Mode | kaimartinblog

Mannens väg genom staden – funderingar

Posted on september 4, 2015 av Kai Martin

När han går ut genom dörren är han redan sen. Orosmolnen i världen är också orosmoln på himlen. Mannen som aldrig brukar bära paraply tar ändå med ett i den nyinförskaffade väskan, gåvan från hans blida och generösa hustru.

Han tvekar mellan cykeln, som normalt sett är hans fordon i vardagen, eller vagnen. En dryg kvart till ett möte och den mörka himlen avgör, det blir vagnen.

Han hastar mot hållplatsen. Ser en vagn, som hade klätt hans pressade tidsschema, lämna perrongen. Men han behöver inte vänta länge. Nästa linje glider in och när han väl är på plats, efter att effektivt utnyttjat tiden till några SMS av tjänstekaraktär, kommer han till sin psykolog med minuter till godo och precis framme kom regnet utan att han behövde fälla upp paraplyet.

Det blir en timme som rusar iväg i tankar, minnen, klargörande, förhoppningar och frågor. Det är en man som är som ett frågetecken som behöver rätas ut, det kan ta tid; ingen vet när förvandlingen sker, ingen vet om det någonsin blir så. Men mannen är, oavsett vilket, stadd i förändring.

Han lämnar den trivsamma lokalen, lyfter från fåtöljen, går på toaletten och ut på gatan. Regnet har sprejat gator och trottoarer, men håller sig nu i schack. Han går ned mot stan, över dess kullar, genom dess parker, andas den klorofyllfyllda luften, syremättad, fuktig. Går med tankar och tankar går med honom.

Han kan inte låta bli att gripas av den rådande flyktingströmmen, människor på flykt från krig och nöd och ett rikt land, som det han lever i, hyser njugga människor som i allt större skaror tillber ett parti med så gravt fascistiska rötter att det borde var klart och tydligt att det det inte är en vän att hålla i handen – oavsett hur det blåser.

Han försöker få in detta i sin arma skalle samtidigt som han passerar en skola med barn som korsar gatan utanför vaktade av en lärare. På håll ser han en vän som jobbar just där och som är ett slags väktare, även han, över barnen. Så som det ska vara, så som det ska vara för alla människor om man har en minsta gnutta humanism inom kropp och själ, hjärta och hjärna.

Det språkas vid efter en kram, stämmer hastigt av varandra innan båda männen går vidare. Nedför backen löper man en man uppför, blank av svett och med tunga steg. Det blir ett nytt möte, en vän som mannen inte sett på många år på grund av att vännen bott utomlands under flera år. Nu har han kommit hem, söker arbete och söker formen efter en, kanske, lättjefylld sommar i kärlekens tecken.

Det tar farväl av varandra och mannen går vidare. Går bakvägar och framvägar, utanför Handelshögskolan ser han en vacker kvinna hasta in och en man rusa ut. Återigen en vän, som inte hinner mer än skyndsamt säga hej i farten och bort sprang han medan mannen promenerade vidare.

Han var för dagen klädd prydligt; vårens fynd i form av en Armanikostym inköpt på Stadsmissionen för 250 kronor, ett plagg som sitter löst och ledigt på den 177 cm långa och 82 kg tunga kroppen, skjortan är businessliknande, en vit, smalrandig Eton isnyggt grov bomull, även den inhandlad på Stadsmissionen för 80 kronor (som ny!), till detta en Atlas Designslips, smal, orange från Erikshjälpen (10 kronor), en Boss undertröja inhandlad i Berlin under bröllopsresan precis som de ljusbruna brougskorna (fast i London), ett par flerfärgade, randiga strumpor från Morris samt en Stetsonkeps, brun i silke, inköpt i New York.

Jo, han var pråper och nu också en aning svettig när han i maklig, men ändå rask takt går in i stadens äldsta förort, en charmig arbetarstadsdel som genom aktioner räddades från rivningsdöden på 70-talet.

Han känner regnet komma, ställer sig i en port (han vägrar nyttja sitt paraply för någon hastig skur), kikar i sin mobiltelefon innan han fortsätter efter några droppars regn. Han ringer en vän som bor i närheten och de bestämmer sig för att ses dagen därpå.

Mannen viker av ned mot ett av stadens större torg som sedan några tiotal år blivit en fin piazza med kaféer, restauranger, folkliv, bussar, spårvagnar och en porlande fontän.

