Tillsammans är de 111 år och båda är kanske för gamla för sitt eget bästa.

Det hindrar ingen från att fortfarande gör det som är roligast – spela ishockey.

Och inte bara ishockey i allmänhet – det är målvaktssysslan i synnerhet som gäller i division 4-klubben IK Raid.

Förmodligen handlar det här inte bara om Sveriges äldsta målvaktspar spelande i ett seriesystem – utan världens!

Männen bakom maskerna – vem kan tro att det är två gubbar i keps. Foto: ANDREAS THENG

Vi är gubbar med keps. Syns komma med krumma ryggar med våra tungt lastade bagar.

I omklädningsrummet doftar det kaffe, upphällt från en termos, i omklädningsrummets annars så karaktäristiska hockeydofter. Gemytet växer, skratten smyger sig in, värmen… sakta och noggrant tar vi på oss utrustningen, träningen för träning, match för match. Från gubbar till supermän.

Två målvakter i divisions 4-klubben IK Raid

Han är 53 år, jag är 58.

Han har stått i mål i tio år. Tvungen att skifta utespelarklubban mot målvaktsspaden på grund av en störande astma. Sören Meethz är energisk, är på is flera gånger i veckan; förutom med IK Raid två gånger mellan augusti och april, även med Frölunda sponsorhockey (en gång i veckan), damlaget Göteborg HC (en till två gånger i veckan) och emellanåt Frölunda Oldtimers (en gång i veckan).

– Just nu tar jag det faktiskt lite lugnt med hockeyn, för jag tränar inför Göteborgsvarvet, säger han, som till vardags är hantverkare och snudd på golfproffs (fem i handikapp).

När han kom till IK Raid för sju år sedan var det efter ett intermezzo i den föreningen han då spelade. Sören Meethz vill spela mycket och med vem han vill, det tyckte inte ordförande i den klubben. I IK Raid gjorde han sig snabbt bekväm,  utvecklade sitt spel med åren och förförde lagkamraterna med nybryggt kaffe.

Sören Meethz spelstil är hemmagjord, men med tiden har den slipats alltmer till en positionssäker butterflyteknik. Han är orädd och har, trots sin ålder, starka reflexer och är bra i sina sidledsförflyttningar.

Med allt tränande har spelsinnet som målvakt ökat och med sina träningar med damlaget blir det också ett ordentligt nötande som målvakt.

– Det är ett riktigt högt tempo där. Tjejerna kan åka skridskor. Men det är klart att skotten kan fortfarande bli bättre, säger han.

Det får han däremot när han möter legendarerna i Frölunda Oldboys, spelare som vet att skjuta med precision och fart.

– Ja, herregud. Patrik Carnbäck, Terho Koskela och Jerry Persson… det är inge duvungar, precis, suckar han samtidigt som han älskar att möta detta tuffa motstånd och helst rädda mot dem.

Vi kamperar ihop, Sören och jag. Delar på matcherna, uppmuntrar och stöttar, men är också konkurrenter. När vi spelade med IK Raid i Rambergscupen första helgen i mars i år, stod vi var sin match. Inför den tredje frågade  tränarteamet vem av oss som ville vakta kassen.

Svaret var ju givet: ”Båda”. Det löstes sig att vi broderligt delade på sysslan, tog en period var och hjälpte laget till den andra segern i turneringen, som skulle gett oss finalplatsen för första gången på tolv år, om inte arrangörerna tolkade reglerna som de själva ville.

Jag har spelat ishockey sedan 1966. Tog mina första stapplande skär på Stora dammen i Slottsskogen, fick låna ett par gröna bandymålvaktsskydd och en klubba av en klasskamrat. På huvudet hade jag en ABC-hjälm, i övrigt ingenting som skyddade, på händerna en blå galonhandske som stöt och en lovikavante som plock. Lyckligtvis kunde ingen skjuta och skotten som kom klarade jag inte att rädda. Men glöden hade fått fäste.

