6 januari 2019 var en vän till mig och jag nere i Kungsbacka för att se Hanhals möta Huddinge i division 1. Han har kopplingar till både staden och laget. När han bjöd med mig var det självklart, mitt hockeyintresse är stort. Det var ju dessutom lite extra kittlande att i hemma laget stod Frölundatalangen, på lån, Arvid Söderblom. Han hade då fått göra något inhopp i kassen i Frölundas A-lag, men då i matcher där laget hade varit på deken. Orättvist, kan man tycka. Nu skulle han gnuggas extra, som den 19-åring han fortfarande var, i A-lagshockey om än några divisioner längre ner i den svenska hockeyhierarkin.
Mot NHL. Arvid Söderblom i Hanhals 6 januari 2019. Foto: KAI MARTIN
Det ska väl sägas att Frölunda inte är kända för att odla sina målvaktstalanger. Få är de som gått vidare till några högre höjder och definitivt inte så som exempelvis Brynäs och Luleå har klarat av. Någonstans kan jag förstå att detta måste ha skavt hos Arvid Söderblom, som valde att hoppa av Frölunda för Tingsryd i hockeyallsvenskan säsongen 19/20 där han spelade 32 (av 52) matcher med en räddningsprocent på 92,4 och snitt på 2,38 insläppta mål per match. Det är inte illa, för ta i beaktande att han spelade i ett lag som kom tia i serien och där förlusterna var fler än vinsterna, precis som de insläppta målen dominerade mot de gjorda. Men förre Frölundamålvakten, målvaktstränaren Mikael Sandberg drillade sin adept med framgång och kvaliteten gick inte SHL-lagen förbi. Dock inte Frölunda, utan Skellefteå AIK, som knöt honom till sig för säsongen 20/21. Det blev lite färre matcher (22), men också färre insläppta mål med i snitt 2,03 och en förbättrad räddningsprocent, nu på 92,2. Under säsong fick han också möjlighet att möta sin lillebror, som är väsentligt längre än 190 cm långe Arvid Söderblom, Elmer Söderblom när SAIK ställdes mot Frölunda med fördel Skellefteå.
Trots att han inte matchades så flitigt väckte uppenbarligen hans spel vidare intresse. Till säsongen 21/22 knöts han till Chicago Blackhawks organisation. Inledningsvis har det väl varit lite kärvt med blott nio matcher i AHL-laget Rockford Iceogs. Under de matcherna har han haft en snitt på insläppt på 3,15. Men en räddningsprocent på 91,5 har visat att han hållit stången mot anstormande motståndare. Till det ska sägas att det är en rejäl omställning att få från spel i rinkar med europeiska mått mot de transantlantiska. Skotten kommer snabbare, hur alla möjliga vinklar och vrår, farten är betydligt högre och situationerna intensivare. Ett väl intrimmat spel hemma i Sverige kanske inte alls passar i USA och Kanada.
Efter nyår fick emellertid Arvid Söderblom chansen när tredjemålvakten Colin Delia blev utbytt efter en period mot Nashville. Förlust med 1–6, 15 räddningar, tre insläppta visar kanske mest att Chicago är ett lag utan organiserat spel än på målvakterna inkompetens. I söndagens match mot Calgary fick han förtroende från start. Noterbart att stjärnmålvakten Marc André Fleury, nyligen tillbaka efter funnit på lagets covid-lista, var placerad på bänken. Söderblom före ”Flower”, alltså. I andra kassen stod Jacob Markström, Sveriges nu främste keeper i NHL.
Första startmatchen. Arvid Söderblom snuvade bland annat Mikael Backlund på ett friläge.
Det blev en intensiv match för Hovåskillen, men han spelade bitvis strålande. Tyvärr kunde han konstatera att hans lag missade i passningar, positioner och försvarsspel på ett ibland hårresande sätt. Efteråt fick han, trots 1–5 på hemmaplan, beröm av sin coach Derek King på den efterföljande presskonferensen.
Ja, det är klart. Han pepprades med 41 skott (24 skott bara i den andra perioden), släppte fyra (ett gjordes i tom kasse), räddade frilägen mot bland andra Mikael Backlund, snöt en straff och stod upp när de andra i laget föll.
Mot nästa match, den mot Colorado, är det emellertid klart att Marc André Fleury står. Han som innan årsskiftet hystade in sin femhundrade vinst i NH.
På några år har alltså Arvid Söderblom gått från Frölundas juniorverksamhet via spel i division 1, hockeyallsvenskan och SHL till NHL. Onekligen imponerande.
Så det är inte utan stolthet jag bär hans forna, vita Frölundatröja när jag spelar med lagets oldtimers.
NHL:s utomhusevenemang Winter Classic kittlar lite extra för en annan som vuxit upp på Näcken, tjärnen i Änggårdsbergen, där kamrater med mig lekte NHL-spelare till vi inte längre såg pucken framför oss. Det är nu en föreställning för att dels locka publik, dels skapa uppmärksamhet kring ishockey som spel samtidigt som man kan skapa något annat i det som många kallas serielunken.
Förra året var Winter Classic något extra. På grund av covidrestriktioner saknades publik, vilket ju var en sak i sig. Men när det försenade Winter Classic, som har hävd brukar gå förste eller andre januari, gick av stapeln var det ute vid sjön Tahoe i gränstrakterna av Nevada och Kalifornien. Las Vegas ställdes mot Colorado, solen stod på så den tidiga starten på matchen gjorde att isen inte höll, matchen fick avbrytas för att återupptas efter mörkrets inbrott. Miljön var förstklassig, omständigheterna annorlunda och matchen storslaget underhållande där Colorado drog det längsta strået.
Bländande miljö.2021 års Winter Classic mellan Las Vegas och Colorado.
I år var det bäddat för dramatik i matchen mellan Minnesota Wild på hemmaplan, baseballstadion Target Field, mot St Louise Blues. Utmaningen, förutom själva spelet, är som alltid vädret. Denna gång iskylan som svept in över Minneapolis med minusgrader en bit under 20 celsius. Strax över 35000 människor hade, förutom lagen, masat sig till evenemanget, rejält påpälsade. Men med ett glatt humor och iver att få se tillställningen.
Annorlunda. Winter Classic bjuder på annorlunda utmaningar för både spelare och publik.
St Louise Blues gjorde något extra av det och klev ur hotellet till spelarbussen iklädda shorts och t-shirt, som vore det en trip till beachen. Hur Minnesota-spelarna laddade har inte framgått. Men det var gästerna som lekte hockey och lätt manövrerade ut hemmalaget som ständigt stod på hälarna.
Dominanter. St Louise Blues besegrade lättvindigt hemmalaget Minnesota i 2022-års Winter Classic.
Nej, det blev ingen hejdundrande ishockeypropaganda. Till det bjöd Minnesota upp till en ovanligt tam föreställning för att matcha namnet Wild. 6–2 efter två perioder talar sitt tydliga språk, och där Minnesota Wild fick se den svårbemästrade isen och den studsande pucken på fel sida manövreringslinjen lyckades St Louise Blues i dur med det mesta.
Visst, hemmalaget piskade på i tredje perioden för att lyckas göra match av det hela. Cam Talbott, medioker och samtidigt övergiven, byttes ut mot finske Kaapo Kähkönen, som spikade igen i de minuter han var på isen. Ja, coachen matchade ivrigt sitt lag åtta minuter från slutet med spel sex mot fyra, respektive sex mot fem med godkänt resultat, men försent för att skrapa ihop mer än ytterligare två mål.
Underhållande…? Jo, men ändå. Det blir ju en extra utmaning för spelarna att lira under omständigheter som kyla och utomhus. Isen är inte i harmoni med pucken som inomhus med jämn temperatur. Motståndet mot naturens element ska bekämpas. Nu trotsade St Louise Blues det bäst och lirkade tämligen lättvindigt upp ett vilset Wilds i en iskall vinterklassiker.