Så går han en av långgatorna ner mot ett annat torg som staden lyckats döda till en ful och livlös plats. Där finns mannens skräddare och hon är på plats, får se hans sammetskostym som han fyndade tidigare i somras. Hon blir förtjust, ber honom ta på sig den och börjar genast måtta och får en bild av hur kostymen ska te sig. Mannen uppskattar detta, för då blir hon en del av kreativiteten inte som yrkesarbetande utan på ett mer konstnärligt vis; kostymen blir besjälad.

Under tiden som mannen är inne hos skräddaren faller ett tungt, intensivt regn som sköljer bort smuts och damm från gator, torg och trottoarer.

Så klär mannen sig i de kläder han kom i, går ut på gatan och promenerar mot nästa torg. Nedför backen som han ska promenera uppför kommer en bekant, en kvinna, artist, författare, programledare, skönhet… Hon cyklar med försiktighet nedför backen, han stoppar henne och de pratas vid en kort stund innan hon stilla cyklar vidare och han stävar uppför den branta liden mot torget där en skivaffär ligger.

Där kliver han in, går på toaletten, för det brådskar, och går därefter in i butiken. Pratar med en expedit och därefter med en av ägarna. Mannen och ägaren har en plan, den ska iscensättas. Men först några möten.

Det bestäms när och mannen fortsätter, efter att ha orienterat sig i det nya utbudet utan att riktigt kännas sig lockad, ut på torget och nedför liden åt andra håller varifrån han kom.

Vy från en stad. Foto: KAI MARTIN

Denna bit av staden har sin charm med växlande äldre och nyare bebyggelse, byggnader som har sin historia, nya som försöker få sin. Gatan han går på brukar i staden kännetecknas som en hängmatta och han går densamme hela vägen från topp till botten och upp igen.

På vägen börjar en försiktigt känsla av hunger infinna sig och han viker av på ett mindre torg, som egentligen mest består av en parkeringsplats, för att gå in på ett hyfsat nyöppnat kafé som drivs av en vän.

Han är på plats och mannen ska precis säga hej när telefonen ringer. Han går ut, tar samtalet och avslutar det för att krama om vännen med kaféet. Han hinner beställa en lasagne innan telefonen ringer igen. Detta skriver av den enkla anledningen att telefonen inte brukar ringa speciellt ofta i mannens liv längre.

Mannen samtalar med vännen, äter lasagnen som är serverade i lagom portion – inte för mycket, inte för lite – tillsammans med en sallad och en kryddstark dressing. Mannen dricker vatten till.

En man, en mobil, ett kafé. Foto: KAI MARTIN

Han betalar för sig, går vidare med sin tankar och med världen olösta problem i sin hand. Han blir hart när påcyklad av en yngling som valt att transportera sitt fordon på trottoaren. Mannen muttrar irriterat, men fortsätter gå. Kommer ned till ytterligare ett undanskymt torg, går in på en secondhandbutik men som är för rörig för att attrahera.

Utanför lyser nu solen, temperaturen är moderat och mannen svettig till fuktigheten gräns. Undertröjan håller den värsta transpirationen på plats, det tar att gå en stadsvandring. Mannen bestämmer sig nu för något han längtat länge efter: en glass. På bara några hundra meters avstånd finns en butik specialiserad på glass och mannen går med raska steg dit, bestämmer en stor strut, kallad våffla, och ber den fyllas med smakerna hasselnöt, polka och lakrits. Det blir en försvarlig andel glass som mannen inmundigar i solen utanför butiken där han också kan se på de förslag av nybyggnation och förändringar i kvarten som planeras.

När glassen nära nog är slut promenerar han vidare, går lite annorlunda stråk än vad han brukar och med solen i sällskap lättar kanske hans tunga sinnelag.

Han fortsätter förbi vänners hus som renoverats under sommaren och efter ett rejält grundarbete nu äntligen kan bli målat. Han fortsätter sin soliga väg, förbi en butik där en tiggare sitter som han nickar till men inte ger något.

Man på väg. Foto: KAI MARTIN

Han är nu rejält varm, svetten tränger igenom till skjortan, kepsen fuktas och glansiga pärlor i pannan vittnar om denna lättare form av ansträngning. Han har någon kilometer kvar till sitt hem samtidigt som hundratals flyktingar sitter fast på en station i Ungerns huvudstad Budapest. Ett land som har haft sin försvarliga del av elände genom historien, men nu drabbats av ett synnerligen kort, närmast dement minne där de styrande njuggt behandlar människor i kris.

