Medioker start på WoW-jubiléet

Tio år. 2007 och solen sken, Way Out West spirade. En annan tid.

Nu, när gråmolnen ackompanjerar stämningsläget i världen, vinden blåser hårt och höstkylan biter sig fast i det som ska vara den sista … ja, då firar Way Out West tio år.

Det blir ett kalas som känns så där.

Jag kommer av olika anledningar sent, känner mig inte hågad, men med en kluven känsla av att ändå vara lockad, hoppas på överraskningar och träffa människor jag känner.

Jason Isbell spelar tidigt, men honom såg jag tidigare i år på Pustervik och det är inte min påse.

Chvurches står på scen när jag kommer, vädret håller sig i schack, lite kyligt avmätt, ungefär som jag förhåller mig till skottarnas musik och framträdande.

Kvällens första krock blir Anna von Hausswolff v/s Last Shadow Puppets, där jag väljer de sistnämnda.

Ett hobbyband med kvaliteter av Artic Monkeys Alex Turner och Rascals Miles Kane, bra arr, oftast bra låtar, men med en slarvig inställning på scen där larvandet kraschar intrycket. Men där bandet ändå kommer ifrån med hedern i behåll och känslan av lite Mando Diao, inte bara för att frontmännen delar på sångäran.

IMG_1435

Alex Turner, tajta byxor och tajt låtar, men slarvigt scenframträdande

utmärker Last Shadow Puppet. Foto: KAI MARTIN

När Libertines, inte helt otippat, ställer in med kort varsel uppstår ett vakuum på Azaleascenen… Vi väntar, tar en kaffe, snackar och det är uppenbart att festivalledningen inte har en katastrofplan, för ingenting händer förrän efter 50 minuter då någon ropar ”onetwothreefour” och Ramones kickar igång på storbildskärm på Flamingoscenen, följt av Alice Cooper och andra musikvideor från the glory days.

I Linnétältet utgjuter Chelsea Wolf gothtyngd över ett glest publikhav.

IMG_1445

Gothdepp. Foto: KAI MARTIN

Kort därefter kliver Morrissey upp på Falmingoscenen, en kort stunds underhållning innan hans pamfletter blir parodier, melodierna blir mediokra och hans politiska hållning trycks upp i ansiktet på mig och jag tackar för mig.

IMG_1457

Morrissey gjorde en vag figur. Foto: KAI MARTIN

Nej, Way out West första dag av jubileum gjorde inte mig glad, bara frusen och trött(are).

Freddie Wadlings stora sorti

Den 2 augusti 2015 satt jag på Gyllene Prag med en öl, kanske två. Pratade med Håkan Hellström om Göteborgs musik, punken och när jag berättade att två av Liket Levers medlemmar satt något bord bort, blev ögonen klotrunda, nyfikna som hos ett barn.

Vi var naturligtvis där för att hylla Freddie Wadling, som fyllde 64 år, och hans musikaliske broder, Blue for Two-kollegan, Henryk Lipp, som fyllde 60 jämnt.

Freddie Wadling var sitt sedvanliga, jovialiska jag. Omgiven av vänner trivdes han, skrockade, kom med små kommentarer…

Jazzhuset, 14 november 2015.  Efter invigningen av Stadsmuseets utställning av musiklivet i Göteborg var det dit vi gick.

Tillsammans med mängder med musiker hade Freddie Wadling och jag blivit museiföremål. Ett skäl så gott som något att skratta åt. Vi gjorde det, Freddie Wadling och jag, när vi träffades på klubben där så mycket hänt, där så mycket musik har spelats.

Vi, musikbröder sedan 1978, formade och fostrade och utvecklade av punken, som gav oss energi, mod och möjligheter.

Han berättade att han höll på med en ny skiva tillsammans med Sebastian Öberg, Fläskkvartettens cellist, att Amanda Werne skulle vara med, att Håkan Hellström skulle sjunga…

Kroppen plågade Freddie Wadling. Hade gjort så länge och envetet. Men han var van med smärtan, den fysiska, den själsliga. Inget kunde släcka inspirationen, fliten från pennan eller penseln, orden som skulle skrivas, eller sånger som skulle sjungas.