Detta skrivs 2021 år sista skälvande timmar i Göteborg som för dagen bjuder som dagen bör, en stad insvept i gråkall dimma med ett flortunt, skirt regn som dansar lätt ned för att förstärka fukten. Inom kort låter GP sitt fyrverkeri brassa på, en tidning som på några år låtit sina prenumerationskostnader skjuta i höjden, men mer om det i senare inlägg. Nu ska vi fira. Nu ska vi minnas.
2021 har varit ett år i rörelse med en hög grad av skeenden; detta en pandemi till trots, som åter tvingat oss till återhållsamhet och då kanske framför allt gällande resande. Men vi hann med en del, Zeba och jag, som tangerat resandet och som emellanåt har blivit en tur, ja till och med utomlands.
Men låt oss ta det från början.
Januari:
Laguppställning 1968. Övre raden, Ulf Jonasson, Ulf Martinsson, Neta (min syster), pappa och Robert Hellström. Nedre raden Carin Martinsson, jag och min mamma. Platsen, Kungsbackafjorden. Foto: HELGE MARTINSSON eller PER MARTINSSON
Året inleddes i träningsoverall. Ja, inte för lättjan utan för en rejäl promenad i Änggårdsberg som avslutades i Botaniska trädgårdens café med en kopp varm choklad med vispgrädde. Allt enligt alltings konstant. Zeba cyklade på sin elcykel, en julgåva från maken 2020. Ofta hälsade vi på underbara barnbarnet, som strax efter årskiftet firade tre månader. JVM bevakades från tv-stolen, nattlig dramatik som väl ingen vill vara utan. Framför allt från min sida, som på grund av kommunala beslut tvingats från isen sedan tidigt november. En sport jag skulle vara förutan gällande eget spel fram till långt senare på året. Men snön och kylan kom och med den isen. Jag kunde snöra på mig skridskorna för några varv på Näcken, den tjärn i Änggårdsbergen där jag som barn har spelat, där allt tog sin början i denna oändliga, underbara hockeykarriär. Men just den turen fick ett snopet slut. Någon hade vi blidväder slängt småsten på isen, som bedrägligt smält fast. För min del blev det bom stopp och en enveten skada på högerknät med ihärdig svullnad i månader. Internets förbannelse kan också vara dess guldgruva. I ett meddelande på Messenger kommer bilder från en barndomskamrat, som ett eko från 60-talets sista år och en frusen Kungsbackafjord. Filmfestivalen drar igång och vi med den. Zeba och jag hyr in oss på Jonsered och Le Mat för att se på streamad film under helgen och få mat till dörren. Om ”Doin’ the annorlunda filmfestivale” skrev jag här, här, här och här samt här.
Februari:
Kärlek. En spirande kärlek och nyfikenhet för varandra. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Filmfestivalen glider över i en ny månad, men utan biosalongerna tjusning. Det blir hemma, men rikligt, tillsammans med hustrun. Jag jobbar ju fortfarande på GöteborgDirekt. Är idog, träffar människor, men hela tiden med klädsam distans och tack vare möjligheten att ses utomhus på kaféer. Men mest av allt träffar jag mitt barnbarn, som jag är fånigt förälskad i och märkligt, men han tycks också gilla sin farfar. Under månaden fyller Zeba år och kort därefter G, min yngste son. Vi äter semla, jag shoppar secondhand och gläds åt NHL:s Winter classic 20 februari mellan Colorado och Las Vegas i fantastisk miljö, dock utan publik. Jag får i uppdrag av min kusin och hans syssling att medverka som redaktör för boken om Cesons, min morfars och hans brors firma som startade 1918 och framgångsrikt sysslade med guldsmide. Jag engagerar i min tur en god vän för redigering och layout. Vi har vårt första möte av många under året.
Mars:
Jag jobbar på. Träffar fantastiska människor för intervjuer, som Ian Rusth, konstnären, som jag känner via fotbollsspel i Pushers BK på 80–90-talen, men som inte är så förtjust i publicitet. Men fortsatt är det möten med sonsonen som ligger mig närmast hjärtat. Så underbar och så fantastisk i sitt växande. Hans pappa och mamma planerar att köpa lägenhet och börjar se sig omkring för att flytta ifrån tvåan i Kärralund, den som – som av en slump – ligger mittemot huset där Tages sångare Tommy Blom växte upp i. Lönedagen firar vi T, yngste sonen i huset, som fyller 21. Nja, själva firandet sker inte på dagen, men något efter när vi hyr in oss i en biosalong i Bergakungen för datorspel. Tidigare under mars månad händer det sig att jag, på dåligt humör, ilsket cyklar hemåt via Vasagatans allé. I höjd med Handelshögskolan mötet jag ett bländande leende som är Daniel Lemmas. Väl hemkommen skriver jag till honom hur han ändrade min dag och tackar för det. I gengäld får jag erbjudande om att lyssna på hans svenskspråkiga material, tänkt för en ep och senare ett album, som visar sig vara ett av årets bästa. Det blir förstås en intervju, där jag får lov att berätta nyheten. Skattjakten på nya gamla kläder fortsätter med framgång. Garderoberna får bekänna färg.
Ett av årets bästa album.
April:
Påskfin. Vi firar påsk och jag tar på mig den tredelade kostymen jag köpte på Next i Reyjakvik 2014. Slipsen och snusnäsduken, Paul Smith, är från Erikshjälpen, skjortan (vet ej) och hatten från Bostonresan 2017. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vårens första månad inleds med SM-finalen i bandy herrar mellan AIK och Villa, där Lidköpingslaget kniper guldet efter en sanslöst underhållande match. Ja, en av de bästa jag har beskådat. Sportdramatik då den är som bäst. Helgen innan hade Villas damlag snott åt sig sitt första SM-guld. Frölunda åker ur slutspelet efter blekt spel mot, senare, SM-finalisterna Rögle. Jag blir inbjuden att äta lunch på Kuruyas på Aschebergsgatan, lokalen som tidigare (av samma familj) hyste exklusiva Koizen (nu på Nordenskiöldsgatan). Japansk snabbmat med stil. Rekommenderas. Vi firar påsk i läckerheternas tecken, men också i stillhet. En tur ut till Lilla Askerön, där den lilla familjen är, förgyller helgen och sonsonen har ju blivit sex månader gammal. Z och jag styrde kosan mot Lidingö för ytterligare boende på ett ESS-hotell (vi har klarat av Ystad Saltsjöbad, Falkenberg strandbad, Steam i Västerås, Pigalle och Belloras – det två sistnämnda i Göteborg. Alla förstklassiga. Nu passade vi på att testa Ellery Beach House, så långt upp nordost man kan komma på Lidingön. Men först Uddevalla, hej till kära vänner, sedan på tvärsan ned mot Jönköping för en natt på Stora hotellet där innan vidare färd mot Vivenne Westwoodutställningen på Millesgården och vidare till vår vistelse, där vi också hann hälsa på min kära faster och ett par goda vänner innan vi styr kosan söderut via Norrköping och Brahe hus. (Om resan finns att läsa här, här och här.) Våren är mild, solen, om än blek, värmer. Zeba och jag tittar, för skojs skull, på spatiösa lägenheter till salu på Linnégatan. Ser ”En dåres försvarstal” i Järnstudions regi, en av årets bästa teaterupplevelser. I körsbärsblomningens tid får jag min första vaccindos.
