”Moa” – ett laddat livsöde om ett geni

MOA

Teater Uno, Göteborg

Medverkande: Lisbeth Johansson (Moa) och Carita Jonsson (musiker/kompositör)

Text: Moa Martinson

Regi och manus: Maria Hörnelius 

Scenografi och kostym: Ina Nyholm

Moa1

Moa Martinson gestaltad av Lisbeth Johansson. Foto: KAI MARTIN

Att männen gärna vill skriva historien är det väl knappast någon som inte begriper. Att män gärna också skapar historia är ställt bortom allt rimligt tvivel. Oavsett om du är krigsherre eller kolerisk suput, framstående industriman eller artist.

Kvinnans roll hamnar därmed lätt i skuggan, trots slit med hem, barn, födandet av desamma och kampen för och mot drömmarna om ett annat liv, ett drägligare, större, mer stimulerande liv.

Moa Martinson (1890–1964) föddes fattig, växte upp fattig, födde upp fattiga barn och slet ont i torpet i Sorunda, i Södermanland, den plats på jorden som blev hennes från 1910 till hennes död .

Men ett huvud på skaft och en sällan skådad intellektuell skärpa parat med en oräddhet gjorde hennes lott i livet till något mer än en bortglömd statarkärring.

Hon tog plats, hon skapade plats och hon visade att hennes plats var värd nog. Men… när hennes exmake Harry Martinson belönades med Nobelpriset i litteratur 1974 föll Moa Martinsons verk i allt större glömska. Något som Ebba Witt Brattström kom att ändra på när hon disputerade med avhandlingen ”Moa Martinson: skrift och drift i trettiotalet 1987. Plötsligt hamnade Moa Martinson i strålkastarljuset igen. Berättigat.

Om hennes liv ska det nu berättas från scen och det görs med hennes egna texter, noga urvalda, saxade och rytmiskt ihopsatta, understrukna och markerade av Maria Hörnelius, som också regisserar föreställningen.

Ingen, jag säger ingen, kan bättre än Lisbeth Johansson axla roll som Moa Martinson. Lisbeth Johansson, som jag senast såg i pjäsen, den imponerande starka monologen, ”Stalins mamma”, nyskriven av Malin Lindroth.

I ”Moa” får Lisbeth Johansson öppna sitt kunnande på vid gavel. Hennes kroppsspråk är imponerande där hon på en nanosekund kan gå från svårt härjade till förälskad, från ljuva minnen till bittraste sorg, från stolthet till förkrossad, från ung jänta till åldrig kvinna. Hennes mimik  och närvaro imponerar, ett närspel som gör sig utmärkt i det intima formatet som teater Uno bjuder.

Det blir en sprakande historielektion inte bara om Moa Martinson utan också om kvinnors öden i stort, men också en inblick till ett fattigt Sverige inte långt från där vi nu lever. Väl värt att begrunda för nationsnostalgiker.

Som sidekick har hon musikern Carita Jonsson, en trygg samarbetspartner (de jobbade tidigare ihop i långköraren ”Guds lilla jänta” om frälsningssoldaten Majken Johansson). Carita Jonsson skapar, förutom de musikaliska ackompanjemanget, även rytm och rymd åt Lisbeth Johansson. Knatter från skrivmaskin ger atmosfär, en gonggong pockar på uppmärksamhet; enkla medel som ger stora uttryck.

Till detta Ina Nyholms strama scenografi och fantastiska kostym, som ytterligare ramar in detta drama så utmärkt.

Lisbeth Johansson har åter fått ett gediget textsjok att arbeta med. Det skulle måhända bli tung, men tiden går fort, sveper förbi både glädjefylld och allvarstyngd.

På premiären var publiken i majoritet i övre medelåldern med övervikt av kvinnor. Här vill jag bara säga: unga människor, män kvinnor, kom lär, förundras, förstå. ”Moa” är angelägen och blixtrande bra teater!

Moa2

Lisbeth Johansson som Moa Martinson i nyskrivna ”Moa” gör en blixtrande insats. Foto: KAI MARTIN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s