En revolution i mitt huvud – och vägen dit

Vårterminen 1967 ledde mot sitt slut. Magister Gerefalk harklade sig och fick klassens uppmärksamhet. Han förklarade med allvarston att vi, världen, kanske var på väg på ett tredje världskrig. Han syftade på Sexdagarskriget, Israels hastiga försvar av sina intressen gentemot arabvärlden, som inleddes 5 juni och avslutades den 10 juni.

Fördel Israel. Fördel världen, kanske. För något tredje världskrig blev det aldrig. Åtminstone inte den sommaren, som istället kom att kallas ”summer of love”.

Det blev ett sommarlov och vi, familjen, hade planer. Jag vet inte riktigt hur mamma och pappa hade skissat dem, men de var omfattande och är en resa som jag fortfarande minns starkt, trots en strid ström av händelser på vägen.

Vi bordade Saga, Svenska Lloyds fartyg, som skulle tog oss till Hull, England. Med morfars vita amazon skulle vi fara runt, upptäcka en värld som jag aldrig sett, om ens hört talas om.

Fartyget var stort, det var sol och på däck spelades det shuffleboard. Väl i England rullade vår Amazon i den vänstertrafik som fortfarande var oss bekant; det skulle bli ändring på det den hösten. York passerades och förmodligen större städer på vägen när vi kom till Wales för vår första stopp. Ett bed and breakfast i ett vitrappat hus, som låg bredvid en liten flod där man kunde fiska. Vardagsrummet var typiskt brittisk, heltäckningsmatta, en brasa som värmde den försiktigt kyliga junikvällen och fram elden en basset, snäll, trygg och förtjusande för en tioårig grabb.

Vi for vidare dagen därpå. På snirkliga vägar nådde vi Harlech på Wales nordvästkust, en liten ort vackert belägen med en underbar vy över Irländska sjön, ett slott och en golfbana, som vi oaktsamt passerade på vår väg mot stranden, som bitvis gav en oändlig väg mot vattnet beroende på om det var ebb eller flod.

Vi bodde återigen på ett bed and breakfast, som förestods av mr och mrs Jones, ett trevligt par med ett fint litet cottage. Pappa och mr Jones fann varandra snabbt tack vare det gemensamma intresset för blommor och trädgård.

Vi hade vårt boende som utgångspunkt för dagsresor, for upp till Snowdon, badade i källor, åkte Welsh Highland Railway…

Varje dag var ett äventyr utan slut.

Så kom vi, förstås till London på vår resa, där vi hade förmånen att övernatta hos goda vänner i Chorleywood några mil nordväst om staden. Bilen fick stå. Istället tog vi tåget in till centrala London och pappa hade bestämt att vi skulle gå för att upptäcka staden och se oss omkring. Något som mamma inte var så förtjust i, men ändå gjorde, vilket i sin tur resulterade i det enda, som jag minns det, uppträdet under resan väl tillbaka till bilen vid stationen vid Chorleywood.

Den första juni hade Beatles kommit med ”Sgt Pepper’s Heart Club Band”. Som Beatlesfrälst visste jag om det, ja, hela familjen hade koll. Singeln ”Strawberry fields forever”/”Penny Lane” hade snurrat flitigt på min systers Duxgrammofon under våren, bandet fantastiska värld öppnade alla sinnen av möjligheter och fantasier. Men märkligt nog tog vi aldrig vägen över Liverpool när vi ändå var i de krokarna på vår resa…

Nå. I Kensington i någon skivbutik inhandlades den fantasieggande skivan, som vi inte skulle komma att lyssna på förrän vi kom hem. Men omslaget öppnade alla portar och jag ville genast ha en liknande uniform som beatlarna.

Sgp1

Swinging London med familjen, här på Oxford Street. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Mamma var inte helt avog, men när vi kom till Carnaby Street var det gamla uniformer från 1800-talet, som fick ett definitivt nej från min mor. Istället fick jag ett par runda solglasögon, liknande John Lennons glasögon. Stor sak.