Maj:
Favorit. En lägenhet töms, men barnbarnet glöms inte. Foto: KAI MARTIN
Tulpanerna prunkar i Botaniska trädgården. Solen lyser stark och klar. Barnbarnet växer så det knakar och är nu på väg från Kärralund till Kålltorp, dit familjen på gränsen till Vidkärr/Munkebäck har köpt lägenhet. Hisingsbron invigs och jag tar en cykeltur när den är blott någon dag gammal. Fortsatta secondhandfynd gör. Genom lyckliga omständigheter och en öppen ishall i Lödöse börjar ishockeyspelandet igen. Högerknät har läkt och benen är förvånansvärt fräsch. Hamnar på sista plats i den glest besatta publiken (pga av restriktionerna) av musikalen ”Silverhjärtats hemlighet” av Jenny och Martin Schaub. Njuter av varje sekund. Hoppas den får evigt liv. Lyckas också få se Folkteaterns uppsättning av ”Dödsdansen”, en extraordinär teaterupplevelse. En annan sorts storartad upplevelse är när Zeba och jag får möjlighet att åka Göta kanal från Karlsborg till Sjötorp när maj är som allra vackrast. Upptäcker via ett tv-program att Gunde Svan och jag har likadana underställ. rotar i garderoben och hittar mitt gamla Björn Borg och travesterar bilden på Gunde till Instagrams och Facebooks oförställda glädje.
Lika som bär.
Juni:
Cupvinst. Fånigt glad att vinna ”The legendary Kai Martin cup” 2021. Foto: PER LINDEBERG
Familjefest. Äntligen är föräldrarna gifta. Foto: KAI MARTIN
Sverige gör ett håglöst VM i Lettland, något som Kanada också gör inledningsvis för att slutligen vinna hela skiten. Jag fortsätter mitt engagemang i Lödöse där en tajt – förutom en match där försvaret inklusive jag ekade som ett hålrum – serie slutade med vinst för mitt lag och jag kunde med mina spelare bärga hem pokalen med mitt namn. Stort. Och dramatiskt med avgörande i det så kallade game seven. Badsäsongen börjar för Zeba och undertecknad. Vinnare av Stanley Cup blir, efter en ojämn final mot Montreal, Tampa Lightning. Fruktansvärda scener utspelade sig på Parken när Danmark mötte Finland i inledande kamperna i EM. Stjärnan Christian Eriksen föll ihop, drabbad av hjärtstillestånd och världen höll andan med honom. Lyckligtvis lyckades medicins personal rädda hans liv, laget fortsatt på ett mirakulöst sätt turneringen och fick långt. Sverige för en ok turnering, men slarvar bort matchen mot Ukraina och slås ut. Midsommar firas i stillhet med promenad i Botaniska med den lilla familjen. Dagen efter förenas Paul och Sara i giftermål i Rådhuset där släkt och vänner väntade utanför. En promenad till Trädgårdsföreningen under mulen men regnfri himmel och därefter picknick med rymmande, krypande bäbis. I början av månaden får jag dos två.
Juli:
Gnuggas. Peter ”Trötter” Andersson coachar mig, veteranen, mot fortsatta framgångar. Foto: ANDREAS LARSSON
Månaden inleds med träningsläger i Kungsbacka, där jag återigen coachas av en av Sveriges främsta målvaktstränare, Peter ”Trötter” Andersson, som är nyss hemkommen från sitt uppdrag för Italienska landslaget under VM. Fyra dagars gnuggande sitter i kroppen, men när jag i den avslutande internmatchen överraskande möter Lucas Raymond håller jag honom stången – och övriga – den period jag spelar. När Danmark spelar i EM ställer Zeba till med fest, smørrebrød og øl. Men så går det bra för laget också när vi hejar framför teven. Men mot England, på Wembley, blir det sorti efter en heroisk insats. Direkt efter mitt träningsläger åker vi till Falkenberg för fars, som roar även om det är repriser och glimtar från tidigare föreställningar. Revygänget med Annika Andersson i spetsen på Vallarna kan sin sak. Hemma i Göteborg testar familjen dart i nyöppnade Oche, något som definitivt gav mersmak både gällande spel, upplägg och mat. Vi har en tur till Malmö för att hälsa på gudsonen och hans familj med förtjusande lilla Sonja, nu över året. Hennes mormor, mina vän Anna, är bonus vid det några timmar hastiga besöket som ger picknick på St Pauli kyrkogårdar innan vi tar bron mot Bagsværd och en sedan länge emotsedd Danmarksvistelse på en dryg vecka. Vi har bröllop, student och en 18-årings födelsedag att se fram emot. Det börjar mulet men slutar i stekande sol. Nya fynd på loppisar där bootsen, RM Williams, knappt begagnade för 200 dkr var vinstlotten. Det blev mycket bad i Øresund, men också på sjællandska nordkusten. Läs om resan här, som inkluderar rød grad med fløde en promenad som blev lång och vilsen. Väl hemma blev det en överraskningsboende på Skäraton med mycket av det goda och en väldig het natt, som går att läsa om här. Jag hann också se Tofta teaters uppsättning av Ingemar Bergmans klassiker ”Scener ur ett äktenskap” i en smärtsam, i positiv bemärkelse, föreställning. Barnbarnet sover över för första gången, som en förberedelse för höstens farfarstorsdagar. Vi hinner också fira jul i juli, en tradition sedan 2008 i familjen, med dansk julmat och presentlek. En händelse ingen vill missa. Vi lyckades också komma i närkontakt med våra isländska vänner, som var på besök hos landsmän boende i Frösakull utan för Halmstad; det blev bad förstås. Gör äppelmust på de första transparant blanche som kommit. Hallonbuskarna bjuder på ljuvliga bär till frukost yoghurten.
Augusti:
Ljuvligt. Hovåsbadet lockar med klippor, kvällssol och salta bad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Zeba för en tur med sin dotter till Köpenhamn och kommer hem med loppisfynd för herrar till sig. Något jag snopet kan konstatera. Som om jag inte har kläder nog. Men den vackra Sandkavajen i sammet blir så småningom ändå min. OS börjar i ett av covid väldigt restriktivt Tokyo. Vissa svenska framgångar. Framför allt i fotboll där damerna bitvis spelar glimrande. Vi får besök av Zebas storasyster Tine med man Lars på deras hemväg från hytteäventyr i Norge. Zeba passar också på att hälsa på sin bror i Nice. Tiden är inne för äppelmos. Totalt gör jag 27 försvinnande goda liter. Vi växlar mellan morgondopp och kvällsbad. Fortsatt stimulerat umgänge med barnet, som växer så det knakar. Efter en kort paus i juli har hockeyn dragit igång med fyra pass i veckan. En av mina sista semestrar led mot sitt slut. Jag hade i år svarat på mejl från vissa hågade om att jag var ledig med en undran om vi kunde höras i augusti, då allt rullade igång. Det, i sin tur, gav en intervju med Rasmus Blomberg, en begåvad, okänd artist som överraskade mig ett album som jag räknar som ett av årets bästa. Lyckas få en plats till utsålda Eggstonespelningen – tillsammans med amerikanska Mommyheads – på Majas vid havet utanför Varberg genom att hjälpa banden att sälja t-shirtar. För mig var det en ljuv återförening med ett band som jag skattade högt på 90-talet, då jag också var med under en turné i Japan 1997.
2021 års bästa album.