Några dagar senare reser sig dessa människor på en given signal och går mot den österrikiska gränsen; mannen har bara någon kilometer kvar; dessa människor har mil att gå med barn, gamla, sjuka mot ett okänt mål som kanske stavas frihet.

Det är sådant som mannen tänker på…

När kläderna tar över

Posted on augusti 26, 2015 av Kai Martin

Funderar på varför…?

Sitter med mig själv framför mig i divanen och analyserar på Freudvis, utan att bli riktigt klok och kanske är det där skon klämmer.

Kanske är det så att samlarmanin, den nedärvda, har slagit ut allt vett och allt sans, har fått mig ur balans och yr, köpsugen och kommersfebrig går jag in i en butik för att komma ut med en kasse.

Jag vet inte…

Så blev en titt på Myrornas på Järntorget en svart väst av märket Raoul (okänt märke för mig), god kvalitet, ylle, och ett par senapsgula chinos från Morris. Så blev jag några kronor – 65 kronor respektive 165 kronor – fattigare.

Stekarkläder och anarki. Foto: KAI MARTIN

På Linnégatan ligger Emmaus och när jag hittar två Etonskjortor, en röd av äldre modell och en randig av modernare snitt, på rea (25 kronor per styck) slår jag till. Däremot bärgar jag mig då där hänger en ursnygg svart-vit-randig kostym för 500 kronor. En blek klapp på axeln där.

Men då har jag redan tidigare i veckan inhandlat en linnekostym – Kapp Ahls märke Madison – på Stadsmissionen i Frölunda för 250 kronor och en Bosskjorta för 100 kronor på Reningsborg på Näset. Jag har dessutom hittat en vit kortärmad tröja från Michael Kors kollektion och en svart sommarskjorta signerad Calvin Klein för 55 respektive 95 kronor på Erikshjälpen samma dag.

Jo, det plockar på.

Sommarfin och sommarskön. Foto: KAI MARTIN

Där har jag också hittat en diskoklänning till min älskade fru, ett glittrande under som passar henne som hand i handske. En Josef Ribkoff, om det märket är bekant, för 465 kronor. Det blir en gåva för hennes stöd och kärlek, bara för att. Jag är ju inte helt uppslukad av mig själv.

Dance fever. Foto: KAI MARTIN

En mans resa mot rock’n’roll – eller 24 timmar

Posted on augusti 23, 2015 av Kai Martin

Morgonen:

En man vaknar tidigt. 05.40 ger han upp denna klara augusti måndag, kliver upp ur sängen tar på sig de redan framlagda kläderna, gör sin morgontoalett, rakar sig noga då det kommer bli en lång dag, gör iordning sin frukost, hämtar tidningen och läser den rastlöst.

Strax efter sju går han mot spårvagnen, morgonen är en smula kylig, men inget som inte den sedan länge strålande solen värmande kommer ändra på.

Han möter en granne springandes i motsats riktning, som lite lätt irriterande muttrar något som första arbetsdag och glömda nycklar till jobbet. På spårvagnshållplatsen träffar mannen grannens sambo, grannfrun ska åt samma håll med vagnen och de samspråkar och fortsätter så en bit på vagnen innan hon går av för även hon sin första arbetsdag.

Jungfruturen. Foto: KAI MARTIN

Mannen sitter på spårvagn nummer ett, som tar en av sina första girar mot Järnvågsgatan i den staden där han bor, en nylagd sträcka genom kvarter som ännu inte är byggda. Han går av vid den nyanlagda hållplatsen Skeppsbron med utsikt över älven och promenerar i motsatt riktning mot en biluthyrningsföretag.

Mannen ska företag en längre resa med ett större fordon som inte endast kan rymma honom själv utan packning, utrustning samt, så småningom, fyra medresenärer. Vid disken till bilfirman informeras mannen om att bilen inte är beställd förrän till nio, vilket fullkomligt hotar mannens planer och tidskalkyl, något han militäriskt basunerat ut via internmeddelande till de övriga resenärerna samt andra som är involverade i resans slutliga mål.

Upphämtningen:

Men biluthyrarna är tjänstvilliga, hitta en startklar och fulltankad bil som passar syftet, förvisso otvättad, men redo. Han beger sig från centrala staden via vägar som ska möjliggöra det för mannen att slippa hamna i morgonens rusningstrafik. Har meddelat per telefon att han är på väg, kommer fram till en adress, hämtar där upp en ung man med delar av hans utrustning, lämnar lite sent enligt schemat vidare för att hämta resten av den unge mannen tungt vägande utrustning. Det kräver en resa på någon av stadens mest intensivt trafikerade leder, men det flyter på i maklig takt och ärendet är snart gjort.