Så… 2 augusti 2016.

Freddie Wadlings 65-års dag blir också den dagen han begravs. Två månader efter att han hastigt, men kanske inte så överraskande avlidit.

Vasa kyrkan var platsen där han vigdes med Bella, hans livskamrat, hon som stod honom nära, som var det viktiga stödet och motståndet, hon som backade när andra vacklade, som vägledde de gånger han irrade, som stolt lyste när han, om och om igen presterade, sjöng som ingen annan, agerade som bara han, tecknade, målade, berättade, skämtade.

IMG_1846

Freddie Wadlings sista framträdande. Foto: KAI MARTIN

Där, i den kyrkan hölls gudstjänsten till hans ära och minne.

Det blev en praktfull manifestation, välregisserad, underhållande och gripande.

Inledande, massiva och sköna ”The body breakup” med Anna von Hausswolff på kyrkans orgel och enastående stark och skör sång, klar och hel. Officienten Bengt Inghammars fasta hand som ledde ceremonin genom sorgen, saknaden och minnena, kantat av musik, ord, bilder och musik, allt dekorerat av blommor och kärlek.

Freddie Wadling sjunger ”Ensam på havet” från sitt senaste (sista?) album, vi sjunger med Frälsningsarméns musikkår ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”, Freddie Wadlings paradnummer på ”En salig samling” (1999), så starkt och ursinnigt skönt att kyrkans valv darrar till av vördnad. Den psalm som jag vågar påstå blev dörröppnaren till den stora offentligheten för denne känslige sångare.

Stina Ekblad läser ”Var är den vän som överallt jag söker”, Johan Olof Wallins psalm, som hon fick Freddie Wadling att läsa in till en diktantologi. Orden faller, orden ekar, allt i fullständig respekt och vördnad.

Hans eget önskemål av musik till sin egen begravning hörsammas delvis när Philip Glass ”Window of appearances” ljuder från en cd. Överlåtelse och bön, den som vi känner som ”Fader vår”, mumlande från kyrkbänkarna som om ingen vill, men alla gör. Respekt och vördnad. Åter.

Den märkliga psalmen ”Min själ, dig gläd” trevar fram, haltande och skev. Så skrider vi i sakta mak genom kyrkgångarna för att ta ett sista farväl under Bachs ”Goldbergvariationerna”. Blommorna svämmar över kistan, plockas bort och nya läggs dit. Raden av sörjande sinar inte, många bär sina minnen av Freddie Wadling och som Jesus som lät barnen komma till sig bjöd han också in alla oavsett härkomst eller bakgrund; han var generös. Vi kommer halta och lytta, vi kommer unga och gamla, vi kommer blinda och döva, vi kommer långa och korta, tjocka och smala, ljushylta och mörka, skäggiga och renrakade; vi kommer med sorg och respekt och vördnad.

På vägen in i kyrkan ser jag människor jag inte sett på 35 år. Flickorna från Roxy café, det ljusskygga nattöppna kaféet som bjöd på videor till chokladbollen och Colan åren innan MTV. De tuffa punkarna från Kålltorp, konstnärerna, kreatörerna och narrarna kring Freddie Wadlings hov i Haga, vi – tre medlemmar från Kai Martin & Stick! – och fanzineredaktören och hans redaktion, punkpoeten, punkare från förr, punkare från nu, Weeping-Magnus, Blue for Two-Henryk, skivbolagsfolk, musikerkollegor, hangarounderna, vännerna, de nya, de gamla, haschrökarna, speedkillarna, släkten, hustrun, hennes barn och barnbarn…

Prästen har bett om att eventuella ord inte ska hållas vid kistan utan vid minnesstunden vid Foajébaren på Stadsteatern.

