Det är skönt att bli överraskad.

Skönt att komma utan förväntningar, men ändå med en nyfikenhet över något som är nytt, något där man inte hört en ton, inte vet ett vitten, inte kan någonting. Där intrycken får skölja över en och in i en…

Som Rome Is Not A Town, kvartetten som var inbjudna att värma upp för Slobobans Undergång och Attentat (som sen ställde in, men ersattes av Troublemakers och City Saints).

Tufft och fräckt. Foto: KAI MARTIN

Kajsa Poidnak, Susanna Brandin, Caroline Kabat och Emma Wättring kan sin indie, vet att tukta Pixies och Sonic Youth till något eget och jädrar i min låda vad häftigt gänget är på scen.

Jo, när jag smög in i logen för att tjingsa på medlemmarna i Slobobans under hjärtliga kramar och skratt, så satt de fyra där tysta, kanske i anspänning för kvällens övning. Rann det in någon fördom där, så forsade den snabbt ut så fort bandet stod på scen.

Lika försynta som de var före och efter spelningen, lika självklara var de fyras gäng när de spelade. Suggestivt, larmigt, intensivt, välarrat och med Kajsa Poidnaks desperata, fräcka röst som pricken över i:et.

Ja, jag vill höra mer och retar mig fortfarande på att jag missade att gå ut till merchen för att köpa bandets platta.

Bra desperation. Foto: KAI MARTIN