September:
Redo för inslag. En bild tagen bara någon timme innan inslaget som gjordes med mig i ”Antikrundan”. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Det var på gång redan 2020, men blev avlyst. I år trodde jag mig vara bortglömd. Men det blev verkligen av. ”Antikrundan” med vintageexperten Malin Sveholm var nyfiken på min klädsamling. 1 september gästade programmet Tjolöholms slott och jag var ditbjuden. Kön ringlade lång i det gassande sensommarvädret. Jag hade med Zeba, som tur var, för jag hade en klädhäst preppad med kläder som jag skaffat genom år. Tidigare på dagen hade jag varit hos Sharper of Sweden Barbershop för att trimma skägget, min skräddare Samuel i Mölndal hade ordnat stassen på nolltid (en tredelad Paul Smith-kostym som hade blivit för trång) och jag var stassad för äventyret. Om det godkänt kommer inslaget att sändas någon bit in på det nya året. Det var omtumlande, men slogs ändå med hästlängder i känslomässig upplevelse av min första farfarstorsdag; under hösten hade jag fått i uppdrag att hjälpa barnbarnets föräldrar med torsdagar så att, framför allt min son, de skulle kunna jobba. Det blir ljuvliga dagar med bonus allt. Tittar på ”McCartney 1, 2, 3”, intervjuserien med den forne beatlen och producenten Rick Rubin. Änggårdens kommunalförening anordnar en loppis, men på så vis att hushållen själva får hålla i sitt. Vi dukar upp diverse produkter på garagenedfarten och bättrar på familjekassan samt glesar en del i garderoben. Begraver två kära vänner och inser att vi sladdat in på livets slutfas där en del av oss har många år kvar, andra inga alls. I början av september har vi skiftat bil, från törstiga Tiggan till elhybriden Hilda, VW mot Toyota. Vår första långfärd går till Köpenhamn där konfirmation väntar och banne mig om vi inte lyckas besöka Holte en solig söndagmorgon. Samma förmiddag kör till Amager och det hippa Reffen och ett bad i en Refshalebassin. Henke Lundqvist aviserar att han slutat på grund av sina hjärtproblem; jag fortsätter för mitt hjärta och min hjärna inte begriper bättre. Zeba och jag firar vår nioåriga bröllopsdag på Radisson, för detta Sheraton, med Hagabandet inkluderat och mat på Noot. Morgonen därpå är inget för latmaskar, åtminstone inte för mig som tidigt tar vagnen för att hämta sonsonen och en promenad i ett regnigt Göteborg. Får besked om att mitt seniorkort på Västtrafik är på väg i posten. Vi fortsätter badandet. Månaden slutar med en jävla smäll. En explosion väcker min gode vän Lasse och mängder med hushåll på Övre Husargatan. Rökutveckling och brand för att man inte kan ta sig ut. Men förvånansvärt få skadar sig, en person avlider plus gärningsmannen som efterlyst senare påträffas död i Göta älv. Många av de boende kommer inte tillbaka till sina lägenheter; för Lasses del dröjer det till i höst.
Oktober:
Underbara du. Foto: FARFAR
Barnbarnet fyller ett år och har redan börjat gå samt försöker formulera sig. Vad han vill råder det däremot aldrig någon tvekan om. Det gäller att vara lyhörd för hans behov, som att läsa, äta och sova. Vi trivs bra ihop och Zeba jobbar med glädje hemma väldigt många torsdagar. Zeba och jag går på premiärer: ”Mamma Mia – the party!” och Håkan Hellströmmusikalen ”Kärlek skonar ingen”. Stor scenkonst, framför allt uppsättningen på Göteborgsoperan. Hinner också se Pepperlands fina Beatleshyllning ”Yeah! Yeah! Yeah” på Stadsteatern. Vi hittar rådjur i trädgården som kalasar på fallfrukt. Men det finns inte mycket kvar. Det mesta av Ingrid Marie har gått åt till mustning. Vi äter hummer, färskfångad och köpt från båt av en Brännöfiskare. Vi åker till Oslo med buss, som ett led i firandet av min 65-årsdag. Bor på flott hotell, hälsar på yngsta systerdottern och hennes hustru i det nyköpta huset utanför storstaden. Så länge sedan vi sågs. Så trevligt att göra det. Dagen efter åker vi till Trondheim för några dagar på anrika och enastående Britannia hotel, ett boende jag lätt kunnat sträcka ut mot en vecka, minst! Det var en resa med all inclusive, som det lätt blir med Zeba.
Klart med tweed. Försöker hålla stilen när man får på Britannia hotel i Trondheim. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi gör det mesta, men misslyckas med bad i Trondheimsfjorden. Det fick bli isbad i hotellets spaavdelning istället. Som final på badsäsongen lyckades jag emellertid komma i vid badstegen vid Hovåsbadet den siste oktober. I slutet av månaden får jag också äran att gästa Troublemakers, som firar 40 år som band, för att sjunga Likets Levers ”Levande begravd” hellre än bra.
November:
Inför take off. Foto: KAI MARTIN
Pensionär, javisst. Men bara på så vis att jag tar ut folkpensionen. Jag fortsätter mitt halvtidsvärv på GöteborgDirekt, men har också uppdraget för boken om Cesons och frilansjobb för Mitti Stockholm, där jag skriver en nöjesartikel i veckan. Det har plötsligt blivit mycket. Men farfarstorsdagarna är heliga. Ja, långt mycket mer än hockeyn, som jag för mitt liv inte vill missa. Men en knäskada i mitten av november (ja, efter att ha spelat åtta gånger på nio dagar) ger ett speluppehåll till veckan innan jul. Jag frekventerar secondhandbutiker och köper en del. Garderoben knorrar, men sväljer en del. Jag säljer också lite, utan att lyckas med balansräkningen. Överraskas av sönerna på fars dag där även sonsonen är med. Är stolt och lycklig över initiativet. Zeba går, efter en intensiv höst, in i väggen och blir sjukskriven. Vi går på Bob Hund-musikalen som roar, trots sin svärtade ton. Jag åker med jobbet på konferens till Stockholm, eller snarar allt annat en charmiga Kista. Ändå trevligt att träffa Stockholmskollegor. Kommer iväg på ”Saturday night fever” på Chinateatern, men av planerade ”Rain man” blir det intet på grund av sjukdom i ensemblen. Stannade på hotellrummet med take away och öl. Längtade hem till Zeba. Hinner med en julshow som inte är mycket att skriva hem om, men gjorde det ändå. Träffar goda vänner, umgås och passar också på att göra en intervju innan jag tar det långsamma tåget hem. Snön faller och uppenbarligen snörröjningen med den. Men det är vackert ett tag innan slasken slår till efter någon vecka.
December:
Gott nytt år! Foto: KAI MARTIN
Försöker köra rehab för att få igång styrkan i mitt knä. Cyklar på motionscykeln och lyfter benen växelvis när jag sitter framför teven. Köper senare viktmanschetter för att ge lite mer motstånd. Hittar en alldeles ny Weekdayjacka typ vadderad anorak för bara 200 kronor på KFUM-butiken på Nordenskiöldsgatan plus lite annat. Jobbar på i högt tempo för att säkerställa julledigheten över mellandagarna. Zeba är fortsatt sjukskriven. Torsdagarna är glädjeämnen med sonsonen, men vi missar några på grund av snor och förkylning. Ser en lysande julkonsert med Pernilla Andersson, men mäktar inte med att skriva den hyllande recension jag hade tänkt. Det blir så ibland. Köper julskinka och fläskstek i Saluhallen och försöker planerar för en lite snålare jul rent matmässigt. Zeba och jag kommer vara ensamma på julafton, men får till oss några av barnen för den traditionella julgröten. Senare på eftermiddagen åker vi till den unga familjen och firar med dem, inte som det var tänkt men så fint att vara med dem och få höra sonsonen säga wawa dai (farfar Kai) och le lyckligt. Lyckas tillsammans med Zeba se Världskulturmuseets utställning ”Kimono – från Kyouto till catwalk” som fascinerar, vilken klädkonst! Kommer iväg på några fina föreställningar, som suveräna ”Idlaflickorna” på Stadsteatern och Per Anderssons ”Räkhäst” på Lorensbergsteatern. Betar av Peter Jacksons fantastiska dokumentär ”Get back” om Beatles och får som extra bonus ”One, two, three, four” av Craig Brown och Paul McCartneys ”Texterna: ett självporträtt – mitt liv i 154 sånger”. Kommer också iväg, traditionsenligt, på Bröderna Brothers ”Carpe mañana” på Musikens hus. Inga mellandagar värda namnet utan dessa underhållande bröder. Så tickar då året mot sitt slut. Vi gjorde final i stilig stass. Jag i min Bossmoking från 2009, praktiskt tagen oanvänd då den inhandlades på en loppis för 200 dkr tillsammans med de svarta Sandskorna, obetydligt brukade, för 50 dkr. En Eton smokingskjorta, även den secondhand, plus en grå Oscar Jacobsonväst köpt på Hede outlet samt en fluga ärvd från pappa blev min nyårskostym till hummer och champagne, godis, ost och vin plus Zebas suveränt bakade kransekager.
