Teater:

TIDNINGSHUSET SOM GUD GLÖMDE

GP:s rekonstruktion synas och spelas syrligt på Stadsteatern. Foto: OLA KJELBYE

Av: Gertrud Larsson.

Regi: Michaela Granberg.

Med: Sven-Åke Gustavsson, Lisa Lindgren, Victoria Olmarker, Victoria Dyrstad och fredrik Lundin.

Scenografi: Henrik Ekberg.

Kostym: Ingrid Trullijo Berg.

Mask: Maria Agaton.

Ljud: Christian Abrahamsson.

Ljus: Tommy Carlsson.

Ibland överträffar verkligheten dikten. Men dikten kan också ta verkligheten som en språngbräda till något annat. Som Gertrud Larssons bitska pjäs om GP:s rekonstruktion, om skattemiljonerna som gick för att rädda Göteborgstidningen från ond bråd tidningsdöd.

Hon gör det pedagogiskt. Följer historien tillbaka till 70-talet och berättar den emellanåt i direkt tilltal så att publiken inte ska missa sanningshalten. På scen fem skådespelare som bjuder upp publiken till en virvlande satir, där Lisa Lindgren raskt iklär sig rollen som koncernen Stampens verkställande direktör Tomas Brunegård. Ivrigare ändå är Victoria Olmarkers Peter Hjörne, först ut av de båda. Så simsalabim har vi kvällens huvudaktörer. De som i sin girighet och iver gjorde affärer som äventyrade företaget. Men kanske än värre alla dess anställda, som sträcker sig långt utanför GP:s spridningsområde.

Om detta kan det alltså berättas och så görs.

Sjävklart finns det många sidor på detta märkliga mynt som kastats i svensk publiceringshistorien. Men Gertrude Larsson är påläst, använder sig, om jag inte helt missat det, av direkta citat från presskonferenser och artiklar. Det blir initierat. Men självklart också raljant. För här handlar det inte om att förstå duon Brunegård och Hjörnes gärningar eller att hitta deras orsak bakom. Men ibland behöver en historia bli god, då är det inte alltid nödvändigt att söka alla svar eller låta alla sidor komma till tals.

Poängen står över det hela. Som i ”Tidningshuset som Gud glömde”.

Harry Hjörne (Sven-Åke Gustavsson) bannar och tröstar sin sonson. Foto: OLA KJELBYE

Första akten skapar grunden, är mer dokumentär, om nu uttrycket ska användas i detta sammanhang av satirisk pjäs. Andra akten är ett rent drömspel och kanske är de båda akterna aningen löst sammansatta i fogarna. Men helt klart är Alice Teodorescu närvaro som vampyr en scen med bett. Precis som Harry Hjörne, Peter Hjörnes farfar, som går igen och läxar upp sonsonen. För att inte tala om parodin på Bergmans ”Sjunde inseglet” där replikföringen delvis är hämtad från den klassiska schackscenen. Men där det är Tidningsdöden som går vid Peter Hjörnes sida, som får respit på ett okonventionellt sätt.

Ja, humor i stort slag med en ensemblen som älskar varje minut av denna scen. Väsentligt bättre än ”Oscarsrevyn” tvärs över gatan.

Så är Göteborg emellanåt en liten stad. Det stora teaterhuset målar upp en svart satir över det stora tidningshusets förehavande. Där surar de inblandade istället för att anta utmaningen.

Varför inte hyra in sig på första raden…? Jag vet inte vem som skulle få den största överraskningen, tidningsmännen eller skådespelarna.