När Simple Minds gjorde sina första spelningar i Sverige var Errols i Göteborg ett av stationerna. Då, 29 oktober 1979, var bandet i en utvecklingsfas. Hade kommit med debuten ”Life in a day”, som var tydligt Magazineinfluerat, samma år, men var också klart med mer experimentella ”Real to real cacophony”, som jag tror kom under turnén. Det korta setet på den, enligt bandets uppgift, minsta scenen de någonsin spelat på, slog knock på Göteborgspubliken; mig inräknad. Under Errols fanns en studio som spelade in konserten, den har inte jag, men den finns någonstans där ute…

Mer än 35 år efter första mötet träffar jag återigen Charlie Burchill, gitarrist i Simple Minds.

Efteråt dröjde jag och några bandmedlemmar i Kai Martin & Stick! oss kvar, träffade trevlige gitarristen Charlie Burchill och satt länge och pratade musik, Skottland, Glasgow och Edinburgh, som jag gästat några år tidigare då jag spelat ishockey där.

Under de år som bandet sedan gästat Göteborg har jag haft möjlighet att träffa bandet i allmänhet och Charlie Burchill i synnerhet.

”Sons and fascination”-turnén landade i Kåren, Göteborg februari 1982. Vi skrev musik för vårt kommande, andra album, som skulle spelas in i oktober–november 1981, bandet komboalbum (”Sister feelings call” räknas ju in) hade stor påverkan på mitt låtskrivande – något som främst märks i ”Rör, rör, rör dig nu”. Spelningen med Simple Minds drabbade oss med kraft. Introt med den triggade synten som länge låg på innan bandet attackerade ”Love song”, slog undan fötterna på oss. Det var en osannolikt häftig upplevelse och från den lilla dansen med en benet på Errols scen till gymnastiken på Kårens av Jim Kerr visade att något stort var på gång. Vi valde raskt att göra något liknande till ”Röd plåt”-turnén med start sent april samma år. Det blev en musikalisk storartad turné, inte bara på grund av Simple Mindsinspirationen.

Efter Kårenspelningen hälsade vi förstås på – Viva hade varit förband, lite till vårt förtret – och vi hängde ett tag i logen. Simple Minde nya trummis Kenny Hyslop tyckte att bandnamnet Kai Martin & Stick! var riktigt fräckt, uppskattande förstås.

Sommaren 1982 åkte jag med vänner till festivalen i Karlshamn där Simple Minds var igång med ytterligare en utveckling. Gruppen hade börjat jobba med ”New gold dream” (81-82-83-84)” och på trumpallen satt nu Mike Ogletree, en betydligt lättspelande batterist, var medverkan i bandet blev kort. När plattan väl kom senare det året var han ersatt av betydligt stadigare Mel Gaynor, som kraftigt bidrog till Simple Minds allt större ljudbild framgent. Även där träffade jag Charlie Burchill, följde med upp på hotellrummet och chillade med rökverk och öl.

I februari 1983 gästade bandet Konserthuset i Göteborg. Återigen var det hej efter konserten och jag minns att jag blev så överraskad över basisten Derek Forbes mjuka fingrar; jag trodde han hade förhårdnader åtminstone på fingertopparna, men icke.

Det dröjde sedan ett tag innan bandet återkom till Göteborg – även om vissa länkar hävdar annat, men där är jag tveksam utan att kunna verifiera det – och jag tror att det var i mitten på 80-talet och definitivt Scandinavium. Jag gjorde lite extrajobb för Lars Aldman på P3 och hade fått låna en bandare för en intervju. Jag har inte kontakt någon pressavdelning, glider ner till arenan samtidigt som en buss anländer och flera ur turnésällskapet promenerar in i ishallen. Däribland jag. På scen står Charlie Burchill och soundcheckar, han ser mig och säger att han kommer ner till mig inom kort. Strax därefter kommer en vakt som undrar vad jag gör där, men Charlie räddar situationen och säger från scen ”it’s alright, he’s my mate”. Jag gör en intervju därefter, åker till radion och undra om den inte sändes redan samma kväll…

Sedan skulle det ta ett bra tag innan Simple Minds kom till Göteborg och – tror jag – Sverige över huvud taget. 1989 och Stockholm stadion var nästa station, då hade bandet vuxit till gigantformat och jag hade väl inte riktigt hängt med.

1990-talet var ett mörker för bandet även om en och annan platta kom under den dekaden. Men 2006 var det dags igen för ett Göteborgs besök. Radio city hade ordnat med sponsorer och kunde ställa bandet på scen på Götaplatsen i samarbete med Göteborg & co under Kulturkalaset i augusti. Jag går Avenyn upp, ser Charlie Burchill står och soundchecka, men han är djupt fokuserad på den höga scenen och ser inte mitt viftande. Lyckligtvis känner jag en av de som jobbar med scenen och han ger mig en hint om när Charlie Burchill lämnar scenen för en promenad till hotellet. Jag genskjuter hans väg bakom Stadsteatern, ropar ”Hello Charlie, do you remember me…?”. Han ser trött ut, sätter handen bakom örat för att höra bättre och då jag presenterar mig skiner han upp. Jag slår följe och vi tar en öl, som jag bjuder honom på, och pratar om livet; jag som nyskild, han likaså, saknaden av barn och musik. Ett möte mellan män på väg på de 50. Han frågar hur det går med musiken, om jag fortfarande spela och jag säger att Kai Martin & Stick! la ner 1985. Men han tycker att vi ska ta upp tråden igen och det sår ett frö. Det ska dröja ytterligare några år innan det blir verklighet, men han har del i detta.

Och det är det som jag vill berätta för honom när bandet nu kommer till Göteborg igen.

Inte som förr – men mötet efteråt med Simple Minds gitarrist Charlie Burchill var desto trevligare. Foto: KAI MARTIN

Men jag är långsam ur starkblocken. Först på morgonen på måndagen, samma dag som de ska spela, börjar jag reka runt. Men jag är ihärdig, får lite namn och till slut börjar nystande ge resultat. Jag får kontakt med ansvarig i arenan för produktionsbolaget i Sverige, han ber mig mejla för att vidarebefordra till turnémanagern och sedan är det tyst…

Så när jag sitter på plats i Lisebergshallen, en halvtimme innan konsertstarten ringer det. Det är produktionsbolagets kille som ringer och säger ”Det är fixat, du får träffa honom efter konserten, Möt mig där och där, jag ser ut si och så…”.

Det är ju fantastiskt. Jag blir inte fullständigt knockad av konserten, som det går att läsa om här, men är sprallig inför möjligheten att återigen se Charlie Burchill. Jag blir insläppt, får en badge för access och väntar länge. Men till slut kommer han och mötet blir hjärtligt, han omfamnar mig och vi pratar så länge vi har möjlighet. Jag berättar om bandets återförening och han är entusiastisk, lämnar sin mejladress och vill bli uppdaterad.

Historien lär fortsätta…