Sgp2

Piccadilly Circus med mor och far samt nyinköpta solglasögon. Foto: AGNETA EBBESSON

Jag var en ung man, ett barn, men med en fantasi som sträckte sig långt. Musik var något som ytterligare kittlade och berikade. På resan, åtminstone inne i London, hade jag en mörkblå manchesterkostym samt en vit polo. Trendriktigt.

Men när äldste sonen till familjen som vi bodde hos kom hem med sin skoluniform… ja, då var det en sådan jag ville ha. Det visade sig att han hade en avlagd som jag kunde ärva och trots att det skiljer ett och ett halvt år mellan oss till min fördel, så passade jag i den. grå skjorta, grå byxor, gröna knästrumpor, en grön keps samt en grönlila halsduk. Ja var mycket stolt och övertygad om att till hösten skulle jag gå på internat i England. Det blev lyckligtvis inte så…

Vår resa gick vidare. Vi bodde på en bondgård där fåren väcktes oss med sitt bräkande när de skulle ut på ängarna på morgonen. Färjan mellan Dover–Calais tog oss till kontinenten för vidare färd till Brügge, där vi stannade över natten på ett hotell i ett gammalt hus med utsikt mot en kanal.

IMG_1994

Från familjealbumet, Bryssel… Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Dagen efter Bryssel med en dag för sevärdheter under gassande sol: Atomium, Grand place, Manneken Pis…

Så Nederländerna: den Haag, Madurodam, ministaden där jag blev en jätte, Amsterdam, där jag blev förälskad i en asiatiska servitrisen som serverade de kryddiga köttbullarna, Groningen för en natt och genom Västtyskland med en allt mer sinande bensintank, där vi med nöd och näppe kom över den danska gränsen där även den sinande plånboken pappa hade kunde fyllas på. Upp till Frederikshav och Sessanlinjens båt Margaretha som tog oss hem.

IMG_1996

Stor liten man i Madurodam. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Äntligen framme, trots den fantastiska resan och ut på landet på Onsala. Nu var det dags för ”Sgt Pepper’s Heart Club Band”, som inte lämnade skivtallriken den sommaren, om någonsin.

Det var en revolution. Ja, förstås för en ung kille som senare på hösten skulle fylla 11 år och börja spela hockey den vintern. Men för så många fler ändå…

Sgp3

50 årsfirande av rang.

Så när albumet nu fyller 50 år är det svårt för mig att låta bli att köpa värstingen med fyra cd, dvd:er och en rejäl bok om skivan.

Remixen som producenten George Martins son Giles omsorgsfullt gjort är fantastisk. Varje instrument får en klarhet och en tydlighet som den komprimerade monomixen som ljöd från Duxgrammofonen knappast bjöd. Men samtidigt, det var ju så jag hörde det då jag hörde det.

Och med antologierna som kom i mitten på 90-talet fick vi ju blicka in och höra hur Beatles skapelser gick till, så egentligen är allt mermaterial överflödigt.

Det blir heller ingen kittlande tidsresa. Till det har jag hört albumet alltför ofta. Men jag upphör inte att förvånas och förtjusas över beatlarnas kreativitet, deras längtan efter att expandera musiken, komma vidare, öppna nya dörrar och på så vis också öppna vi lyssnares möjligheter. Det är en fascination jag vårdar och som jag är övertygad om är svår att förstå om man inte var där och då.

Jag är fortfarande förtjust i hur albumet är komponerat. Hur låt följer låt, hur produktionen håller hand med arrangemangen, hur melodierna är tuffa och ömsinta, utmanande och nostalgiska, spännande, djärva och hemliga.

Det går liksom inte ur.

Världens bästa album…? Ointressant. Musik ska vara levande. Nya utmaningar ska till, nya prövningar ska tas för att konst inte ska stagnera. För mig är ”Sgt Pepper…” betydelsefull, men det är förvisso Beatles karriär i stort. Men det stannar ju inte där. Musiken är ju rikare än så och bjuder på så oändligt mycket möjligheter än så. Men 1967 var det en revolution, som inte bara skedde i mitt huvud.

Och med minnet av albumet slås minnesluckorna upp på full gavel mot den resan som vi gjorde då: min mor, min far, min syster och jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s