Mode | kaimartinblog

En kvart med David Bowie

Posted on januari 12, 2016 av Kai Martin

Bowie

Bowie2

GT 14 september 2002.

2002. En evighet sedan. Ett somrigt september och jag ska få en kvart med David Bowie.

Jag är i god tid. Frågorna är förmodligen fler än vad som ryms den där kvarten med en man som jag hyser så stor respekt för att manschetten darrar. Men… jag vill vara klar i skallen, adekvat i mina spörsmål, hitta en lugn och sansad ton under den stund jag har med den artist som satt så djupt avtryck i mitt musiklyssnande.

Vår relation började på Englandsbåten 1973. Ja, jag vet. Sen. Men dj:n spelade ”Life on Mars?” och jag föll, blev kär inte bara i låten utan i en flicka. Det var musik att lyssna till, att fascineras av, av gåtfullhet, stringens, skönhet i komposition och sång, i djärvhet i uttryck och utmaning, ett arrangemang som tjusade.

Det skulle komma mera.

När jag, på grund av skrala resultat i skolan, tvingats gå om ettan på gymnasiet blev jag klasskamrat med Hans. Han hade kommit längre i sitt skivsamlande än jag, var en notorisk läsare av Melody Maker och kanske främst New Musical Expressen. Han kunde allt, var uppdaterad och var min ingång till så mycket, som till mer av Bowie.

När Bowie bytte stil oftare än kalsonger (hade han ens det…?), ja… då visste Hans det och därmed också jag.

Hans startade så småningom sitt band och jag mitt, våra vägar skildes åt en smula, så fick jag odla mitt musikintresse på egen hand. Bowie följde med och upphörde aldrig att fascinera.

När jag startade Kai Martin & Stick! tillsammans med Peter Bryx i april 1978 var Bowie en gemensam favorit. Strax efteråt spelade David Bowie i Scandinavium, det var andra gången jag såg honom – 1976 var den första – och Peter Bryx hängde med gitarristen Adrian Belew, som gästade Bacchus, Göteborgsklubben, efter spelningen.

Att göra musik som Bowie fanns inte på kartan. Vi skapade vår egen geografi i popvärlden. Men att försöka nå brittens olympiska höjder var inte ens något vi reflekterade över.

Vi hade kommit att hitta vår frihet i punkens energi, där hittade vi nyckeln till skapandet.

Men jag kom att sjunga lite av hans covers, bara för att försöka komma nära hans storhet i sången; ”Cat people” gjordes tillsammans med en orkester som skulle underhålla på Göteborgs filmfestival premiärfest på Vågen i början på 90-talet. När vi satte den på repetitionen gick en rysning genom bandet, vi naglade den. Därefter har det blivit ”Moonage daydream”, ”China girl” och ”Boys keep swinging”… inte mycket från en enastående katalog, men ändå.

När David Bowie gick in i sin kommersiella fas på 80-talet och spelade på Ullevi var jag där, strosade fram till scenkanten och strosade därifrån. Elegant, men pastell och Bowie gifte sig aldrig riktigt då, om någonsin, i mina öron och ögon.

Var på en pressvisning av filmen ”Seven” 1995 och kände i introt att ”oj, det här måste vara Bowie” när musiken pulserade och ja, han hade sitt finger med i denna otäcka thriller. Han var inne i en ny fas, fångade tidsandan, eller kanske mer än så, han utmanade den.

Ibland framgångsrikt, ibland desperat, men aldrig ointressant. Och han ville vara konstant nyfiken. Var så in till döden, så märkligt mäktigt med sista videon ”Lazarus”, sängbunden, inledningsvis, för att försvinna in i garderoben.

Det har tagit, David Bowie bortgång. Javisst, kunde man läsa av och känna. Comebacken med ”The next day” 2013″, med makalösa ”Where are we now?” grep och blev mitt soundtrack det året. På ett hotellrum i Paris, under hustrun och min bröllopsresa, var det signaturen, i Berlin och London likaså. Vi såg utställningen ”David Bowie is” på Victoria & Albert museum och blev inte mindre fascinerade, inte mindre förtjusta; så komplex, så vetgirig, så fylld av lust att upptäcka och utforska, vrida, vända, bända, trixa och mixa. Allt gjort under popens rubrik.

Så var det också med hans sista album. Ja, med jazzsättning och -arrangemang. Men med popens frihet och möjligheter. Fantastiskt.

Jag går in i hörnrummet på hotell Elit Plaza på Västra Hamngatan i Göteborg den där septemberdagen 2002. Han sitter ner, men reser sig upp, hälsar artigt och jag försöker famna nu- och dåtid i samma andetag. ”Heathen” har precis kommit, han ska signera på Bengans senare på dagen, och det finns en jubileumsutgåva av ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars”. Men han duckar för tillbakablickarna med en ursäkt om att han helt enkelt inte minns; vänligt, inte avmätt, men med ett försök om ”nästa fråga, tack”. Jag är inte ihärdig.

Det blev en kvart med David Bowie i ett hotellrum i Göteborg. Jag har hälsat på mannen som skrivit så mycket musik, som vågat utmana så mycket… Han lovade att komma tillbaka. Det blev aldrig så. Kanske för att han alltid är här… på sitt sätt.

2015 – upp och ner

Posted on januari 2, 2016 av Kai Martin

Hur gick det då med allt…?

Ett år som jag klev in med föresatsen att verkligen skärpa mig, då december 2014 var ett stort jävla mörker, som jag bara tröttnade på.

Jo, jag lyckades växla dunkelt och deprimerande mot ljust och förhoppningsfullt.

2015 blev ett skiftande år med omtumlande händelser och mindre muntra upptåg.

Men låt mig spalta upp det.

Kläder:

Låt mig vara direkt krass; det köpstopp jag ålade mig redan i januari sprack så det skrek om det. Som en sockerjunkie i en godisbutik accelererade införskaffandet av kläder från att jag villigt erkände det till att slutligen tiga om min näsa och detta mitt nederlag.

Första plagget jag köpte efter köpstoppet var under filmfestivalen och det sista bara dagarna innan nyår. Däremellan fascinerande mängder.

Ja, det har blivit för mycket. Men det har åtminstone blivit det med stil.

Höst3

Kläder från en ivrigt expansiv garderob.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

På scen:

Jag inledde med Göteborgs stadsteaters uppsättning av Sofia Fredéns pjäs ”After work” på Studion, gick vidare till Mölndals revyn, en tradition jag uppskattar av utmärkt lokalrevy, till Tomas von Brömssens premiär av ”Tomas von Brömssens sista revy”, en fatal historia som blivit en publik succé.

Thomas Pettersson roade fursligt med ”Skakad inte rörd” och Alcazar fick det att brinna under fotsulorna med sin discoshow.

Anna Takanen, Göteborgs stadsteaters konstnärlige ledare, gjorde klart att hon skulle till Stockholms stadsteater. Men innan dess… åh, hennes uppsättning av ”Fosterlandet” var gripande redan på papperet och blev än starkare på scen. Årets pjäs tillsammans med Eskil Lundgrens omvälvande och drabbande ”Som varje annan dag” och ”Moa” om Moa Martinsons liv med häftiga Lisbeth Johansson i huvudrollen.

Jag hade förmånen att få se ett slags uruppsättning av en ny musikal, en teaser av ett jobb i görande som mycket väl kommer på en scen nära oss.

Det handlar om Patrick Rydmans och Martin Schaubs ”Lily”, som jag fick mig till livs i början på mars.

Eller Orups scenshow, som jag äntligen fick se. Föreställningen i Stockholm ställdes ju olägligt in, så det fick bli premiären i Göteborg ett halvår senare istället.

Jo, det har blivit revyer här och där, teateruppsättningar, en fantastisk ”Jersey boys” i London, Carl-Einar Häckner på Liseberg.

Högt och lågt, men oftast väldigt underhållande.

Järnstudion

”Som varje annan dag” – en av årets höjdpunkter på scen.

Musik:

Ja, det går ju inte att undgå, även om Kai Martin & Stick! bara gjorde en spelning under året. Men som det blev…!

Från att ha bestämt oss för att göra ny musik, stukade av tusen och en anledningar, krypa in i replokalen i slutet på maj och komma ut med rätade ryggar och själar fyllda av tillförsikt till spelningen på Gröna Lund den 17 augusti som skakade om oss och ingjöt livsmod och syre.

Dagarna efter började vi spela in det album som ska komma senare i år.

Men mer då…?

Ja, Bob Hund har tjusat, Thåström och Joel Alme och till viss del Anna Järvinen. Men coolaste överraskningen, och det är ju dem man lever för, var nog trots allt Rome is not a town, Göteborgscombon som värmde upp för punklegendarer som Slobobans Undergång och Troublemakers i slutet på november.

