Hur gick det då med allt…?

Ett år som jag klev in med föresatsen att verkligen skärpa mig, då december 2014 var ett stort jävla mörker, som jag bara tröttnade på.

Jo, jag lyckades växla dunkelt och deprimerande mot ljust och förhoppningsfullt.

2015 blev ett skiftande år med omtumlande händelser och mindre muntra upptåg.

Men låt mig spalta upp det.

Kläder:

Låt mig vara direkt krass; det köpstopp jag ålade mig redan i januari sprack så det skrek om det. Som en sockerjunkie i en godisbutik accelererade införskaffandet av kläder från att jag villigt erkände det till att slutligen tiga om min näsa och detta mitt nederlag.

Första plagget jag köpte efter köpstoppet var under filmfestivalen och det sista bara dagarna innan nyår. Däremellan fascinerande mängder.

Ja, det har blivit för mycket. Men det har åtminstone blivit det med stil.

Kläder från en ivrigt expansiv garderob.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

På scen:

Jag inledde med Göteborgs stadsteaters uppsättning av Sofia Fredéns pjäs ”After work” på Studion, gick vidare till Mölndals revyn, en tradition jag uppskattar av utmärkt lokalrevy, till Tomas von Brömssens premiär av ”Tomas von Brömssens sista revy”, en fatal historia som blivit en publik succé.

Thomas Pettersson roade fursligt med ”Skakad inte rörd” och Alcazar fick det att brinna under fotsulorna med sin discoshow.

Anna Takanen, Göteborgs stadsteaters konstnärlige ledare, gjorde klart att hon skulle till Stockholms stadsteater. Men innan dess… åh, hennes uppsättning av ”Fosterlandet” var gripande redan på papperet och blev än starkare på scen. Årets pjäs tillsammans med Eskil Lundgrens omvälvande och drabbande ”Som varje annan dag” och ”Moa” om Moa Martinsons liv med häftiga Lisbeth Johansson i huvudrollen.

Jag hade förmånen att få se ett slags uruppsättning av en ny musikal, en teaser av ett jobb i görande som mycket väl kommer på en scen nära oss.

Det handlar om Patrick Rydmans  och Martin Schaubs ”Lily”, som jag fick mig till livs i början på mars.

Eller Orups scenshow, som jag äntligen fick se. Föreställningen i Stockholm ställdes ju olägligt in, så det fick bli premiären i Göteborg ett halvår senare istället.

Jo, det har blivit revyer här och där, teateruppsättningar, en fantastisk ”Jersey boys” i London, Carl-Einar Häckner på Liseberg.

Högt och lågt, men oftast väldigt underhållande.

”Som varje annan dag” – en av årets höjdpunkter på scen.

Musik:

 Ja, det går ju inte att undgå, även om Kai Martin & Stick! bara gjorde en spelning under året. Men som det blev…!

Från att ha bestämt oss för att göra ny musik, stukade av tusen och en anledningar, krypa in i replokalen i slutet på maj och komma ut med rätade ryggar och själar fyllda av tillförsikt till spelningen på Gröna Lund den 17 augusti som skakade om oss och ingjöt livsmod och syre.

Dagarna efter började vi spela in det album som ska komma senare i år.

Men mer då…?

Ja, Bob Hund har tjusat, Thåström och Joel Alme och till viss del Anna Järvinen. Men coolaste överraskningen, och det är ju dem man lever för, var nog trots allt Rome is not a town, Göteborgscombon som värmde upp för punklegendarer som Slobobans Undergång och Troublemakers i slutet på november.

Samma helg spelade också Melody Gardot och ja, den kärleken består. Däremot hade den gamla kärleken till Simple Minds rostat betänkligt, men det var kul att träffa gitarristen Charlie Burchill efter spelningen.

Foo Fighters spelning på Ullevi blev mer spektakel och happening än konsert, men jag var där.

Way Out West var okej, men jag trillade inte omkull av något band eller artist.

John Holm, en emotsedd spelning på ett märklig, truckerstopställe i Landvetter,  blev ett antiklimax.

Cortex’ spelning haussades och föll ihop som en misslyckad sufflé. Jag försökte bena ut varför, men ju mer jag närmade mig ämnet desto mer komplicerat blev det och jag undrar om någon egentligen vet varför det blev som det blev…

Gröna Lund – en fest. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Hemmet:

Jag började med att måla om min garderob. En uppgift på några timmar som blev ett jobb över flera dagar. Men det blev bra.

Därefter beslutade Z och jag att vi skulle renovera i källaren och för att göra det krävdes dränering på både fram och baksida. Förhoppningen var att allt skulle vara klart till midsommar; i själva verket påbörjades jobbet veckan innan.

Men med allting klart i slutet på augusti var resultatet mer än gott. Vi har nu en fräsch källare med klädkammar och toalett och två tjusiga uteplatser. Dessutom lades nytt golv på toan på andra våningen.