Då detta skrivs för att avslutas har ett nytt börjat, ett oskrivet blad, eller kanske en oskriven bok, som ska fyllas. Gott nytt år!
Underhållare. Bröderna Brothers – Rolf (Sverker Stenbäcken), Alf (Robert W Ljung) och Ralf (Per Umaerus) kan konsten att roa. Foto: KAI MARTIN
Musikens hus, Göteborg
Bäst: Den värmande, tokiga, kärleksfulla, underfundiga underhållningen.
Sämst: Aldrig med Bröderna Brothers.
Fråga: När ska Bröderna Brothers idéer sina…?
35-årsfirande Bröderna Brothers – Göteborgstrion Ralf (Per Umaerus), Rolf (Sverker Stenbäcken) och Alf (Robert W Ljung) med morbror Glenn (Michael Krönlein) och kusin Douglas (Stefan Sandberg) – tvingades av pandemiska skäl att hålla inne med sin traditionella julshow. Gänget, som har underhållit med värmande komik och smittande humor till musik, har knappast låtit sig nedslås av detta faktum. Istället bjuder de på showen från förra året nu och sjunger ”Tack för i morgon redan idag”. För det är så med Bröderna Brothers att bland nya, inspirerande hyss finns gammalt invävt i det nya. Om de verkligen låg i startgroparna för en föreställning 2020 kan man låta vara osagt, men Bröderna Brothers är en kreativ trio, som inte slår dank.
Så vad sägs om att Per Umaerus under hösten avslutat sitt engagemang med Viruspojkarna (tillsammans med Henrik Wallgren och Stefan Sporsén) med finalshow på Lorensbergsteatern under höst. Samtidigt har han spelat i ”Yeah! Yeah! Yeah!, Beatleshyllningen på Stadsteatern, där han varit djupt engagerad i manus och musikval samt -arrangemang. Ja, han har ju också turnerat med Henrik Wallgren med deras alteregon Hyvelbengt & Jonny Dyckert. Bland mycket annat.
Kanske inte så konstigt att han nu mer har en iPad som hjälp för texterna.
Att denna så kreative herre också hinner med Bröderna Brothers är på sätt och vis märkligt. Men tillsammans med de likaledes flitiga Sverker Stenbäcken och Robert W Ljung finns ett brödraskap som övergår förpliktelser, det ska bara ske. Inspirationen ska ut.
Med ”Carpe mañana” hamnar publiken med Bröderna Brothers hjälp inledningsvis i ett trevande mörker till musik som smakar Zappa till kaffet. I skenet av pannlampor gör bandet entré och håller salongen på halster innan ljuset tänds efter första låten.
Mot ljuset. Med ”Carpe mañana” färdas man från mörkret mot ljuset med Bröderna Brothers. Foto: KAI MARTIN
Vi får stöta på bröderna som Mamas and the Tapas, på turné – inte på solkusten, som de trodde – på skuggkusten.
Sedan rullar det på på det där behagliga och inbjudande sättet som bara Bröderna Brothers brödraskap klarar. En sur och mulen dag blir solig, en trist själ får skäl till ljus. Musiken är listig och snyggt arrangerad med låtar som slår an countryanstruken pop med samma självklara finess som 60-talsdito, latininspirerad musik, jazz och revy i Povel Ramels eller Galenskaparnas anda. Lägg till kusin Douglas (Stefan Sandberg) faiblesse för att färga varje låt i bluesblått med sina solon på gitarr eller saxofon. Man får, med Bröderna Brothers, alltid lite mer.
Ja, kommissarie MacKenzie är tillbaka med sitt persongalleri. Nu som musikal som vill hellre än väl, som mynnar ut i ett fall och en lösning. Ett teaterstycke med en spökröst à la Sven Wollter bjuds. Den allestädes anonyme vännen Stig Vetlin finns med när han i låten ”Vill du bli mitt x” via sms dumpas av flickvännen som han ännu inte är ihop med. Vardagsakrobaterna gör comeback precis som Family Five, nu i splittrat tillstånd.
Kärleken till Göteborg finns i ”Hjärteborg”, där senare ”Andra Lång” ackompanjerar hyllningen till staden och Andra Långgatan i synnerhet, gatan där Bröderna Brothers för 35 år sedan tog sina första staplande steg.
”Carpe Mañana” är en värmande föreställning fylld av kärleksfull och ömt komponerad musik. Bröderna Brothers jultradition i ständigt ny dräkt är väl värd att bevara och synd att missa.
Fluga på väggen. Med Peter Jacksons ”Get back” får man följa Beatles under inspelningen av ”Let it be”. Foto: LINDA MCCARTNEY
I min skivsamling finns ”Get back”-vinylen med en bok, som inte bara tiden naggat i kanten utan också min undulat, som fick smak på Beatles på ett annat sätt än jag. Jag har ärligt inte vågat bläddra i den sedan tidigt 70-talet, rädd att den ska falla sönder. Men den finns där och väcker minnen över hur fascinerad jag var av inspelningen av ”Let it be” och hur jag förstod att Beatles inte var så goda kamrater.
Det var hisnande att förstå att ens favoriter spelade på taket till Apple Corps, vid 3 Savile Row i London 30 januari 1969, att se bilderna därifrån. De fyra coolaste katterna förstärkta av Billy Preston.
Jag har, långt senare, fånglott nedanför, fortfarande fascinerad över idén, genomförandet och framträdandet. Avundsjukt konstaterat att jag har varit där, men vid fel tidpunkt; har inte ens stått på gatan den där kalla januaridagen, då jag helst av allt skulle ha önskat att jag fanns på taket för att se bandet, hör det…
Men jag kom aldrig närmare än så. Även om jag fick förmånen att sjunga ”Don’t let me down” med Lenny Pane, Göteborgsbandet som då var ett av världens främsta Beatlesband, på ett utsålt Trädgår’n 5 oktober 2002. Då, då det firades att det var 40 år sedan Beatles första singel ”Love me do” kom.
Så nära. ”Don’t let med down” med Lenny Bane på Trädgår’n för nära 20 år sedan. Så nära Beatles takkonsert jag kunde komma. Foto: PER WISSING
Med regissör Peter Jacksons tålmodiga restaurerande av 60 timmar film och 150 timmar ljudupptagningar. Det som spelades in 1969 när gruppen samlades för att spela in ett sista album – och dokumentärfilmen ”Let it be”.
Det har blivit en tv-serie om tre avsnitt på sammanlagt nära åtta timmar om bandets resa på upplösning. Fascinerande, bara det.
