Det stod snart klart att den där kvinnan var någon alldeles speciell.

Med henne var det inte bara lätt att umgås eller prata högt och lågt med. Hon var också snart min närhet, min glöd, min tystnad och det bästa ressällskap jag någonsin haft.

Vi upptäckte det nog båda två, då vi lämnade ett regnigt Göteborg midsommarafton 2007 och åkte över Öresundsbron mot ett solglittrande, förföriskt Köpenhamn, min blivande hustrus hemstad, för en weekend på hotell, 23 våningen på de högresta Scandic vid St Jørgen Sø.

Det har blivit så otroligt många resor efter det och känslan har aldrig avtagit, snarare vuxit sig starkare.

Vi överraskar varandra, hittar samtal, stämmer av, värderar vår relation, summerar, rör vid varandra, hör varandra…

Inför min 60-årsdag den 15 oktober hade jag fått klara direktiv; några helger var helt enkelt heliga. Den första av dessa heliga helger kom redan veckan efter det stora kalaset.

Jag blev där och då lurad, men på det mest underbara vis, av min hustru och om grabbresan med mina söner har jag skrivit om här.

Nu var det dags för nästa, den kortaste av kryssen. Bara fredag morgon till sent söndag kväll. Ingen information om vart, men vissa indikationer då tips om vad som var lämpligt att packa med dök upp. Och snart ändrades avfärdstiden från nio till åtta och jag insåg nog vart det skulle barka hän.

Jo, det blev så. Mot Stena Lines Danmarksterminal och in på färjan för färd mot Frederikshavn. Vi lämnar Göteborgs hamninlopp i dis och grådask himmel med en temperatur darrande kring nollstrecket, ja kanske till och med under.

Farväl. Foto: KAI MARTIN

Göteborgs skärgård reser sig ödmjukt vid färden ut, efter att vi lämnat Majornas skyline, Älvsborgsbrons väldiga spann, Röda sten, Nya varvets anrika historia, Kärringberget och Långedrags nobless.

Några båtar skär vattenytan, som inte besväras av den milda östan, som ger en lätt skjuts mot målet på andra sidan Kattegatt.

Z har lovat toppenväder och väl efter att vi siktat Læsø är det verkligen så och vädret kommer hålla i sig hela helgen.

Jag får order att ta mot Ålborg och kör på den vackert böljande motorvägen söderut. Vi stävar vidare mot stadens centrum, finner en parkering och när vi väl är ute på den jylländska stads gator är det lunchtid.

Z är sugen på smørrebrød och vi får råd om vart vi ska gå.

Det bli parallellgatan till Jomfru Anns Gade, korggatan nummer ett i Ålborg, och Landmad, en franchisekedja med konceptet av både restaurang och matvaruhandel. Bortser man från att det var lite för mycket tapas på hjärnan istället för gedigen danskt språkbruk för plockmat, så var maten utmärkt. Vi tog en tallrik Bondens tapas, beskriven som ”Køkkenet sammensætter hver måned en platte med ‘lidt af det hele’ efter årstidens udvalg og kokkens fantasi. Bestående af minimum 5 små serveringer af kød, sk, grønt, ost, sødt og meget mere. Platten serveres altid med brød,smør og hjemmelavet pesto.”

Det var utmärkt och till det husets eget øl, som gick att få i olika styrkor och smaker, men där vi höll oss till den minst alkoholstinna.

Z hade planer om att vi skulle tillbringa dagen i den danske byen och hon fråga servitrisen om råd var det kunde finnas secondhandförrättningar. Vi båda vår bordsgrannar uppstod intresse och då vi fick listan av servitrisen blev vi genast guidade hur vi skulle gå.

En Ålborg i solljus! Foto: KAI MARTIN

Efter mat och betalningen av densamma knallade vi ut i den friska Ålborgsdagen, som sken och visade sig från sin bästa sida, även om kylan bet lite i kinden.