Visst, sommaren i trädgården försvann, men det bidrog å andra sidan vädret till. Det tar vi igen i sommar.

Jordavfall efter dränering. Foto: KAI MARTIN

Resor:

Stockholm förärades ett besök i våras och två i höstas. Inledningsvis för att se Grotescos show och Orups, men den senare ställdes in och det fick bli middag med en vän. Vi hinner också med en konsert med Anna Järvinen på Södra teatern.

På hösten är jag på kurs och hinner med att se föreställningen ”Paraplyerna i Cherbourg” på Stadsteatern. Några dagar efter vänder jag åter kosan mot Stockholm för ett fantastiskt bröllop då systersonen gifter sig. Hemresan blir svindlande förbi minnenas gator i Bromma, där farmor och farfar samt faster bott, förbi Skövde för att lämna äldste sonen och en snabb vistelse i hemorten för att dumpa yngste sonen och sedan vidare till Köpenhamn.

Vi hade, förstås, varit där vid flera tillfällen under året. Men nu för att tömma ett förråd, som brådskade. Veckan efter midsommar hade vi angjort Den kongelige Byen tillsammans med vänner från Island, en trivsam resa med mersmak.

Det blev förstås mer Köpenhamn under året, det brukar bli så.

Z åkte till London i slutet på februari tillsammans med sin dotter. Hon missade premiären av utställningen till designern Alex McQueens ära på Victoria & Albert museum en bit in i mars. Jag bestämde mig då för att fixa detta, men senare. I juli for vi så till London, för en ett kompakt äventyr beskrivet här, som innehöll god mat, utställningar, promenader och vänbesök. Att resa med Z är alltid bäst; den här resan var inget undantag.

Bröllop i Stockholm. Foto: KAI MARTIN

JOBB:

Nej, där har jag inte varit lyckosam trots flit med sökande. Det är uppenbart att ålder och kön ställer till förtret för mig som sökande.

Jag inledde med att var klockren för jobbet som programledare för P4 Göteborg, det blev en ung kvinna som fick jobbet. Fine, det är som det är.

Innan jul fick jag beskedet att jobbet som nöjesredaktör på GP inte blev mitt. En miss, förstås, eftersom jag hade gett tidningen en välbehövlig boost med både kunnande, energi och ett digert kontaktnät. Jag vet inte vem som fått jobbet, men blir inte förvånad när jag ser det.

Däremellan har jag sökt tjänster i stor omfattning, men är alltså nu arbetslös och stämplar.

Jag har också gått mängder med kurser och försökt odla mitt sociala kontaktnät. Det känns kärvt, men är bara att fortsätta.

Arbetsför men arbetslös. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Sport:

Med den mentala vändningen i början på året kom också glädjen tillbaka att spela ishockey. Jag insåg att jag borde vara lycklig för varje stund jag är på isen, som 58-åring borde det ha varit given.

IK Raid gjorde kanske inte någon av sina bästa säsonger, men jag var med och krigade. Tillsammans med min dåvarande målvaktskollega utgjorde vi, som jag tror, världens äldsta målvaktspar i ett seriesystems, oldboys undantaget.

När så Rambergscupen, vårt eget slutspel där vi alltid får möte bättre motstånd, blev av gjorde jag kanske mitt bästa någonsin när vi mötte Jönköping, ett lag bestående av HV- och Dalenfostrade spelare.

Jag höll tätt i första perioden, retade motståndarna med mina räddningar så att de började spela fult mot denna åldring. Vi vann snyggt med 3–2!

Under hösten har jag fortsatt att vara flitig och siktar på en fortsättning med seriespel till kommande säsong, men en önskan om att spela då jag har fyllt 60 (vilket sker i höst).

Självklart spelade jag när jag fyllde 59.

Håller hårt i spaden. Foto: ANDREAS THENG

Litteratur:

Jo, det har som vanligt blivit en del. Mest deckare, en del biografier och ett gäng romaner.

Minnesvärda är John Lydons och Viv Albertines båda biografier om sig själva och den brittiska punkvågen. Chimamanda Ngozi Adichies ”Americanah” är i bestående. Jussi Adler Olsen fortsätter kittla, nu med ”Den gränslöse”, precis som Jo Nesbøs ”Midnattssol”.

Böcker jag läst under 2015… bland annat.

Kärleken:

Jag är välsignad. När ingen vill ha mig på arbetsmarknaden finns Z där trygg, öm, stark, klok och kärleksfull. Det är stort, det är vackert och i aldrig sinande kärlek, den jag hämtar näring när mörkret slår till.

Vi delar mycket, ja, kanske allt. Det ska vi fortsätta att göra.

Dags att väcka henne nu med en kyss.

Framtiden…?

Den vet jag ingenting om. Men jag försöker famna den.

Tre år sedan giftermålet. Fler ska det bli. Foto: JONAS EKLÖF