Det kom plötsligt. Ett erbjudande för gott för att tacka nej till.

En hastigt uppkommen festival. I Stockholm. I Kungsträdgården. Gratis. Så grattis.

Vi for, vi kom, vi spelade.

På scenen i Kungsträdgården har ju inte bara mängder med artister uppträtt utan också idrottare hyllats (U21-laget för sin seger i fotboll förra året, till exempel).

Det handlar alltså om en aktad plats. Klart att vi vill kliva upp på den med lika delar vördnad och respekt, men också med sedvanligt kaxigt jävlar anamma.

Vi – Kai Martin & Stick! – har alltså kommit med vårt första album sedan 31 år tillbaka. Vi är stolta över vår produkt och [utan titel] (albumets namn) förtjänar att lyssnas på, igen och igen.

Så när vi nu blir uppbjudna till Stockholm för att spela på Punkfesten tillsammans med Panik Sthlm!, Besserbitch, Punkens Allstar, Krösus och the Chrunch, finns det ingen anledningen att tacka nej.

Besserbitch fajt mot regnet. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer till spelplatsen (inte helt lätt att tråckla sig in till scenen med bilarna lastade med utrustning, blev en del förbjudna vägar dit), så spelar Besserbitch (tufft namn) kompetent och tätt, men en aningens profillöst. The Crunch är, precis som vi, hastigt inbokade (ja, alla väl…) och är Sulos projekt, hans som sjunger med Kicki Danielsson med samma varma hjärta som Attentat eller punklegendarerna i sitt band. För han har plockat ihop ett gäng bestående av bland annat medlemmar från Clash (Terry Chimes), Cockney Rejects (Mick Geggus) och Sham 69 (Dave Tregunna). Det är en tajt samling musiker, som inte backar för att vädra gamla alster och vilken bra musik det är i mina öron.

Idel ädel punk adel – the Crunchmedlemmarna Terry Chimes (x-Clash), Dave Tregunna (Sham 69) och Mick Geggus (Cockney Rejects) med Kai Martin & Stick!-trummisen Ronny Rock Svensson. Foto: KAI MARTIN

Ja, punknostalgi, måhända. Men det kommer inte stanna vid det.

Punkens Allstars med medlemmar från Asta Kask, Coca Carola, Fas 3, Farsta, Mimikry, Patrik Arve från Teddybears Sthlm och oj, Hasse Edström från Grisen Skriker, gör samma sak. Hasse Edström har inte sett honom på 35 år, någonting, och det är hastigt, men trevligt och när han sjunger ”1000 punks”, Grisen Skrikers paradnummer, så går det förtjusta ilningar genom kroppen på mig. Fint.

Hasse Edström sjunger Grisen Skrikers ”1000 punks”. Foto: KAI MARTIN

Men vädret är inte på sin soligaste sida. När vi kommer skurar det rejält och under kvällen är det fläckvis regn, som styr publiken från Kungsträdgården. Tyvärr.

Det mörknar. Krösus med Patrik Arve på gitarr går upp och manglar. Modern punk med en rejäl skopa energi som smittar med sångaren Bill Imperial som god källa till strömförsörjning.

Energi med Bill Imperial i Krösus. Foto: KAI MARTIN

Så är det paus och bara någon kvart kvar för oss att gå på. Adrenalinpåslaget har kommit, väntan har varit lång, men…

När vi spelade i Stockholm första gången var det nästa exakt 37 år sedan. I mars 1979 hade jag träffat punkarna Pelle Lidell och Micke Rip i Gallerian, något jag blev påmind av när jag springer på Micke Rip, den aktade och legendariske fotografen som har punken att tacka för sin karriär och som med sitt fanzine RIP ordnade den där spelningen på Musikverket ett halvår senare.

Då ropade publiken ”bönner” (stockholmska för bönder) efter oss, för de tyckte att vi såg ut som från mars. Men vi spelade som vanligt skiten ur publiken och de andra banden på den galan.

 Kai Martin & Stick! Musikverket 1979. Foto: THOMAS WEJDSTEN

Tanken var att göra detsamma nu.

Oförskräckta inledde vi med sex låtar från [utan titel]. En mäktig manifestation av det nya för en häpen, men förtjust publik. Vi fortsatte med låtar från skafferiet, som låter bättre än någonsin och avrundade med ”Man ska vara som ett vilddjur i år” och första singeln ”Jag dansar inte”.

Kungen av kungsan. Foto: IA HAMMAR

Det blev en fin kväll och glädjen att få lyckliggöra sin publik är en god känsla att somna till. Nu var det inte så lätt att tagga ner. Efter inpackning och färd till hotell kom jag in i ett slags andra andning.

Vi fick vara med om ett väl arrangerat evenemang som vi dessutom krönte. Arrangörerna visste hur en festival skulle roddas och gjorde det på absolut bästa sätt.

Och vilka bilder Ia Hammar bjuder på… Tack!