tillbaka till det spruckna hjärtat igen. Pjäsen är på fyra och en halv timme, inkluderat två pauser. Den dansar iväg, inte våldsamt och virvlande. Men ömsint, inkännande, dröjande… som en tango.

Tack för dansen, Anna Takanen.

Fosterlandet hade premiär på Göteborgs stadsteater 25 februari och spelas under våren 2015:

Av Lucas Svensson RegiAnna Takanen Medverkande Thomas Backlund, Anna Bjelkerud, Johan Gry, Stella Laine, Sue Lemström, Tanja Lorentzon, Andreas Luukinen, Mattias Nordkvist, Dennis Nylund, Alma Pöysti, Mitja Sirén, Emilie Strandberg, Birgitta Ulfsson, Mikko Virtanen, Iwar Wiklander Musiker Matti Ollikainen Elina Ryd Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg MaskPirjo Ristola Elisabeth Wigander Ljus- och videodesign Joonas Tikkanen Kompositör Matti Ollikainen Koreografi Reija Wäre Ljud Tommy Carlsson Dramaturg Jerker BeckmanLinnea Stara