Vi klev ut från Vesterå, vek av runt hörnet på Bispensgade, korsade trafikerade Vesterbro och några kliv norrut för att konstatera att den första butiken precis låste sin dörr för dagen. Upprörande tidigt, tyckte vi, framför allt en fredag eftermiddag när klockan knappt knackat på tre. Vi fortsatte till nästa station, men där hade låset vridits om än tidigare. Vi knallade vidare mot nästa anhalt, en lumphandel vid stationen Kastetvej, strök vidare förbi stationen mot en Röda korsbutik som hade den goda smaken att ha öppet till fem, åtminstone! Men vi nöp i lite kläder utan att falla till föga.

Så tillbaka, mot gågatorna i centrum, upp mot Nytorv där varuhuset, det jubileumsfirande, Salling lockade, men fick vänta. Z frågade en jysk pige om vintagebutiker, fick råd och vi spatserade uppför Boulevarden, kikade in i en källare som hyste en möbelbutik med fräsch inoljade vintagemöbler av danskt snitt, ett trafikljus stod och lyste i det inre rummet; Z frågade om pris och samtal utspann sig utan vidare mer avsikt än visat intresse.

I en annan affär finns både prylar och kläder. Inget som vi fastnar för, mer än något slags fönsterdekoration av veckade tidningar, lite åt lampskärmshållet, som Z köper för en billig penning. Tvärs över ligger en andrahandsbutik med kristna förtecken. Jag provar en Bosskostym, som sitter fint men är lite för gubbig och inte inom min behovssfär.

Vi fortsätter upp till John F Kennedys Plads för ytterligare en butik på vår lista, men… stängd tidigt. Tillbaka nedför Boulevarden och in på Danmarksgade för en förmodad genväg ned till Salling, men väl en bit in där finns en butik med secondhand, fortfarande öppen trots att klockan smeker fem.

Jag hittar en blåblommig All Saintsskjorta, 55 kronor, men nedsatt till hälften. Men det är allt. Jag tar den och undrar om det finns mer herrkläder. Oh, ja, säger den äldre damen bakom kassan. Vi har ett helt rum.

Jag nyper och känner i lite kläder, lojt, blasé och ointresserad. Kommer vidare till kostymerna och känner på kvaliteten på en, viker upp så att jag ser fodret och etiketten; en Paul Smith, minsann. 125 kronor! Jag letar i innerfickan efter storleken, tror att den kan passa och blir så där sällsamt upphetsad som jag sällan blir. Provar den och, ja, den sitter som en smäck, bortsett från längden på byxbenen som får bli ett uppdrag för min älskade.

Z tycker att jag ska kolla in skyltdockans i fönstret vars slips inte är så dum. En Atlas Design, röd, smal, god kvalitet. Det blir även den för någon tia och uppdraget att knyta en ny slips att sätta runt dockans hals.

Fynd för välgörenhet. Foto: KAI MARTIN

Z har fått informationen att överskottet i butiken går till en organisation som har ett hem för att ta hand om kvinnor som blivit hitlurade till Ålborg av onda män med elaka avsikter; jag kunde betalat mer för kostymen, men priset var satt.

Vi försöker hitta den där genvägen till Salling, men gick tillbaka ut på Boulevarden och nedför, tog bakvägen till det stora varuhuset, hittade en textilbutik där Z köpte mönster till herrkostymer.

Salling var flitigt frekventerat denna fredags eftermiddag, inte bara för alla extrapriser som satts i samband med jubileet.

Vi irrar runt lite, åker upp några våningar och jag hittar snusnäsdukar av god kvalitet, som är kraftigt nedsatta; jag köper tre stycken, Z får en tunn ylletröja för att hålla sig varm i.

Så bestämmer vi att vi ska köpa med plockmat, för planen på middag på hotellet fredag afton är skrinlagt. Vi går till matavdelningen, som är både spatiös och rik på varor. Vi köper ostar, oliver, vin och bröd… med kassarna fyllda beger vi oss mot bilen och väl ut ur garaget får jag körorder mot Hirtshals!