Det hörsammas, men sista trion vid kistan bryter. Lena Junoff, sångerska eller primadonnan av Hisingen av legendariskt snitt i Göteborgs musikvärld, säger några ord och sjunger sedan à capella ”Over the rainbow”, en tyst, försiktig allsång hörs i detta som kom att bli en av Freddie Wadlings paradnummer. Jag ser Bengt Inghammar rycka lite för att hindra henne, men stillar sig klokt och överraskningarna är inte över…

IMG_1851

Ett sista möte. Foto: KAI MARTIN

När han ska förklara processionen ut ur kyrkan hörs Freddies röst. Hur han berättar, förklarar hur han är. Ett utdrag från hans sommarprogram 2011. Skratten kommer, värmen, regnet utanför håller andan, solen skiner genom kyrkfönstren.

Så ut ur kyrkan med ”Walk”, låten med Fläskkvartetten, där Freddie Wadling sjunger ”Love, peace, happiness, eternity…”. En förlängd version av slagverkaren Johan Söderberg, där sluttakten tungt markeras med processionen ut ur kyrkan.

Utanför samlas vi under hotande regn. Tyst samtalande. Kramar och leenden.

Journalister och fotografer flockas, ställer frågor, söker svar.

Vi är ett stort sällskap som går mot Stadsteatern. Lite tilltugg, öl, vin… Tal, skratt, minnen och uppknutna knopar från hårt knutna sorgeband. Många vänner från kretsen kring Freddie Wadlings hov. Vi som fortfarande andas. Men kungen själv var inte där. Han röst har tystnat, men lever ändå. Den som kom ur en själ som en bottenlös sjö, med en resonans från lek och intuition, känsla och innerlighet, från smärta och kärlek…

 

Ängeln, polisen och skotten som ekar 15 år senare

Det stod en spröd liten ängel och pratade med en till tänderna rustad polis. Ängeln vingar fladdrade lite i den försiktiga vinden, hennes fötter vara bara, hennes varelse skir. Polisen stod med en sköld, som ett led i en avspärrning av Berzeliigatan, strax nedanför Götaplatsen. Ängeln gick i fredens tecken, polisen andades lugnt, samtalet dem emellan var förtroende ingivande, världen var sams.

Någon sekund senare är det kaos.

Krav1

En guidad tur tillbaka 15 år i tiden. Foto: KAI MARTIN

Med en dryg timmes guidande teaterföreställning genom Göteborgs gator, några av dem där allt utspelade sig, skjutsar Stadsteaterns buss passagerarna tillbaka till då då det hände, det som fått namnet Göteborgskravallerna, men som ju var så mycket mer.

Skådespelare Ulf Rönnestrand, som själv var en av deltagarna i den fredliga demonstration  under perioden, berättar, frågar, visar och tar hjälp av bilder, filmsekvenser och en megafon för att förstärka minnet, förtydliga, andas in historien, belysa frågor, söka svar…

Det är inte lätt. Men är tyngre än den gatsten som går från hand till hand i bussen.

Krav2

I bakgrunden Ulf Rönnerstrand då, redo för demonstration. Foto: KAI MARTIN

Det är alltså 15 år sedan EU-toppmötet var i Göteborg. Det som inte bara samlade europeiska toppolitiker utan också då sittande, nytillträdde amerikanske presidenten George W Bush, på exklusivt besök i Sverige.

Det var, som nu, strålande väder, en stad med förhoppningar om möten mellan åsikter, där alla skulle komma till tals, där inte bara politiker skulle göra sin röst hörd utan alla tiotusentals demonstranters som fanns i eller rest till Göteborg.

Som Ulf Rönnerstrand, Backa Teaterskådisen, säger ”Göteborgs kommun var rustat. De hade erfarenhet. Från Gothia cup.”…

Så staden inkvarterade demonstranterna runt om i skolor, som Schillerska och Hvitfeldtska.

Allt gjort i bästa avsikt, med en förhoppning om fred och förståelse. Så gott. Som krossades.