Nästa anhalt är en sedan i en helt annan riktning i staden. Mannens nära vän sedan mer än 30 år sedan ska fiskas upp, även han med rikligt med utrustning. De knappa kvartens försening är nu ihållande, men också stadig. Efter att ha tråcklat den minibussen, aningens större än en större personbil, in på smala gator och gränder, lastat den full, är nu målet att sluta den första cirkeln. Hämta mannens eget bagage samt andra nödvändigheter och mannens hustru, som ska göra männen i bilden sällskap över en längre tid.

Resan:

Minibussen stävar nu ut ur staden med maklig takt, har fått direktiv om att hämta upp ytterligare en passagerare några mil öster om staden, gör så efter lite krångel och kommer, 20 minuter sent enligt schemat, slutligen iväg.

Mannen kör fordonet med stadig fart och efter mer än halv sträckan är det lunchpaus. Snabb förtäring och lite rast vila blir det innan fordonet startas och åker vidare. Efter ytterligare en timme vill mannen byta, för tröttheten har drabbat honom akut och direkt efter skiftet somnar mannen djupt för att sova i en halvtimme. Det är nu ytterligare en halvtimme till målet och mannen, som redan från början stakat ut vilken väg som är lämpligast mot målet, tar ut färdriktningen för den nye chauffören.

Det blir på pricken stopp på färdmålet enligt schemat, men med ännu en timme att spendera innan det första mötet med ressällskapet och de arrangörer som de avtalat att träffa.

En orkester i väntan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jo, det kan redan nu avslöjas att resenärerna ingår i en orkester som nära 50 mil från hemstaden ska uppträda på en scen på ett av landets mest populära nöjesfält. Det är en grannlaga uppgift där ingenting lämnats åt slumpen, bandet är väl förberett och förhoppningarna stora.

Målet:

Ett närliggande kafé får tjäna som serviceinrättning i väntan på att grindarna ska öppnas för inlastning. Solen skiner och förhoppningarna är lika stora som förväntningarna. De två resterande medlemmarna i orkestern kommer i en gemensam bil och så småningom kommer arrangörerna och inlastningen sker på scenen till den dansbana som finns på nöjesfältet.

Riggning av utrustning tar sin tid, mannen bidar sin tid, hjälper till, gör småärenden och ser sin hustru hjälpa till med scendekoren, något hon själv varit med och skapat.

Utsikt från en scen. Foto: KAI MARTIN

Ljudteknikern kommer, en ringräv från förr som emellertid lämnat branschen för dess allt sämre villkor. Han kan orkesterns ljud och repertoar, har fått material veckor innan för att kunna förbereda sig och känner flera av bandets medlemmar; han är klippt och skuren för uppdraget.

Ljud och mat:

Slutligen är all utrustning på plats och sakta men säkert kan en så kallad soundcheck göras. Mannen får visat vägen till logen, där morötter, gurkor, chips och dippsåser är framställda tillsamman med olika former av svalkande drycker. det är kvavt i rummet med det sluttande taket som knappast är gjort för medlemmar av detta bands dignitet med den längste som mäter 2,02 meter.

Det går att öppna en bakdörr mot en gård och behövlig svalka strömmar in genom korsdraget. Det är varmt ute, solen strålar och sommaren har kommit sent men definitivt. Utanför hörs sorl och skrik, grått och skratt från nöjesfältet.

I väntan. Foto: KAI MARTIN

Tiden tickar iväg. Soundchecken görs klart, band för att säkerställa entré till loger och scen delas ut, matkuponger likaså. Maten anländer till de två matallergikerna och de tar med denna till kantinen för att äta gemensamt med övriga bandmedlemmar och personal från nöjesfältet. Det är ett ögonblicks stillhet innan stormen.

Mat för män. Foto: KAI MARTIN

Så börjar anspänningen. Det finns öl som lockar i kylen, öl som skulle släppa nerver. Men eftersom mannen räknar med att köra hem, åtminstone inledningsvis, är det vatten som får släcka törsten. Han tar några morotsstavar, några dito gurkor. Hans bandmedlemmar kommer och går rastlösa som djur på ett zoo. Basisten och gitarristen går ut på scen tjugo minuter innan konsertstart för att stämma.