Jag svänger över Vesterbro, som spänner över där Limfjorden är som smalast. Men skyltning är inte danskarnas starka sida och det tar en stund och några felkörningar innan vi kommer upp på E39 norröver.

Väl där går resan lätt, men återigen… skyltningen är inte danskarna styrka och vi irrar iväg ut på landet istället för ut mot kusten, når ändå hotellet (detta) i tid och får ett rum som gnagts av tidens tand, där samtliga kontakter är utdragna och utsikten är mot parkeringen; nå vi får väl leva med fördragna persienner och draperier.

Z försöker förvisso flytta, men rum med utsikt är endast för de med lägenhet; det har inte vi.

Roomservice. Foto: KAI MARTIN

Vi bonar in oss, ställer länstolarna mot teven, dukar upp med det porslin som Z hämtat i restaurangen och snart har vi en måltid och Danmark–Kazakstanmatchen framför oss (Sverigematchen får vi inte in…).

Vi har det gott, vi njuter av maten, vinet och kvällen innan tröttheten slår ut mig.

Morgonen går långsamt upp. Solen är uppe innan vi och då är vi ändå i november. Mot frukost i en tom matsal, men med en fantastisk utsikt över västerhavet, den kalla Nordsjön, färjorna som kommer in i Hirtshals, fiskebåtarna med stim av fiskmåsar kring, vågorna som envetet slår in mot strand, sanddynorna, småfåglarna i klitternas buskage och banne mig om jag inte såg en fasanhona smita in bakom en vindpinad buske.

Klädd för höstvinter. Foto: KAI MARTIN

Vi äter en stilla frukost, en rejält tilltagen morgonmadsplade, dricker några koppar kaffe, bryter upp, går för att borsta tänderna och klä oss för en promenad in mot Hirtshals på stranden.

En lång strand med en, förlåt, två skönheter. Foto: KAI MARTIN

Det är vackert, men också historieväckande. Blott 70 år bort ligger andra världskriget, ockupationen, taggtrådar, minor och bunkrar. Några hundra meter från hotellet ligger mycket riktigt Bunkermuséet, men som inte har öppet. Vi går istället upp i fyrtornet, som reser sig väldig och stolt. En trappa som smalnar av och som leder oss ut på den platå som ger oss utsikt i 360 grader. Magnifikt.

Vi tar oss nedför trapporna, fortsätter in mot Hirtshals, en liten by men med en betydande hamnaktivitet. Redan under morgonen såg vi två färjor komma och ett lämna, förutom fiskarnas aktivitet i hamn och till sjöss.

Landmärke. Foto: KAI MARTIN

Men det märks att det är off season. Vi är få turister som rör oss på gatorna, restaurangerna har låg besöksfrekvens, butikerna går på sparlåga. Men vi nosar reda på några secondhandbutiker och hittar en fräsch Röda korsbutik; jag finner en snygg, vit Stenströmskjorta för 55 kronor, en Vannucciväst, 45 kronor, som blir en bra kombination. Z gör sina fynd och håller upp ett par röda lackkängor, Hucksters som personalen kastar på mig eftersom det är stängningsdags.

Ekiperad. Foto: KAI MARTIN

Vi går på folktomma gator mot Nordsøen Oceanarium för att se det magnifika akvariet och få oss något till livs. Restauranger bjuder på fiskfrikadeller som smälter i munnen och efter lite mackelemang får vi också øl att skölja ned remouladen med.

Oceanariumet för oss inte besvikna, fascinerade stannar vi där i timmar, går i environgerna, tjusas av den väldiga klumpfisken och havets rikedom.

Fascinerande… Foto: KAI MARTIN

Så fortsätter vi mot hotellet. Vi svider om till badkläder, för det finns bassäng, bubbelpool och andra faciliteter som vi vill utnyttja.

Vi är nu inte ensamma om detta. Några barnfamiljer ockuperar det mesta, men några simtag blir det och efter lång väntan även en stund i bubbelpoolen. Så dusch och tvagning, lite avkoppling innan middagen och omsvidning till densamma. Jag passar på att ta min nya skjorta och väst till mina tajta Oscar Jacobsonbyxor.