Samma helg spelade också Melody Gardot och ja, den kärleken består. Däremot hade den gamla kärleken till Simple Minds rostat betänkligt, men det var kul att träffa gitarristen Charlie Burchill efter spelningen.

Foo Fighters spelning på Ullevi blev mer spektakel och happening än konsert, men jag var där.

Way Out West var okej, men jag trillade inte omkull av något band eller artist.

John Holm, en emotsedd spelning på ett märklig, truckerstopställe i Landvetter, blev ett antiklimax.

Cortex’ spelning haussades och föll ihop som en misslyckad sufflé. Jag försökte bena ut varför, men ju mer jag närmade mig ämnet desto mer komplicerat blev det och jag undrar om någon egentligen vet varför det blev som det blev…

KM&S!

Gröna Lund – en fest. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Hemmet:

Jag började med att måla om min garderob. En uppgift på några timmar som blev ett jobb över flera dagar. Men det blev bra.

Därefter beslutade Z och jag att vi skulle renovera i källaren och för att göra det krävdes dränering på både fram och baksida. Förhoppningen var att allt skulle vara klart till midsommar; i själva verket påbörjades jobbet veckan innan.

Men med allting klart i slutet på augusti var resultatet mer än gott. Vi har nu en fräsch källare med klädkammar och toalett och två tjusiga uteplatser. Dessutom lades nytt golv på toan på andra våningen.

Visst, sommaren i trädgården försvann, men det bidrog å andra sidan vädret till. Det tar vi igen i sommar.

Jord1

Jordavfall efter dränering. Foto: KAI MARTIN

Resor:

Stockholm förärades ett besök i våras och två i höstas. Inledningsvis för att se Grotescos show och Orups, men den senare ställdes in och det fick bli middag med en vän. Vi hinner också med en konsert med Anna Järvinen på Södra teatern.

På hösten är jag på kurs och hinner med att se föreställningen ”Paraplyerna i Cherbourg” på Stadsteatern. Några dagar efter vänder jag åter kosan mot Stockholm för ett fantastiskt bröllop då systersonen gifter sig. Hemresan blir svindlande förbi minnenas gator i Bromma, där farmor och farfar samt faster bott, förbi Skövde för att lämna äldste sonen och en snabb vistelse i hemorten för att dumpa yngste sonen och sedan vidare till Köpenhamn.

Vi hade, förstås, varit där vid flera tillfällen under året. Men nu för att tömma ett förråd, som brådskade. Veckan efter midsommar hade vi angjort Den kongelige Byen tillsammans med vänner från Island, en trivsam resa med mersmak.

Det blev förstås mer Köpenhamn under året, det brukar bli så.

Z åkte till London i slutet på februari tillsammans med sin dotter. Hon missade premiären av utställningen till designern Alex McQueens ära på Victoria & Albert museum en bit in i mars. Jag bestämde mig då för att fixa detta, men senare. I juli for vi så till London, för en ett kompakt äventyr beskrivet här, som innehöll god mat, utställningar, promenader och vänbesök. Att resa med Z är alltid bäst; den här resan var inget undantag.

Resa4

Bröllop i Stockholm. Foto: KAI MARTIN

JOBB:

Nej, där har jag inte varit lyckosam trots flit med sökande. Det är uppenbart att ålder och kön ställer till förtret för mig som sökande.

Jag inledde med att var klockren för jobbet som programledare för P4 Göteborg, det blev en ung kvinna som fick jobbet. Fine, det är som det är.

Innan jul fick jag beskedet att jobbet som nöjesredaktör på GP inte blev mitt. En miss, förstås, eftersom jag hade gett tidningen en välbehövlig boost med både kunnande, energi och ett digert kontaktnät. Jag vet inte vem som fått jobbet, men blir inte förvånad när jag ser det.

Däremellan har jag sökt tjänster i stor omfattning, men är alltså nu arbetslös och stämplar.

Jag har också gått mängder med kurser och försökt odla mitt sociala kontaktnät. Det känns kärvt, men är bara att fortsätta.

Äppletider3

Arbetsför men arbetslös. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Sport:

Med den mentala vändningen i början på året kom också glädjen tillbaka att spela ishockey. Jag insåg att jag borde vara lycklig för varje stund jag är på isen, som 58-åring borde det ha varit given.

IK Raid gjorde kanske inte någon av sina bästa säsonger, men jag var med och krigade. Tillsammans med min dåvarande målvaktskollega utgjorde vi, som jag tror, världens äldsta målvaktspar i ett seriesystems, oldboys undantaget.

När så Rambergscupen, vårt eget slutspel där vi alltid får möte bättre motstånd, blev av gjorde jag kanske mitt bästa någonsin när vi mötte Jönköping, ett lag bestående av HV- och Dalenfostrade spelare.

Jag höll tätt i första perioden, retade motståndarna med mina räddningar så att de började spela fult mot denna åldring. Vi vann snyggt med 3–2!

Under hösten har jag fortsatt att vara flitig och siktar på en fortsättning med seriespel till kommande säsong, men en önskan om att spela då jag har fyllt 60 (vilket sker i höst).

Självklart spelade jag när jag fyllde 59.

Kai59

Håller hårt i spaden. Foto: ANDREAS THENG

Litteratur:

Jo, det har som vanligt blivit en del. Mest deckare, en del biografier och ett gäng romaner.

Minnesvärda är John Lydons och Viv Albertines båda biografier om sig själva och den brittiska punkvågen. Chimamanda Ngozi Adichies ”Americanah” är i bestående. Jussi Adler Olsen fortsätter kittla, nu med ”Den gränslöse”, precis som Jo Nesbøs ”Midnattssol”.

Krim

Böcker jag läst under 2015… bland annat.

Kärleken:

Jag är välsignad. När ingen vill ha mig på arbetsmarknaden finns Z där trygg, öm, stark, klok och kärleksfull. Det är stort, det är vackert och i aldrig sinande kärlek, den jag hämtar näring när mörkret slår till.

Vi delar mycket, ja, kanske allt. Det ska vi fortsätta att göra.

Dags att väcka henne nu med en kyss.

Framtiden…?

Den vet jag ingenting om. Men jag försöker famna den.

Gift

Tre år sedan giftermålet. Fler ska det bli. Foto: JONAS EKLÖF

Kungligt utanför den kongelige Byen

Posted on december 31, 2015 av Kai Martin

När julen har lagt sig för mellandagarna. När julpaket är uppackade, snören och papper sorterade, maten uppäten till bara rester återstår. familjer har samlats och umgåtts (i bästa fall) och livet liksom hämtar andan inför nyårsfestligheterna.

Då, då hemmets tömts på umgänge, när gästerna har packat och rest, ja, då är det dags för att resa.

Z har ett åtagande i staden där hon är uppvuxen. Det är blott några timmar söderut dit, men samtidigt blir det alltid en resa från en kultur till en annan, om än att differensen inte är så stor.

Höstens stora äventyr har varit att tömma det förråd som hennes far hyrt efter sin flytt från villan för drygt tre år sedan. Nogsamt har låda efter låda checkats, möbler och mattor granskats, saker slängts som borde ha slängts, annat sparat – ja det mesta, faktiskt – för någon annan att bruka.

Det har varit en grannlaga uppgift som tagit sin tid, krävt sina resor och sitt tålamod. Men det har gjorts och tack vare ett företag som kombinerar hantering av dödsbon med auktioner (nej, det är inget dödsbo, men förfarande av innehållet i förrådet har varit detsamma) har rummet med alla ting tömts.

Det engelska skåpet

Hösten har gått åt till att kolla när saker sålt och det har tagit sin tid.

Men nu var allt klart, några av prylarna förblev osålda, några hade Z dragit tillbaka från auktionen för att ge till sin far; dit hörde ett engelskt skåp, en rejäl pjäs.

Normalt sett är Z:s äldsta systers hem vår boplats när vi reser för familjeangelägenheter där. Men nu var hemmet fullt av andra släktingar med vänner, så vi hade bokat in oss på ett hotell nära faderns äldreboende, men heller inte långt från systern.

När vi passerar Sundet är klockan så väl slagen att vi hinner åka till auktionsverket för att kolla sakernas tillstånd. Vi lotsar oss rätt med karta och lokal kännedom. Kliver in i en stor lagerlokal och försöker orientera det som vi söker.

Skåpet borde ha varit lättast, men det står inte att finna.

Z vidtalar någon ur personalen, som går omkring och röker på en cigarill samtidigt som han spatserar runt med min hustru. En annan man ur personalstyrkan försöker lite tafatt hjälpa till, men det slutar med att Z ringer den kontaktperson hon haft och upplysningarna hon får är inte roliga.