Samtidigt har mannens hustru börjat sminka saxofonisten, som har en idé om utseende inspirerat av punkikonen och -drottningen Siouxsie Sioux. Batteristens tre barn är på plats, där sonen ska agera bastekniker och hjälpa till vid skifte av instrument. Den ena dottern ska tillsammans med mannens hustru sköta försäljning av t-shirtar och skivor, om någon är hågad.

Allt är på plats och mannen har tagit på sig sin scenkostym – en ormskinnsmönstrad läderkostym från H&M som han hittat second hand för 600 kronor, en vit Tigerskjorta med diagonala, sydda, dekorativa streck, 25 kronor på en loppis, hög hatt fyndat i Wiiliamsburg för några några för många dollar i svinkalla februari 2013, ett par svarta strumpor och ett par svarta Chelseaboots, inhandlade på NK för 15–20 år sedan.

Det är knappt med tid då gitarristen och basisten kommer tillbaka och snopna har konstaterat att det inte är någon publik på plats. Orkestern bestämmer hastigt att det inte spelar någon roll, den ska leverera och det rejält.

Samtligt bandmedlemmar är klara, ivriga och med alla sensorer på vid gavel. Saxofonisten bestämmer sig i samma stund som bandet är redo och anmodade att gå på scen, för att gå på toaletten.

Intromusiken går igång…

På scen:

Mannen, som också är bandets sångare, vaknade en morgon med en idé. Charles Trenets klassiska franska schlager ”La mer” skulle inleda spelningen för att introducera bandet och sedan den nyskrivna låten ”Strändernas svall”. Idén var enkel, men genial; en låt om längtan till havet följs av en en låt som en människa på flykt, driven att stå vid en strand i väntan på en båt mot ökänt mål. Det. Blev. Fantastiskt!

Och, nej, det var inte lite folk. Det var mycket. På den lilla tid som det tagit orkestermedlemmarna att ta sig från scen till loge och tillbaka igen hade det kommit en stor skara.

På scen med fart. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

En estradör. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Musik och kraft. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Spelningen blir fylld av energi, där bandets kraft fyller publiken som ger tillbaka till gruppen på scen. Stämningen är laddad, entusiasmen stor och låtlisan väl avvägd mellan nytt och gammalt, musik från olika tidsepoker, singlar och album samtidigt som bandet visade vilken kraft det är och vilken aktualitet det besitter 2015.

Låtlistan från Gröna Lund 17 augusti 2015.

Sturm und drang:

Under bandets storhetstid på 80-talet, ja även under de inledande åren, var det inte vanligt med möte med publik efter om några fans inte nyfiket dök upp i logen.

Nu är det precis tvärt om och orkestern är noga med att kliva ner från scenen rätt ut i verkligheten, visserligen ivrigt slicka i sig beröm och uppmärksamhet, men också bekräfta människor som faktiskt drömt om att se bandet och få berätta det.

Måhända är det en fjärils vingars fläkt av uppmärksamhet mot det verkligt stora artisterna, men det spelar ingen roll. Känslan är stor, stark och rik. Mannen är glad, människorna han möter är glada. Han träffar personer han inte sett på länge, han träffar en lumparkamrat som han inte sett sedan våren 1979, en kvinna han hade en intensiv kärlekshistoria med för 30 år sedan kommer med sin tioåriga dotter, mannens äldste son är på plats med några av sina vänner, hans systerson, en före detta kär granne, okända, lyckliga, saliga; allt är bara dur efter det kraftfulla framträdandet som blev en succé.

Ensam:

Mannen sitter ensam i logen. Tar några öl för att dricka senare, packar ihop, klär om. Den ymniga svetten från scenframträdandet har torkat, han kan känna sältan när han slickar sig om läpparna; det finns ingen dusch i logen. Nöjesparken stänger och det är dags för nedpackning i all hast.

Mannen sitter på en stol framför en spegel i logen med logelamporna som en krans runt om. En plats som så många artister har suttit på, före och efter show; han är nöjd, han är stolt, han är euforisk, känslomässigt trött, men samtidigt fylld av energi. Han får en stund för sig själv innan allt måste lastas in, efter att alla farväl har gjorts.

En man i en loge. Foto: KAI MARTIN

Så ut för att lasta in. Adjö till två av medlemmarna som har andra mål. In i bussen, mot ett närbeläget gatukök och meningslös bukfylla i den svala sommarnatten. Så ut på vägarna, söderut. Tillbaka i mörkret på vägar rensade från trafik förutom de eviga, slingrande, ringlande farkosterna i form av långtradare.

