Teater

VI HADE I ALLA FALL TUR MED RAMAVTALET

Med ”Tidningshuset som Gud glömde” (2017) skapades en svidande satir om GP och tidningens förehavanden, som slog så väl in i samtiden att familjen Hjörne tog illa vid sig. Något liknande hade väl inte hänt sen Nationalteatern och Stena-familjen på 70-talet. Det var en välspelad föreställning med en engagerad ensemble som till dramatiker Gertrud Larssons manus kramade ut varenda svettdroppe, allvar och humor ur pjäsen.

Med hennes ”Vi hade i alla fall tur med ramavtalet” är målbilden kanske mer diffus, nämligen Göteborgs kommun, NPM (new public management) och floskler som effektiviseringskrav, förändringsfaktorer, verksamhetsutveckling och rationaliseringar. Olika uttryck för en och samma sak, det vill säga att spara pengar i organisationen, men inte spara på personalens krafter och energi.

Nå… Vi hamnar i ett kargt scenbygge föreställande ett av Göteborg kommuns många kontor. Upptäckten av att vattenautomaten är borta blir så att säga den springande punkten och starkskottet till pjäsen. Byråkraten Roland (Fredrik Evers) håller i ramavtalen, dealar mellan ett göteborgskt företag, som är bättre, och ett kinesiskt, som är billigare och sämre, utan att ha kommit till skott förrän det avgående avtalet löpt ut. Fördomarna slår alltså igång inledningsvis och stärks med HR-konsulten Julias (Hannah Alem Davidson) ankomst. Hon som spelar ut den äldre kollegan Roland med ung, kvinnlig list och uppenbart är en trojansk häst i kommunens verksamhet. Här ska kineserna in. In kilas lite familjesammankomster, Rolands fru Gunillas (Carina M Johansson) strävan som förskolerektor och Rolands relation till sin på äldreboende boende mamma. Allt imploderar slutligen, oavsett plats, där även Västlänken får sig en släng av sleven, i en tveksam final.

Återigen slår Gertrud Larsson huvudet på spiken i en bitvis välskriven satir, som på Göteborgs stadsteater mer får drag av fars. Men… fars spelas bäst på privatteatrar. Gärna av rollinnehavare som har funny bones, det vill säga en irriterande och sällsynt förmåga att locka fram skratt, ha känsla för tajming och hur man levererar en replik.

Jag kan inte låta blir att tänka på om en Per Andersson hade gjort Roland, Annika Andersson Gunilla, Susanne Reuter Birgitta med flera… ja, då kanske ”Vi hade tur med ramavtalet” också haft tur med premiären.

Missförstå mig rätt. Skådespelarna i ”Vi hade i alla fall tur med ramavtalet” kan sin skådespelarkonst. Men komiker är de inte av naturen. Ej heller har de slipats till det. Därför får pjäsen störst spänst i det allvar, som den emellanåt bottnar i, mer än i de komiska scenerna.

Jo, Fredrik Evers parkbänksscen är potentiell Papphammarklass, tragisk och roande i samma andetag. Sylvia Rauan plockar komiska poänger med sin stramt, överspelat sexiga roll som chefen Lisbeth och Carina M Johansson vågar kliva över scenkanten även i denna hennes kanske inte starkaste roll.

Men spontant är det, för min del, inte roligt med manlig striptease. Även om den kvinnliga delen av publiken tjuter förtjust (men tänk det omvända; män som ylar över en kvinna som klär av sig). I den unkna lunken går föreställningen med planterad pornografi i datorn, sex-sms och dickpics. Nej, publiken skonas från det mer än i replikerna, så det får man vara tacksam för.

Vi hade i alla fall tur med ramavtalet (premiär 3 december 2021):

Regi: Jenny Nörbeck.

Av: Gertrud Larsson.

Scenografi/kostym: Martin Eriksson.

Mask: Ingela Collin.

Ljus/video: Ludde Falk.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

I rollerna: Fredrik Evers, Carina M Johansson, Marie Delleskog, Sylvia Rauan, Hannah Alem Davidson, Victoria Dyrstad samt statisterna Gun-Marie Josephson, Anne Stillbäck och Magnus Lindberg.