1112131415… 16

Det finns en låt som jag har skrivit, som kanske kommer ut.  Någon dag. ”Fyller år varje dag på året”, heter den och handlar om glädjen att ha någon att fira varje dag med.

Då, när den skrevs var det en from förhoppning. Men livet kom att arta sig väl och, faktiskt, det har blivit väldigt lätt att fira varje dag med kvinnan i mitt liv, hon som är min själsfrände, min vän, min klokskap, mitt motstånd, den ifrågasättande, den kärleksfulla, min älskarinna, mitt ressällskap bättre än någon annan…

IMG_1746

Min själsfrände. Min vän. Min reskamrat. Min älskade. Min hustru. Foto: KAI MARTIN

Just den här dagen, då barn och föräldrar tvingas upp i ottan för att fira Lucia (ja, det är helt frivilligt att göra så i några år till) firar vi något annorlunda. I år ytterligare extra, eftersom det på dagen är 20 år sedan jag flyttade in i det hus där vi nu bor och som Z flyttade in i maj 2012, efter en lång väntan på omständigheter som vi inte riktigt rådde över men valde att respektera.

Det är ett hus att trivas i och vi bodde är fem personer som mest eftersom min äldste son precis innan den nya familjen flyttade in hade fått ett eget boende. Nu är det ett barn kvar, en hårt arbetande son som kliver upp tidigt på morgonen, fjärran från den skoltrötthet som kramade honom de sista terminerna på gymnasiet. Det är alltid lika fascinerande att se vuxenheten ta över hos ett barn, även om barnet aldrig lämnar en förälders ögon.

Men idag då, förutom jubiléet…?

Jo, det är vår förlovningsdag. Jag hade sagt till mig själv, att eftersom jag var gift en gång och skild, skulle jag inte gifta om mig. Det fick räcka med en gång. Men Z hade en längtan efter att ingå i det äkta ståndet och hur det nu var, så blev hösten 2011 en litania som krävde ljus, glädje och ett tvärt kast i levnadsomständigheterna. Prestigen kastade i papperskorgen.

Jag grunnade på att fria i november, men såg att 111111 var lite för blekt för min smak, en dag som så många andra valde för förlovning eller giftermål. Nej, istället såg jag ut 111213, det vill säga år 2011, månad 12, dag 13 och när jag ändå höll på, varför inte klockan 14 och 15. Sagt och gjort. Ringar fick jag låna av min kusin, en gång juvelerare och guldsmed, som slog in dem i ett fint paket som jag kunde stoppa i fickan (riktiga ringar med ingravering inköptes senare). Blommor handlades, men lades i bilen, noga utom synhåll för min tilltänkta.

IMG_2705

En dag och tid att fira.

Ty saken var den, att Z, när vi var på väg till Stockholm för en rejäl weekend med ”Spamalot” och Paul McCartney på Globen, hade dragit ryggen i ett försök att hoppa över en slaskpöl på väg till Mölndals station när hon skulle passa ett tåg till Göteborgs central där jag väntade.

Det bar sig inte bättre än att den smärtan som uppstod tog över hela helgen, lördagen blev en liderlig väntan på Södersjukhuset innan besked om förmodat diskbråck gavs och tabletter för lindring skrevs ut. En annorlunda vistelse i huvudstaden med min älskade.

Väl hemma hade hon först fått tid på måndagen den 12/12 för att kolla ryggen. Dagen efter var det dags för reumatologen, som Z frekventerar flitigt på grund av sin sjukdom.

Tid…?

14.30.

Jag följde förstås med, för så var det beslutat i min arma skalle att friandet skulle ske oavsett var 14.15 den 13 december 2011. 1112131415, som sagt.

Trots sin smärta var Z ivrig att vilja visa mig environgerna och jag följde med en stund innan tiden blev knapp och jag slöt henne i min famn. Hon försökte slingra sig loss, men jag bad om lugn och smög samtidigt upp mobilen för att kunna få klockslaget exakt.

Så 14.15 frågade jag henne om hon ville bli min. Svaret dröjde och utan att veta exakt tror jag att just 16 sekunder gick. Det blir vackrare så och jag låter det bero som en sanning.

Hon sa ja, den 22 september 2012 gifte vi oss och med henne vid min sida fyller jag år varje dag på året.

Så firar vi idag också att det är 20 år sedan jag, tillsammans med min x-hustru och våra söner, flyttade in i detta fina hus som jag försöker vårda och akta. Äktenskapet tog slut  2006, men jag stannade kvar. En ny tid drog in. Renoveringar har gjorts, kök, tvättstuga, badrum, hallen har fått en toalett, källaren har fått klinker, dränering har gjorts, huset har målats om, fönster har målats, tak har lagts om och yttertrappan har fixats. En hel del, med andra ord. Men tycker man om något är det också viktigt att sköta det.

Och apropå jubileum, 27 november var det 40 år sedan jag började min journalistiska bana. Något min hustru uppmärksammade the very day med ett fång om 40 rosor.

IMG_2592

Jubileumsrosor. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var då jag klev in på GT:s korrektur nere i lokalerna i Västra Nordstan. Hårt slitna med blysätteriet mellan redaktionen och våra lokaler, bredvid ett fik, inpyrt och fettrikt, som var öppen några timmar för att serva sättarna – och oss korrekturläsare – med frukost då Göteborgsupplagan under svidande, intensivt stress gjordes för att vara klar strax efter åtta.

Nu kan jag sitta hemma och skriva direkt in i ett redaktionellt system, som jag når över hela världen. Korrekturläsare är passerade in i minnenas korridorer, men är i mina ögon saknade. Ja, både för mig själv och alla andra som skriver. Det granskande, dröjande ögat som nagelfor texter är något alla behöver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s