Hon har varit noga med att skåpet inte skulle sälja under en viss summa och när auktionen väl var förblev skåpet osålt, då det aldrig kom upp i avtalat pris. Nu visar det sig att det trots allt har blivit sålt, men efter auktionen och förvisso till det lägsta budet som Z önskat, dock utan hennes vetskap.

Surt. Vi plockar ihop kvarlåtenskapen, packar in i bilen, åker till hennes far för ett kort besök innan hotellet väntar.

Det kungliga hotellet

Vi prickar rätt nästan omedelbart. Jag har sedan tidigare kollat på kartan var det ligger och gillar att åka på känslan av att ha memorerat målet, nu prickar jag rätt och efter en usväng står vi parkerade utanför platsen där vi ska bo.

Z hinner inte kliva ur bilen förrän hon ser in i ett rum i hotellet och snabbt konstaterar att det är prins Joachim, årsgammal med min hustru och dessutom gymnasiekamrat med honom och hans äldre bror, kronprins Frederik.

Jag ser profilen, den karaktäristiskt kungliga, och förvånas över att han sitter så öppet, även om det senare visar sig vara i en lokal dit ingen utomstående får komma in.

När jag senare parkerar bilen kommer prinsen ut i dunklet med en av sina söner. Prinsen röker, tittar på min bil, tittar på bil, men ingenting blir sagt.

Jag har, typiskt nog för tillfället, verkligen inte klätt mig som jag brukar. Är orakad och inte representabel och skrockar för mig själv åt detta, för detta är min premiär i kungligt sällskap och då hade det ju passat att vara dressad därefter.

Vi leker senare med tanken, hustrun och jag, att hon skulle gått fram och tilltalat honom, sagt ”åh, vad roligt, vi som gick på gymnasiet tillsammans… vad gör du nu för tiden? Har du barn? Vad jobbar du med? Var bor du?”

Gen2

Vintagebutik med blommor och glam. Foto: KAI MARTIN

Det blev aldrig så. Vi checkar in, får ett lite, men ombonat rum och bestämmer oss genast för att frekventera matsalen. Beställer en trerätters och äter god mat med ett gott vin, dricker kaffe och tar sedan en promenad på byns huvudgata där vinden bistert drar in och ruskar om julbelysningen som hänger som glittrande portaler.

En äldre biograf lockar med sitt utbud, men vi stämmer inte med tiderna för de filmer som visas. Men dit vill jag gå, en biograf som ser ut som biografer gjorde förr, en rejäl disk, en riktig foajé… charmig, helt enkel.

En kombinerad blomsterhandel och vintagebutik bockas av för senare besök.

Vi går tillbaka till hotellet, tittar på film på teve och somnar sent för att vakna halvtidigt…

Prinsen är borta

Av gårdagens rojalistiska yran märks inget. Prinsen var förmodligen på plats inkognito och vi råkade bara komma så där på pricken som man emellanåt har möjlighet att göra.

Vi är klädda, äter frukost som kunde ha varit mer generös som den plägar vara i det land där vi nu är. Men det är självklart gott nog.

Efter tandborstning beger vi oss till Z:s far för vi ska packa upp lådor från flytten till äldreboendet tidigare under hösten, köpa till några hyllor nu då skåpet och flytten av det gick om intet.

Vi handlar på det intilliggande svenska möbelvaruhuset, kommer tillbaka, konstaterar att gavlarna är för långa för att få plats på den plats som de är tänkta att stå.

Jag åker tillbaka, köper rätt, samtidigt som Z monterar ihop de hyllor som ska stå på ett annat ställe.

Vi får allt på plats, packar upp, diskar glas som borde diskats för länge sedan, sorterar, plockar, dammar och fixar. Efter några timmar är allt på plats och vi tar, efter lite sociala åtaganden, farväl av Z:s far, far till en närliggande stad för att äta lite mat.

Köpkraften drar

Men innan dess butiker. Vi kan liksom inte låta bli.

Där finns en som säljer secondhandkläder av kvalitet. Vi har varit där tidigare och Z fann plagg som tjusade; jag var inte sämre och shoppade en Armanikostym, som märkligt satt som hand i handske. Allt till en löjligt lågt pris.

Nu var vi där igen och det tog sin tid. Jag hittade en ny kostym och eftersom jag fullständigt fallit till föga gällande mitt köpstopp (får bli 2016) kom jag ut med ytterligare en Armanikostym och eftersom det var rea var priset även nu löjligt billigt (jag ska återkomma med en berättelse om dessa kostymer och deras bakgrund).

Vi lägger undan lite plagg, går till en Röda korsetbutik längre upp på gatan, Z fyndar något och jag hittar en Samsonitekostymväska och vi vandrar vidare till varuhuset Magasin, som rear ut vilt.

Men det blir inget nytt, förutom några små askar som Z köper till sina smycken att förvara i.

Tillbaka till secondhandbutiken, Z adderar en orange kjol med blommor till det vi redan tingat, vi betalar, går till bilen och packar in, parkerar om och promenerar tillbaka till varuhuset, där en restaurang lockar med god mat.

Våra pengar har runnit mellan våra fingrar och jag är sen med min Armanikostym; prinsen är ju redan borta.

Släktbesök

Så far vi till Z:s syster, kommer precis när hon kommer hem med sina gäster och stannar för vika och umgänge i några timmar.

Men då tröttheten slår till trumfar jag igenom hemgång och så småningom landar vi i vår säng och jag somnar snabbt.

Morgonen är utcheckning och hemfärd med en del omvägar. Jag packar medan hustrun fortfarande sover, gör mig i ordning, läser lite och klär mig i min nya kostym som sitter som en smekning.

Så småningom vaknar min kära och vi äter vår frukost, ordnar det sista, betalar och far i väg för att ordna med det pass som aldrig blivit ordnat med.

Även nu har jag tagit ut kompassriktningen och hittar rätt.

Det är något speciellt att lägga pussel av min hustrus barndoms kvarter. Höra hennes berättelser samtidigt som jag kör genom dem, lär mig adresserna och försöker memorera vägarna jag kör.

Hennes förflutna blir mer solidt for varje gång vi kommer hit; geografi, historia… allt faller på plats.

Vi tar en tur med hennes pappa, besöker varuhuset, tar en fika, ordnar lite grand och tar sedan farväl för en resa västerut till Z:s lillasyster.

På vägen stannar vi till i en secondhandbutik, Z hittar en jugendspegel som inhandlas och packas in i den redan rätt så fullpackade bilen. Vi far vidare och framme i staden där systern bor tar vi svängen förbi en annan secondhandbutik där jag drar fram en Bosskostym med ett spännande mönster, som jag köper för en spottstyver.

Ja, jag vet, jag är en man som har gett upp utan motstånd. Kommer jag bli starkare 2016…?

Vi kommer fram till familjen och dess två bestar till hundar, snälla i och för sig. Fikar, äter lite hembakade frallor, snackar och tar sedan adjö, handlar lite grand på vägen innan vi far hem timmarna det tar till dit där vi bor. Kommer sent, somnar sent… det är bara en dag kvar på året. Gen1

Korpen sover. Foto: KAI MARTIN

Äppeltider hej hej!

Posted on oktober 19, 2015 av Kai Martin

Med Ingrid Maries blossande, blyga rodnad i träden samtidigt som löven prålande försöker skapa färggrann uppmärksamhet i hösttider… ja, då är det inte lätt för den trendmedvetne mannen att synas. Men trädgården ska skötas, äpplen ska plockas för äppelmos, äppelpaj och för fruktkorgen. Då gäller det var att vara rätt klädd för säsongen.

Fruktsamt. Klart för paj, för mos, för fruktkorgen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Klädd för rabatten. Oscar Jacobsonkavaj, tweed, 150 kronor Reningsborg, Etonskjorta, loppisfynd i Köpenhamn, 50 danska kronor, ylletröja Oscar Jacobson, Freeport (pris oklart), Manchesterbyxor Oscar Jacobson, Myrornas, Järntorget, 150 kronor, skor Clarks, köpta i Berlin i skuggan av Fehrnsehturm vid Alexanderplatz, Stetsonkeps, Landvetterflygplats, 450 kronor. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Kom höst, kompost. Oscar Jacobsonkostym, Freeport 1200 kronor, väst Oscar Jacobson, 450 kronor, Freeport, skjorta Morris, Ted & Teresa, Göteborg, 300 kronor, slips Atlas design, Ted & Teresa, 100 kronor, Björn Borgskor, Reningsborg, 70 kronor, hatt Rockel, Erikshjälpen, 30 kronor., handkar TM Jewin, London east end, gåva, livrem, Mulberry, arv, snusnäsduk, Next Reykjavik. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Fotograf med perspektiv. Foto: KAI MARTIN

Med rätt att kratta. Morriskostym köpt i två delar olika år, först den kraglösa kavajen 2008 därefter byxorna 2009 på Morris outlet i Borås, halsduk , handvävd design Maud Fredin Fredholm, arv, ökenkängor, Clarks, London, gåva, Stetsonkeps, Illum, Köpenhamn. Pris på samtliga plagg, accessoarer och skor okänt. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Rast vila. Islandskofta, design Sveinbjörg Strange, gåva, svartgrårandig skjorta Hawes & Curtis, Reningsborg, 80 kronor, Morris byxor, Ted & Terese, 799 kronor, Blundstonekängor, New York, cirka 800 kronor, Zippomössa, fynd på gatan under South by southwest i Austin 2005. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Höstfärger. H&M-rock, julklapp 2012, kostym Morris outlet, Borås (pris oklart, polo Oscar Jacobson 450 kronor, Stesonkeps, Magasine, Lyngby, 450 kronor. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Höstens melodi – kläder ur min garderob

Posted on oktober 4, 2015 av Kai Martin

Hösten…

Den där skira tiden när sommaren sakta falnar, när den blomstringstiden går in i ett skede av att vilja synas extra mycket – cyklamen, astrar, ljung, träden som klär grönskan mot höstprakt – innan löven faller, allt förmultnar in i höstens regnskyar, starka dofter och så småningom till vinterdvalan med korta dagar, mörker och kyla.

