Vi är framme vid vår sista matchdag i turnering.

Efter 3-4, 0-5 är det dags för en vinst. Tycker vi.

Vi ligger näst sist, men har häng på motståndarna som är de lokala hjältarna Windsor med förre NHL-spelaren Ron Priest, Minnesota, i laget.

Det är en match tidig kväll, så vi slår dank lite under tiden. Går till väldiga Caesar’s Palace, som ligger vid floden och är turneringen knytpunkt.

Utsikt från Caesar’s Palace, på andra sidan floden, till vänster, ligger Joe Louise Arena.

Foto: KAI MARTIN

Vi köper en souvenirtröja var, min rumskamrat, vän sedan 30 år tillbaka, N och jag, tar reda på om det finns fler hockeybutiker än den vi besökt, och får ett par adresser av en tjänstvillig kvinna samtidigt som vi pratar med en kanadensare i min ålder, som tagit sig hela vägen från British Colombia för att, precis som vi, åka på stryk i den här turneringen.

Vi har oss till hoteller, får med oss några man till och beger oss ut på vägarna. Hittar en av hockeybutikerna, inte långt från där vi åt mat efter tisdagsmatchen då vi också jagade outletbyn utanför Windsor.

Butiken är enorm och jag upplever den som nyöppnad, även om den är flitig på memoralia. Jag är på fåfäng jakt efter benskydd till mina nya handskar, men där finns bara det nyaste nya.

N testar en klubba i butiken, blir nöjd kommer hem med sitt fynd. Foto: KAI MARTIN

Vi far vidare efter lite shopping, trots allt, för att äta mat. Men det ställe vi hoppats på var stängt, så vi tog svängen om den andra hockeyaffären, en mer rustik, anrik butik.

Det finns inte vad jag söker, men den andas atmosfär och jag hittar liknande benskydd som jag hade för tolv år sedan, som jag kom att slita ut efter flitigt spelande, men älskade och saknar. Märkligt, jag vet…

Butik med historia. Foto: KAI MARTIN

Vi far vidare in till stan, sätter oss på en restaurang som har ett erbjudande för turneringens spelare, äter pasta och dricker något till innan det är dags för samling vid hotellet.

Matchen väntar.

Vi packar vår tredje bil för vi ska på äventyr. Men först match i en ny arena i södra Windsor.

Den verkar vara hyfsat nybyggd och faciliteterna är fantastiska, rink vid sidan av rink, genrösa omklädningsrum, gymnastiksalar, fik… allt en sportsman kan drömma om.

Jag får chansen idag. Har ju bara spelat en halv match, den första, och vill visa mig på styva linan.

Det går fantastiskt. Jag får mycket att göra. Det är intensivt och vi håller kanadensarna stången. De gör mål efter flera chanser, där jag är rörlig och snabb. När jag räddar nere vid högerstolpen krävs det fyra försök innan pucken går in och med lite tuffare försvarsspel hade det inte blivit mer än en chans.

I andra tar vi tag i taktpinnen och gör både kvittering och ledningsmål. Jag fortsätter spela bra, men jag känner att krafterna börjar sina. Detsamma för utespelarna. Kanadensarna kvitterar och tar ledningen innan perioden är slut.

I tredje ser jag stjärnor. Windsor ökar tempot samtidigt som vi kroknar. Ytterligare två mål görs och turneringen är över.

Jag hade hoppats på att bli utnämnd till MVP men den gick till J, väl värd. Jag får väl bli mest värde spelare i ett annat sammanhang.

Men… jag har fått göra det jag drömt om, spelar på liten rink mot tuffa kanadensare som inte viker en tum och tar chansen när de får den. Av de fem målen är fyra på returer; jag gjorde mitt bästa och kanske mer därtill och är helt slut efteråt.

Men kvällen slutar inte med det.

In i bilarna för transport till Birmingham, Detroit för nästa match. Grabbarna vi mötte i söndags, då jag spelade för amerikanerna, bjuder på ny match. Vi åker över den väldiga bron som förbinder Kanada med USA, hamnar i en lång väntan för att passera passpolisen, men väl framme går det hyfsat snabbt, id-kontrollen görs, jag blir strängt uppmanad att ta av mig kepsen och sedan önskar han oss lycka till och iväg på Detroit oändliga vägar.

Efter påfyllning av öl, snacks och bensin far vi till hallen, kommer fram med en kvarts varsel och jag har redan bestämt mig; jag ska ha revansch från i söndags, då jag med lånade skydd och handskar åt fel håll uppträdde som en pajas, en förstagångsmålvakt…

Det är på lek, men utan allvar blir det inte roligt. Så jag samlar ihop mig själv, skakar tröttheten ut kroppen och spelet kan börja. Tempot är mer moderat än tidigare, vilket gör att Partillekillarna plötsligt börjar spela den hockey som vi kanske önskat att vi gjort från början. Pass, dropppass, spel back till back, dra isär, utmana, gå på mål, skott, chanser, retur, mål.

Jag sliter ont igen. Får kanske i och för sig min revansch, för jag fick visa vad jag kunde. Men det amerikanska laget med mig i kassen förlorar igen, nu med uddamålet, avgjort med bara någon minut kvar och med en fullständigt slutkörd Kai Martin i mål.

Jag sitter tyst efteråt, försöker få ner pulsen och låta krafterna återkomma. Jag har svettats kopiöst i två matcher och har kanske inte fått ordning på vätskebalansen.Men kraften kommer åter, jag packar ihop mina prylar, dricker vatten, duschar, sätter på mig kläderna och tar en öl.

Sen fest efter två matcher inom loppet av några timmar. Foto: KAI MARTIN

Nu vankas mat och mer öl. Dugger’s, en sportsbar, som J frekventerat flitigt, bli vårt mål. Återigen hamburgare, pizza, friterade kycklingvingar och pintchers. Kvällen hinner bli nära två innan vi lämnar stället. Min kropp skriker efter sömn och när jag väl landar i min säng, somnar jag innan jag hinner blinka.