Vår färd startar vid Götaplatsen, i sluttningen av Berzeliigatan ned mot Södra Vägen, ett stenkast från Korsvägen, där EU-toppmötet hölls strängt bevakat nere i Svenska mässans lokaler.

Det här är en tur som biter sig fast, som väcker minnen, som ställer frågor som skaver fortfarande så här långt efter.

Göteborgs stadsteater har arbetat ihop ett program som den 14 juni tar ett omfattande grepp om dagarna då allt hände mellan 14 och 16 juni 2001. (Ni kan se det nedan och även i bifogad länk här.)

Krav3

Slagord – 15 år senare. Foto: KAI MARTIN

Jag inbillar mig att greppet är viktigt. Så mycket är skrivet, så mycket är skildrat, så mycket är vinklat. Domar har fällts, andra har friats. Skuld och ansvar. Anklagelser och händer som tvås…

I Göteborg då var det så mycket som hände utanför topparnas träff i Svenska mässan: konserter, samtal, demonstrationer, spoken words, seminarier.

Det är lätt att glömma av dem i blänket av allt krossat glas och i skenet av bränderna på Avenyn på dagen den 15 juni 2001. Resultatet av några hundratals framfart. Det som främst kommit att illustrera Göteborgs kravallerna.

Eller i ekot av skotten mot då 19-årige Hannes Westberg, som var första gången sedan Ådalen 1931, som skott avlossats mot demonstranter från myndigheters håll. Eller de överpolisiära ingripande som gjordes mot boende på Schillerska eller demonstranter på Järntorget.

Frågor. Svar. Frågor. Svar. Frågor. Svar.

Färden nedför Avenyn med en version av Freddie Wadling sjungandes ”Over the rainbow” till de stumma reportagefilmerna från kaoset på Avenyn 2001 samtidigt som regnbågsflaggorna denna dag fladdrar i vinden i ett stilla Göteborg, är bedövande…

Och bilden av fredens ängeln som förtvivlat klänger på polisens sköld för att undkomma våldet hänger kvar, solkig över det som vackert kunnat bli.

Krav4

Ett stilla Göteborg försöker minnas – 15 år senare. Foto: KAI MARTIN

Göteborgskravallerna på Göteborgs stadsteater 14 juni:

Bussturen: 11.00, 12.30 och 14.00.

15.00, Studion ”Tre dagar i juni – om ett EU-toppmöte”, radiodokumentär av Frida Johanson

15.45, efterföljande samtal med Frida Johanson, Jonas Ransgård (gruppledare för moderaterna i Göteborg) och America Vera-Zavala (dramatiker och före detta aktiv inom proteströrelsen Attac). Samtalsledare dramaturg Sisela Lindblom

16.30, Studion ”Låt staden brinna!” (Del 1, 28 min) Radioteater av Åsa Melldahl (manus) och Magnus Berg (regi)

Cirka kl 17.00, Studion, efterföljande samtal med Magnus Berg och Birte Niederhaus (regissör för När himlen blev svart). Samtalsledare dramaturg Joel Nordström.

17.30, Foajébaren, Göteborgstoppmötet-15 år senare. Seminarium.
Olav Fumarola Unsgaard, frilansjournalist och redaktör på Leopard förlag, är samtalsledare och håller en inledande föreläsning om de politiska rörelserna runt 2001 och framåt. Gäster är America Vera-Zavala, dramatiker och f.d. aktiv inom proteströrelsen Attac, och Håkan Thörn, professor i sociologi vid Göteborgs Universitet

18.00, Studion ”Göteborgskravallerna – ett år efter skotten” filmvisning, Uppdrag gransknings dokumentär.

Cirka 19.00, efterföljande samtal med bland andra Janne Josefsson

19:30, Foajébaren ”Förutsättningar för försoning” miniföreläsning av Jonas Gåde, som bland annat synts som medlare i TV3:s ”Grannfejden” med Robert Aschberg, talar om konflikter och konfliktlösning

20.00, Studion ”När himlen blev svart” nyskapad scenisk gestaltning med skådespelarna Gizem Erdogan, Eric Ericson, Christer Fjällström, Jarle Hammer, Mia Höglund-Melin, Carina M Johansson. Regi och dramatisering av Birte Niederhaus, som genom intervjuer av personer som deltog i händelserna försöker förstå vad de tänkte och kände, och hur de ser på de kaotiska dagarna idag.

