Fråga mig, jag vet. Att skaka liv i en gammal orkester är ingen enkel sak. Ja, jo, att spela de gamla låtarna kan låta sig göras. Att hitta tempo och stämningar likaså.

Men då man väl gjort det. När känslan av att det gamla inte är nog. Då man tar klivet över stupet för att kolla bärigheten i galenskapen att skapa något nytt. Ja, det är då det blir riktigt spännande.

Kai Martin & Stick! startade resan tillbaka för tre år sedan, där planerna att börja igen egentligen tog sin start redan 2007 för att göra comeback 2008 – det vill säga 30 år efter att vi startade.

Ja, vi har gjort fläckvisa framträdanden. Men aldrig som hel grupp. När Svensk Punk 25 höll fest på Vågen i Göteborg, då Gomer Explensch och jag framträdde tillsammans med husbandet och spelade fyra låtar från Kai Martin & Stick!:s repertoar. Eller 2005 då Ronny Rock, Gomer Explensch och jag körde ”Man ska vara som ett vilddjur i år” tillsammans med husbandet på Debaser Medis i Stockholm. Eller när Georg Cremonese och jag framförde ”Rör, rör, rör dig nu” tillsammans med Augustifamiljen då Pustervik invigdes 2012.

Brända Barn glöder. Foto: KAI MARTIN

Brända Barn gjorde ett försök på den där punkgalan i Göteborg 2003. Det lät ärligt talat inget vidare, som om bandet inte riktigt visste vad de ville, gjorde eller varför det var där.

Jag blev förvånad. För Brända Barn 1983 var hetast av band i Sverige. Albumet ”Allt står i lågor” glödde; jag var förtjust, lät mig slickas av Sundsvallsgruppen frenesi, den flammande elden av Joy Division och Psychedelic Furs med lika delar new wavefunkbas och syntkaskader. På Vågen spelade sångaren Brodde förvisso percussion, men inte rototoms som på 80-talet, utan några slags synttrummor. Fjärran från de laddade utbrott som då det begav sig.

Brodde med sina rototoms. Foto: KAI MARTIN

2013 kom samlingen ”Konfrontationer” med nyskrivna ”Kåt på exponering” och versioner av bandets klassiker framförda av bland andra Mattias Alkberg.

Det blev någon spelning i samband med det och, tror jag, det triggade igång systemet.

I våras kom albumet ”Över bron” producerat av Martin Rössell. Några spelningar gav ytterligare spelningar. Nu var det dags för Taubescenen, Lisebergs lilla scen, blott timmar innan Deep Purples extrainsatta gig på Stora scenen.

Lolita Pops Sten Booberg förstärker. Foto: KAI MARTIN

Det har hänt en del sedan jag såg killarna för 13 år sedan. Nu har de, förstärkta av Lolita Pops Sten Booberg på gitarr, kopplat samman glöden från förr, blåst fart på elden och redan från start kickar Brodde som om tiden inte runnit under några som helst broar.

Bra, så ska det vara.

Henrik Brodin ger bandet stabilitet. Foto: KAI MARTIN

Bandet flörtar heller inte speciellt med dåtiden, när man ogenerat och stolt frontar sitt nya album. Och det är ju det det handlar om. Att spela för sig själv och samtidigt, med uppriktighet, bjuda publiken på det som man själv önskar dela. Det blir bäst så.

Nu har ju bandet bara två album att krama timmens konsert ur. Det blir alltså en balans mellan debutalbumet och den 33 år äldre plattan.

Mikael Svensk får utlopp för sin heavy metalbakgrund. Foto: KAI MARTIN

Det nya albumet är mer riffbaserat, där gitarristen Mikael Svensk får utlopp för sina heavy metalrötter. Musikaliskt hittar bandet till sina referenser och i ”Finast” – Broddes kärlekshyllning till sin hustru – är det klockrent Psychedelic Furs. Henrik Brodin piskar rytmerna stabilt och bygger fundamentet tillsammans med basisten Mikael Salin, ex-Distinct.

Mikael Selin med funk, punk och new wave. Foto: KAI MARTIN

Rätt placerad låter det utmärkt (ljudbilen var lite ojämn).

Tillsammans med Sten Booberg får Brända Barn tyngd och Brodde är rastlös och explosiv på scen, som om han vill spränga sin eleganta, kritstrecksrandiga kostym. Och ja, han har hittat sina rototoms, vilket ger framträdandet extra sprängkraft.

2016 brinner Brända Barn fortfarande.