ALCAZAR

!!!!

Rondo, Göteborg

Utsålt (780 personer)

+ Tempot, entusiasmen, musiken!

– Trista göteborgsskämt och Håkan Hellström i discotappning

? Hur ska denna discokula gå att stoppa

Fullt ös i tiderna krogshow med Alcazar på Rondo. Foto: KAI MARTIN

Det börjar som det slutar. Däremellan kastas jag in i minnenas kavalkad, sena tonårens förtvivlan, några och 20-års revolt, men framför allt dans, dans, dans!

Jo, Alcazars show på Rondo tar sats från start i ett futuristisk scenlandskap signerat Fredrik Benke Rydman. Den börjar i ett så frenetiskt tempo att jag sätter högsta betyg direkt, undrar var allt ska sluta, sansar mig lite, men går efter finalen från Rondo med ett leende på läpparna med svetten fortfarande pärlande i pannan.

Som jag dansat och jag var inte ensam om det.

Men Alcazars intensiva show med fantastisk koreografi och musik – det blir mycket Alcazarhits, jag lovar – tar fler vändningar. Dels en promenad i minnenas korridorer. Dels i några illa valda moment. Men totalt sett är det sanslös underhållning från start till mål.

Jag kastas alltså tillbaka till den egentliga discoeran i mitten av 70-talet, då en töntig Kai Martin måhända hade drömt om att vara en Gene Kelly eller Fred Astair, men väl på dansgolvet rörde sig stel som en fura. Där kunde jag se de som lärt sig stegen, som gjorde rätt när jag gjorde fel.

Ändå försökte jag bjuda upp. Oftast med svaret ”Jag dansar inte” och min längtan efter att dansa och min längtan efter det täcka könet föll pladask. Det blev en låt om det senare, med just det där citerade svaret som titel. Punken blev min räddning, pogo kunde jag dansa själv, ingen brydde sig och discofolket blev hatobjekt – inte bara för mig; se där, hur man kunde komma tillrätta med sitt tillkortakommande. Och jag var inte ensam: Attentat sjöng ”Pissa på en discofrissa” och Glo gjorde detsamma i ”Discoäckel”.

Men det handlade nog mest om att den där förföriska miljön på diskoteken var eoner från vad jag klarade. Jag var inte ett danssteg nära.

Discon som musikgenre blev ju då också något av bögarnas musik och hur många stilen har räddat i form av identitet vågar jag inte tänka på.

På Rondo är det kanske extra tydligt, för alla är med och alla är där: transor, bögar, medelsvensson som inte förstått det där med att ta på sig något annat än tröjan frånk julen -93, mediafolk, kulturelit, skivbolagsfolk, nöjeslystna och danssugna.

Och suget efter underhållning är redan från starten stor. Knappt hinner showen starta förrän det går som en ström av uppfyllda förhoppningar genom den fullsatta salongen.

När trion på scen sedan bjuder på lite enklare dansmoves, jag då dröjer det heller inte länge förrän publiken är upp på fötter och det blir dans! dans! dans!

Det är härligt, befriande och jag skiter i de danssteg jag aldrig kunnat ta, svänger på mina höfter och är mitt i discokulan förföriska glitter.

Alcazar bjuder på en fantastisk show, med några få undantag:

Jag förstår att det inte går att hålla det där otroliga tempot rätt igenom hela showen. Men momentet med att bjuda på hårdrock i discotappning för att göra det förbjudna, spela ”Känn ingen sorg för mig i Göteborg” i discoarrangemang faller platt och känns inte alls så ”no, no” som Alcazar och regissör Edward af Sillén hoppats. Istället blir resultatet ”åh, nej” och det är ju inte samma sak.

Trist är också stockholmares förtjusning att hela tiden skämta om göteborgares förakt för Stockholm. Att ”Highway to hell” på svenska skulle bli ”E20 till Stockholm”… Eh, va’?!

Det blir dessutom lite appart på slutet då en av dansarna kommer ut som den bästa sångarna av alla sjungande lite Michael Jackson.

Men, det är randanmärkningar. Tess Merkel – har hon någonsin varit hetare? –, Lina Hedlund och Andreas Lundstedt gör en show som glöder, som skapar feber och som får mig att göra moves jag inte trodde var möjliga.

Det är bara är bara att gå och se – det här är troligtvis den bästa showen i landet just nu. Missa inte det!