Jag älskar den årstiden. Det är då, ja kanske mer än våren, som det finns möjlighet att klä sig varierat, färgstarkt och precis som höstblommorna konkurrera om uppmärksamheten. Det är bara att passa på och när hösten, som nu, bjuder på strålande höstväder, eller åtminstone uppehåll, om än inte brittsommar, så vädrade jag delar av min garderob.

Varsågoda:

Brittiskt i höst. Tweedkavaj, Paul Smith, inköpt på en loppis i Remisen, nära Triangeln i Köpenhamn november 2013 i ett paketpris för andra kläder totalt 2400 svenska kronor, yllepolo, Eurgiulio, från en secondhandbutik på Rosentahler Strasse i Berlin (nu mer flyttad), pris oklart, yllebyxor från Herr von Eden, Alte Schönhauser Strasse, Berlin (både tröja och byxor från resa april 2013), pris oklart, kängor, Paulo Sartori, rea Jedviks skor 810 kronor februari 2014, väska – Filson – födelsedagspresent hösten 2013, inhandlad i september på Østerbrogade, Köpenhamn, flermönstrad tweedkeps från Brown Thomas varuhus, Grafton Street, Dublin 1995, pris oklart. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Löwen i löven. Hatt, en Europ Seal, inköpt vid bröllopsresan 2013 vid en secondhandbutik på Rosentahler Strasse, pris oklart, jacka, Baracuta från Reningsborg Frölunda, mars 2015, 150 kronor, blårutin Forriniskjorta, Secondhandstore, Göteborg, Zara man, stretchjeans, Secondhandstore, Göteborg – pris… fanns, precis som skjortan och mängder med andra kläder i ett totalpris 500 kronor/påsen –, skor, Camper, Reningsborg, 90 kronor, augusti 2015. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Karl för sin hatt – och kostym. Hatt, 40-årspresent, en Wigens i filt, inhandlad i Malmö, pris okänt, Kostym, linne, blandmaterial – köpt i delar, först byxor sommaren 2012 på H&M herr, Køpmagergade, Köpenhamn, 50 danska kronor, kavajen hittade jag på Stadsmissionen, Stigbergstorget för några veckor sedan, 80 kronor, skjorta, Zegna, 50 danska kronor, Holte loppmarknad, sidenslips Next, köpt hösten 2007, pris oklart, Zegna kravatt/sjal, 25 kronor, Reningsborg, juni 2015, skor, 3DM Lifestyle, födelsedagspresent hösten 2014. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Fotografen. Snygg höstklädd i en Windsmoor kort jacka i ylle/blandmaterial, 150 kronor Secondhand store, Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Svart höst. Bosskostym, 150, danska kronor, loppis i Frederiksberg, juli 2014, skräddad (insydda och upplagda byxor, kortade ärmar på kavaj) 800 kronor, svart blommönstrat Tigerskjorta 95 kronor, Reningsborg, vit snusnäsduk, arv, svart-vit-rutig palestinasjal, H&M, 20 kronor Stadsmissionen city, skor, Tiger, 75 kronor + sulning 200 kronor, hatten, Vandals, inhandlad november 2013 på Remisen, Köpenhamn, cykel Nishiki från 2000. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Redo för hösten. Kavaj, Massimo Dutti, Secondhand store, Göteborg, oktober 2015, 150 kronor, Ben Shermanskjorta, 80 kronor, Reningsborg, augusti 2015, byxor, grönblommiga, Whyred/Liberty, 500 kronor, Stockholm september 2015, livrem, Mulburry, arv, halsduk, Day Birger Mikkelsen, 80 danska kronor, Holte loppmarknad, hösten 2012, yllekeps, Stetson, 450 kronor, Landvetter flygplats, hösten 2014. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Farbror Blå på besök hos Secondhand store

Posted on oktober 3, 2015 av Kai Martin

Farbror Blå, Iggy Pop och Ebba Juslin i pose. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det är en butik som ständigt skiftar skepnad. Där Samantha Fox skrämmer slag på Iggy Pop. Där kläder och prylar kommer in och åker ut. Kvar finns alltid ägaren och initiativtagaren Ebba Juslin.

Låt mig ta det från min början. Hur min hustru och jag under en promenad tidigt i våras släntrade förbi Haga Kyrkogatan, ungefär där Västergatan byter namn. Vi stannade båda upp vid skyltfönstret i secondhandbutiken som jag tidigare noterat legat där utan att stanna till eller ens dras in… för där, på en provdocka, hängde en ormskinnskavaj som vid närmare titt visade sig vara en kostym. Mitt begär hade väckts, jag var tvungen att komma dit när det var öppet; jag var tvungen att prova denna galna outfit.

Jag hade varit Musikhögskolan för att se på en exklusiv visning, ett slags provspelning av Martin Schaubs och Patrik Rydmans nyskrivna musikal ”Lily” och var förtjust samtidigt som jag brann av iver att komma i tid till butikens öppning.

Väl där var det lätt att komma i slang med den unga ägarinnan, som beredvilligt plockade ner kostymen från skylten och… Ja, kavajen passade och senare lyckades jag, som inte har någon Iggy Popkropp, tråckla mig ner i de tajta byxorna. Jo, en kostym i storlek 48, läder, dock inte orm, men en ko eller gris som fått sätta livet till för detta ormskinnstryck som sedan någon designer på H&M skapar denna kreation av. Jag visste vad jag skulle ha den till, den sedan tidigare bokade spelningen på Gröna Lund den 17 augusti och gick ur butiken 600 kronor fattigare, en fantasifull kostym rikare och med en glädje över detta vattenhål för inspiration och kreativitet.

Man ska vara som ett ormskinn i år. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det har blivit fler besök i butiken och mer utforskande av vad den har att bjuda. Det är mycket.

Ebba Juslin startade på Kastellgatan våren 2014. Flyttade till Haga Kyrkogatan i februari i år, på alla hjärtans dag (kanske därför som atmosfären andas hjärtlighet och inbjudan). Hon vill ha en butik som ligger mellan Myrornas sortiment och exklusivare vintagebutiker, men önskar också bjuda på så mycket mer.

– Jag jobbar som make upartist, pluggade foto på gymnasiet och gör också styling, berättar hon.

Så försäljning till privatshoppare blandas med hennes kunnande som hon förenar för exempelvis bröllop, både för gäster och bruden själv, när en speciell dresscode krävs. Men även för temafester.

– Jag har alltid varit en kameleont. Det speglar det jag har och det jag bär. I butiken utgår jag från min egen smak. Det jag säljer måste jag kunna stå för till hundra procent, säger hon.

Detaljerna är viktiga, här kläder som hänger på klädställning från ett tidigare show room.

Foto: KAI MARTIN

Historien om hur en ung kvinna hamnar i Göteborg, när hon bara hade trekvart med tåg till Stockholm från Enköping där hon växte upp, är rar.

– Jo, Stockholm var närmare, men tråkigare, säger hon krasst.

En spontanresa till Hultsfred och en lika spontan fråga från en vän om Ebba ville följa med till Göteborg, för kompisen hade kommit in på universitetet där.

– Vi var som ler- och långhalm, så jag sa ja. Jag hade bara en handväska när vi åkte till Hultsfred och fick köpa nödkläder på vägen. När vi väl kom till festivalen och slog ner vårt tält… ja, då var det i Camp Göteborg. En cowboy med fiskespö fiskade in mig och han blev min bästa vän och han är från Göteborg.

Ja, ni fattar. Det var predestinerat, Ebba skulle till Göteborg och det har varit så i åtta aktiva år med en och annan avstickar till fjärran mål.

