En kvart med David Bowie

Bowie

Bowie2

GT 14 september 2002. 

2002. En evighet sedan. Ett somrigt september och jag ska få en kvart med David Bowie.

Jag är i god tid. Frågorna är förmodligen fler än vad som ryms den där kvarten med en man som jag hyser så stor respekt för att manschetten darrar. Men… jag vill vara klar i skallen, adekvat i mina spörsmål, hitta en lugn och sansad ton under den stund jag har med den artist som satt så djupt avtryck i mitt musiklyssnande.

Vår relation började på Englandsbåten 1973. Ja, jag vet. Sen. Men dj:n spelade ”Life on Mars?” och jag föll, blev kär inte bara i låten utan i en flicka. Det var musik att lyssna till, att fascineras av, av gåtfullhet, stringens, skönhet i komposition och sång, i djärvhet i uttryck och utmaning, ett arrangemang som tjusade.

Det skulle komma mera.

När jag, på grund av skrala resultat i skolan, tvingats gå om ettan på gymnasiet blev jag klasskamrat med Hans. Han hade kommit längre i sitt skivsamlande än jag, var en notorisk läsare av Melody Maker och kanske främst New Musical Expressen. Han kunde allt, var uppdaterad och var min ingång till så mycket, som till mer av Bowie.

När Bowie bytte stil oftare än kalsonger (hade han ens det…?), ja… då visste Hans det och därmed också jag.

Hans startade så småningom sitt band och jag mitt, våra vägar skildes åt en smula, så fick jag odla mitt musikintresse på egen hand. Bowie följde med och upphörde aldrig att fascinera.

När jag startade Kai Martin & Stick! tillsammans med Peter Bryx i april 1978 var Bowie en gemensam favorit. Strax efteråt spelade David Bowie i Scandinavium, det var andra gången jag såg honom – 1976 var den första – och Peter Bryx hängde med gitarristen Adrian Belew, som gästade Bacchus, Göteborgsklubben, efter spelningen.

Att göra musik som Bowie fanns inte på kartan. Vi skapade vår egen geografi i popvärlden. Men att försöka nå brittens olympiska höjder var inte ens något vi reflekterade över.

Vi hade kommit att hitta vår frihet i punkens energi, där hittade vi nyckeln till skapandet.

Men jag kom att sjunga lite av hans covers, bara för att försöka komma nära hans storhet i sången; ”Cat people” gjordes tillsammans med en orkester som skulle underhålla på Göteborgs filmfestival premiärfest på Vågen i början på 90-talet. När vi satte den på repetitionen gick en rysning genom bandet, vi naglade den. Därefter har det blivit ”Moonage daydream”, ”China girl” och ”Boys keep swinging”… inte mycket från en enastående katalog, men ändå.

När David Bowie gick in i sin kommersiella fas på 80-talet och spelade på Ullevi var jag där, strosade fram till scenkanten och strosade därifrån. Elegant, men pastell och Bowie gifte sig aldrig riktigt då, om någonsin, i mina öron och ögon.

Var på en pressvisning av filmen ”Seven” 1995 och kände i introt att ”oj, det här måste vara Bowie” när musiken pulserade och ja, han hade sitt finger med i denna otäcka thriller. Han var inne i en ny fas, fångade tidsandan, eller kanske mer än så, han utmanade den.

Ibland framgångsrikt, ibland desperat, men aldrig ointressant. Och han ville vara konstant nyfiken. Var så in till döden, så märkligt mäktigt med sista videon ”Lazarus”, sängbunden, inledningsvis, för att försvinna in i garderoben.

Det har tagit, David Bowie bortgång. Javisst, kunde man läsa av och känna. Comebacken med ”The next day” 2013″, med makalösa ”Where are we now?” grep och blev mitt soundtrack det året. På ett hotellrum i Paris, under hustrun och min bröllopsresa, var det signaturen, i Berlin och London likaså. Vi såg utställningen ”David Bowie is” på Victoria & Albert museum och blev inte mindre fascinerade, inte mindre förtjusta; så komplex, så vetgirig, så fylld av lust att upptäcka och utforska, vrida, vända, bända, trixa och mixa. Allt gjort under popens rubrik.

Så var det också med hans sista album. Ja, med jazzsättning och -arrangemang. Men med popens frihet och möjligheter. Fantastiskt.

Jag går in i hörnrummet på hotell Elit Plaza på Västra Hamngatan i Göteborg den där septemberdagen 2002. Han sitter ner, men reser sig upp, hälsar artigt och jag försöker famna nu- och dåtid i samma andetag. ”Heathen” har precis kommit, han ska signera på Bengans senare på dagen, och det finns en jubileumsutgåva av ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars”. Men han duckar för tillbakablickarna med en ursäkt om att han helt enkelt inte minns; vänligt, inte avmätt, men med ett försök om ”nästa fråga, tack”. Jag är inte ihärdig.

Det blev en kvart med David Bowie i ett hotellrum i Göteborg. Jag har hälsat på mannen som skrivit så mycket musik, som vågat utmana så mycket… Han lovade att komma tillbaka. Det blev aldrig så. Kanske för att han alltid är här… på sitt sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s