Jag sålde jultidningar för att klara av att köpa skydd. Jag hittade handskar för mig som vänsterhänt genom Flisbergs postorder, var nere på Friluftsmagasinet på hörnet Drottninggatan/Korsgatan i Göteborg och hittade min första ansiktsmask.

Julen 1968 – Kungsbackafjorden låg frusen, perfekt för ishockey. Här med min första mask och ABC-hjälmen. Frölundatröjans bokstäver skulle snart bytas ut mot Änggården för GP-pucken. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Det ringde på dörren. Några grabbar i min ålder frågade om jag ville vara med i deras hockeylag. Änggårdens IK bildades av kompisar i kvarteret och vi tränade på Näcken, en tjärn upp i Änggårdsbergen. Vi köpte Frölundatröjor, våra mödrar sydde om de gröna revärerna mot blå och texten med Frölunda ändrades till Änggården.

Det blev GP-pucken 1968. Premiär mot Kållered SK, jag var reservmålvakt och vi förlorade med något mål. Göran Brihs, som stod i mål, blev senare Bäckenspelare och en av landets mest lovande för sin ålder, TV-puckspelare och tänkt A-lagskeeper för Bäcken när han la ner för sitt skolarbetet.

ÄIK fick en returmatch några veckor efter GP-puckpremiären mot Kållered på deras hemmaplan. Jag stod och det blev 3–3, solen sken över utomhusrinken och jag var salig.

Jag var aldrig bra, men entusiastisk och drömmande. När ÄIK la ner gick jag till Hovås, var reservmålvakt där med, började i Mölndal och var femtemålvakt och usel. Närsyntheten hade satt in i nian och spela med glasögon var ju värdelöst, framför allt på utomhusrinkar i allt möjligt och omöjligt väder.

Gymnasiet var inledningsvis en tuff tid, Mölndal såg förstås inte min talang och jag var mobbad i skolan. Men en skolkamrat tyckte att jag skulle börja spela med dem.

Det blev så, MPHC – Mölnlycke Pixbo Hockeyklubb – blev min hemvist i många år, från juniorhockey till spel i division 2 och 3. Tränaren där trodde på mig, var själv målvakt och kunde knepen. Jag växte, fick linser av mamma och började se pucken – det underlättade.

När föreningen la ner i slutet av 70-talet trodde jag att karriären var över. Men min forne tränare hade börjat träna Tynnereds juniorer och undrade om inte jag ville vara med där, det var tillåtet med någon överårig. Jag gick från spel där till spel i A-laget och division 3-hockey.

Skydden hade förbättrats avsevärt från pojklagstiden, som egentligen inte stod emot mycket. Nu hade jag bröstmatta, vadderade arm- och skulderskydd, plocken hade jag köpt i Madison Square Garden sommaren 1976 – en Cooperplock – och benskydden inhandlades på Domus sportavdelning på Avenyn för mitt första studiebidrag. Jag var rustad för hockey. Den vita masken, en CCM av Jacques Plantetyp, stod MPHC för.

Jag var ung, jag var vältränad, men jag hade lagt NHL-drömmarna från högstadietiden åt sidan.

När Tynnered la ner verksamheten 1983 tog jag klivet över till Chalmers Blue McRangers, återigen ett division 3-lag.

Jag parade karriären där snyggt med ett heltidsjobb på GT och låtskrivande, repande, spelningar och inspelningar med Kai Martin & Stick!. Hockeyspelet undgick inte journalisterna som skrev om bandet och jag fick snart epitetet den sjungande hockeymålvakten.

Från den stora intervjun i tidningen Schlager, hösten 1983,

i samband med releasen av Kai Martin & Stick!:s tredje album ”Simmarna”.

Men efter några säsongen harvandes i botten degraderas vi till division 4 och ytterligare senare till division 5.