Maten i restaurangen tar andan ur oss. Vinerna till likaså. Z har beställt in en trerätters, eller… det är det som ingår i hotellpaket hon hittat.

Mat för ögat, mat för magen, vin för sinnena. Foto: KAI MARTIN

Det är tillagat av en kock som gillar att laga mat och få fart på smaklökarna, till detta serverat av personal som bäddar in sina gäster i trivsel. En sketen lördag i november och det är nära på fullt och vi njuter i fylla drag.

Så söndagens avfärd efter en repris på lördagens frukost. Vi styr mot Skagen, solen är med oss, den bitande kylan likaså.

Väl framme tar vi sikte på ett bageri, köper bröd, danskt rågbröd, innan vi tar oss till Skagens konstmuseum för att äntligen få ta del av det muséet bjuder (senast vi var där var det stängt för renovering).

Skön konst. Foto: KAI MARTIN

Det är imponerande. Inte bara för sin samling, men för det betydande arbeten som konstnärer, skådespelare och författare gjorde under gemensam påverkan mellan 1870 och 1910… Det är stor konst som lockar mitt öga.

Vi handlar lite julakvavit innan hemfärden, några juløl också, faktiskt, innan vi styr söderut. I höjd med Jerup tar vi av nedmota stranden för ett sista syn av vattnet innan kvällen sluter. Vi jagar solen, som är mäktigt stor, men den gäckar oss med skog och ett snabbt dalande som hinder.

Vi har god tid i Frederikshavn innan färjan stävar ut. Vi irrar runt. Hittar Tordenskjøldsgade, där Z har haft släkt, letar efter en restaurang. Morsk öppnar Z dörren till en bodega, men stänger den snabbt efter rökväggen som mötte henne. Vi går Søndergade/Danmarksgade upp och ned, men hittar ingen restaurang. Det blir kinesen Bai Sheng, en väldig lokal, folktom när vi kommer strax innan fem. De bjuder buffé och vi låter oss väl smaka och så småningom öppnas dörren alltmer frekvent för att då vi lämnar stället efter två timmar vara snudd på fullt.

God kinesmat, rekommenderas!

Så färjan hem över den kalla Kattegatt. En ny färd av kvalitet med Z är över.

Hemfärd över ett mörkt Kattegatt. Foto: KAI MARTIN

När julen har lagt sig för mellandagarna. När julpaket är uppackade, snören och papper sorterade, maten uppäten till bara rester återstår. familjer har samlats och umgåtts (i bästa fall) och livet liksom hämtar andan inför nyårsfestligheterna.

Då, då hemmets tömts på umgänge, när gästerna har packat och rest, ja, då är det dags för att resa.

Z har ett åtagande i staden där hon är uppvuxen. Det är blott några timmar söderut dit, men samtidigt blir det alltid en resa från en kultur till en annan, om än att differensen inte är så stor.

Höstens stora äventyr har varit att tömma det förråd som hennes far hyrt efter sin flytt från villan för drygt tre år sedan. Nogsamt har låda efter låda checkats, möbler och mattor granskats, saker slängts som borde ha slängts, annat sparat – ja det mesta, faktiskt – för någon annan att bruka.

Det har varit en grannlaga uppgift som tagit sin tid, krävt sina resor och sitt tålamod. Men det har gjorts och tack vare ett företag som kombinerar hantering av dödsbon med auktioner (nej, det är inget dödsbo, men förfarande av innehållet i förrådet har varit detsamma) har rummet med alla ting tömts.

Det engelska skåpet

Hösten har gått åt till att kolla när saker sålt och det har tagit sin tid.

Men nu var allt klart, några av prylarna förblev osålda, några hade Z dragit tillbaka från auktionen för att ge till sin far; dit hörde ett engelskt skåp, en rejäl pjäs.