Efter halv sträckan kommer sömnen för mannen. Han har precis lämnat över ratten till sin kollega, vän och bandets keyboardist. Han och gitarristen pratar i natten, mannen somnar, vaknar i en löftesrik darrande gryning efter en timme, halvslumrar sista knappa timmen innan det är dags att lasta ut keyboardisten ting och ta över ratten, för att i tur och ordning lämna av utrustning och mannar.

När mannen och hustrun kommer hem är det några timmar kvar till biluthyrningsfirman öppnar. Han bestämmer sig för att vara vaken, sitter en stund med sin hustru innan han nattar henne med en kärleksfull kyss och går sedan in i duschen. Han rakar sig, borstar sina tänder, tar på sig en nyinköpt linnekostym (secondhand 250 kronor), skjorta, strumpor och skor. Tar minibussen ner till firman, där personalen redan en kvart innan öppningstiden är på plats. Han blir invinkad, gör upp betalningen och går mot spårvagnshållplatsen för att åt motsatt håll göra samma resa han gjorde knappt ett dygn tidigare.

Han går av vid sin hållplats, går hemåt med trötthet som nu så nära mål, sköljer över honom. Han träffar samma grannfru som han träffade 24 timmar tidigare.

Ingenting har hänt – och allt!

Way out Wet – eller Åh, Patti!

Posted on augusti 16, 2015 av Kai Martin

När vi inleder dagen med lunch på anrika Gyllene Prag generöst bjudna av en kollega, är vädret varmt med en vind som drar hårt och envetet in, välter cyklar och stökar till frisyrer.

Så vi är en aning sena in på festivalområdet, men har också valt att ta det lite lugnt med utbudet denna dag.

Festivalkille. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Chic står på tapeten. Och Patti Smith.

I övrigt tar vi det som kommer.

Mysigt men kort. Foto: KAI MARTIN

Vi hinner se en kortis av Lianne La Havas, träffar delar av Lolita Pop (ja, alla fyra är väl här, men pappa Benkt Söderberg hänger nog med sin döttrar First Aid Kitduon Klara och Johanna) Sten Booberg, Per Ståhlberg och Karin Wistrand, tittar på Jehné Aiko, som känns uddlös, som många av akterna dessvärre varit på detta Way Out West.

Uddlös. Foto: KAI MARTIN

Så hastar vi mot Linnétältet, samtidigt som mörk moln kommer med ilfart från söder. Väderrapporterna har lovat regn, men först senare på dagen, ja, faktisk först mot natten. Men när vi gått in för att se Rae Morris blir publiktillströmningen rik inte på grund av hennes skira pop, utan för att regnet börjar falla intensivt. Men Blackpooltjejen tar det med gott humör och hon och bandet hade ändå oddsen emot sig med en kris där samtliga instrument hade stulits alternativ försvunnit på vägen till spelningen.

Skir och förtjusande. Foto: KAI MARTIN

Regnet faller och de nyinköpta plastponchorna kommer väl till plats när vi positionera oss för Chic på Flamingoscenen.

Discobandet, som ju egentligen bara består av legendariske Nile Rodgers som enda kvarvarande medlem, börjar med en soft soundcheck som inledning. Egentligen inte min idé om en start på en konsert på den nivån som de här musikerna ligger på, men när de slutligen drar igång sitt discosväng är det svårt att stå emot. Det blir en hitparad som matar på med emfas, rytm, skicklighet och hög mysfaktor. Notera också att de två blåsarna definitivt visste hur spikarna ska naglas i arrangemangen, till skillnad mot Lauryn Hills blåstrio.

Discogodis. Foto: KAI MARTIN

Vi hastar vidare tillbaka till Linnétältet för Amason. Det jag hört har varit lite väl profillöst och mjukt. Men Amanda Bergman är en favorit som sångerska.

För diffust. Foto: KAI MARTIN

Det skulle visa sig att bandet är en publikmagnet som arrangörerna inte hade räknat med – och oavsett väder hade det nog blivit tryck framför scenen och i tältet.

Jag står ut en stund, men lockas inte av musiken, framförandet eller det alltför tätt packade tältet. Tränger mig ut och konstaterar att det är rejält med människor utanför. Något som också polisen upptäckt, som spärrat av området så att ingen mer kommer in.

Tendensen är också att arrangörerna har spänt bågen för mycket, för mer än 30000 personer per dag, som 2015-års Way Out West bjudit, är för mycket. Området sväljer inte den massan människor på ett tillfredsställande sätt.