21.00, Studion Ordverkstan Motståndets poesi. Av och med Henric Holmberg, skådespelareleverna Maria Pontén och Emil Roos Lindberg samt gäst Olivia Bergdahl, författare och poet

21.30, Foajébaren Open Memory Barhäng och eftersnack, DJ:s

 

Göteborgs spårvägar + evenemang = inte sant

Obs! Nedanstående text ska naturligtvis riktas mot den som det gäller, det vill säga Västtrafik, som har huvudansvaret för transporterna. Korrigering skriven 9 juni 2016.

Så händer det igen.

På Ullevi har en stor konsert lockat mängder med åskådare.

Alla vet om det. Utom Göteborgs spårvägar.

På två dagar har mer än 140000 kommit för att njuta av musikfesten.

Många utifrån stan, andra som kan Göteborg; några promenerar, andra tar bilen, de förnuftiga tar transportmedel som spårvagnar och bussar.

Bra så. På ditvägen är det inga problem. Men hem… herregud, hur tänker Göteborgs spårvägar?

Ja, jag är medveten om dödsolyckan som inträffade innan konserten på lördagskvällen på sträckan mellan Scandinavium och Ullevi. Jag förstår att Spårvägens ledning stängde av den sträckan innan och efter evenemanget på söndagskvällen, för att undvika ytterligare olyckor.

Men när mitt sällskap och jag kommer till Ullevi norra står ettan på hållplatsen. Folk strömmar till, vagnens dörrar stängs, mindre än halvfull far vagnen därifrån.

På displayen med tidsangivelser står att nästa Etta kommer om lite mer än en kvart.Vagn

Transporter direkt efter att Håkan Hellströms andra konsert har slutat inför 70144 åskådare.

Foto: KAI MARTIN

Vids busshållplatsen har precis en 60-buss lämnat knökad.

Det är även där mer än en kvart innan nästa kommer.

Nej, det här beror inte på inställda turer. Inte på dödsolyckan. Det här beror på ren och skär logistisk inkompetens från Göteborgs spårvägars sida.

Så har det sett ut år efter år när det är matcher, konserter eller andra publikdragande evenemang vid evenemangsstråket.

Arenorna Ullevi, Gamla Ullevi och Scandinavium ligger ett stenkast från vagnhallarna. Det vore en smal sak att ha vagnset och bussar standby i väntan på att matcher och konserter är slut för att snabbt frakta bort publiken åt de olika destinationer som så önskas.

Helt obegripligt att det inte ses över. I London och Berlin, exempelvis, väntar tågen på att köra iväg med publiken från arenorna. Visserligen med ett annat transportsystem, men med ett tänk som borde kunna appliceras även i Göteborg, staden som vinnlägger sig om att vara en evenemangsstad.

Det nedlagda varvet

Det pratas om varvsdöden i Göteborg.

Och det är sant.

Nyligen transporterades gamla Götaverkens docka iväg för att tjäna i annat land, i annan stad. En profil mindre i den gamla sjöstaden.

Men Varvet med stort V håller stången, växer och frodas.

Samtidigt har det blivit den enes död den andres bröd.

Om man ser det så här:

GT var med sedan starten, sponsrade evenemanget som växt från några tusen deltagare vid premiären 1980 till tiotusentals de senaste åren. Tillsammans med New York Marathon är det världens största långlopp.

Det känner väldigt många till. Dock inte alla.

Varv1

Stilrapport från ett lopp 2006.

I den kungliga huvudstaden var länge Göteborgsvarvet ett okänt fenomen, inte värt att rapportera om, trots att det drog mängder med löpare och tillika stor publik.