Samantha Fox vakar över butiken. Foto: KAI MARTIN

Jo, Ebba Juslin har många strängar på sin lyra. Gillar alltså att fotografera, styla, göra make up, leta och sälja kläder samt sjunga och skapa musik. Det tog henne till Los Angeles med ett musikprojekt som utmanade där med lokala musiker.

– Det gick bra. Vi var där i tre månader 2009 och samtidigt såg jag ju att där fanns mycket vintage till salu. Jag kände att det här kan jag leva på, säger hon.

– Jag är uppvuxen i en familj som alltid gått på loppis. Så jag började samla på mig. Mycket var hemma hos mamma i ladan i Enköping, det som fick plats hemma, vilket inte var så populärt hos min man. Jag köpte dessutom domännamnet secondhandstore.se för fem–sex år sedan, lite överraskad att det var ledigt.

Skor från förr blir som nya. Foto: KAI MARTIN

– Jag är en livsnjutare och kan aldrig vänta. Att jag lyckats samla på mig i fem år för det här har jag svårt att förstå, fortsätter hon leende.

Var hon hittar sina kläder är och förblir en hemlighet, det är något av hennes kantarellställen i vintageskogen. Men hon berättar om när hon köpte upp ett lager i London, en chansning som gick hem efter en snabb okulärbesiktning där hon gick på känsla.

Hon har radarn uppfälld och sensorerna jobbar för högtryck.

Tanken var först att bara sälja på internet, men det har tvärt om blivit mer i butik. Något som Ebba Juslin trivs med. Det är i möten med människor som hon lever och hon kan inspirera kunder att våga mer än de har för avsikt att göra.

För personlig stil och smak. Foto: KAI MARTIN

Intresset för stil väcktes redan när hon var liten flicka. Förebilden var mormor Vera, som hade en fantastisk kollektion kläder och tyckte om att bära dem.

– Jag fick prova dem och balansera med böcker på huvudet för hållning och gå fram och tillbaka. Hon var alltid så vacker och berättade gärna varifrån kläderna kom. Den nyfikenhet har jag; vem har burit dem? varifrån kommer de?

Med rätt kläder också en klädsam stil. Foto: KAI MARTIN

Ebba Juslin nöjer sig nu inte bara med kläder. Hon söker ett slags helhet och därför är accessoarer lika viktiga som kläder plus ting som kan ackompanjera klädstilen i hemmet.

Allting är i rörelse i Secondhand store. Naturligtvis. För här byter allt ägare, skyltningen måste göras om, nya plagg kommer in, andra ut. Det är en puls som 26-åriga Ebba Juslin trivs med.

Ständig kreativitet med kreationerna. Foto: KAI MARTIN

Hon har på kort tid jobbat upp en stadigt ökande kundkrets, men emellanåt kan tiden bli lite ensam och då hjälper inte butikens signatur, den uppstoppade räven Samantha Fox. Ebba är nu en stolt matte till taxvalpen Iggy Pop, en lugn och trött krabat som är livrädd för Samantha Fox och håller sig på säkert avstånd från det uppstoppade djuret.

Iggy och Ebba. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Och ja, det stannade inte vid ormskinnskostymen, som förresten var perfekt för scenen och gjorde precis som bandet succé. I somras gjorde Ebba Juslin en rens i butiken. Erbjudandet om ”fyll en påse för 500 kronor” tog hustrun och mig. Där blev det byxor, skjortor och framför allt den fantastiska Bosskostymen i sammet som nu är skräddad till perfekt passform. När jag var inne i butiken förra veckan för att bestämma tid för foto hängde det en vit linnekostym, som tyvärr var i min passform. Den fick tjäna som premiäroutfit när Galenskaparna och After Shave hade sin första föreställning lördagen den 26 september. Och när vi fotograferar hänger det en unconstructed kavaj, grå i ett slags filtmaterial, som jag inte kunde tacka nej till.

Men… det var nog sista chansen. För männens kläder ska ut, är tanken.

– Ja, det blir nog en temakväll ”Bye, bye boys” där jag säljer ut manskläderna. Jag har inte riktigt plats, säger den rastlösa själen Ebba Juslin.

Jo, det rör på sig i butiken. Inte bara in och ut med kläder, accessoarer, prylar och möbler. Nyss inflyttad (februari i år, alltså) har hon redan kreerat om i butiken. Alltid för att det ska bli ännu bättre, alltid för att kunden ska få en bättre upplevelse – oavsett om det handlar om den yngsta kunden (sjuårig kille) eller den äldsta (96-årig kvinna) och alla de emellan.

– Jag tror att jag kan skapa en relation med de flesta människor, säger hon.

Mannens väg genom staden – funderingar

Posted on september 4, 2015 av Kai Martin

När han går ut genom dörren är han redan sen. Orosmolnen i världen är också orosmoln på himlen. Mannen som aldrig brukar bära paraply tar ändå med ett i den nyinförskaffade väskan, gåvan från hans blida och generösa hustru.

Han tvekar mellan cykeln, som normalt sett är hans fordon i vardagen, eller vagnen. En dryg kvart till ett möte och den mörka himlen avgör, det blir vagnen.

Han hastar mot hållplatsen. Ser en vagn, som hade klätt hans pressade tidsschema, lämna perrongen. Men han behöver inte vänta länge. Nästa linje glider in och när han väl är på plats, efter att effektivt utnyttjat tiden till några SMS av tjänstekaraktär, kommer han till sin psykolog med minuter till godo och precis framme kom regnet utan att han behövde fälla upp paraplyet.

Det blir en timme som rusar iväg i tankar, minnen, klargörande, förhoppningar och frågor. Det är en man som är som ett frågetecken som behöver rätas ut, det kan ta tid; ingen vet när förvandlingen sker, ingen vet om det någonsin blir så. Men mannen är, oavsett vilket, stadd i förändring.

Han lämnar den trivsamma lokalen, lyfter från fåtöljen, går på toaletten och ut på gatan. Regnet har sprejat gator och trottoarer, men håller sig nu i schack. Han går ned mot stan, över dess kullar, genom dess parker, andas den klorofyllfyllda luften, syremättad, fuktig. Går med tankar och tankar går med honom.

Han kan inte låta bli att gripas av den rådande flyktingströmmen, människor på flykt från krig och nöd och ett rikt land, som det han lever i, hyser njugga människor som i allt större skaror tillber ett parti med så gravt fascistiska rötter att det borde var klart och tydligt att det det inte är en vän att hålla i handen – oavsett hur det blåser.

Han försöker få in detta i sin arma skalle samtidigt som han passerar en skola med barn som korsar gatan utanför vaktade av en lärare. På håll ser han en vän som jobbar just där och som är ett slags väktare, även han, över barnen. Så som det ska vara, så som det ska vara för alla människor om man har en minsta gnutta humanism inom kropp och själ, hjärta och hjärna.

Det språkas vid efter en kram, stämmer hastigt av varandra innan båda männen går vidare. Nedför backen löper man en man uppför, blank av svett och med tunga steg. Det blir ett nytt möte, en vän som mannen inte sett på många år på grund av att vännen bott utomlands under flera år. Nu har han kommit hem, söker arbete och söker formen efter en, kanske, lättjefylld sommar i kärlekens tecken.

Det tar farväl av varandra och mannen går vidare. Går bakvägar och framvägar, utanför Handelshögskolan ser han en vacker kvinna hasta in och en man rusa ut. Återigen en vän, som inte hinner mer än skyndsamt säga hej i farten och bort sprang han medan mannen promenerade vidare.

Han var för dagen klädd prydligt; vårens fynd i form av en Armanikostym inköpt på Stadsmissionen för 250 kronor, ett plagg som sitter löst och ledigt på den 177 cm långa och 82 kg tunga kroppen, skjortan är businessliknande, en vit, smalrandig Eton isnyggt grov bomull, även den inhandlad på Stadsmissionen för 80 kronor (som ny!), till detta en Atlas Designslips, smal, orange från Erikshjälpen (10 kronor), en Boss undertröja inhandlad i Berlin under bröllopsresan precis som de ljusbruna brougskorna (fast i London), ett par flerfärgade, randiga strumpor från Morris samt en Stetsonkeps, brun i silke, inköpt i New York.

Jo, han var pråper och nu också en aning svettig när han i maklig, men ändå rask takt går in i stadens äldsta förort, en charmig arbetarstadsdel som genom aktioner räddades från rivningsdöden på 70-talet.

Han känner regnet komma, ställer sig i en port (han vägrar nyttja sitt paraply för någon hastig skur), kikar i sin mobiltelefon innan han fortsätter efter några droppars regn. Han ringer en vän som bor i närheten och de bestämmer sig för att ses dagen därpå.

Mannen viker av ned mot ett av stadens större torg som sedan några tiotal år blivit en fin piazza med kaféer, restauranger, folkliv, bussar, spårvagnar och en porlande fontän.

Så går han en av långgatorna ner mot ett annat torg som staden lyckats döda till en ful och livlös plats. Där finns mannens skräddare och hon är på plats, får se hans sammetskostym som han fyndade tidigare i somras. Hon blir förtjust, ber honom ta på sig den och börjar genast måtta och får en bild av hur kostymen ska te sig. Mannen uppskattar detta, för då blir hon en del av kreativiteten inte som yrkesarbetande utan på ett mer konstnärligt vis; kostymen blir besjälad.

Under tiden som mannen är inne hos skräddaren faller ett tungt, intensivt regn som sköljer bort smuts och damm från gator, torg och trottoarer.

Så klär mannen sig i de kläder han kom i, går ut på gatan och promenerar mot nästa torg. Nedför backen som han ska promenera uppför kommer en bekant, en kvinna, artist, författare, programledare, skönhet… Hon cyklar med försiktighet nedför backen, han stoppar henne och de pratas vid en kort stund innan hon stilla cyklar vidare och han stävar uppför den branta liden mot torget där en skivaffär ligger.

Där kliver han in, går på toaletten, för det brådskar, och går därefter in i butiken. Pratar med en expedit och därefter med en av ägarna. Mannen och ägaren har en plan, den ska iscensättas. Men först några möten.

Det bestäms när och mannen fortsätter, efter att ha orienterat sig i det nya utbudet utan att riktigt kännas sig lockad, ut på torget och nedför liden åt andra håller varifrån han kom.

Vy från en stad. Foto: KAI MARTIN

Denna bit av staden har sin charm med växlande äldre och nyare bebyggelse, byggnader som har sin historia, nya som försöker få sin. Gatan han går på brukar i staden kännetecknas som en hängmatta och han går densamme hela vägen från topp till botten och upp igen.

På vägen börjar en försiktigt känsla av hunger infinna sig och han viker av på ett mindre torg, som egentligen mest består av en parkeringsplats, för att gå in på ett hyfsat nyöppnat kafé som drivs av en vän.

Han är på plats och mannen ska precis säga hej när telefonen ringer. Han går ut, tar samtalet och avslutar det för att krama om vännen med kaféet. Han hinner beställa en lasagne innan telefonen ringer igen. Detta skriver av den enkla anledningen att telefonen inte brukar ringa speciellt ofta i mannens liv längre.

Mannen samtalar med vännen, äter lasagnen som är serverade i lagom portion – inte för mycket, inte för lite – tillsammans med en sallad och en kryddstark dressing. Mannen dricker vatten till.

En man, en mobil, ett kafé. Foto: KAI MARTIN

Han betalar för sig, går vidare med sin tankar och med världen olösta problem i sin hand. Han blir hart när påcyklad av en yngling som valt att transportera sitt fordon på trottoaren. Mannen muttrar irriterat, men fortsätter gå. Kommer ned till ytterligare ett undanskymt torg, går in på en secondhandbutik men som är för rörig för att attrahera.

Utanför lyser nu solen, temperaturen är moderat och mannen svettig till fuktigheten gräns. Undertröjan håller den värsta transpirationen på plats, det tar att gå en stadsvandring. Mannen bestämmer sig nu för något han längtat länge efter: en glass. På bara några hundra meters avstånd finns en butik specialiserad på glass och mannen går med raska steg dit, bestämmer en stor strut, kallad våffla, och ber den fyllas med smakerna hasselnöt, polka och lakrits. Det blir en försvarlig andel glass som mannen inmundigar i solen utanför butiken där han också kan se på de förslag av nybyggnation och förändringar i kvarten som planeras.

När glassen nära nog är slut promenerar han vidare, går lite annorlunda stråk än vad han brukar och med solen i sällskap lättar kanske hans tunga sinnelag.

Han fortsätter förbi vänners hus som renoverats under sommaren och efter ett rejält grundarbete nu äntligen kan bli målat. Han fortsätter sin soliga väg, förbi en butik där en tiggare sitter som han nickar till men inte ger något.

Man på väg. Foto: KAI MARTIN

Han är nu rejält varm, svetten tränger igenom till skjortan, kepsen fuktas och glansiga pärlor i pannan vittnar om denna lättare form av ansträngning. Han har någon kilometer kvar till sitt hem samtidigt som hundratals flyktingar sitter fast på en station i Ungerns huvudstad Budapest. Ett land som har haft sin försvarliga del av elände genom historien, men nu drabbats av ett synnerligen kort, närmast dement minne där de styrande njuggt behandlar människor i kris.

Några dagar senare reser sig dessa människor på en given signal och går mot den österrikiska gränsen; mannen har bara någon kilometer kvar; dessa människor har mil att gå med barn, gamla, sjuka mot ett okänt mål som kanske stavas frihet.

Det är sådant som mannen tänker på…

När kläderna tar över

Posted on augusti 26, 2015 av Kai Martin

Funderar på varför…?

Sitter med mig själv framför mig i divanen och analyserar på Freudvis, utan att bli riktigt klok och kanske är det där skon klämmer.

Kanske är det så att samlarmanin, den nedärvda, har slagit ut allt vett och allt sans, har fått mig ur balans och yr, köpsugen och kommersfebrig går jag in i en butik för att komma ut med en kasse.

Jag vet inte…

Så blev en titt på Myrornas på Järntorget en svart väst av märket Raoul (okänt märke för mig), god kvalitet, ylle, och ett par senapsgula chinos från Morris. Så blev jag några kronor – 65 kronor respektive 165 kronor – fattigare.

Stekarkläder och anarki. Foto: KAI MARTIN

På Linnégatan ligger Emmaus och när jag hittar två Etonskjortor, en röd av äldre modell och en randig av modernare snitt, på rea (25 kronor per styck) slår jag till. Däremot bärgar jag mig då där hänger en ursnygg svart-vit-randig kostym för 500 kronor. En blek klapp på axeln där.

Men då har jag redan tidigare i veckan inhandlat en linnekostym – Kapp Ahls märke Madison – på Stadsmissionen i Frölunda för 250 kronor och en Bosskjorta för 100 kronor på Reningsborg på Näset. Jag har dessutom hittat en vit kortärmad tröja från Michael Kors kollektion och en svart sommarskjorta signerad Calvin Klein för 55 respektive 95 kronor på Erikshjälpen samma dag.

Jo, det plockar på.

Sommarfin och sommarskön. Foto: KAI MARTIN

Där har jag också hittat en diskoklänning till min älskade fru, ett glittrande under som passar henne som hand i handske. En Josef Ribkoff, om det märket är bekant, för 465 kronor. Det blir en gåva för hennes stöd och kärlek, bara för att. Jag är ju inte helt uppslukad av mig själv.

Dance fever. Foto: KAI MARTIN

En mans resa mot rock’n’roll – eller 24 timmar

Posted on augusti 23, 2015 av Kai Martin

Morgonen:

En man vaknar tidigt. 05.40 ger han upp denna klara augusti måndag, kliver upp ur sängen tar på sig de redan framlagda kläderna, gör sin morgontoalett, rakar sig noga då det kommer bli en lång dag, gör iordning sin frukost, hämtar tidningen och läser den rastlöst.

Strax efter sju går han mot spårvagnen, morgonen är en smula kylig, men inget som inte den sedan länge strålande solen värmande kommer ändra på.

Han möter en granne springandes i motsats riktning, som lite lätt irriterande muttrar något som första arbetsdag och glömda nycklar till jobbet. På spårvagnshållplatsen träffar mannen grannens sambo, grannfrun ska åt samma håll med vagnen och de samspråkar och fortsätter så en bit på vagnen innan hon går av för även hon sin första arbetsdag.

Jungfruturen. Foto: KAI MARTIN

Mannen sitter på spårvagn nummer ett, som tar en av sina första girar mot Järnvågsgatan i den staden där han bor, en nylagd sträcka genom kvarter som ännu inte är byggda. Han går av vid den nyanlagda hållplatsen Skeppsbron med utsikt över älven och promenerar i motsatt riktning mot en biluthyrningsföretag.

Mannen ska företag en längre resa med ett större fordon som inte endast kan rymma honom själv utan packning, utrustning samt, så småningom, fyra medresenärer. Vid disken till bilfirman informeras mannen om att bilen inte är beställd förrän till nio, vilket fullkomligt hotar mannens planer och tidskalkyl, något han militäriskt basunerat ut via internmeddelande till de övriga resenärerna samt andra som är involverade i resans slutliga mål.