Tittarna kastas in i en rask historisk, inledningsvis, från Liverpool, Hamburg, Beatlemania, galen framgång och succé, turnétröttheten och de sista åren av utveckling som studioband. Så plötsligt är det vardag i en filmstudio i Twickenham några dagar efter nyår 1969. Nytt år, nya förhoppningar. Åtminstone för Paul McCartney, som när en dröm om att dokumentera resan mot en, enda stor spelningen med bandet med stort B. Det går ju så där. John Lennons är tramsig, ofokuserad, ovillig till det mesta förutom att presentera sina nya låtar eller att pussa på Yoko Ono, allestädes närvarande. Ringo Starr är som ett omen, medveten om den förestående kraschen, trött, resignerad och samtidigt något av ett kitt för att hålla allt samman. George Harrison är trulig, gör det mesta motvilligt, blir mutistisk när Paul McCartney försöker styra arrangemangen åt sitt håll.
Har man spelat i band är det hög igenkänningsfaktor hos alla fyra. Runt omkring dem kretsar entouraget, främst Mel Evans, bandet turnémanager, en allt i allo sedan Liverpooltiden, och teknikern/producenten Glyn Johns. Ja, till och med några hare Krishnas ”vänner” till George Harrison. I centrum också regissören Michael Lindsay-Hogg, som har fått det dödsdömda uppdraget att filma hela sejouren, och horder av filmarbetare.
Peter Jackson har spaltat upp tv-serien kalendervis och bockar av dag för dag mot den hägrande spelningen. Som tittare blir man flugan på väggen, som får höra irriterat, viskande konversationer mellan George Harrison och Paul McCartney, där den förre inte vill bli mästrad och den senare försöker vara pedagogisk i sitt försök att förklara sina visioner.
Låtar strömmar ut och in. Taffliga, inledande versioner växer. Pusselbit för pusselbit läggs till det som vi som har hört musiken vet ska komma. Det är fascinerade om än lite långtråkigt, för rep är sällan kul för andra än de inblandade.
Det är först när hela projektet flyttat till Apple corps lokaler i centrala London som det börjar hända någonting. Energi är tillbaka. George Harrison också, han som brådstörtat flydde och lämnade bandet för några dagar. Billy Preston kommer förbi för att hälsa, men blir kvar och blir väsentlig för utvecklingen av både låtar och humör. Det upptrissade stämningsläget skruvas ned. George Martin, Beatles producent, lyser allt mer med sin närvaro, lugn, resonerade och med en insikt i hur bandmedlemmarna funkar och vad de kan och vill.
Jag slukar minut för minut. Slås av hur vacker Linda Eastman (senare Pauls fru) är. Hur otroligt snygga kläder främst betalarna klär sig i. George Harrison mot slutet i en rosarandig kostym med illila skjorta eller Ringo Starrs intensivt gröna manchesterkostym med skjorta i samma färg… alltså! Så fräckt. Glyn Johns står inte bandet långt efter, är en cool katt genom tv-seriens alla timmar.
Närvaro. Beatles sista konsert, 30 januari 1969, är i Peter Jacksons tv-serie som om man vore där. Foto: APPLE CORPS
Repen i all ära. Ja, det är en glädje att se hur låtarna växer från några ackord och idéer till att bli fullödiga. Men det är takkonserten som, åtminstone för mig, är syftet med tv-serien. Att få möjlighet i dessa restaurerade filmer få se 42 minuters historia som om jag verkligen var där på plats på taket är kittlande och rörande. Jo, jag gråter. Det är stort. Men jag grät ju också när Ringo Starr sjöng ”Yellow submarine” på Liseberg 10 juni 2009, så jag är väl både lite fånig och lättrörd.
Jag undrar hur poliserna som avbröt konserten kände sig? Hur de 30 (!) klagomålen kunde vinna över alla lyckligt intresserade? Varför man inte med brittiskt lugn kunde luta sig tillbaka med att det var ett historiskt ögonblick som skulle vara över på en lunchrast…? Frågor vi inte får svar på. Det får vi inte heller gällande hur bandet kände sig däruppe.
Men det är uppenbart att Paul McCartney är taggad från start och njuter av varje sekvens att få spela live med Beatles igen. Han kickar okynnigt igång lite extra när polisen bevärdigar takkonserten med sin närvaro. John Lennon är trögstartad, men smälter och slappnar så småningom av. Ringo Starr är stadigt svängig, vet vad som krävs och är tacksam att få spela med sina kompisar och George Harrison står på sin kant utan att falla ur ramen. Det är ett sagolikt ögonblick, väl värd all väntan genom alla surmulna rep.
Drabbande. Kristina Lugns ”Idlaflickorna” har i Mellika Melouani Melanis regi blir en av Stadsteaterns starkast lysande pjäser i modern tid. Foto: OLA KJELBYE
När Kristina Lugns ”Idlaflickorna” hade premiär för knappt 30 år sedan var det i ett kammarspel för två. Nu, 2021, har denna hennes pjäs växt betydligt. I Mellika Melouanis Melanis regi har nya visioner klätts i storvulen dräkt med en imponerande skara kvinnor – och en man – på scen. Det handlar om närmar 60 personer på scen i denna djupt imponerande uppsättning, som pendlar mellan stort allvar, underfundig lugnsk humor, spetsfyndigheter, drabbande självklarheter och ren och skär ångest.
Underhållande? Ja, från den inledande scenen, semesterparadiset vid Gardasjön, pool- och relaxavdelningen till finalens mörka klang.
Mellika Melouanis Melani har inte sparat på krutet. Hon har kryddat Kristina Lugns repliker med strofer från andra dikter av Lugn. Har haft en dialog in i det sista med den folkkära författaren/poeten fram till hon gick bort i maj förra året. Hennes kraft, humor och svärtade satir löper med kraft genom Stadsteaterns ”Idlaflickorna”. Med Bengt Gomérs fullödiga scenbygge, de massiva körerna från sångensemblerna Mara och Ymna som sjunger Andreas Tarrodis nykomponerade musik, och orkestern – trion med kapellmästare Tove Darelid, Malin Almgren och Rebecka Tholerus – är det helt enkelt en uppsättning som skapar uppmärksamhet, kräver uppmärksamhet och som ger tillbaka så mycket.
Anna Bjelkerud, Victoria Olmarker och Caroline Söderström är tre kvinnor i skilda åldrar men alla gifta med Herrman (herr Man, om man så vill). Devota kvinnor som spillror på spa, slutkörda, oälskade, suktande, positionerande, drivna, starka och svaga i samma andetag. Kanske är de en och samma människa i olika skeende i livet. Kanske är de bara av slumpen i relation med en Herman var för sig. De söker sig till varandra under en laddad semester där olika skeenden av vardagsliv/-slit blottas i all osjälvständig glans.
”Idlaflickorna” är en pjäs med tyngd och drabbande humor så svart att den är svår att tvätta bort. Scenen med den berusande väninnotrion är gjord med smärtande igenkänningsfaktor och gestaltad med precision av Anna Bjelkerud, Carolina Söderström, Victoria Olmarker (som för övrigt är lysande föreställningen igenom). Bara någon scen innan har de sexigt utmanande – och överdrivet – frontat en masscen med hela ensemblen i koreografi till Britney Spears ”… baby one more time”.
Kontrasterna saknas inte, med andra ord. Egentligen är det inte mycket alls som saknas i denna svindlande och drabbande uppsättning som har extra allt. Det här är en av de mest omtumlande uppsättningar som jag har sett på Göteborgs stadsteater på många, många år.
Idlaflickorna, Göteborgs stadsteater, premiär 10 december 2021
Av: Kristina Lugn.
Regi/bearbetning: Mellika Melouani Melani.
Scenografi/ljus: Bengt Gomér.
Koreograf: Ambra Succi.
Kostym: Mellik Melouani Melani.
Mask: Maria Agaton och Alexandra Wernersson (praktikant).