GT var ambitiös i sin satsning på Varvet, med bilagor före, under och efter. Ett bra sätt för marknadsföring som storebror GP suktade efter och försökte sno åt sig av.

GT:s ägare Expressen var aldrig riktigt på banan vad det gällde Göteborgsvarvet. I rent oförstånd och okunnighet om Varvets dignitet.

Visst, det gjordes sina satsningar, men oftast fick GT-folket stå med marknadsföringen utan Expressens muskler. Märkligt och onödigt.

Så förra året blev det klart. GT (läs Expressen) släpper Göteborgsvarvet till GP. Efter 35 år försvinner alltså en fantastisk marknadsföringsplats till konkurrenterna.

Ja, man kan ha invändningar om att GT inte längre har resurser. Tidningen har ju kraftigt åderlåtits på personal de senaste åren och tjänstgör helst via telefon än ute i verkligheten, hellre på redaktionen än där det händer. Så det är förståligt.

Men, om Expressen hade önskat och förstått styrkan i att låta GT synas vid Göteborgsvarvet hade resursfrågan naturligtvis ordnats.

Nu är ansvaret för  rapporterna gällande Göteborgsvarvet, spännande vinklar, roliga nedslag, dramatik, vimmel, vimmel, vimmel upp till en annan tidning att göra.

Synd, tycker jag, som gjort mina Varv, men med glädje står över.

Senast var för fyra år sedan, då jag stod i målfållan som reporter.

Året innan sprang jag 2.00.51. Vaderna kraschade på Hisingen och krampade på väg upp för Avenyn, men jag trotsade smärtorna och kom i mål, men med fortfarande taskiga vader vid längre distanser.

KaiVarv1

Trött kille med såriga bröstvårtor och ömma vader 20111. Foto: ANDERS YLANDER

Dessförinnan var det 2006 och 1.48.27.

2004, sämsta tiden, gick och sprang jag om vart annat in på en tid strax över två timmar (2.02.47), där vaderna krånglade i höjd med Eriksberg och då jag promenerade runt hörnet vid Handelshögskolan fick höra av ett litet barn, att ”det är faktiskt meningen att man ska springa Göteborgsvarvet”.

Premiären gjorde jag sent, som knappt 41-åring. Skulle egentligen inte ha sprungit, men var otroligt vältränad efter flera duster i terräng om åtta kilometer med en vän i Änggårdsbergen. Jag tog över en kvinnas startplats, hon som hade behandlats för cancer, men kommit tillbaka, men inte i tillräckligt god form för att springa.

När jag kom i mål på 1.44-någonting var jag så endorfinkickad att jag ville springa ett varv till. Hon jag sprang för var besviken, hon hade stått och väntat på mig några hundra meter före mål, men inte sett mig komma och trott att hennes tidigare goda tider nu hade förpassat henne till en sämre startgrupp. Men jag sprang alltså fortare än vad hon trodde och med väl den vetskapen var hon mer än nöjd.

1999 var kondisen fortfarande på topp, men tjusningen och kicken fanns där inte, trots 1.39.19. Året efter, 1.39.40, var mest en formsak.

Göteborgsvarvet är inte min grej.

Tydligen inte Expressens heller.

Jakten på Håkan

Så har den börjat.

Genom smart marknadsföring. Eller bara genom musikgudens försyn.

Jag vet inte.

Men…

Svensk media springer nu benen av sig för att publicera nyheten om att en fransk sajt ”råkat” publicera delar av texten till en eventuell ny Håkanlåt (”Din tid kommer”).

Samtidigt så publicerar Håkans egen sajt ett slags nedräkning till det som komma skall.

Vad jag inte förvånas över är att plattan kommer då. Men vad många verkar missa, förmodligen inte Håkans fans, är att han fyller år då. 42 år blir ju Håkan Georg Hellström denna dag och det är klart att han går i David Bowies fotspår, som ju mycket elegant publicerade sitt sista album på sin födelsedag 8 januari

Håkankillen

Så nu blir det ny musik på hans födelsedag och sämre kan man ju ha det.