Jag var ihärdig hela tiden, men när jag fick barn i början på 90-talet var det dags att skifta fokus. 1992 var min sista säsong, där jag bara deltog precis i slutet. Jag hade året innan varit med och fört upp Chalmers i fyran igen och hade lagt av. Men ledningen ville ha med mig till en cup i mars 1992, jag ställde upp och vi kom tvåa.

Därefter var det bara ishockey en gång om året – när Chalmers bjöd in oss oldboys för en prestigfylld match off season.

1997 blev jag ombedd att skriva en artikel om kostnader för unga spelare gällande hockeyskydd. Jag var så där ivrig till uppgiften, men tacka ja om jag också fick skriva om en vacker, kanadensisk bok om hockeyns Hall of fame plus att jag ville skriva en krönika om mina drömmar om hockey.

Det publicerades en lördag i september och på måndagen ringde det. Från Frölunda!

–Vi tänkte att vi skulle hjälpa dig att realisera din drömmar, säger rösten i telefon.

Jag trodde förstås att det var ett skämt, men det handlade om Frölunda sponsorhockey – en gång i veckan – och de behövde en målvakt.

Så drog jag på mig skydden igen, fick hjälp med benskydd och väst, och jag blev snabbt fast, kände intensivt att jag ville mer. Jag köpte loss ett par gamla benskydd som Frölundamålvakten Håkan Algotsson, guldmedaljören från OS i Lillehammer, haft.

Min dåvarande hustru sa ”Men ring till någon klubb”.

1999 på hösten ringde jag runt, först den åttonde klubben fick jag ett positivt besked. Det var IK Raid, som tränade och spelade ute på Rambergsrinken.

När jag klev in i omklädningsrummet första gången var det redan fullt. Tränaren i laget vände sig mot mig och sa ”Åh, ett såll”, så var jag välkommen i den föreningen som jag nu kommit att stanna i sedan dess.

Gubbar utan keps – och utan mask – still going strong. Foto: ANDREAS THENG

Sören Meethz och jag är ihärdiga. Vi ger inte upp. Målvakter, både yngre och – ja, faktiskt, äldre – har kommit och gått, men vår relation har bestått. Vi står upp för varandra, för klubben och gillar det här med målvaktsspel.

Jag har en ambition om att spela i seriesystemet till och med jag blir 60 – om kroppen säger ja.

När vi spelade Rambergscupen i år, för några veckor sedan, mötte vi Jönköping, ett lag med HV- och Dalenskolade spelare. Där och då kändes det som om jag spelade min bästa hockey någonsin. Jag var överallt, fick arbeta med det jag är bäst på (närkampsspelet), räddade frilägen och gjorde motståndarna så förtvivlade att de började rappa mig och till och med slog undan skridskorna på mig. Jag stod pall, höll nollan i första perioden och vi vann slutligen med 3–2. En härlig känsla!

Förra året, när vi i samma cup mötte Säffle, räddade jag i slutet av matchen ett tre mot nolläge och lyckades dessutom blockera.

När motståndarna ställde upp för tekning hörde jag en av dem säga ”Är han dopad, eller…”.

Nej, bara väldigt förtjust  min sport.

Så jag spelar med IK Raid två gånger i veckan och med kamratgänget Uppbackarna mån- tis- och fredagsmornar. Det blir en del.

Nästa år hoppas jag på spel i Kanada, en dröm jag närt sedan barnsben. Jag är anmäld i ett lag som jag annars inte spelar med, men som målvakt finns det alltid chans att få vara med. Jag återkommer om det.

Och det där om att Sören Meethz och jag är Sveriges, eller världens, äldsta spelande målvaktspar i seriesystem som inte är oldboysrelaterat…

Jag vet inte, men anta utmaning och överbevisa oss. Vi tar den pucken – också.

På väg till säsongen första träning med IK Raid i augusti – klart kostymen ska på då.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG