NHL:s utomhusevenemang Winter Classic kittlar lite extra för en annan som vuxit upp på Näcken, tjärnen i Änggårdsbergen, där kamrater med mig lekte NHL-spelare till vi inte längre såg pucken framför oss. Det är nu en föreställning för att dels locka publik, dels skapa uppmärksamhet kring ishockey som spel samtidigt som man kan skapa något annat i det som många kallas serielunken.

Förra året var Winter Classic något extra. På grund av covidrestriktioner saknades publik, vilket ju var en sak i sig. Men när det försenade Winter Classic, som har hävd brukar gå förste eller andre januari, gick av stapeln var det ute vid sjön Tahoe i gränstrakterna av Nevada och Kalifornien. Las Vegas ställdes mot Colorado, solen stod på så den tidiga starten på matchen gjorde att isen inte höll, matchen fick avbrytas för att återupptas efter mörkrets inbrott. Miljön var förstklassig, omständigheterna annorlunda och matchen storslaget underhållande där Colorado drog det längsta strået.

I år var det bäddat för dramatik i matchen mellan Minnesota Wild på hemmaplan, baseballstadion Target Field, mot St Louise Blues. Utmaningen, förutom själva spelet, är som alltid vädret. Denna gång iskylan som svept in över Minneapolis med minusgrader en bit under 20 celsius. Strax över 35000 människor hade, förutom lagen, masat sig till evenemanget, rejält påpälsade. Men med ett glatt humor och iver att få se tillställningen.

St Louise Blues gjorde något extra av det och klev ur hotellet till spelarbussen iklädda shorts och t-shirt, som vore det en trip till beachen. Hur Minnesota-spelarna laddade har inte framgått. Men det var gästerna som lekte hockey och lätt manövrerade ut hemmalaget som ständigt stod på hälarna.

Nej, det blev ingen hejdundrande ishockeypropaganda. Till det bjöd Minnesota upp till en ovanligt tam föreställning för att matcha namnet Wild. 6–2 efter två perioder talar sitt tydliga språk, och där Minnesota Wild fick se den svårbemästrade isen och den studsande pucken på fel sida manövreringslinjen lyckades St Louise Blues i dur med det mesta.

Visst, hemmalaget piskade på i tredje perioden för att lyckas göra match av det hela. Cam Talbott, medioker och samtidigt övergiven, byttes ut mot finske Kaapo Kähkönen, som spikade igen i de minuter han var på isen. Ja, coachen matchade ivrigt sitt lag åtta minuter från slutet med spel sex mot fyra, respektive sex mot fem med godkänt resultat, men försent för att skrapa ihop mer än ytterligare två mål.

Underhållande…? Jo, men ändå. Det blir ju en extra utmaning för spelarna att lira under omständigheter som kyla och utomhus. Isen är inte i harmoni med pucken som inomhus med jämn temperatur. Motståndet mot naturens element ska bekämpas. Nu trotsade St Louise Blues det bäst och lirkade tämligen lättvindigt upp ett vilset Wilds i en iskall vinterklassiker.