Men… vad jag förstår handlar det bara om att det blir fyra låtar som kommer innan Håkans Ullevispelningar. (Åtminstone enligt låtskrivarpartnern Björn Olsson, som han förklarar i den här intervjun.)

Jag hade ju hoppats på ett album och jag hade ju innerligt hoppats att jag skulle ha kammat hem några biljetter till New York-spelningarna, men där gick jag bet, mest på grund av slarv och allmän lättja.

Nu blir det inte så. Och kanske kan jag då spara pengarna, för jag hade önskat mig en räcka nya låtar. För, ja senaste Ullevi var fantastisk, men baserad på Scandinaviumspelningen ett halvår tidigare. Jag vill ha nytt! Nytt! Nytt!

(Fotot är från Scandinavium, december 2013, Kai Martin©)

 

Att klä sig – oavsett väder och ålder

Ikväll, på SVT Opinion, ska kläder debatteras.

Det handlar om naturligtvis om Åhléns reklam där äldre människor klär sig hippt och snyggt.

Det är delvis reklam baserad på en undersökning om ålder, identitet och klädstil av Philip Warkander, modeforskare vid Lunds Universitet. Jag skriver delvis, för reklam handlar ju också om att söka nya målgrupper.

Har mode en åldersgräns…?

Ja, en relevant fråga. Men samtidigt fel ställd, om ni frågar mig.

För mig har lusten till kläder varit lika naturlig som det bara skinnet.

Det är spännande med kläder, det är ett sätt att uttrycka sig och känna sig fin, eller helt enkelt en möjlighet att rädda en usel dag från katastrof; depp…? Klä upp dig!

För mig fungerar det. Känslomässiga svackor planar ut när jag ger mig förtroende genom att klä mig snyggt.

Ni som följer min blogg vet att kläder är ett flitigt ämne. Mitt köpstopp 2015 fick katastrofala och närmast humoristiska former. 2016, när jag inte avkrävt mig något löfte alls, har det gått bättre.

Men har kläder åldersgränser? Ja, så tillvida att kläder inte, hur ömt de än vårdas, klarar ett evigt liv. Men, som det handlar om här, att någon inte får klä sig hur och som de vill bara på grund av ålder… nej.

Jag har haft perioder av egensinne. Kanske är det förenat med hela mitt liv, men det har, åtminstone gällande kläder, kommit till uttryck inte ständigt och frekvent.

I barndomen var med mamma som styrde. Det gjorde hon väldigt länge och hon låg, som den ömma – och modeintresserade – moder hon var, bakom mycket, allt från vad jag skulle ha på mig till hur min frisyr skulle te sig.

Jag var ett kortklippt barn. Mamma sa till frisören ”kort, men inte snagg”, sedan var det bara att kliva upp i frisörstolen, hasa sig upp på den lilla kudden, som gjorde att frisören fick en angenäm arbetsställning och sedan låtas sig ansas.

Gossen

Sommarmode i början på 1960-talet. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Fram till 1963.

Då kom Beatles.

Min klasskamrat Mikael hade tre äldre systrar, modemedvetna och hippa. De tre gjorde om sin lillebror till en beatle, vilket inte bara fick till följd att han skapade upplopp på skolgården, då flickorna skrikande jagade honom, utan också att jag fick ha längre hår.

Det blev också moderiktigt en skepparkavaj, jeans, senare – 1967 – en manchesterkostym och ökenkängor. Rena himmelriket för en tio-, elvaårig grabb. Men när jag önskade ett par brallor från Åhléns med revärer, nästan som Beatles hade på ”Sgt Pepper…”, blev det stopp. Och väl i London samma år, då det revolutionerande albumet kom, blev det aldrig någon Sgt Pepper-kostym, men väl ett par runda solglasögon. Nästan som Lennon.

Jo, mamma präglade min klädstil. Men var också ödmjuk i hur sonen skulle framställas.

