Att klä sig – oavsett väder och ålder

Ikväll, på SVT Opinion, ska kläder debatteras.

Det handlar om naturligtvis om Åhléns reklam där äldre människor klär sig hippt och snyggt.

Det är delvis reklam baserad på en undersökning om ålder, identitet och klädstil av Philip Warkander, modeforskare vid Lunds Universitet. Jag skriver delvis, för reklam handlar ju också om att söka nya målgrupper.

Har mode en åldersgräns…?

Ja, en relevant fråga. Men samtidigt fel ställd, om ni frågar mig.

För mig har lusten till kläder varit lika naturlig som det bara skinnet.

Det är spännande med kläder, det är ett sätt att uttrycka sig och känna sig fin, eller helt enkelt en möjlighet att rädda en usel dag från katastrof; depp…? Klä upp dig!

För mig fungerar det. Känslomässiga svackor planar ut när jag ger mig förtroende genom att klä mig snyggt.

Ni som följer min blogg vet att kläder är ett flitigt ämne. Mitt köpstopp 2015 fick katastrofala och närmast humoristiska former. 2016, när jag inte avkrävt mig något löfte alls, har det gått bättre.

Men har kläder åldersgränser? Ja, så tillvida att kläder inte, hur ömt de än vårdas, klarar ett evigt liv. Men, som det handlar om här, att någon inte får klä sig hur och som de vill bara på grund av ålder… nej.

Jag har haft perioder av egensinne. Kanske är det förenat med hela mitt liv, men det har, åtminstone gällande kläder, kommit till uttryck inte ständigt och frekvent.

I barndomen var med mamma som styrde. Det gjorde hon väldigt länge och hon låg, som den ömma – och modeintresserade – moder hon var, bakom mycket, allt från vad jag skulle ha på mig till hur min frisyr skulle te sig.

Jag var ett kortklippt barn. Mamma sa till frisören ”kort, men inte snagg”, sedan var det bara att kliva upp i frisörstolen, hasa sig upp på den lilla kudden, som gjorde att frisören fick en angenäm arbetsställning och sedan låtas sig ansas.

Gossen

Sommarmode i början på 1960-talet. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Fram till 1963.

Då kom Beatles.

Min klasskamrat Mikael hade tre äldre systrar, modemedvetna och hippa. De tre gjorde om sin lillebror till en beatle, vilket inte bara fick till följd att han skapade upplopp på skolgården, då flickorna skrikande jagade honom, utan också att jag fick ha längre hår.

Det blev också moderiktigt en skepparkavaj, jeans, senare – 1967 – en manchesterkostym och ökenkängor. Rena himmelriket för en tio-, elvaårig grabb. Men när jag önskade ett par brallor från Åhléns med revärer, nästan som Beatles hade på ”Sgt Pepper…”, blev det stopp. Och väl i London samma år, då det revolutionerande albumet kom, blev det aldrig någon Sgt Pepper-kostym, men väl ett par runda solglasögon. Nästan som Lennon.

Jo, mamma präglade min klädstil. Men var också ödmjuk i hur sonen skulle framställas.

När Roy Anderssons film ”En kärlekshistoria” kom 1970 med Rolf Sohlman i en av huvudrollerna hade, tror jag, tidningen Femina, som mamma prenumererade på, en tävling om Sveriges vackraste pojke. Som en ömma mor hon var trodde hon att jag skulle vinna om hon skickade in den här bilden…

Gossen2

Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Det blev inte så. Tur var väl det. Det fanns ju mängder med mammor med lika hös tankar om sina söner och varför tävla om det…?

Men hon månade om mitt utseende och det är klart att jag präglades av det. Hon köpte skjortor, kallingar, strumpor, byxor, kostymer, rakvatten och rakapparat (då hon tyckte att det var dags), glasögon och kontaktlinser.

Hon utmanade mig också. När en kostym jag fick 1972/73 blev opassande på grund av att jag stuckit iväg i längd, gick hon till en skräddare som gjorde äppelknyckarbyxor av dem! 1974!

Jag antog utmaningen, tog på mig kostymen med de nyskräddare byxorna där jag fått ett par långa, klädsamma strumpor till och gick till skolan. Jag tog blickarna, tog kommentarerna om Tintin. Det var mitt val.

Trenchcoat och hatt på gymnasiet…? Inga problem. Jag klädde mig som jag önskade, även om det fanns drömmar om annat. (När jag började Hvitfeldtska hösten 1972 gjorde en jämnårig kille en av de snyggaste entréer jag sett; i glamkläder i satin, en frackjacka som stulen av Uncle Sam, platådojjor med stjärnor och ett slags pre hockeyfrilla klev han in första dagen vid uppropet i aulan och satte sig längst fram!)

Med punken kom uppbrottet för vad mamma bestämde.

Jag välte mycket över ända, färgade håret och satte etiketter på en mockajacka, skaffade hål i örat och öronring.

En taxichaufför höll på att köra på mig då jag korsade det övergångsställe vid Valand som inte längre finns, trots att han såg mig på långt håll. Då jag skäller på honom säger han ”du får la skylla dig själv med dom byxorna”.

När jag blev misshandlad i Lund, pingstafton 1980, var en omedelbara reaktionen att jag skulle klä mig grått för att inte synas. Men lika snabbt insåg jag att jag skulle förtvina och dö själsligt om jag gjorde så.

Nej, det finns ingen åldersgräns beträffande kläder.

Kläder ska vara frihet och inte tvång, men kläder kan också signalera respekt. Jag har varit på begravningar där släktingar kommit i trasiga kläder, t-shirtar med gapande hål och jag tror inte det beror på fattigdom, men på ett fattigt tänkt.

Är det en klädkod till en tillställning så tar jag den, men utmanar den gärna. För mode är föränderligt, kläder ger möjlighet och ska inte vara en begränsning, det som den ofta blir och då handlar det inte om kläder som äldre inte kan ha, eller som yngre inte borde bära.

Tidigare kanske jag dömde människor efter kläderna. Inte så längre.

Expressen införde klädkod på jobbet. Det skulle gärna vara kostym, trots att det kanske inte alltid var så passande för den som skulle ut på en leråker. När chefredaktör Thomas Mattsson, som var den som införde denna nya ordning, var nere på jobb bar han kostym.

Jag fällde kommentaren ”Snygg kostym! Har du kommit upp dig?”, lite göteborgskt tyket. Det föll inte i god jord. Synd att han inte införde skovård som krav på redaktionen också…

När jag slutade på GT hölls en stor avskedsfest för oss tio som tackade för oss.

GT:s dåvarande chefredaktör Frida Boisen undrade vid ett personligt riktad tacktal om inte jag kunde ge ett gott råd till de kvarvarande grabbarna på redaktionen, så att det skulle finnas en viss stil på klädnivån på tidningen.

Men jag gjorde henne besviken. Jag tycker att var och en ska lite på sig själv, klä sig som man vill, men kanske också våga utmana sig själv; men det är helt upp till  var och en.

Höst4

2 kommentarer

  1. Westgardh · mars 31, 2016

    Bra text, Kai! Du är och förblir stiligast i stan.

    AW

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s