Normalt sett är Z:s äldsta systers hem vår boplats när vi reser för familjeangelägenheter där. Men nu var hemmet fullt av andra släktingar med vänner, så vi hade bokat in oss på ett hotell nära faderns äldreboende, men heller inte långt från systern.

När vi passerar Sundet är klockan så väl slagen att vi hinner åka till auktionsverket för att kolla sakernas tillstånd. Vi lotsar oss rätt med karta och lokal kännedom. Kliver in i en stor lagerlokal och försöker orientera det som vi söker.

Skåpet borde ha varit lättast, men det står inte att finna.

Z vidtalar någon ur personalen, som går omkring och röker på en cigarill samtidigt som han spatserar runt med min hustru. En annan man ur personalstyrkan försöker lite tafatt hjälpa till, men det slutar med att Z ringer den kontaktperson hon haft och upplysningarna hon får är inte roliga.

Hon har varit noga med att skåpet inte skulle sälja under en viss summa och när auktionen väl var förblev skåpet osålt, då det aldrig kom upp i avtalat pris. Nu visar det sig att det trots allt har blivit sålt, men efter auktionen och förvisso till det lägsta budet som Z önskat, dock utan hennes vetskap.

Surt. Vi plockar ihop kvarlåtenskapen, packar in i bilen, åker till hennes far för ett kort besök innan hotellet väntar.

Det kungliga hotellet

Vi prickar rätt nästan omedelbart. Jag har sedan tidigare kollat på kartan var det ligger och gillar att åka på känslan av att ha memorerat målet, nu prickar jag rätt och efter en usväng står vi parkerade utanför platsen där vi ska bo.

Z hinner inte kliva ur bilen förrän hon ser in i ett rum i hotellet och snabbt konstaterar att det är prins Joachim, årsgammal med min hustru och dessutom gymnasiekamrat med honom och hans äldre bror, kronprins Frederik.

Jag ser profilen, den karaktäristiskt kungliga, och förvånas över att han sitter så öppet, även om det senare visar sig vara i en lokal dit ingen utomstående får komma in.

När jag senare parkerar bilen kommer prinsen ut i dunklet med en av sina söner. Prinsen röker, tittar på min bil, tittar på bil, men ingenting blir sagt.

Jag har, typiskt nog för tillfället, verkligen inte klätt mig som jag brukar. Är orakad och inte representabel och skrockar för mig själv åt detta, för detta är min premiär i kungligt sällskap och då hade det ju passat att vara dressad därefter.

Vi leker senare med tanken, hustrun och jag, att hon skulle gått fram och tilltalat honom, sagt ”åh, vad roligt, vi som gick på gymnasiet tillsammans… vad gör du nu för tiden? Har du barn? Vad jobbar du med? Var bor du?”

Vintagebutik med blommor och glam. Foto: KAI MARTIN

Det blev aldrig så. Vi checkar in, får ett lite, men ombonat rum och bestämmer oss genast för att frekventera matsalen. Beställer en trerätters och äter god mat med ett gott vin, dricker kaffe och tar sedan en promenad på byns huvudgata där vinden bistert drar in och ruskar om julbelysningen som hänger som glittrande portaler.

En äldre biograf lockar med sitt utbud, men vi stämmer inte med tiderna för de filmer som visas. Men dit vill jag gå, en biograf som ser ut som biografer gjorde förr, en rejäl disk, en riktig foajé… charmig, helt enkel.

En kombinerad blomsterhandel och vintagebutik bockas av för senare besök.

Vi går tillbaka till hotellet, tittar på film på teve och somnar sent för att vakna halvtidigt…

Prinsen är borta

Av gårdagens rojalistiska yran märks inget. Prinsen var förmodligen på plats inkognito och vi råkade bara komma så där på pricken som man emellanåt har möjlighet att göra.

Vi är klädda, äter frukost som kunde ha varit mer generös som den plägar vara i det land där vi nu är. Men det är självklart gott nog.

Efter tandborstning beger vi oss till Z:s far för vi ska packa upp lådor från flytten till äldreboendet tidigare under hösten, köpa till några hyllor nu då skåpet och flytten av det gick om intet.

