SOM VARJE ANNAN DAG

Järnstudion, Teater Trixter, Göteborg

I rollerna: Lars Andersson, Carina Ahlgren, Charlotta Lundgren och Eskil Lundgren

Manus: Eskil Lundgren

Regi: Björn Melander

Scenografi/rekvisita: Joakim Thedin och Britta Rylander Berglund

Musik och foto: Henrik Rylander

Ljus: Miranda Björnsson Wikström

Pjäsen spelades mellan 5 februari och 19 april

Skakande drama – här Lars Andersson och Charlotta Lundgren. Foto: HENRIK RYLANDER

Pjäsens författare, Eskil Lundgren, känner jag som en empatisk, lågmäld, stillsamt kunnig kollega som har rört sig mellan chefsposter på GT, Expressen och GP. När han nu visar upp en annan sida är det så omtumlande, uppfriskande och rörande att jag undrar om jag känt en dr Jekyll, som har dolt sin mr Hyde.

Jo, jag har känt till hans skådespelarambitioner, hur han spelat teater på amatörbasis och det är gott nog.

Men med ”Som varje annan dag” har han inte bara lagt journalistiken på hyllan för att göra debut som pjäsförfattare. (Bara det imponerar på mig, enär jag har stor respekt för det skrivna ordet, för författarskap och kanske än mer för drivet att skriva en pjäs.) Han väljer dessutom att spela en av huvudrollerna i denna sin pjäs. Ja, det kan klassas som hybris, men Eskil Lundgren har fog för sin ambition. ”Som varje annan dag” är en pjäs i Eugene O’Neills, Lars Noréns, Edward Albees eller kanske en Henrik Ibsens djupt plöjda fåra. Det är alltså ett drama med väsentligt grund att gro och verka, i samma anda som ”Lång dags färd mot natt”, ”Natten är dagens mor”/”Kaos bor granne med gud”, ”Vem är rädd för Virginia Woolf”. Resultatet är så vibrerande starkt att jag fortfarande långt efter är omskakad, berörd och väckt i alla mina sinnen.

Det är dörrar till en salong med mörker, som han slår upp i sin pjäs. Bröderna Gösta (Lars Andersson) och Tobbe (Eskil Lundgren) har precis begravt sin mamma. De möts i föräldrahemmet för bouppdelning, men hamnar i en själslig rannsakan, en hjärtans arvstvist som river och sliter skoningslöst från första stund. Gösta är en ömklig figur, alkoholiserad och så realistiskt spelad av Lars Andersson att äktheten når rätt ut i salongen. Svag och försmådd, alltså, men i sin trist patetiska gestalt förmår han alltid att vrida om kniven i sin yngre bror. Eskil Lundgrens spel som Tobbe står inte Lars Anderssons långt efter, han spelar med en furiös vrede, pendlar mellan att lyckas upprätthålla Tobbe som en mogen man, vilken lyckats i livet, till att blotta en livslögnares innersta väsen. Det är en hisnande färd mot botten under två akter där Carina Ahrles roll som mamman som går igen balanserar och klargör ett familjeöde svart som sot. Kammardramat får sin fulländning med Charlotta Lundgrens entré i andra akten. Hon som spelar Tobbes hustru, men som är så mycket mer i detta solkiga drama, som ständigt överraskar med en väl invecklad intrig.

”Som en annan dag” är färdigspelad. Tråkigt, men den måste få ett nytt liv på både Teater Trixter och större scener än så.

Eskil Lundgrens drama är helt enkelt så starkt gripande att det redan nu känns som en klassiker.