Ljud: Daniel Johansson och Kent Olofsson.
Videodesign: Per Rydnert.
Kompositör, kör: Andreas Tarrodi.
Kompositör och musikalisk ledning: Kent Olofsson.
Kompositör till ”Nu mår jag mycket bättre”: Benny Andersson.
Samtliga texter: Kristina Lugn.
I rollerna: Anna Bjelkerud, Carolina Söderström, Victoria Olmarker, Elina Høyer och Christian Brandin.
Underhållande. Per Andersson roar från start till mål i sin ”Räkhäst”. Foto: ROBERT ELDRIM/Medljus
Lorensbergsteatern, Göteborg.
Publik: Stor och road.
Bäst: Per Andersson med Lisa Larsson inte långt efter.
Sämst: Inte mycket en sådan här kväll.
Fråga: Hur ser det egentligen ut i Per Anderssons hjärna…?
Låt mig med en gång understryka att Per Anderssons enmansshow ”Räkhäst” är ett fiasko. Det står klart redan från start då kapellmästare Per Johanssons spelar loungemusik med bland andra Gullan Bornemarks ”Lilla ponny” på repertoaren. Fiasko…? Ja, för ensam är han ju inte, Per Andersson.
Visst, han har ju sällskap av sig själv och en rejäl kavalkad av sina olika karaktärer, nya för denna hans revyartade show. Men det står snart klart att inte bara Per Johansson delar scen med namnen Andersson. Nej, den tjuriga scenteknikern Ramona, som smygande mer och mer tar plats på scenen, är aftonens andra glänsande stjärna Lisa Larsson. En sidekick som, inser man så här efteråt, Per Andersson inte kunnat vara förutan lika lite som sin kapellmästare. Och han, i sin tur, får så småningom hjälp av musikerna Henrik Bengtsson och Magnus Boqvist.
Så… gör det något? Nä. Inte ett enda dugg.
Per Andersson bjuder in sin publik från start med en nyskriven kuplett om en hockeydomare, som mest av allt måste lära sig att teka. För utan nedsläpp ingen match. Så redan med detta tar föreställningen generöst fart, ökar och maxar. Men, om man nu väntar sig att allt ska tippa över i ren och skär galenskap à la Per Andersson, så är det 2021 en rutinerad scenräv som lyckas balansera denna hans föreställning och, ja, till och med en djupdykning ned i barndomen med en stänk av allvar. Vi pratar alltså dynamik, som möjliggör för publiken – och kanske också de på scen – att hämta andan.
Fartfyllt. ”Räkhäst” – där Per Andersson har sällskap av bland andra Lisa Larsson på scen – är underhållning från start till mål. Foto: PER ELDRIM/Medljus
Det behövs, för det är inte långt mellan skratten. Mellan tokigheterna än mer trångt. Här går allt med en förtjusande fart i en föreställning som hämtar så mycket från den revyform som Per Andersson älskar och kan bättre än de flesta.
Han lovar inledningsvis att vi ska få reda på varför hans föreställning heter ”Räkhäst”, berättar en anekdot om hur han hittat lappen som hans som tioåring skrev med ordet ”Räkhäst”. Så tas vi med på en resa, som också inbegriper en färd in i hans hjärna (bestående av pappa och lim), möten med olika karaktärer formad av denna hans hjärna, halvdana imitationer av Tomas Ledin, Håkan Hellström och Tommy Körberg, nykomponerad figurer, en underhållande rappare i form av en skithög, utmaningar mot sidekicken Lisa Larsson, som både balanserar och triggar Per Andersson, och mängder av roande sånger där Per Johansson skickligt fångat upp Per Anderssons intentioner. Ungefär på samma vis som hans manusförfattarkollegor Håkan Jonsson och Rikards Ulvshammar gjort när Per Andersson, förmodligen, har skenat i väg. Till detta regissör Anna Vnuk, som försökt hålla ”Räkhäst” i generöst strama tyglar, inte för tajt, inte för vilt och definitivt inte för lagom. En skicklighetsmanöver värd att applådera.
Nej, jag blev inte klokare av ”Räkhäst”. Begriper allt mindre av Per Anderssons ständiga förmåga att roa. Men jag behöver inte veta eller ens intellektualisera. Med Per Andersson med sällskap på scen är det bara att åka med på en hisnande, underhållande resa med en av Sveriges skickligaste entertainer. Och ”räkhäst”, förresten… jag tror fortfarande att det är en en påbörjad inköpslista där räkost skulle handlas.
Konstnärligt team Regi: Anna Vnuk Manus: Per Andersson, Rikard Ulvshammar och Håkan Johnsson Scenografi och ljusdesign: Susanna Hedin Kostymdesign: Matilda Hyttsten Kapellmästare: Per Johansson Maskör: Jessica Hedin
Ensemble: Per Andersson och Lisa Larsson Kapellmästare/keybard: Per Johansson med musikerna Henrik Bengtsson och Magnus Boqvist
Pendlande. ”Vi hade i alla fall tur med ramavtalet” – här med Fredrik Evers och Victoria Dyrstad – pendlar mellan humor och allvar. Foto: OLA KJELBYE
Med ”Tidningshuset som Gud glömde” (2017) skapades en svidande satir om GP och tidningens förehavanden, som slog så väl in i samtiden att familjen Hjörne tog illa vid sig. Något liknande hade väl inte hänt sen Nationalteatern och Stena-familjen på 70-talet. Det var en välspelad föreställning med en engagerad ensemble som till dramatiker Gertrud Larssons manus kramade ut varenda svettdroppe, allvar och humor ur pjäsen.
Med hennes ”Vi hade i alla fall tur med ramavtalet” är målbilden kanske mer diffus, nämligen Göteborgs kommun, NPM (new public management) och floskler som effektiviseringskrav, förändringsfaktorer, verksamhetsutveckling och rationaliseringar. Olika uttryck för en och samma sak, det vill säga att spara pengar i organisationen, men inte spara på personalens krafter och energi.
Nå… Vi hamnar i ett kargt scenbygge föreställande ett av Göteborg kommuns många kontor. Upptäckten av att vattenautomaten är borta blir så att säga den springande punkten och starkskottet till pjäsen. Byråkraten Roland (Fredrik Evers) håller i ramavtalen, dealar mellan ett göteborgskt företag, som är bättre, och ett kinesiskt, som är billigare och sämre, utan att ha kommit till skott förrän det avgående avtalet löpt ut. Fördomarna slår alltså igång inledningsvis och stärks med HR-konsulten Julias (Hannah Alem Davidson) ankomst. Hon som spelar ut den äldre kollegan Roland med ung, kvinnlig list och uppenbart är en trojansk häst i kommunens verksamhet. Här ska kineserna in. In kilas lite familjesammankomster, Rolands fru Gunillas (Carina M Johansson) strävan som förskolerektor och Rolands relation till sin på äldreboende boende mamma. Allt imploderar slutligen, oavsett plats, där även Västlänken får sig en släng av sleven, i en tveksam final.
Återigen slår Gertrud Larsson huvudet på spiken i en bitvis välskriven satir, som på Göteborgs stadsteater mer får drag av fars. Men… fars spelas bäst på privatteatrar. Gärna av rollinnehavare som har funny bones, det vill säga en irriterande och sällsynt förmåga att locka fram skratt, ha känsla för tajming och hur man levererar en replik.
Jag kan inte låta blir att tänka på om en Per Andersson hade gjort Roland, Annika Andersson Gunilla, Susanne Reuter Birgitta med flera… ja, då kanske ”Vi hade tur med ramavtalet” också haft tur med premiären.