När Roy Anderssons film ”En kärlekshistoria” kom 1970 med Rolf Sohlman i en av huvudrollerna hade, tror jag, tidningen Femina, som mamma prenumererade på, en tävling om Sveriges vackraste pojke. Som en ömma mor hon var trodde hon att jag skulle vinna om hon skickade in den här bilden…

Gossen2

Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Det blev inte så. Tur var väl det. Det fanns ju mängder med mammor med lika hös tankar om sina söner och varför tävla om det…?

Men hon månade om mitt utseende och det är klart att jag präglades av det. Hon köpte skjortor, kallingar, strumpor, byxor, kostymer, rakvatten och rakapparat (då hon tyckte att det var dags), glasögon och kontaktlinser.

Hon utmanade mig också. När en kostym jag fick 1972/73 blev opassande på grund av att jag stuckit iväg i längd, gick hon till en skräddare som gjorde äppelknyckarbyxor av dem! 1974!

Jag antog utmaningen, tog på mig kostymen med de nyskräddare byxorna där jag fått ett par långa, klädsamma strumpor till och gick till skolan. Jag tog blickarna, tog kommentarerna om Tintin. Det var mitt val.

Trenchcoat och hatt på gymnasiet…? Inga problem. Jag klädde mig som jag önskade, även om det fanns drömmar om annat. (När jag började Hvitfeldtska hösten 1972 gjorde en jämnårig kille en av de snyggaste entréer jag sett; i glamkläder i satin, en frackjacka som stulen av Uncle Sam, platådojjor med stjärnor och ett slags pre hockeyfrilla klev han in första dagen vid uppropet i aulan och satte sig längst fram!)

Med punken kom uppbrottet för vad mamma bestämde.

Jag välte mycket över ända, färgade håret och satte etiketter på en mockajacka, skaffade hål i örat och öronring.

En taxichaufför höll på att köra på mig då jag korsade det övergångsställe vid Valand som inte längre finns, trots att han såg mig på långt håll. Då jag skäller på honom säger han ”du får la skylla dig själv med dom byxorna”.

När jag blev misshandlad i Lund, pingstafton 1980, var en omedelbara reaktionen att jag skulle klä mig grått för att inte synas. Men lika snabbt insåg jag att jag skulle förtvina och dö själsligt om jag gjorde så.

Nej, det finns ingen åldersgräns beträffande kläder.

Kläder ska vara frihet och inte tvång, men kläder kan också signalera respekt. Jag har varit på begravningar där släktingar kommit i trasiga kläder, t-shirtar med gapande hål och jag tror inte det beror på fattigdom, men på ett fattigt tänkt.

Är det en klädkod till en tillställning så tar jag den, men utmanar den gärna. För mode är föränderligt, kläder ger möjlighet och ska inte vara en begränsning, det som den ofta blir och då handlar det inte om kläder som äldre inte kan ha, eller som yngre inte borde bära.

Tidigare kanske jag dömde människor efter kläderna. Inte så längre.

Expressen införde klädkod på jobbet. Det skulle gärna vara kostym, trots att det kanske inte alltid var så passande för den som skulle ut på en leråker. När chefredaktör Thomas Mattsson, som var den som införde denna nya ordning, var nere på jobb bar han kostym.

Jag fällde kommentaren ”Snygg kostym! Har du kommit upp dig?”, lite göteborgskt tyket. Det föll inte i god jord. Synd att han inte införde skovård som krav på redaktionen också…

När jag slutade på GT hölls en stor avskedsfest för oss tio som tackade för oss.

GT:s dåvarande chefredaktör Frida Boisen undrade vid ett personligt riktad tacktal om inte jag kunde ge ett gott råd till de kvarvarande grabbarna på redaktionen, så att det skulle finnas en viss stil på klädnivån på tidningen.

Men jag gjorde henne besviken. Jag tycker att var och en ska lite på sig själv, klä sig som man vill, men kanske också våga utmana sig själv; men det är helt upp till  var och en.

Höst4