Han firar 20 år med sin varieté.

Den som han inledningsvis bara var en del av, men snart kom att bli generalen för. Genom sitt allt mer omfattande kontaktnät ute i världen har han knutit artister till sig. Artister som en sommarmånad underhållit publiken på Liseberg.

Nu är det sista säsongen. Och låt mig inledningsvis säga att det är en sorglig tillställning.

Mr Fiasconi spelar på känslor. Foto: KAI MARTIN

Nej, det är förstås en som vanligt spjuveraktig Häckner som först mönstrar sin Chaplinlike Mr Fiasconi. Småtrick blir med denne karaktär stora, hans mumlande nonsensspråk begripligt och i den värmande solen värmer också Carl-Einar Häckner mitt hjärta lite extra.

Många bollar i luften – och munnen. Foto: KAI MARTIN

Det är stumfilmsunderhållning på scen, med Varietéorkestern förnämligt ledd av Bernt Andersson som musikalisk stämningsskapare, där Mr Fiasconi är dråplig, missförstådd, clownlik och alldeles förtjusande. Som när hans mikrofonstativ blir allt längre, inte ens en pall hjälper att nå upp till mikrofonen och väl uppe på pallen… Ja, hur komma ner?

Den alldeles fantastiska Varietéorkestern ledd av Bernt Andersson. Foto: KAI MARTIN

Åh, det är måhända enkelt, men alldeles rörande för både stora och små barn.

Och ur den svarta kostymen kommer golfklubbor, klockor, långa stavar i en salig, obegriplig röra.

Roligt?

Ja!

Allt får plats i en kostym. Foto: KAI MARTIN

Så skiftar han, kommer in som Carl-Einar Häckner, trollkarlen som talar så att man förstår. Snusnäsdukar, ballonger och det där ägget som förr dök upp ur hans skägg, men som nu då han är renrakad kommer ur intet.

Ja, det är alltid lika fascinerande och det ska vara fascinerande. Det är ju det som är tjusningen.

Rock’n’rolljonglering. Foto: KAI MARTIN

Diabolokungen Phil Os jonglerar med sina prylar med hjälp av snören. Fascinerande skickligt, men inte kittlande och nog känns det som om han hellre skulle vilja vara rockstjärna än varietéartist.

Bättre då med trapetskonstnären Samira Reddman, som varit med tidigare på Liseberg. Högt upp i sin trapets visar hon på skicklighet, vighet och gymnastisk skönhet.

Trapetskonst. Foto: KAI MARTIN

Sista säsongen, alltså. Tråkigt att bryta traditioner, tycker jag och jag inbillar mig att jag inte var ensam om det. Premiärpubliken var ovanligt stor, den dröjde sig kvar och Carl-Einar Häckner ville inte lämna scenen.

Jag tror inte det var ett spel för galleriet när Carl-Einar Häckner på slutet inte vill eller kan hålla det där avslutande talet, utan låter Mr Fiasconi göra det. Det blir näpet och hjärtknipande och slutligen brinner lappen, där det ordlösa talets stolpar är nedklottrade, upp.

Så sorgligt blir denna sista säsong.

Finito! Trist!

Farväl och tack! Foto: KAI MARTIN