Lång tids färd mot föreställning

När jag i mitten av december blev kallad var det, som det heter, ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till.

Att tjäna som marknadsassistent för nystartade Teater Bauer, makarna Erik Ståhlbergs och Josephine Bauers projekt som de driver tillsammans med en drös rutinerade teaterfolk.

Det hela tog sin start i början på januari.

Snart satt jag i marknadsmöten med entusiastiska, kunniga människor och lika snabbt hamnade jag in i teaterns, närmast innersta, kärna med kollationering och textnötning.

Men, tiden var knapp.

Från min början till premiär handlade det om två månader för att sälja in inte bara den, redan på papperet, fantastiska revyn ”Vanligt folk” utan också en teater som ingen kände till på en spelplats där teater inte spelats.

TB1

Delar av en förhoppningsfull ensemble. fr v Lars Magnus Larsson, Jill Ung, Erik Ståhlberg och Josephine Bauer. Foto: KAI MARTIN

Nej, ingen lätt uppgift och motståndet var från start tufft. Att få in artiklar i tidningar, väcka mina (forna) kollegors intresse för något som egentligen borde vara givet för den nyfikens nöjes- eller kulturredaktören var lättar sagt än gjort; oavsett om det handlade om radio, teve eller press.

Ja, jo, jag är ju en rookie på detta. Har liksom aldrig suttit på den sidan bordet innan. Men jag hoppas innerligt att mitt intresse för nytt varit större än det jag mötte.

Jag önskar att jag kunde säga att det är deras misstag, för det är det. Men samtidigt så missar både teatern möjliga intressenter och läsarna/lyssnarna/tittarna information om sådant som faktiskt skulle kunna intressera.

Vi annonserade, skådespelarna repade, nötte texter, författare Håkan Johnsson skrev om, Erik Ståhlberg, som inte bara regisserade utan också skulle spela strök och ändrade.

Revyn ”Vanligt folk” var en sten i rullning men också stadd i ständig förändring.

Det är en rörelse som jag naturligtvis veta om i den kulturella processen, inte minst som musiker. Men om jag tror att jag varit nära teaterns själ har jag aldrig varit en del av den; det har varit en ynnest och en förmån att få den inblicken.

TB2

Du är välkommen… repetitionsbilder med Lasse Dahlquistsångarna i bakgrunden och

Lars Magnus Larsson längst fram. Foto: KAI MARTIN

Marknadsavdelningen affischerade och delade ut flygblad. Vi förhandlade med annonskontor om utrymmen till ett bra pris i tidningar, ringde och mejlade nöjes- och kulturavdelningar, lyckades få utrymme i Göteborgdirekt, gästa Stefan Livhs förmiddagsprogram i P4 Göteborg, komma på besök i Radio 88 Partille där Stefan Garyd satt som programledare. Min gamla tidning GT meddelade att den inte längre skriver om lokalt nöje, om det inte handlar om något större; så kan det gå på några få år.

GP kom på slutet. En hallå där med Erik Ståhlberg och en finfin recension.

Facebook har gnuggats med föreställningen inför premiären den 3 mars.

Men hur säljer man biljetter till en publik som inte vet om att föreställningen finns, inte heller teatern och knappast var Brewhouse arena ligger…?

Ett tufft uppdrag.

Och samtidigt sliter skådespelarna med sitt och jag växer i min beundran.

Riksteatern bjuder in till sina utbudsdagar i Helsingborg (4-5 februari) och Borås (25–26 februari).

Det är ju en försmak om vad som komma skall. Inte bara en peepshow för att väcka intresse hos hugade intressenter och arrangörer utan också vilket gensvar de scener som spelas upp ska väcka.

TB3

Väcker fniss, skapar skratt. Foto: KAI MARTIN

Jag är ju part i målet, hade redan på kollationeringen fnissat åt texterna som Viktoria Folkesson, Lars Magnus Larsson, Kim Lantz, Josephine Bauer, Jill Ung och Erik Ståhlberg läste upp (Anneli Abrahamssons insatser kom in senare). Men jag var aldrig orolig då jag var med i Helsingborg, en helg där jag kastades mellan min svärfars begravning och skådespelarförhoppningar i en bister skånsk stad på norra västkusten.

Men på plats inför garvade teatermänniskor och luttrade arrangörer på Helsingborgs vackra och suggestiva stadsteater sätts allt ljus på de fyra skådespelarna Erik Ståhlberg, Viktoria Folkesson, Josephine Bauer och Lars Magnus Larsson.

Jo, de gör en manusläsning, men levandegör två scener ur ”Vanligt folk” med sådan kraft och humor och salongen vänds ut och in av mullrande skratt.

350 personer som alltså ser utsnitt av olika hågade, som vill sälja in just sitt.

När vi återvänder till vårt bord där vi ska marknadsföra teatern och revyn kommer det vid första paus en hoper människor och det fylls på. Skåne och Blekinge samt delar av Småland är intresserade av ”Vanligt folk” och det smakar gott i munnen.

Jag förstår dem. Efter att ha suttit med på inläsningarna och följt innötandet av texter och sånger, så väcks fortfarande munterhet och skratt från min sida. Ja, det är i växande.

Det är med en känsla av eufori, ”Vanligt folk” roar och når ut, lockar och engagerar.

I Borås blir gensvaret lika stort.

Men hur lockar vi…? Hur att nå publiken? Sälja biljetter?

Samtal och möten följs av samtal och marknadsmöten. Idéer lanserar, annonser görs ut och bokas. Små filmer görs för att locka Facebookläsarna. Kampanjer skissas. Planer utformas. En del skrotas, annat förfinas.

Men allt är mot klockan. De knappt två månader som var kvar till premiär då jag började är nu snöpta till veckor i krympande.

Ensemblen jobbar  mot deadline och oron börjar som tics, irriterande och kliande.

TB5

Freudiansk romans med Erik Stålhberg. Foto: KAI MARTIN

Jag reser bort, föreställningen går in ett slags meditativ träda med sportlovet; som för att hålla andan, sortera tankar, samla krafter, få ny luft, syre sätta blodet och ta sikte mot premiären som bara är två veckor bort.

Mitt i detta drabbas jag av en förkylningsliknande influensa med hosta, som retar och river i bröst och sinne. Jag är inte mycket till hjälp på plats, sitter hemma och jobbar och lobbar för att skapa uppmärksamhet.

Mina kollegor i press och media är lama fåglar, som inte ens med väl ansat material låter sig matas med nyheterna om Teater Bauer.

Jag är förvånad. Här startar en ny teater i Göteborg av professionella skådespelare, som har en idé, en längtan, en vision. På hemsidan står det bland annat:

Vi är en teater i rörelse; ett resande centrum för teaterkonst, humanism och levande samhällsdebatt, och vi vill stärka förutsättningarna för teaterkonsten att vara en dynamisk del i samhällsbygget.