Missförstå mig rätt. Skådespelarna i ”Vi hade i alla fall tur med ramavtalet” kan sin skådespelarkonst. Men komiker är de inte av naturen. Ej heller har de slipats till det. Därför får pjäsen störst spänst i det allvar, som den emellanåt bottnar i, mer än i de komiska scenerna.
Jo, Fredrik Evers parkbänksscen är potentiell Papphammarklass, tragisk och roande i samma andetag. Sylvia Rauan plockar komiska poänger med sin stramt, överspelat sexiga roll som chefen Lisbeth och Carina M Johansson vågar kliva över scenkanten även i denna hennes kanske inte starkaste roll.
Men spontant är det, för min del, inte roligt med manlig striptease. Även om den kvinnliga delen av publiken tjuter förtjust (men tänk det omvända; män som ylar över en kvinna som klär av sig). I den unkna lunken går föreställningen med planterad pornografi i datorn, sex-sms och dickpics. Nej, publiken skonas från det mer än i replikerna, så det får man vara tacksam för.
Vi hade i alla fall tur med ramavtalet (premiär 3 december 2021):
Regi: Jenny Nörbeck.
Av: Gertrud Larsson.
Scenografi/kostym: Martin Eriksson.
Mask: Ingela Collin.
Ljus/video: Ludde Falk.
Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.
I rollerna: Fredrik Evers, Carina M Johansson, Marie Delleskog, Sylvia Rauan, Hannah Alem Davidson, Victoria Dyrstad samt statisterna Gun-Marie Josephson, Anne Stillbäck och Magnus Lindberg.
Set är vackert då snön faller. Vi är inte bortskämda med det på västkusten i allmänhet och i Göteborg i synnerhet. Framför allt inte att snön ligger kvar, att det är minusgrader och att mängden snö späs på med några centimeter efter nya snöfall. Så vi har rikliga mängder, just nu och i några dagar innan kung Bore tröttnar och släpper fram herr Slask.
På gatan där jag bor får fastighetsägarna på egen hand stå för snöröjningen. Sedan några år är det dessutom en tjänst som man inte kan beställa inom kommunen. Alltså är det en firma som engagerat sköter uppdraget och skottar trottoarer gåvänliga. Kommunen är lite mer saktfärdiga, det syns framför allt på de trottoarstumpar som till kommunen, som vid lekplatser. Där blir det inte skottat alls.
Det kan tyckas märkligt, men det är som om de är meter mark inte finns med i planeringen för snöröjning.
Gällande gatorna är det en annan femma. Där stormar traktorer med vägplogar fram och skottar upp den av entreprenörens renskrapade trottoarer. Vid korsningar, där gående behöver kommer fram, barnvagnar och, ja, gud förbjude, rullstolar smart äldre med rollatorer, byggs det snövallar. Väg ut eller in i mina kvarter blir en gymnastisk promenad. Bron som leder mot spårvagnshållplatsen är snyggt skottad med plats för både gång- och cykeltrafik. Men övergångsställena…? Nej. Trapporna nedför – och uppför – till/från spårvagnshållplatsen är inte rengjorda alls. Folk får glida ner hängandes i räckena i en desperat manöver. Den sluttande kurvan för barnvagnar (kanske rullstolsburna, men den är väl brant) är inte skottad alls.
Jag förstår att snöröjningen har ett tajt schema. Det ska gå undan och ingen är nöjd. Men jag undrar ibland om det finns ett tänk utanför snöboxen; hur rör sig fotgängare, hur vill cyklister ha (inte cykelbana som möts av en snövall upplogad för bilar)…?
Äldre ställs på undantag. Handikappade ska vi inte tala om. Föräldrar med barnvagnar kan glömma sin promenad. Det är naturligtvis inte bra.
När jag var ung och bodde i samma område som i dag, fraktades snön bort för att samlas på hög vid de lekplatser som fanns. Snövallarna försvann till fromma för de som skulle ta sig fram. Nu kivas den av fastighetsägarna inhyrda firman med kommunen. Först rent på trottoarerna. Sedan gatorna, där snön hamnar på trottoaren i tjocka vallar. Smart? Nej.
Svänger. Koreografin är intensivt bra i ”Saturday night fever” med David Lindgren i huvudrollen. Foto: MATS BÄCKER
China teatern, Stockholm (premiär 4 november)
Bäst: Koreografin är smittande.
Sämst: Trovärdigheten med en 39-årig David Lindgren som en 19-årig Tony Manero.
Fråga: Vad hände med låtarnas klassiska falsetter…?
Sverige 1977. Det är en halv mansålder sedan. Discofebern tävlade med punkslynglars upproriskhet mot allt som ställdes mot raggarer våldsamma konservatism och en cementerade proggrörelse. Man kan ha det i perspektiv när nu ”Saturday night fever” spelas på China Teatern i den första svenska uppsättningen, vad jag förstår, sedan 2005. Nu är det ju inte utrymme för det i regissör Anders Albiens version av musikalen. Den som så sent som 1998 sattes på scen i London West End, baserad på filmen från 1977, som han troget följer. Jo, han har elegant kapat en halvtimme av storyn, något som jag inte tror någon i publiken – eller ensemblen – saknar. Men i övrigt är det mesta intakt.
I fokus, förstås, dans, dans, dans! Tillsammans med scenografen Lehna Edwalls elegant flytande scenbygge – som sömlöst rör sig mellan gatu-, nattklubbs- och hemmiljöer – är det Zain Odelståls koreografi som är föreställningens främsta behållning. Framför allt då hela, effektivt agerande och dansande, ensemblen medverkar.
Värre är det i David Lindgrens scener. Jo, sympatiske Lindgren kämpar med sin roll. Men det knakar i lederna emellanåt och karisman hos en ung 19-årig danskung som Tony Manero har inte den 20 år äldre svensken. Emellanåt, framför allt i spelet mot hustrun Kristina Lindgren (som Stephanie Mangano), hittar man fram till en trevande juvinilitet parat med unga människors kaxighet på gränsen till osäkerhet.
Anders Albiens ”Saturday night fever” rör sig snyggt mellan gatuscener, Brooklynbrons dramatiska spann, nattklubbens dansfeber och familjen Maneros hem. Den rör sig lika elegant mellan discokulans förföriska glitter och den krassa verkligheten som skildras i det fattig hemmet. Men där Kajsa Ernst är utmärkt som mamman Flo Manero är Samuel Frölers pappa Frank är en trött kliché i dubbel bemärkelse.
Centralt finns också Anettes (Lovisa Bengtsson gör kanske sin livs roll här) kärlekstörstande. Andreas Lundstedts DJ Monty är både stor humor och yppersta klass, ett slags föreställningens spin doctor eller dynamo, om man så vill.
Utan att tveka djupdyker den också ner i den mörka tonen, som ju också finns i filmen, med Bobby C (utmärkt spelad av Rikard Björk) som livstvivlaren som ingen lyssnar på. På plats gängbråken, skärmytslingar om trivialiteter, eskalerande rivalitet, som man – om man vill – kan koppla till svenska förorten idag.
”Saturday night fever” dansar – förutom en trevande start – iväg under aftonens två och en halv timme (inklusive paus). Men visst saknar jag falsetterna, Bee Gees-brödernas signaturer till låtarna som förförde en hel värld (även mig, trots att jag nog inte öppet erkände det som dåvarande, nyväckt punkare). Synd, för rösterna finns i ensemblen hos utmärkta showartisterna Nils Reinholtz och Alvaro Estrella.
I rollerna: David Lindgren och hans hustru Kristina Lindgren, Kajsa Ernst, Andreas Lundstedt, Samuel Fröhler, Peter Eggers och Rikard Björk. På scen dessutom Sveriges bästa dansare utvalda av Bounce-koreografen Jennie Widegren.
Regi: Anders Albien, som också gjort översättningen.
kaimartinblog 