Vi tar en sväng om tältet som ”Uppdrag granskning” satt, för regnet är ihållande. Chic fortsätter hitparaden och blir mitt soundtrack på väg mot Azaleascenen där jag vill stå bra till inför Patti Smiths spelning.

Ikonisk! Foto: KAI MARTIN

Skam tillsägande har jag aldrig varit på någon konsert med henne och hennes band. Nej, jag har inte varit ovetande och vänner var tidigt på hennes musik när det begav sig på 70-talet. Flera av dem såg henne på Göteborgs konserthus, var det 1976…?

Jag var då lite sent på bollen och hackade inte i mig debutalbumet ”Horses”, utan landade väl först med ”Because the night” några år senare.

Men nu är det dags och jag ska alltså få hela debutalbumet som en smällkaramell av Patti Smith och hennes band.

Jag är på plats tidigt, vädret håller sig i schack och ställer mig längst fram vid stängslet till vänster. Det blir perfekt och jag är vidöppen inför det mesta, efter jag inte har en aning om vad jag ska förvänta mig.

Det blir en ypperlig konsert med en artist som vet att ta sin musik, sina texter och sitt uppdrag på största möjliga allvar samtidigt som hon är gammal nog att ha lekfullheten i behåll. Det gör att ”Horses” från start till mål blir glödande intensiv, där den 68-åriga ms Smith spottar och fräser med ena mungipande och ler och skrattar med den andra samtidigt som hon håller brinnande tal för demokrati, mot krigsherrar och för fred, samförstånd och respekt för varandra.

Det här är Way Out West starkaste, bästa och mest intensiva konsert och så är det folk, ålder är inte avgörande för vad som levereras på scen.

Däremot är åldern en orsak till att jag väljer sittande position när jag ser Alt-J från distans. Den brittiska kvartetten har ett intressant sound, en häftig show med fräcka projiceringar. Men låtarna, pojkar, låtarna!

Vid tar en kik på Ellie Goulding, intensivt och klatchigt, men vi tackar för oss, lämnar regnet, tar oss hem för mat och, ja, varför inte, livesändningen av First Aid Kit. Duon är snyggt förstärkta med slagverkare, gitarrist, stråk- och blåsduo.

Ja, det har väckts kritik för att First Aid Kit skulle vara finalakt i Slottsskogen. Jag tycker tvärt om, det är ett statement från festivalledningen, det är ett statement för det självklara kvinnor kan-tänket och framför allt ett statement om ett varför inte-tänk som Way Out West agerar efter.

Systrar live från datorn. Foto: KAI MARTIN

Hemma ser vi hur regnet faller intensiv samtidigt som duon gör en charmig spelning, som visar på både flickornas juvenlitet och genialitet. Det blir lite valpigt vid mellansnack, men musikaliskt är First Aid Kit starka varje sekund på scen.

Men nog hade jag önskat mig ett starkare gästkort än Amanda Bergman… varför inte en Patti Smith eller en Emmylou Harris?

Nå, hur som; vi fick inte Kai Martin & Stick! på festivalen, en logisk bokning med tanke på att det var nästa exakt 30 år sedan vi gjorde det som vi trodde var vår sista spelning på Slottsskogsteatern, så skamligt nära där festivalen nu håller hus. Och jag lovar, vi hade levererat. Men vi fick Patti Smith och jag är oerhört glad att jag fick se denna ikon. Det var hög tid för det.

Festivalens drottning. Foto: KAI MARTIN

Festivalkläder: ett par khakifärgade Selctedshorts med uppvik (inköpta i Reykjavik på rea, 150 kronor sommaren 2014), ett par Peak Performanceskor, sandfärgade, mocka med läderdetaljer (200 kronor Stadsmissionen i Frölunda, sommaren 2015), ett par okrafärgade strumpor (inhandlade på Next, London 2007), en storblommig Paul Smithskjorta i bleka gröna och röda färger (rea på NK Göteborg 2011, 400 kronor), hatt (35 kronor Erikshjälpen, Högsbo våren 2015), transparant regnponcho (60 kronor WoW 2015).

Wow – en annorlunda dag

Posted on augusti 15, 2015 av Kai Martin

När jag kommer tidigt in på området för att utmana mina smaklökar och känselsensorer med lite country – Sturgill Simpson (nej, inte en släkting till Homer) – så ringer telefonen. Jag vet att det är arbetsdag i dag, som fotoassisten för en dokumentär av festivalen, och jag får beskedet att jag måste hämta ut min ackreditering för att kunna följa fotografteamet i hälarna ostört, varhelst de nu ska. Beskedet är ”Du får ett aaa-band, så löser det alla problem. Luger tycker det blir enklast” och ett så kallat access all area är ju förstås mäktigt.