Men draghjälpen, som absolut inte är självklar, från media uteblir.

Sista veckan innan premiär. Oron sitter som feber i kroppen på ensemblen, som ändå var och en för sig driver sina göromål, sina agerande, sina prestationer mot mål.

Vi har sålt dåligt. Ingen vill hymla med det. Men krökta ryggar behöver rätas. Det är snart premiär.

Jag sitter in på tisdag, den långa dagen med repetitioner från bittida till sent. Lasse Dahlquistsångarna, friska, engagerade och härliga körmedlemmar, är på plats för att sjunga med i ett av numren på scen. Det är kaos och mål och riktning på samma gång.

Någon skådespelare suckar och viskar i mungipan att det här aldrig kommer att gå. En annan ler för att släta över stressen samtidigt som hen mumlar manus maniskt för att få in varje rad. Någon pusslar ihop sitt livsschema med barn och andra jobb för att göra sitt yttersta, famlar med texten och flackar med blicken. En annan ändrar om och om igen i sin text.

Flackande blickar, himlande ögon… men också fokus, mot akt och mening. Skruven drivs in i bygget; det blir stabilt.

Med kort varsel, bara några veckor till godo då den påtänkte tackade för sig, hoppar kapellmästare Per Johansson in, en strong arrangör och pianist som klippt och skuren för jobbet. Med hans orkestermedlemmar – Ossian Ward, trummor och akustisk gitarr, Viktor Lundin, kontrabas, och Niklas Robertsson, klarinett, sax och flöjt – blir musiken ett helande kitt, ett livselixir som berikar och pumpar in blod och syre i hårt ansatta skådespelarkroppar.

TB4

Orkester i fokus. Foto: KAI MARTIN

Ludde Falks scenprojektioner och ljusdesign går från kittlande fantasi till strålande verklighet. Scenkostymerna, som Frida Carlsson inhandlat och kreerat ger tyngd och fnitter och gestaltningen och för varje plagg växer skådespelarna in i sina roller och sin sceniska trygghet. Till det Lars Carlssons väl balanserade smink och peruker, polisonger och mustascher som ska av och på.

Koreografen Peter Svenzon har tryggt och säker instruerat ensemblen steg som lever och växer för varje fotnedsättning. Håkan Johnsson sitter med och följer sitt manus, sina filmade ”reklaminslag” och journalfilmer samt sina melodier, noterar och ändrar, påpekar och rättar med ödmjuk men driven hand, nu när Erik Ståhlberg är klämd mellan uppdraget som skådespelare och regissör.

I rummet på Brewhouse arena växer ljud och ljus med försiktiga öron och blick av Therese Larsson och Martin Jönsson.

Från tisdagens osäkerhet till onsdagens publikrep; två dagar som skillnad mellan mulet och soligt väder. Jag sitter som sufflör, stöttar när de så behövs, men låter framför allt skådespelarna andas in sina misstag och andas ut sin egen rytm och rätta sig själva. Det går bra. Det här blir bra.

Jag säger det till ensemblen efteråt. För att jag menar det. En klapp på ryggen, utdelning av styrkande råg och berömmande av orkestern som berikar föreställningen på ett så elegant sätt att jag häpnar.

TB7

Teater Bauer – för alla små och stora barn. Foto: KAI MARTIN

Torsdag, genrep för blott en handfull människor. Ensemblem ryser inför detta faktum, men knyter nävarna och fokuserar. Skratten blir få, responsen ekar märkligt tom; oron sprider sig, inte helt adekvat men befogad. Bär detta eller brister det…?

Erik Ståhlberg brinner, sitter med manus och stryker strängt, ändrar in i det sista.

Så fullt uppblommad feber på premiären. Min förkylning är nu stadd i rethosta. Inte smittande sedan några dagar. Men att  sitta med hosta som sufflör är inte så käckt, men måste göras.

Det provisoriska backstage är ett myller av kaos och känslor. En gigantisk skål fylld med smågodis pockar på uppmärksamheten för de nervösa. Rösterna värms upp, instrumenten stäms, rastlösheten sätts in.

Z och jag är publikvärdar, ska lotsa in de inbjudna till bubbel och de som köpt biljetter till salongen. Platser är reserverade där det så har krävts, jag är ett irrbloss på plats över allt och ingenstans, kittlas av premiärnerver trots att min roll är modest och med vetskapen om att ensemblen har en klåda som inte kommer släppa förrän applådtacken klingat ut och då är det dags för självkritik mellan blomsterkvastar och ryggdunkar; en balansakt för varje konstnär värd aktning.

Det blir en hisnande premiär där skratten ekar spontant och starkt för att bekräfta materialet i både text, sång och framförande.

Det här professionella underhållare som kan sitt scenspråk, som vet att bjuda upp till show, dans, allvar och skratt i en väl balanserad akt med mersmak.

I skarpt läge är de briljanta:

Lars Magnus Larsson bär föreställningen med sin texter med ansvar och humor för att lägga till de sånger han sjunger med glödande hjärta. Viktoria Folkesson smeker sensuellt, retar och kittlar i sin uppfordrande roll. Jill Ung briljerar med tajming och en utstrålning man kan äta med sked utan att bli mätt. Anneli Abrahamssons Bullmannen är den grå i strålkastarljuset som blixtrar med rollens utanförskap. Pondus och auktoritet står Kim Lantz för med sina syrliga texter hämtade från GP och Peter Hjörnes hjärna. Så Erik Ståhlberg och Josephine Bauer, som står med sitt skötebarn och strålar, som insuper scenen, berusas av den utan att tappa fattningen och njuter av närvaron med denna balansakt mellan humor, fniss, allvar och fullständig galenskap… Det kanske behövs som producenter av detta deras projekt.

TB6

Jill Ung – en comédienne med tajming och strålande utstrålning. Foto: KAI MARTIN

I eftermiddag är det sista föreställningen innan den läggs i malpåse inför turnén i höst i Västra Götalandsregionen, Skåne och Blekinge.

Ribban sattes högt och, nej, så många föreställningar som teatern hoppas på uppnåddes aldrig. Synd, mycket synd. För göteborgarna hade mått bra av att roas av Teater Bauers ”Vanligt folk”. Och Teater Bauer utmanar teatrarna i Göteborg. Tar hand om  ett kunnande från etablerade artister, som strålar på scen och bjuder på både själ, hjärta, svärta och smärta till rungande skratt.

Nu får ensemblen tröstas av att det konstnärliga målet nåddes med råge, när det kommersiella på kort sikt inte gjorde så, och ta sikte på en turné i höst som ska frodas i den skånska myllan.

TB8

Final för Teater Bauer… för den här gången. Foto: KAI MARTIN

Så det är med tillförsikt jag ser ”Vanligt folk” från insidan och ut. Min beundran för den engagerade ensemblen, det kunnande som bjuds från scen och salong, är stort.

Tack Erik Ståhlberg, Josephine Bauer, Viktoria Folkesson, Lars Magnus Larsson, Jill Ung, Kim Lantz, Anneli Abrahamsson, Per Johansson med orkester, Ludde Falk, Therese Larsson, Martin Jönsson, Frida Carlsson, Lars Carlsson, Peter Svenzon och Håkan Johnsson … ni har gjort mina dagar!

Invigningsfilm med bögikon utan hetta

Så har Göteborgs filmfestival rullat ut röda mattan. Nu med lite extra allt. 547 filmer på elva dagar och det för att fira sitt 40-årsjubileum.

Det är nu racet börjat för filmentusiasten, för cineasten och för den som vill slukas av festligheterna, seminarierna eller bara för att se en film av en b-regissör som ingen annan hört talat om med skådespelare som alla glömt.

Göteborgs filmfestival rymmer allt.

Ja, festivalen vill eka i den stora filmfestivalvärlden. Kallar sig Göteborg Film Festival och ska alltså uttalas på engelska (hur man nu uttalar Göteborg på engelska)… jag är mer modest, väljer det lokala, men är stolt och glad över festivalen och, nej, det är inte många år som jag missat den och inte missat invigningen.

Så var jag också på den första, men då i egenskap av artist (vilket jag skriver om här) och därefter har det rullat på rejält.

Mina fem toppfilmer kan ni se längst ner.

40-ÅRSJUBILEUM OCH 10-ÅRS

40-års jubileum, alltså, och 10-årsjubileum för Z och mig. Allt ska firas.

Men jubileet till trots är det mesta sig likt. Drakens foajé fylls med kändisar och megakändisar, vänner strålar och sammanlänkas, samtal, sorl och lite alkohol, intervjuer och vimmelfotografering för att sedan alla ska slussas in i den fantastiska salongen, den som höjer biotittandet till den där meganivån som aldrig en teveskärm klarar.

Bianca Kronlöf är en fnittrigt plump konferencier, som gör en snubblande entré iklädd regnställ till ackompanjemang av regnsmatter. Well, Göteborg, liksom… i fördomarnas värld. Vi som har varit på filmfestivalen vet ju att det snarare är slask, snålblåst, ispiskande snöglop och rå vind som följer festivaldeltagarna på golgatavandringen mellan visningarna.

Men hon är min humor. Lite över gränsen, lite fel; därmed rätt.

PRISER OCH TAL

Så tal av Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande, som på härligt klingande göteborgska talar om Filmfestivalens betydelse för Göteborg.

Därefter följer prisutdelningar – Ahang Bashi fick Mai Zetterlingstipendiet och 200000 kronor, danska Lone Scherfig belönas med Nordic Honorary Dragon Award (ja, den där engelskan) – och allt direktsänd på 40 biografer ut i landet samt dessutom på det gränslösa www. Och jag kan inte låta bli att tänka, hur ser det ut? För invigningen är fumlig, snubblig och konferenciern växlar mellan svenska och engelska, talarna blandar mellan språken hej vilt och vissa ceremonier glöms av och räddas.

Charmigt, javisst. Proffsigt och värdigt en 40-årsjubilerande festival? Knappast.

Men kulturminister Alice Bah Kunke är stringent i sitt tal och väljer att ta strid mot de allt mer konservativa och kulturfientliga strömningarna i Europa, ja världen, med en allt merökande brist på öppenhet och humanistiska värderingar.

FILMTAJM

Så filmerna. Först ut, förstås, vinjettfilmen, som Johannes Nyholm gjort en fnittrigt brutal och absurd historia. Långt från senare års pompösa serie om den växande draken…

”Min börda” – Niki Lindroth von Bahrs ambitiösa kortfilm – åtknyter till det absurda temat. En musikal med skev musik och en animation som lever kvar.

Men det är världspremiären av finska ”Tom of Finland” som pockar på störst uppmärksamhet. En film, som förstås, har lockat stora delar av filmteamet med regissör Dome Karukoski, producent och skådespelare. Att delar av filmen är inspelad i Göteborg väcker naturligtvis extra intresse.

Så hur är filmen om bögikonen Tuoko Laaksonen…? Han som med pennan och sin fantasi öppnade upp för en hel gaykultur, straffades för det, kämpade för det och hyllades för det.

Det är en film i retrospektiv. Från andra världskriget med Laaksonen som löjtnant i en värld av grymhet, men också som homosexuell i en värld fylld av unga män.

Kan man sin historia om homosexualitet finns kunskapen om fördomar och en ständig kamp att fullt få leva ut sin kärlek eller längtan efter den. Oftast i hemlighet, alltid med skuld i stadigt sällskap.

Filmen tappar inte fokus från detta för en sekund. Men är också en stilla, vackert flytande flod av händelser där dramatiken sällan bränner och där lusten liksom blir på avstånd.

Det är synd. För ”Tom of Finland” är en angelägen film med fenomenalt skådespeleri framför allt av den allestädes närvarande Pekka Strang i huvudrollen. Miljödetaljerna är på pricken, kostym likaså… men känslorna? Jag saknar dem.

tom-of-finland

”Tom of Finland” – en angelägen film som inte bränner till.

Wim Wenders ”Himmel över Berlin” (1988) – förändrade mig, förändrade mitt beteende, stor filmkonst.

Lisa Ashans ”Apflickorna” (2012) – gav mig nya perspektiv och fångade suveränt och dramatiskt juvenila relationer med – här – barn/flickor på väg mot vuxenlivet.

Tobias Lindholm och Michael Noer ”R” (2010) – ett dansk fängelsedrama som kryper in under huden.

Rob Reiners ”This is Spinal Tap” (1984) – rockparodin som är mer än en parodi, som nu lever sitt eget liv. Hela Kai Martin & Stick! var och såg den på Atalante.

Johannes Nyholms ”Las Palmas” (2011) – en kortfilm som gör stor humor på kort tid och med regissörens bäbis i en absurd huvudroll.

Fotnot: Listan är flytande och kan när som helst ändras och ifrågasättas.

Filmfestivalens fabulösa falsarie

Så firar Göteborgs filmfestival 40 år.

Det är klart att ett jubileum ska få arrangörerna att slå på stora trumman.

Men…

Hur sant är det där med 40 år i filmens tjänst och mission?

Nja, så där va’…

Den första festivalen gick av stapeln i februari 1979.

Knappast fyrtionde gången,  hur mycket någon än vill.

Och hur gick det då till med räknemissen?

Jo, den var kalkylerad av två skäl: dels var festivalen skrockfulla och undvek därmed den 13 festivalen vid namn (13 blev hastigt 14, alltså) och dels vill festivalledningen skynda på den 15:e eftersom tioårsjubiléet var så lyckosamt.

Nå, Göteborgs filmfestivals ledning har styrt upp detta. Fredagen den 13 januari hölls  den 13 festivalen och detta på ett alldeles speciellt vis. Med visningar på platser som Lagerhaus på Östra Hamngatan och Mayday på Kungsgatan där tidigare biografer låg (Cosmorama och Victoria) med refuserade manus från högt och lågt.

Också ett sätt att fira en bortglömd, avsiktligt eller ej, festival.

Jag har gästat ett otal festivaler. Var på den första och då på ett mycket speciellt sätt.

Kai Martin & Stick! – på den tiden bandet fortfarande bara hette Stick! – hade engagerats för förband till Derek Jarmans punkfilm ”Jubilee”. Det var ju förstår smickrande, men också problematiskt. Vi hade ju under vår första höst lånat Perverts trummis Lollo Banco, men hans förordnande hade gått ut vid nyår. Vi sökte alltså en ny, men inte lyckats.

Nu hade vi tackat ja till denna prestigefyllda spelning på Kåren i Göteborg, i aulan en våning upp där visningen skulle ske. (Jag tror att samtliga filmer på festivalen visades i Kårhuset.)

För att lösa dilemmat lånade vi in en av ägarna till rockklubben Errols (Rasta-Kaj Farai var ju fullvärdig medlem), det vill säga Carlos Johansson, som egentligen var (är) gitarrist.

Vi repade hårt för uppdraget och genomförde vår spelning med fullt ställ.

Tony Vibrato gick hem efteråt för ett varmt bad. Carlos gick till baren för en kall öl. Det blev fler än en. Plötsligt kommer arrangören och meddelar att vi också ska spela inför kvällens andra visning av ”Jubilee”).

Hoppsan!

Vi ringde och fick tag på Tony Vibrato, som kammade löddret ur håret och kom som ett skott. Men var var Carlos…?

img_3913img_3912img_3911

Ös på festival. Pressklipp från Aftonbladet och GT februari 1979.

Vi hittade honom aningens mer salongsberusad efter sitt första och trodde han, enda punkgig. Lite slirig satte han sig bakom trummorna och spelade hellre än bra och avslutade det hela med att på äkta Keith Moonvis välta trummorna över ända med ett brak.

Någon vecka senare hade vi knutit Ronny Svensson (aka Jotten, Rock, Rim Shoot) till oss och erövringen av rockvärlden kunde både fortsätta och egentligen börja. I slutet av mars inledde vi inspelningen av vår första singel, sedan väntade radioinspelning i början av april och spelningar och spelningar igen mellan repande och komponerande.

Så ja, när festivalen nu håller jubileum – falsk eller sann – som ett minne av den där festivalen 1979 hade det ju varit rimligt med Kai Martin & Stick! på scen. Men historielösheten visar sitt ansikte även där.

Så, nej, när Göteborgs filmfestival håller fest saknas det mest givna av band.

Återstår att se om detta vårt gig återspeglas i den bok som kommer om festivalen i samband med årets begivenheter…

 

Kära GP, återigen för h-e!

Det var ett drygt år sedan då jag fick en hastig överraskning.

Ja, förvisso ska väl just överraskningar vara på det viset, men här tror jag att den stora tidningskoncernen i staden Göteborg inte riktigt begriper sitt misstag.

Inte för att det handlar om mig. Det kan jag ta. Men sättet som det skedde upprörde mig.

Så nu igen…

Jag har vänner som har råkat illa ut i och med Stampens rekonstruktion, som med näbbar och klor kämpar för sin ekonomi när de samtidigt ser Peter Hjörn få statlig lön i miljonklassen och de sina intäkter blir till brödsmulor.

Har då Stampen värnat sin ekonomi? Värnar organisationen sin personal? Sina läsare…?

Det vet i fan, som svar på alla tre frågorna.

Måhända är det blott ett litet tecken, det som jag råkade ut för.

Nu har det alltså hänt igen.

img_3064

Och då det upprepas inom ett år, så har ju tidningens prenumerationsavdelning inte lärt sig något och det är bekymrande.

Ja, jag gick från en prenumeration som jag fått som löneförmån så långt tillbaka som februari 1981. Jag uppskattar min morgontidning och har även om jag inte alltid tycker om det som skrivs, så värnar jag mitt läsande och vill gärna fortsätta så. Papperstidningen är mitt sätt att läsa, jag får större bredd, mer insikt och större möjlighet att upptäcka sådant jag kanske aldrig skulle komma att läsa.

Fortfarande är det så att GP:s prenumerationsstock genererar en omfattande del av den inkomst som tidningen så väl behöver. Att då snöpa av prenumeranter, oavsett om det är de som får tidningen på annat vis än genom att själva betala eller de som troget gör så, är inte en flott gest.

När jag nu 03.10 natten till den 26 oktober får ett mejl om ett farväl från GP blir jag brydd; visst, det finns uppbrott som sker så eller brutalt via SMS. Men den här relationen är ju något annat.

Det här borde vara en part i denna relation, som värnar om fortsatt umgänge.

Så istället för att abrupt göra slut borde väl ett försynt mejl om det inte var så att vi kunde fortsätta umgås vara det rätta.

Ja, jag har ombesörjt en ny prenumeration, för jag vill ha det så. Men, återigen, för helvetet GP!

 

The swinging 60!

När nu dagen är kommen. När tiden är inne. Stunden då en gräns passeras. Är det då räkenskaperna kommer in.

Jag har funderat på det under mina sista dagar som 50-åring, någonting, och ändå inte.

Mitt liv är till bredden fullt och ändå kan jag båda njutningsfullt dricka ur denna bägare och samtidigt fylla på, för att hela tiden konstatera att glaset är oförändrat fullt.

Det är, det är jag medveten om, en välsignelse och ja, jag är en välsignad man, som kan konstaterar att, trots att jag är arbetslös eller som andra lite finare uttrycker det arbetssökande, har ett gott liv och att så har jag haft det under dessa 60 år. I stort sätt.

Ja, jag har gått igenom mina mörka perioder. Jag kan fortfarande sakna mina föräldrar enormt, de som fattats mig i mer än tre respektive snart sex år. Min mor, som då natten passerat från söndagen den 14 oktober till den pura måndagen den 15 oktober och krystade fram mig till en tidpunkt som konstaterades vara tio minuter i två.

Jag var ett normalt barn, men jag kan tänka mig att min mamma fick kämpa för att få ut det lilla liv hon burit ock känt växa under nio månader.

I vuxen ålder har jag försökt förhöra mig om förlossningen, men det har min mamma alltid viftat bort och efteråt kommit med kommentaren ”Du var ett snällt barn” och i samma ögonblick fått något milt, drömmande i blicken, ett ödmjukt och kärleksfullt uttryck.

Nu har alltså 60 år passerat sedan den där natten och varför jag, som inte är någon nattmänniska, kom vid den tidpunkten kan jag fortsätta fundera på.

Mina söner, bussiga killa och fantastiska människor, valde att komma dagtid, en stund på eftermiddagen, båda två.

Så mitt liv har fyllt och fylls fortfarande.

När jag var liten, ja, redan tidigt, drömde jag om att bli artist.

På högstadiet växte drömmarna om att bli NHL-proffs. Under lektionerna satt jag och ritade serier om mig som målvakt i en fullsatt arena. Jag insåg tidigt att mitt efternamn inte skulle få plats på ryggen, men mitt andra förnamn var ju bra. Martin, som i Seth Martin, kanadensisk landslagsmålvakt i början på 60-talet. Kai Martin! Ett bra artistnamn. Så fick det bli.

På gymnasiet började jag på grund av olycklig kärlek att skriva dikter, en klasskamrat fick läsa dem och var inte på något sätt nedvärderande gällande de illa rimmade dikterna, som jag var övertygad om höll högsta Ferlin- eller Fröding-klass och så småningom skulle rendera mig en plats i Svenska Akademien i Uppsala (!). Men då har kom med diktsamlingen Babi Jar av Jevginij Jevtusjenko föll naivitetens täcka från mina ögon och jag insåg att vägen mot mina höga mål var väsentligt längre än jag trodde.

Ändå förstod jag, bland annat eftersom min pappa förfärat konstaterat att mina idéer om att bli poet inte skulle ge mig tryggad inkomst, att journalistiken skulle rädda lönen. Siktet mot GP:s kulturavdelningen var ställt.

Jag skrev ofantligt med dikter under gymnasiet. Började också i band och skrev sångtexter och låtar. En försiktig början.

Nu har alltså drygt 40 år gått sedan gymnasietiden.

Jag kan konstatera följande:

  1. Jag blev artist. Inte en världsstjärna, men ändå. Jag har skrivit musik och texter, gett ut skivor, producerat musik och producerat åt andra. Spelat inför allt från några få till 40000, turnerat i Sverige, Norge, Finland och Danmark, varit en av många artister på Roskilde festivalen. Och, ja, fortfarande är Kai Martin & Stick!-albumet [utan titel] från i våras ett fantastiskt album väl värd uppmärksamhet, men som det inte har fått.
  2. Jag blev ishockeymålvakt. Nej, inte på någon högre nivå. Men tack vare min tränare i MPHC, där jag började 1973, fick jag chansen och den har jag fortfarande. Jag älskar att spela och har i och för sig rört mig i de lägre divisionerna, men spelat i allt från gamla division 2 (mötte bland annat Ulf Sterner!), division 3, division 4 och division 5. Håller nu till i division 4 med IK Raid, klubben jag tjänat sedan 1999 (längre än någon annan förening jag har varit med i). Jag spelar dessutom med gubbgänget Uppbackarna där jag haft förmånen att spela med etablerade spelare som Fredrik Sjöström och Fredrik Pettersson (båda i både landslaget och Frölunda), restauranghockeyn på tisdagar där Patrik Carnbäck gästar och Frölunda Oldtimers, dit jag blir kallad till någon gång per år vid målvaktsbrist.
  3. Skribent. Ja, det blev ju mitt yrke och där jag blev en trogen GT-journalist i 35 innan tidningen valde att krama skiten ur mig, så att jag gick på knäna samtidigt som proppskåpet var på väg att gå. Vi gick skilda vägar 1 maj 2014 och jag är nu hel och ren och arbetssugen, är både kompetent och empatisk; en dröm för en arbetsgivare, helt enkelt.

Ja, livet har gett mig mycket gott. Det bästa är mina barn och min hustru. En femetta som lyckliggör mitt liv.

Jag har det gott. Tro ingenting annat och att jag fyller 60 år i dag betyder ingenting annat än att glaset dricks och fylls på av allt som livet har att ge.Osloposören

Way out Wet – dag två

Nej, Way Out West är inte förskonat från dåligt väder. Det måste man ha med sig och när dag två inleds är det till regn, mer regn och ytterligare regn.

Jag är klädd för det och har bra kängor för stabilt stående, för gående och för vätan.

Vi kommer, dessvärre för sent till Anderson Paak & the Free Nationals. Får de sista låtarna och hör att det här var något värt att se och höra. Svängigt, kompetent och lyckliggörande.

IMG_1470

Regnet regerade, det gjorde också Anderson Paak med vänner. Foto: KAI MARTIN

James Bay tar över och vi fastnar onödigt, för det är rätt meningslös pop med blues- och singer/songwriterinslag, men det faller platt i mina öron. För sent masar jag mig i väg till Kamasi Washington, som enligt rapporterna var något i hästväg. Det blev en sådan dag.

Så till positionering till Grace Jones, som var Z:s anledning till att gå och som direkt är orsaken till att också jag kom iväg. Vi ställer oss längst fram, min vän L, för att sällskapa henne. Det blir aldrig riktigt trångt och när väl konserten börjar, 20 minuter sent, blir det en uppenbarelse. Det är Amazing Grace, med en hitparad som heter duga, klädbyten i massor (som dessvärre ger longörer som dödar tempot), och underhållning av klass.

Se bildparaden nedan – det är en kvinna som inte räds något och som stolt och stark bjuder på en show att underhållas av. Med humor och coolness för hon framförandet framåt.  Härligt för vem som helst, härligt för en 68-årig artist som slår de flesta på fingrarna beträffande uppträdande på scen.

Jag lyckas dessutom med en flört med en av körkvinnorna, hon i blått, gav ett leende, fick ett tillbaka.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Amazing Grace, i en klass för sig. Foto: KAI MARTIN

Grace Jones följ av Zarah Larsson, och det är fantastisk med 50 år emellan dessa artister. Svenskan är fantastisk och har en enastående framtid framför sig, men i mina öron är hon fortfarande för profillös i sina låtar, hur väl skrivna och arrangerade de än är.

IMG_1532

Show girl med framtiden framför sig. Foto: KAI MARTIN

Regnet är ihållande. Vi har alltså klätt oss rejält, men vätan är konstant och kryper allt mer nerifrån och upp. Vi viker av för mat, väljer Max, som är otippat bra på sina vegetariska burgaralterniv.

IMG_1541

Rätt klädd för Way Out Wet. Foto: KAI MARTIN

Området är kulört från höjden vid Björngårdsvillan där Max huserar. Regnjackor, -ponchos – alla tar sitt skydd för det ihållande regnet.

IMG_1542

Färgfest. Foto: KAI MARTIN

Vi smiter till Linnétältet och Nicole Sabouné, postpunk med gotiska vibbar. Ok, men inte mer.

IMG_1546

En ny gothdrottning. Foto: KAI MARTIN

The Tallest Man on Earth tar vid på Flamingoscenen, lockar en storpublik. Men jag har sett honom förut, tjusas inte, tycker bara det är stabilt okej. Han gästas av Augustifamiljens Stefan Sporsén på trumpet och från scen berättar Kristian Matsson att Sporsén räddat spelningen, genom att hjälpa bandet att låna ihop den utrustning som inte kommit fram med flyget. Mug, Musik utan Gränser (musikaffären i Göteborg) får sig ett rejält tack, en av musikerna har en Mug-tröja, precis som Zarah Larsson hade.

Anohnis (Antony Hegarty i Antony & the Johnsons) röstproblem ställde dessvärre in spelningen, vilket räddade Libertines framträdande på festivalen. Torsdagens gig blev ju aldrig av, på grund av en bandmedlem (läs Pete Doherty) som inte lyckades i tid ta sig till Göteborg.

Förväntningarna var stora för denna haussade orkester. Men jag var tveksam. Såg dem på Sticky Fingers för tolv år sedan utan att imponeras och trodde knappast att det skulle ske nu.

IMG_1559

En usel spelning. Foto: KAI MARTIN

Jag hade rätt. En dålig spelning är en dålig spelning är en dålig spelning.

Det lät illa, låtarna spretar och  i sina bästa stunder tangerar de måhända the Jam utan att nå det bandets storhet.

Det enda positiva var att regnet höll andan, men det var också allt. När jag kom på att Hurula spelade i tältet var det för sent, vi kom till finalen, då allt var över.

IMG_1570

Grand finale på fredagens WoW. Foto: KAI MARTIN

Finalen i det tilltagande regnet blir PJ Harvey och vilken inledning. Bandet med henne går i parad in på scenen, som en marschorkester. Trummor och saxofoner, taktfast och tjusigt. Musiken fortsätter i de aparta arrangemangen och det blir ett konstnärligt framträdande, som dessvärre fastnar i det stereotypa. Ändå gillar jag hennes utmaning av musiken och hur man framställer den på scen.

Men när det känns bäst att komma hem till en kopp te, ett glas whisky och en tänd brasa, inser jag att prioriteringar inte riktigt ligger på festivaler, trots allt.

 

Medioker start på WoW-jubiléet

Tio år. 2007 och solen sken, Way Out West spirade. En annan tid.

Nu, när gråmolnen ackompanjerar stämningsläget i världen, vinden blåser hårt och höstkylan biter sig fast i det som ska vara den sista … ja, då firar Way Out West tio år.

Det blir ett kalas som känns så där.

Jag kommer av olika anledningar sent, känner mig inte hågad, men med en kluven känsla av att ändå vara lockad, hoppas på överraskningar och träffa människor jag känner.

Jason Isbell spelar tidigt, men honom såg jag tidigare i år på Pustervik och det är inte min påse.

Chvurches står på scen när jag kommer, vädret håller sig i schack, lite kyligt avmätt, ungefär som jag förhåller mig till skottarnas musik och framträdande.

Kvällens första krock blir Anna von Hausswolff v/s Last Shadow Puppets, där jag väljer de sistnämnda.

Ett hobbyband med kvaliteter av Artic Monkeys Alex Turner och Rascals Miles Kane, bra arr, oftast bra låtar, men med en slarvig inställning på scen där larvandet kraschar intrycket. Men där bandet ändå kommer ifrån med hedern i behåll och känslan av lite Mando Diao, inte bara för att frontmännen delar på sångäran.

IMG_1435

Alex Turner, tajta byxor och tajt låtar, men slarvigt scenframträdande

utmärker Last Shadow Puppet. Foto: KAI MARTIN

När Libertines, inte helt otippat, ställer in med kort varsel uppstår ett vakuum på Azaleascenen… Vi väntar, tar en kaffe, snackar och det är uppenbart att festivalledningen inte har en katastrofplan, för ingenting händer förrän efter 50 minuter då någon ropar ”onetwothreefour” och Ramones kickar igång på storbildskärm på Flamingoscenen, följt av Alice Cooper och andra musikvideor från the glory days.

I Linnétältet utgjuter Chelsea Wolf gothtyngd över ett glest publikhav.

IMG_1445

Gothdepp. Foto: KAI MARTIN

Kort därefter kliver Morrissey upp på Falmingoscenen, en kort stunds underhållning innan hans pamfletter blir parodier, melodierna blir mediokra och hans politiska hållning trycks upp i ansiktet på mig och jag tackar för mig.

IMG_1457

Morrissey gjorde en vag figur. Foto: KAI MARTIN

Nej, Way out West första dag av jubileum gjorde inte mig glad, bara frusen och trött(are).

Freddie Wadlings stora sorti

Den 2 augusti 2015 satt jag på Gyllene Prag med en öl, kanske två. Pratade med Håkan Hellström om Göteborgs musik, punken och när jag berättade att två av Liket Levers medlemmar satt något bord bort, blev ögonen klotrunda, nyfikna som hos ett barn.

Vi var naturligtvis där för att hylla Freddie Wadling, som fyllde 64 år, och hans musikaliske broder, Blue for Two-kollegan, Henryk Lipp, som fyllde 60 jämnt.

Freddie Wadling var sitt sedvanliga, jovialiska jag. Omgiven av vänner trivdes han, skrockade, kom med små kommentarer…

Jazzhuset, 14 november 2015.  Efter invigningen av Stadsmuseets utställning av musiklivet i Göteborg var det dit vi gick.

Tillsammans med mängder med musiker hade Freddie Wadling och jag blivit museiföremål. Ett skäl så gott som något att skratta åt. Vi gjorde det, Freddie Wadling och jag, när vi träffades på klubben där så mycket hänt, där så mycket musik har spelats.

Vi, musikbröder sedan 1978, formade och fostrade och utvecklade av punken, som gav oss energi, mod och möjligheter.

Han berättade att han höll på med en ny skiva tillsammans med Sebastian Öberg, Fläskkvartettens cellist, att Amanda Werne skulle vara med, att Håkan Hellström skulle sjunga…

Kroppen plågade Freddie Wadling. Hade gjort så länge och envetet. Men han var van med smärtan, den fysiska, den själsliga. Inget kunde släcka inspirationen, fliten från pennan eller penseln, orden som skulle skrivas, eller sånger som skulle sjungas.

Så… 2 augusti 2016.

Freddie Wadlings 65-års dag blir också den dagen han begravs. Två månader efter att han hastigt, men kanske inte så överraskande avlidit.

Vasa kyrkan var platsen där han vigdes med Bella, hans livskamrat, hon som stod honom nära, som var det viktiga stödet och motståndet, hon som backade när andra vacklade, som vägledde de gånger han irrade, som stolt lyste när han, om och om igen presterade, sjöng som ingen annan, agerade som bara han, tecknade, målade, berättade, skämtade.

IMG_1846

Freddie Wadlings sista framträdande. Foto: KAI MARTIN

Där, i den kyrkan hölls gudstjänsten till hans ära och minne.

Det blev en praktfull manifestation, välregisserad, underhållande och gripande.

Inledande, massiva och sköna ”The body breakup” med Anna von Hausswolff på kyrkans orgel och enastående stark och skör sång, klar och hel. Officienten Bengt Inghammars fasta hand som ledde ceremonin genom sorgen, saknaden och minnena, kantat av musik, ord, bilder och musik, allt dekorerat av blommor och kärlek.

Freddie Wadling sjunger ”Ensam på havet” från sitt senaste (sista?) album, vi sjunger med Frälsningsarméns musikkår ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”, Freddie Wadlings paradnummer på ”En salig samling” (1999), så starkt och ursinnigt skönt att kyrkans valv darrar till av vördnad. Den psalm som jag vågar påstå blev dörröppnaren till den stora offentligheten för denne känslige sångare.

Stina Ekblad läser ”Var är den vän som överallt jag söker”, Johan Olof Wallins psalm, som hon fick Freddie Wadling att läsa in till en diktantologi. Orden faller, orden ekar, allt i fullständig respekt och vördnad.

Hans eget önskemål av musik till sin egen begravning hörsammas delvis när Philip Glass ”Window of appearances” ljuder från en cd. Överlåtelse och bön, den som vi känner som ”Fader vår”, mumlande från kyrkbänkarna som om ingen vill, men alla gör. Respekt och vördnad. Åter.

Den märkliga psalmen ”Min själ, dig gläd” trevar fram, haltande och skev. Så skrider vi i sakta mak genom kyrkgångarna för att ta ett sista farväl under Bachs ”Goldbergvariationerna”. Blommorna svämmar över kistan, plockas bort och nya läggs dit. Raden av sörjande sinar inte, många bär sina minnen av Freddie Wadling och som Jesus som lät barnen komma till sig bjöd han också in alla oavsett härkomst eller bakgrund; han var generös. Vi kommer halta och lytta, vi kommer unga och gamla, vi kommer blinda och döva, vi kommer långa och korta, tjocka och smala, ljushylta och mörka, skäggiga och renrakade; vi kommer med sorg och respekt och vördnad.

På vägen in i kyrkan ser jag människor jag inte sett på 35 år. Flickorna från Roxy café, det ljusskygga nattöppna kaféet som bjöd på videor till chokladbollen och Colan åren innan MTV. De tuffa punkarna från Kålltorp, konstnärerna, kreatörerna och narrarna kring Freddie Wadlings hov i Haga, vi – tre medlemmar från Kai Martin & Stick! – och fanzineredaktören och hans redaktion, punkpoeten, punkare från förr, punkare från nu, Weeping-Magnus, Blue for Two-Henryk, skivbolagsfolk, musikerkollegor, hangarounderna, vännerna, de nya, de gamla, haschrökarna, speedkillarna, släkten, hustrun, hennes barn och barnbarn…

Prästen har bett om att eventuella ord inte ska hållas vid kistan utan vid minnesstunden vid Foajébaren på Stadsteatern.

Det hörsammas, men sista trion vid kistan bryter. Lena Junoff, sångerska eller primadonnan av Hisingen av legendariskt snitt i Göteborgs musikvärld, säger några ord och sjunger sedan à capella ”Over the rainbow”, en tyst, försiktig allsång hörs i detta som kom att bli en av Freddie Wadlings paradnummer. Jag ser Bengt Inghammar rycka lite för att hindra henne, men stillar sig klokt och överraskningarna är inte över…

IMG_1851

Ett sista möte. Foto: KAI MARTIN

När han ska förklara processionen ut ur kyrkan hörs Freddies röst. Hur han berättar, förklarar hur han är. Ett utdrag från hans sommarprogram 2011. Skratten kommer, värmen, regnet utanför håller andan, solen skiner genom kyrkfönstren.

Så ut ur kyrkan med ”Walk”, låten med Fläskkvartetten, där Freddie Wadling sjunger ”Love, peace, happiness, eternity…”. En förlängd version av slagverkaren Johan Söderberg, där sluttakten tungt markeras med processionen ut ur kyrkan.

Utanför samlas vi under hotande regn. Tyst samtalande. Kramar och leenden.

Journalister och fotografer flockas, ställer frågor, söker svar.

Vi är ett stort sällskap som går mot Stadsteatern. Lite tilltugg, öl, vin… Tal, skratt, minnen och uppknutna knopar från hårt knutna sorgeband. Många vänner från kretsen kring Freddie Wadlings hov. Vi som fortfarande andas. Men kungen själv var inte där. Han röst har tystnat, men lever ändå. Den som kom ur en själ som en bottenlös sjö, med en resonans från lek och intuition, känsla och innerlighet, från smärta och kärlek…

 

Ängeln, polisen och skotten som ekar 15 år senare

Det stod en spröd liten ängel och pratade med en till tänderna rustad polis. Ängeln vingar fladdrade lite i den försiktiga vinden, hennes fötter vara bara, hennes varelse skir. Polisen stod med en sköld, som ett led i en avspärrning av Berzeliigatan, strax nedanför Götaplatsen. Ängeln gick i fredens tecken, polisen andades lugnt, samtalet dem emellan var förtroende ingivande, världen var sams.

Någon sekund senare är det kaos.

Krav1

En guidad tur tillbaka 15 år i tiden. Foto: KAI MARTIN

Med en dryg timmes guidande teaterföreställning genom Göteborgs gator, några av dem där allt utspelade sig, skjutsar Stadsteaterns buss passagerarna tillbaka till då då det hände, det som fått namnet Göteborgskravallerna, men som ju var så mycket mer.

Skådespelare Ulf Rönnestrand, som själv var en av deltagarna i den fredliga demonstration  under perioden, berättar, frågar, visar och tar hjälp av bilder, filmsekvenser och en megafon för att förstärka minnet, förtydliga, andas in historien, belysa frågor, söka svar…

Det är inte lätt. Men är tyngre än den gatsten som går från hand till hand i bussen.

Krav2

I bakgrunden Ulf Rönnerstrand då, redo för demonstration. Foto: KAI MARTIN

Det är alltså 15 år sedan EU-toppmötet var i Göteborg. Det som inte bara samlade europeiska toppolitiker utan också då sittande, nytillträdde amerikanske presidenten George W Bush, på exklusivt besök i Sverige.

Det var, som nu, strålande väder, en stad med förhoppningar om möten mellan åsikter, där alla skulle komma till tals, där inte bara politiker skulle göra sin röst hörd utan alla tiotusentals demonstranters som fanns i eller rest till Göteborg.

Som Ulf Rönnerstrand, Backa Teaterskådisen, säger ”Göteborgs kommun var rustat. De hade erfarenhet. Från Gothia cup.”…

Så staden inkvarterade demonstranterna runt om i skolor, som Schillerska och Hvitfeldtska.

Allt gjort i bästa avsikt, med en förhoppning om fred och förståelse. Så gott. Som krossades.

Vår färd startar vid Götaplatsen, i sluttningen av Berzeliigatan ned mot Södra Vägen, ett stenkast från Korsvägen, där EU-toppmötet hölls strängt bevakat nere i Svenska mässans lokaler.

Det här är en tur som biter sig fast, som väcker minnen, som ställer frågor som skaver fortfarande så här långt efter.

Göteborgs stadsteater har arbetat ihop ett program som den 14 juni tar ett omfattande grepp om dagarna då allt hände mellan 14 och 16 juni 2001. (Ni kan se det nedan och även i bifogad länk här.)

Krav3

Slagord – 15 år senare. Foto: KAI MARTIN

Jag inbillar mig att greppet är viktigt. Så mycket är skrivet, så mycket är skildrat, så mycket är vinklat. Domar har fällts, andra har friats. Skuld och ansvar. Anklagelser och händer som tvås…

I Göteborg då var det så mycket som hände utanför topparnas träff i Svenska mässan: konserter, samtal, demonstrationer, spoken words, seminarier.

Det är lätt att glömma av dem i blänket av allt krossat glas och i skenet av bränderna på Avenyn på dagen den 15 juni 2001. Resultatet av några hundratals framfart. Det som främst kommit att illustrera Göteborgs kravallerna.

Eller i ekot av skotten mot då 19-årige Hannes Westberg, som var första gången sedan Ådalen 1931, som skott avlossats mot demonstranter från myndigheters håll. Eller de överpolisiära ingripande som gjordes mot boende på Schillerska eller demonstranter på Järntorget.

Frågor. Svar. Frågor. Svar. Frågor. Svar.

Färden nedför Avenyn med en version av Freddie Wadling sjungandes ”Over the rainbow” till de stumma reportagefilmerna från kaoset på Avenyn 2001 samtidigt som regnbågsflaggorna denna dag fladdrar i vinden i ett stilla Göteborg, är bedövande…

Och bilden av fredens ängeln som förtvivlat klänger på polisens sköld för att undkomma våldet hänger kvar, solkig över det som vackert kunnat bli.

Krav4

Ett stilla Göteborg försöker minnas – 15 år senare. Foto: KAI MARTIN

Göteborgskravallerna på Göteborgs stadsteater 14 juni:

Bussturen: 11.00, 12.30 och 14.00.

15.00, Studion ”Tre dagar i juni – om ett EU-toppmöte”, radiodokumentär av Frida Johanson

15.45, efterföljande samtal med Frida Johanson, Jonas Ransgård (gruppledare för moderaterna i Göteborg) och America Vera-Zavala (dramatiker och före detta aktiv inom proteströrelsen Attac). Samtalsledare dramaturg Sisela Lindblom

16.30, Studion ”Låt staden brinna!” (Del 1, 28 min) Radioteater av Åsa Melldahl (manus) och Magnus Berg (regi)

Cirka kl 17.00, Studion, efterföljande samtal med Magnus Berg och Birte Niederhaus (regissör för När himlen blev svart). Samtalsledare dramaturg Joel Nordström.

17.30, Foajébaren, Göteborgstoppmötet-15 år senare. Seminarium.
Olav Fumarola Unsgaard, frilansjournalist och redaktör på Leopard förlag, är samtalsledare och håller en inledande föreläsning om de politiska rörelserna runt 2001 och framåt. Gäster är America Vera-Zavala, dramatiker och f.d. aktiv inom proteströrelsen Attac, och Håkan Thörn, professor i sociologi vid Göteborgs Universitet

18.00, Studion ”Göteborgskravallerna – ett år efter skotten” filmvisning, Uppdrag gransknings dokumentär.

Cirka 19.00, efterföljande samtal med bland andra Janne Josefsson

19:30, Foajébaren ”Förutsättningar för försoning” miniföreläsning av Jonas Gåde, som bland annat synts som medlare i TV3:s ”Grannfejden” med Robert Aschberg, talar om konflikter och konfliktlösning

20.00, Studion ”När himlen blev svart” nyskapad scenisk gestaltning med skådespelarna Gizem Erdogan, Eric Ericson, Christer Fjällström, Jarle Hammer, Mia Höglund-Melin, Carina M Johansson. Regi och dramatisering av Birte Niederhaus, som genom intervjuer av personer som deltog i händelserna försöker förstå vad de tänkte och kände, och hur de ser på de kaotiska dagarna idag.

21.00, Studion Ordverkstan Motståndets poesi. Av och med Henric Holmberg, skådespelareleverna Maria Pontén och Emil Roos Lindberg samt gäst Olivia Bergdahl, författare och poet

21.30, Foajébaren Open Memory Barhäng och eftersnack, DJ:s

 

Göteborgs spårvägar + evenemang = inte sant

Obs! Nedanstående text ska naturligtvis riktas mot den som det gäller, det vill säga Västtrafik, som har huvudansvaret för transporterna. Korrigering skriven 9 juni 2016.

Så händer det igen.

På Ullevi har en stor konsert lockat mängder med åskådare.

Alla vet om det. Utom Göteborgs spårvägar.

På två dagar har mer än 140000 kommit för att njuta av musikfesten.

Många utifrån stan, andra som kan Göteborg; några promenerar, andra tar bilen, de förnuftiga tar transportmedel som spårvagnar och bussar.

Bra så. På ditvägen är det inga problem. Men hem… herregud, hur tänker Göteborgs spårvägar?

Ja, jag är medveten om dödsolyckan som inträffade innan konserten på lördagskvällen på sträckan mellan Scandinavium och Ullevi. Jag förstår att Spårvägens ledning stängde av den sträckan innan och efter evenemanget på söndagskvällen, för att undvika ytterligare olyckor.

Men när mitt sällskap och jag kommer till Ullevi norra står ettan på hållplatsen. Folk strömmar till, vagnens dörrar stängs, mindre än halvfull far vagnen därifrån.

På displayen med tidsangivelser står att nästa Etta kommer om lite mer än en kvart.Vagn

Transporter direkt efter att Håkan Hellströms andra konsert har slutat inför 70144 åskådare.

Foto: KAI MARTIN

Vids busshållplatsen har precis en 60-buss lämnat knökad.

Det är även där mer än en kvart innan nästa kommer.

Nej, det här beror inte på inställda turer. Inte på dödsolyckan. Det här beror på ren och skär logistisk inkompetens från Göteborgs spårvägars sida.

Så har det sett ut år efter år när det är matcher, konserter eller andra publikdragande evenemang vid evenemangsstråket.

Arenorna Ullevi, Gamla Ullevi och Scandinavium ligger ett stenkast från vagnhallarna. Det vore en smal sak att ha vagnset och bussar standby i väntan på att matcher och konserter är slut för att snabbt frakta bort publiken åt de olika destinationer som så önskas.

Helt obegripligt att det inte ses över. I London och Berlin, exempelvis, väntar tågen på att köra iväg med publiken från arenorna. Visserligen med ett annat transportsystem, men med ett tänk som borde kunna appliceras även i Göteborg, staden som vinnlägger sig om att vara en evenemangsstad.