Får Bob Hund chansen tar de inte bara hela handen utan hela nöjesparken.

Vi pratar en blåsorkester som spelar Bob Hundlåtar. Vi pratar Popkollokören som kvinnogrant backar upp Bob Hund och därmed också stakar ut vägen mot framtiden.

Paradlåtar från Bob Hund med marschorkester. Foto: KAI MARTIN

Och, jo,  Bob Hund ledsagar oss genom och förbi den plötsliga vetskapen om Freddie Wadlings bortgång, som en hyllning till honom, till döden som ständigt närvarande och som livet som dess värsta konkurrent.

För så är det. Bob Hund väljer livet långt hellre än något annat. För detta fantastiska band finns det alltid en väg ut och banne mig om orkestern inte smakat ungdomens källa.

Men…

Det här var en gassande eftermiddag som gled över i kväll där kommunens nöjespark upplåtit två av sina scener för det relativt nystartade skivbolaget Woah Dad (Bob Hund ingår i deras stall), så därför fick Dolores Haze värma upp en publik som höll på att förgås i hettan. Detta hypade band har väl inte riktigt hittat rätt på scen och rent musikaliskt, med andra ord en bit kvar innan de kan charma och övertyga mig.

Soldränkta men utan rätta utstrålningen. Foto: KAI MARTIN

Senast jag såg Maria Andersson var med Sahara Hotnights, ett band som mindre och mindre har fångat min uppmärksamhet. Uppenbarligen också bandets frontfigur, som då gjort en blasé figur, som om hon tröttnat på sitt uppdrag.

Nu har hon kränkt av sig gruppens bojor och är sig själv. Låtarna på plattan är överraskande och visar en sida av henne som jag gillar.

På scen är det kort, intensivt fokus på detta material och Maria Andersson visar på attityd och scenkraft när hon kretsar kring mickstativet eller då hon sjunger. Hon är en cool, välklädd rockqueen och jag gillar låtarna jag hör, men undrar varför det är bandet som får hennes leenden och inte publiken.

Snygg posör med goda melodier. Foto: KAI MARTIN

Fast nu var det ju Bob Hunds kväll. På stora scen fick blåsorkestern avsluta sin långa arbetsdag med en fin hyllning till Freddie Wadling innan Bob Hund tog vid.

Och som bandet gjorde det.

Ja, det är kaos nära med lycksalighetens gud. Men inte utan allvar. Tvära kast mellan tokigheter, skratta och seriösa passager. I Bob Hunds sällskap viftar alla på svansen och skönt är det.

En orkester som svänger. Foto: KAI MARTIN

Det skäms inte för sig. Sångaren Thomas Öberg ger gärna allt ljus på sig, men  med Popkollokören på scen backar han undan och hyllar kvinnorna som vägen till framtiden.

Mycket mer än doaflickor. Foto: KAI MARTIN

Förvisso är Bob Hunds låtar själva essensen i denna fina konsert. Men också lika mycket Thomas Öbergs gycklande. Han står inte still en sekund, han nöjer sig inte med orden i texterna utan är dessutom, förmodligen, Sveriges mest underhållande sångare med prator som är roande och uppmanande.

Fåfängt kräver han publikens uppmärksamhet, men kanske mest faktiskt för att vi som står där ska ha riktigt kul.

Sveriges mest underhållande band. Foto: KAI MARTIN

Så när Rocksverige går i sorg håller Bob Hund hov utan att det skär sig ett dugg.

Ja, jag vet… Jag hade hoppats på Liket Levers ”Levande begravd” en dag som denna, så som de gjorde den nere vid Röda sten 1998 en alldeles fantastisk afton av galenskap och underhållning signerad Bob Hund. Men kanske tyckte herrarna att det blev en för morbid hyllning med tanke på titeln, eller också fanns inte tiden till att repa in den.

Istället tog Thomas Öberg allt större strid med sitt mikrofonstativ, som ett tag fick tjäna som motvillig hund med mikrofonsladden som koppel, för att senare bli en än mer trilsk klädhängare.

En sångares strid mot sitt eget mikrofonstativ. Foto: KAI MARTIN

Slutligen, efter en enastående fin hitparad från det 25-åriga bandets början till detta nu slutade allting i kaos, så nära gudomligheten man kan komma i Nöjessverige.

Försök att få Bob Hund att sitta vackert är en överloppsgärning. Foto: KAI MARTIN