Upphämtningen:

Men biluthyrarna är tjänstvilliga, hitta en startklar och fulltankad bil som passar syftet, förvisso otvättad, men redo. Han beger sig från centrala staden via vägar som ska möjliggöra det för mannen att slippa hamna i morgonens rusningstrafik. Har meddelat per telefon att han är på väg, kommer fram till en adress, hämtar där upp en ung man med delar av hans utrustning, lämnar lite sent enligt schemat vidare för att hämta resten av den unge mannen tungt vägande utrustning. Det kräver en resa på någon av stadens mest intensivt trafikerade leder, men det flyter på i maklig takt och ärendet är snart gjort.

Nästa anhalt är en sedan i en helt annan riktning i staden. Mannens nära vän sedan mer än 30 år sedan ska fiskas upp, även han med rikligt med utrustning. De knappa kvartens försening är nu ihållande, men också stadig. Efter att ha tråcklat den minibussen, aningens större än en större personbil, in på smala gator och gränder, lastat den full, är nu målet att sluta den första cirkeln. Hämta mannens eget bagage samt andra nödvändigheter och mannens hustru, som ska göra männen i bilden sällskap över en längre tid.

Resan:

Minibussen stävar nu ut ur staden med maklig takt, har fått direktiv om att hämta upp ytterligare en passagerare några mil öster om staden, gör så efter lite krångel och kommer, 20 minuter sent enligt schemat, slutligen iväg.

Mannen kör fordonet med stadig fart och efter mer än halv sträckan är det lunchpaus. Snabb förtäring och lite rast vila blir det innan fordonet startas och åker vidare. Efter ytterligare en timme vill mannen byta, för tröttheten har drabbat honom akut och direkt efter skiftet somnar mannen djupt för att sova i en halvtimme. Det är nu ytterligare en halvtimme till målet och mannen, som redan från början stakat ut vilken väg som är lämpligast mot målet, tar ut färdriktningen för den nye chauffören.

Det blir på pricken stopp på färdmålet enligt schemat, men med ännu en timme att spendera innan det första mötet med ressällskapet och de arrangörer som de avtalat att träffa.

En orkester i väntan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jo, det kan redan nu avslöjas att resenärerna ingår i en orkester som nära 50 mil från hemstaden ska uppträda på en scen på ett av landets mest populära nöjesfält. Det är en grannlaga uppgift där ingenting lämnats åt slumpen, bandet är väl förberett och förhoppningarna stora.

Målet:

Ett närliggande kafé får tjäna som serviceinrättning i väntan på att grindarna ska öppnas för inlastning. Solen skiner och förhoppningarna är lika stora som förväntningarna. De två resterande medlemmarna i orkestern kommer i en gemensam bil och så småningom kommer arrangörerna och inlastningen sker på scenen till den dansbana som finns på nöjesfältet.

Riggning av utrustning tar sin tid, mannen bidar sin tid, hjälper till, gör småärenden och ser sin hustru hjälpa till med scendekoren, något hon själv varit med och skapat.

Utsikt från en scen. Foto: KAI MARTIN

Ljudteknikern kommer, en ringräv från förr som emellertid lämnat branschen för dess allt sämre villkor. Han kan orkesterns ljud och repertoar, har fått material veckor innan för att kunna förbereda sig och känner flera av bandets medlemmar; han är klippt och skuren för uppdraget.

Ljud och mat:

Slutligen är all utrustning på plats och sakta men säkert kan en så kallad soundcheck göras. Mannen får visat vägen till logen, där morötter, gurkor, chips och dippsåser är framställda tillsamman med olika former av svalkande drycker. det är kvavt i rummet med det sluttande taket som knappast är gjort för medlemmar av detta bands dignitet med den längste som mäter 2,02 meter.

Det går att öppna en bakdörr mot en gård och behövlig svalka strömmar in genom korsdraget. Det är varmt ute, solen strålar och sommaren har kommit sent men definitivt. Utanför hörs sorl och skrik, grått och skratt från nöjesfältet.

I väntan. Foto: KAI MARTIN

Tiden tickar iväg. Soundchecken görs klart, band för att säkerställa entré till loger och scen delas ut, matkuponger likaså. Maten anländer till de två matallergikerna och de tar med denna till kantinen för att äta gemensamt med övriga bandmedlemmar och personal från nöjesfältet. Det är ett ögonblicks stillhet innan stormen.

Mat för män. Foto: KAI MARTIN

Så börjar anspänningen. Det finns öl som lockar i kylen, öl som skulle släppa nerver. Men eftersom mannen räknar med att köra hem, åtminstone inledningsvis, är det vatten som får släcka törsten. Han tar några morotsstavar, några dito gurkor. Hans bandmedlemmar kommer och går rastlösa som djur på ett zoo. Basisten och gitarristen går ut på scen tjugo minuter innan konsertstart för att stämma.

Samtidigt har mannens hustru börjat sminka saxofonisten, som har en idé om utseende inspirerat av punkikonen och -drottningen Siouxsie Sioux. Batteristens tre barn är på plats, där sonen ska agera bastekniker och hjälpa till vid skifte av instrument. Den ena dottern ska tillsammans med mannens hustru sköta försäljning av t-shirtar och skivor, om någon är hågad.

Allt är på plats och mannen har tagit på sig sin scenkostym – en ormskinnsmönstrad läderkostym från H&M som han hittat second hand för 600 kronor, en vit Tigerskjorta med diagonala, sydda, dekorativa streck, 25 kronor på en loppis, hög hatt fyndat i Wiiliamsburg för några några för många dollar i svinkalla februari 2013, ett par svarta strumpor och ett par svarta Chelseaboots, inhandlade på NK för 15–20 år sedan.

Det är knappt med tid då gitarristen och basisten kommer tillbaka och snopna har konstaterat att det inte är någon publik på plats. Orkestern bestämmer hastigt att det inte spelar någon roll, den ska leverera och det rejält.

Samtligt bandmedlemmar är klara, ivriga och med alla sensorer på vid gavel. Saxofonisten bestämmer sig i samma stund som bandet är redo och anmodade att gå på scen, för att gå på toaletten.

Intromusiken går igång…

På scen:

Mannen, som också är bandets sångare, vaknade en morgon med en idé. Charles Trenets klassiska franska schlager ”La mer” skulle inleda spelningen för att introducera bandet och sedan den nyskrivna låten ”Strändernas svall”. Idén var enkel, men genial; en låt om längtan till havet följs av en en låt som en människa på flykt, driven att stå vid en strand i väntan på en båt mot ökänt mål. Det. Blev. Fantastiskt!

Och, nej, det var inte lite folk. Det var mycket. På den lilla tid som det tagit orkestermedlemmarna att ta sig från scen till loge och tillbaka igen hade det kommit en stor skara.

På scen med fart. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

En estradör. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Musik och kraft. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Spelningen blir fylld av energi, där bandets kraft fyller publiken som ger tillbaka till gruppen på scen. Stämningen är laddad, entusiasmen stor och låtlisan väl avvägd mellan nytt och gammalt, musik från olika tidsepoker, singlar och album samtidigt som bandet visade vilken kraft det är och vilken aktualitet det besitter 2015.

Låtlistan från Gröna Lund 17 augusti 2015.

Sturm und drang:

Under bandets storhetstid på 80-talet, ja även under de inledande åren, var det inte vanligt med möte med publik efter om några fans inte nyfiket dök upp i logen.

Nu är det precis tvärt om och orkestern är noga med att kliva ner från scenen rätt ut i verkligheten, visserligen ivrigt slicka i sig beröm och uppmärksamhet, men också bekräfta människor som faktiskt drömt om att se bandet och få berätta det.

Måhända är det en fjärils vingars fläkt av uppmärksamhet mot det verkligt stora artisterna, men det spelar ingen roll. Känslan är stor, stark och rik. Mannen är glad, människorna han möter är glada. Han träffar personer han inte sett på länge, han träffar en lumparkamrat som han inte sett sedan våren 1979, en kvinna han hade en intensiv kärlekshistoria med för 30 år sedan kommer med sin tioåriga dotter, mannens äldste son är på plats med några av sina vänner, hans systerson, en före detta kär granne, okända, lyckliga, saliga; allt är bara dur efter det kraftfulla framträdandet som blev en succé.

Ensam:

Mannen sitter ensam i logen. Tar några öl för att dricka senare, packar ihop, klär om. Den ymniga svetten från scenframträdandet har torkat, han kan känna sältan när han slickar sig om läpparna; det finns ingen dusch i logen. Nöjesparken stänger och det är dags för nedpackning i all hast.

Mannen sitter på en stol framför en spegel i logen med logelamporna som en krans runt om. En plats som så många artister har suttit på, före och efter show; han är nöjd, han är stolt, han är euforisk, känslomässigt trött, men samtidigt fylld av energi. Han får en stund för sig själv innan allt måste lastas in, efter att alla farväl har gjorts.