Vi handlar på det intilliggande svenska möbelvaruhuset, kommer tillbaka, konstaterar att gavlarna är för långa för att få plats på den plats som de är tänkta att stå.

Jag åker tillbaka, köper rätt, samtidigt som Z monterar ihop de hyllor som ska stå på ett annat ställe.

Vi får allt på plats, packar upp, diskar glas som borde diskats för länge sedan, sorterar, plockar, dammar och fixar. Efter några timmar är allt på plats och vi tar, efter lite sociala åtaganden, farväl av Z:s far, far till en närliggande stad för att äta lite mat.

Köpkraften drar

Men innan dess butiker. Vi kan liksom inte låta bli.

Där finns en som säljer secondhandkläder av kvalitet. Vi har varit där tidigare och Z fann plagg som tjusade; jag var inte sämre och shoppade en Armanikostym, som märkligt satt som hand i handske. Allt till en löjligt lågt pris.

Nu var vi där igen och det tog sin tid. Jag hittade en ny kostym och eftersom jag fullständigt fallit till föga gällande mitt köpstopp (får bli 2016) kom jag ut med ytterligare en Armanikostym och eftersom det var rea var priset även nu löjligt billigt (jag ska återkomma med en berättelse om dessa kostymer och deras bakgrund).

Vi lägger undan lite plagg, går till en Röda korsetbutik längre upp på gatan, Z fyndar något och jag hittar en Samsonitekostymväska och vi vandrar vidare till varuhuset Magasin, som rear ut vilt.

Men det blir inget nytt, förutom några små askar som Z köper till sina smycken att förvara i.

Tillbaka till secondhandbutiken, Z adderar en orange kjol med blommor till det vi redan tingat, vi betalar, går till bilen och packar in, parkerar om och promenerar tillbaka till varuhuset, där en restaurang lockar med god mat.

Våra pengar har runnit mellan våra fingrar och jag är sen med min Armanikostym; prinsen är ju redan borta.

Släktbesök

Så far vi till Z:s syster, kommer precis när hon kommer hem med sina gäster och stannar för vika och umgänge i några timmar.

Men då tröttheten slår till trumfar jag igenom hemgång och så småningom landar vi i vår säng och jag somnar snabbt.

Morgonen är utcheckning och hemfärd med en del omvägar. Jag packar medan hustrun fortfarande sover, gör mig i ordning, läser lite och klär mig i min nya kostym som sitter som en smekning.

Så småningom vaknar min kära och vi äter vår frukost, ordnar det sista, betalar och far i väg för att ordna med det pass som aldrig blivit ordnat med.

Även nu har jag tagit ut kompassriktningen och hittar rätt.

Det är något speciellt att lägga pussel av min hustrus barndoms kvarter. Höra hennes berättelser samtidigt som jag kör genom dem, lär mig adresserna och försöker memorera vägarna jag kör.

Hennes förflutna blir mer solidt for varje gång vi kommer hit; geografi, historia… allt faller på plats.

Vi tar en tur med hennes pappa, besöker varuhuset, tar en fika, ordnar lite grand och tar sedan farväl för en resa västerut till Z:s lillasyster.

På vägen stannar vi till i en secondhandbutik, Z hittar en jugendspegel som inhandlas och packas in i den redan rätt så fullpackade bilen. Vi far vidare och framme i staden där systern bor tar vi svängen förbi en annan secondhandbutik där jag drar fram en Bosskostym med ett spännande mönster, som jag köper för en spottstyver.

Ja, jag vet, jag är en man som har gett upp utan motstånd. Kommer jag bli starkare 2016…?

Vi kommer fram till familjen och dess två bestar till hundar, snälla i och för sig. Fikar, äter lite hembakade frallor, snackar och tar sedan adjö, handlar lite grand på vägen innan vi far hem timmarna det tar till dit där vi bor. Kommer sent, somnar sent… det är bara en dag kvar på året.

Korpen sover. Foto: KAI MARTIN