En man i en loge. Foto: KAI MARTIN

Så ut för att lasta in. Adjö till två av medlemmarna som har andra mål. In i bussen, mot ett närbeläget gatukök och meningslös bukfylla i den svala sommarnatten. Så ut på vägarna, söderut. Tillbaka i mörkret på vägar rensade från trafik förutom de eviga, slingrande, ringlande farkosterna i form av långtradare.

Efter halv sträckan kommer sömnen för mannen. Han har precis lämnat över ratten till sin kollega, vän och bandets keyboardist. Han och gitarristen pratar i natten, mannen somnar, vaknar i en löftesrik darrande gryning efter en timme, halvslumrar sista knappa timmen innan det är dags att lasta ut keyboardisten ting och ta över ratten, för att i tur och ordning lämna av utrustning och mannar.

När mannen och hustrun kommer hem är det några timmar kvar till biluthyrningsfirman öppnar. Han bestämmer sig för att vara vaken, sitter en stund med sin hustru innan han nattar henne med en kärleksfull kyss och går sedan in i duschen. Han rakar sig, borstar sina tänder, tar på sig en nyinköpt linnekostym (secondhand 250 kronor), skjorta, strumpor och skor. Tar minibussen ner till firman, där personalen redan en kvart innan öppningstiden är på plats. Han blir invinkad, gör upp betalningen och går mot spårvagnshållplatsen för att åt motsatt håll göra samma resa han gjorde knappt ett dygn tidigare.

Han går av vid sin hållplats, går hemåt med trötthet som nu så nära mål, sköljer över honom. Han träffar samma grannfru som han träffade 24 timmar tidigare.

Ingenting har hänt – och allt!

Way out Wet – eller Åh, Patti!

Posted on augusti 16, 2015 av Kai Martin

När vi inleder dagen med lunch på anrika Gyllene Prag generöst bjudna av en kollega, är vädret varmt med en vind som drar hårt och envetet in, välter cyklar och stökar till frisyrer.

Så vi är en aning sena in på festivalområdet, men har också valt att ta det lite lugnt med utbudet denna dag.

Festivalkille. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Chic står på tapeten. Och Patti Smith.

I övrigt tar vi det som kommer.

Mysigt men kort. Foto: KAI MARTIN

Vi hinner se en kortis av Lianne La Havas, träffar delar av Lolita Pop (ja, alla fyra är väl här, men pappa Benkt Söderberg hänger nog med sin döttrar First Aid Kitduon Klara och Johanna) Sten Booberg, Per Ståhlberg och Karin Wistrand, tittar på Jehné Aiko, som känns uddlös, som många av akterna dessvärre varit på detta Way Out West.

Uddlös. Foto: KAI MARTIN

Så hastar vi mot Linnétältet, samtidigt som mörk moln kommer med ilfart från söder. Väderrapporterna har lovat regn, men först senare på dagen, ja, faktisk först mot natten. Men när vi gått in för att se Rae Morris blir publiktillströmningen rik inte på grund av hennes skira pop, utan för att regnet börjar falla intensivt. Men Blackpooltjejen tar det med gott humör och hon och bandet hade ändå oddsen emot sig med en kris där samtliga instrument hade stulits alternativ försvunnit på vägen till spelningen.

Skir och förtjusande. Foto: KAI MARTIN

Regnet faller och de nyinköpta plastponchorna kommer väl till plats när vi positionera oss för Chic på Flamingoscenen.

Discobandet, som ju egentligen bara består av legendariske Nile Rodgers som enda kvarvarande medlem, börjar med en soft soundcheck som inledning. Egentligen inte min idé om en start på en konsert på den nivån som de här musikerna ligger på, men när de slutligen drar igång sitt discosväng är det svårt att stå emot. Det blir en hitparad som matar på med emfas, rytm, skicklighet och hög mysfaktor. Notera också att de två blåsarna definitivt visste hur spikarna ska naglas i arrangemangen, till skillnad mot Lauryn Hills blåstrio.

Discogodis. Foto: KAI MARTIN

Vi hastar vidare tillbaka till Linnétältet för Amason. Det jag hört har varit lite väl profillöst och mjukt. Men Amanda Bergman är en favorit som sångerska.

För diffust. Foto: KAI MARTIN

Det skulle visa sig att bandet är en publikmagnet som arrangörerna inte hade räknat med – och oavsett väder hade det nog blivit tryck framför scenen och i tältet.

Jag står ut en stund, men lockas inte av musiken, framförandet eller det alltför tätt packade tältet. Tränger mig ut och konstaterar att det är rejält med människor utanför. Något som också polisen upptäckt, som spärrat av området så att ingen mer kommer in.

Tendensen är också att arrangörerna har spänt bågen för mycket, för mer än 30000 personer per dag, som 2015-års Way Out West bjudit, är för mycket. Området sväljer inte den massan människor på ett tillfredsställande sätt.

Vi tar en sväng om tältet som ”Uppdrag granskning” satt, för regnet är ihållande. Chic fortsätter hitparaden och blir mitt soundtrack på väg mot Azaleascenen där jag vill stå bra till inför Patti Smiths spelning.

Ikonisk! Foto: KAI MARTIN

Skam tillsägande har jag aldrig varit på någon konsert med henne och hennes band. Nej, jag har inte varit ovetande och vänner var tidigt på hennes musik när det begav sig på 70-talet. Flera av dem såg henne på Göteborgs konserthus, var det 1976…?

Jag var då lite sent på bollen och hackade inte i mig debutalbumet ”Horses”, utan landade väl först med ”Because the night” några år senare.

Men nu är det dags och jag ska alltså få hela debutalbumet som en smällkaramell av Patti Smith och hennes band.

Jag är på plats tidigt, vädret håller sig i schack och ställer mig längst fram vid stängslet till vänster. Det blir perfekt och jag är vidöppen inför det mesta, efter jag inte har en aning om vad jag ska förvänta mig.

Det blir en ypperlig konsert med en artist som vet att ta sin musik, sina texter och sitt uppdrag på största möjliga allvar samtidigt som hon är gammal nog att ha lekfullheten i behåll. Det gör att ”Horses” från start till mål blir glödande intensiv, där den 68-åriga ms Smith spottar och fräser med ena mungipande och ler och skrattar med den andra samtidigt som hon håller brinnande tal för demokrati, mot krigsherrar och för fred, samförstånd och respekt för varandra.

Det här är Way Out West starkaste, bästa och mest intensiva konsert och så är det folk, ålder är inte avgörande för vad som levereras på scen.

Däremot är åldern en orsak till att jag väljer sittande position när jag ser Alt-J från distans. Den brittiska kvartetten har ett intressant sound, en häftig show med fräcka projiceringar. Men låtarna, pojkar, låtarna!

Vid tar en kik på Ellie Goulding, intensivt och klatchigt, men vi tackar för oss, lämnar regnet, tar oss hem för mat och, ja, varför inte, livesändningen av First Aid Kit. Duon är snyggt förstärkta med slagverkare, gitarrist, stråk- och blåsduo.

Ja, det har väckts kritik för att First Aid Kit skulle vara finalakt i Slottsskogen. Jag tycker tvärt om, det är ett statement från festivalledningen, det är ett statement för det självklara kvinnor kan-tänket och framför allt ett statement om ett varför inte-tänk som Way Out West agerar efter.

Systrar live från datorn. Foto: KAI MARTIN

Hemma ser vi hur regnet faller intensiv samtidigt som duon gör en charmig spelning, som visar på både flickornas juvenlitet och genialitet. Det blir lite valpigt vid mellansnack, men musikaliskt är First Aid Kit starka varje sekund på scen.

Men nog hade jag önskat mig ett starkare gästkort än Amanda Bergman… varför inte en Patti Smith eller en Emmylou Harris?

Nå, hur som; vi fick inte Kai Martin & Stick! på festivalen, en logisk bokning med tanke på att det var nästa exakt 30 år sedan vi gjorde det som vi trodde var vår sista spelning på Slottsskogsteatern, så skamligt nära där festivalen nu håller hus. Och jag lovar, vi hade levererat. Men vi fick Patti Smith och jag är oerhört glad att jag fick se denna ikon. Det var hög tid för det.

Festivalens drottning. Foto: KAI MARTIN

Festivalkläder: ett par khakifärgade Selctedshorts med uppvik (inköpta i Reykjavik på rea, 150 kronor sommaren 2014), ett par Peak Performanceskor, sandfärgade, mocka med läderdetaljer (200 kronor Stadsmissionen i Frölunda, sommaren 2015), ett par okrafärgade strumpor (inhandlade på Next, London 2007), en storblommig Paul Smithskjorta i bleka gröna och röda färger (rea på NK Göteborg 2011, 400 kronor), hatt (35 kronor Erikshjälpen, Högsbo våren 2015), transparant regnponcho (60 kronor WoW 2015).