En dos country. Foto: KAI MARTIN

Jag får också beskedet att jag ska hämta det vi ingången vid bensinstationen vid hållplatsen Botaniska, det vill säga, jag är 100 meter därifrån, men behöver ta mig en kilometer för att komma till disken som tillhandahåller det hela.

Nå, jag drar snabbt och är tacksam för det. Country är inte min grej. Oftast för mycket dansband för mig och ja, jag kan ha den största respekten för musikerna, men musiken gör mig i regel iskall. Så alltså med Sturgill Simpson.

När jag väl kommer till disken får jag inte alls ett armband, men ett klistermärke för fredagen som övertrumfar alla armband. Fint, jag vill inte krångla med vakter.

Nu kan jag alltså ta mig närmaste vägen hem och det går som smort att ta sig in. Omvägen om Linnéplatsen är inte lång, men ändå omständlig.

Tillbaka på området blir det jobb med en gång, eller… vi börjar med att äta mat då det fortfarande är relativt gott om plats och tid. Uppdraget för dagen är primärt att följa Tove Lo innan konsert och under för att sedan göra lite inslag från området och även utanför. Mitt jobb blir att bära redskap, väskor och stativ.

Artistpass… foto: KAI MARTIN

Då börjar telefonen ringa som den inte gjort sedan jag slutade på GT och det är enoner av tid sen senast. Det ringer från alla möjliga håll och då jag väl börjar ta mig ut på området från filmteamets kontor på VIP-området springer jag på så många som jag känner, men nu inte hinner prata med; ett kort hej och sedan i väg.

Musiken hamnar inte i fokus, det är ju oftast så för en filmare eller fotograf. Det är andra uppdrag som är viktigare. Men med film blir det också mycket väntan. Vi chillar i väntan på Tove Lo, i skuggan av Florence and the Machines logebaracker. Den svenska stjärna kommer, några skjutningar görs innan hon går upp på scen. Så bilder då hon äntrar scenen och sedan packa ihop utrustningen för andra motiv.

Vi går tillbaka till VIP-området med den rörliga kameran, tar bilder inne på VIP-området (där en Stockholmsstekare kommer fram till min chef och frågar vad de filmar och ber att inte får vara med ”min flickvän vet inte att jag är här”) och släpar ut den tunga kameran med stativ till området för att filma folk i ljuset som börjar sjunka med tidig kvällning. Tyler the Creator håller hov och publiken gungar med sina armar som sjögräs i strömt vatten, fram och tillbaka.

Redan tidigare har den rörliga kameran krånglat, nu krånglar zoomen på den fasta. Det blir hastigt andra planer. Drönaren ska upp i lyften, en magisk tingest som gör panoreringar så häftiga att man kan chippa efter andan.

Det blir några tagningar vid entrén, precis innanför entrén och bredvid, scenen där Emmylou Harris och Rodney Crowell bjuder på sina countryfavoriter och jag känner att jag klarar mig utan, precis som med Tyler the Creators rap, som, som jag upplevde det, håller standarden med sexism och trist språk.

På vägen tillbaka förklarar chefen att de måste fixa de krånglande apparaterna och han ger mig ledig för resten av kvällen.

Snopet när jag var på hugget, men tack ändå.

Det blir lite umgänge i det kaotiska VIP-området som nu rejält många frekventerar (lite obegripligt om du frågar mig, festa kan du göra hemma, på krogen eller var helst) innan jag går ut för att positionera mig för Lauryn Hill.

Trubbel för souldivan i divanen. Foto: KAI MARTIN

En MC introducerar henne några gånger innan band och körsångerskor kommer in, sedan glider hon in och sätter sig i en soffa.

Redan från start är det trögt, hon är uppenbarligen inte nöjd med ljudet och försöker irriterat korrigera det medan hon sjunger. Hennes humör sipprar utanför scenkanten och ner på mig. Blåsektionen är lojt, saknar spets och tajming, där arrangemangen ska spikas blir det utan engagemang. Souldivan fortsätter mästra scenteknikern och nu också sina musiker, där hon går tillbaka med utsträckt finger och säger ”no, no, no!” så att det hör. Högtalarna börja knastra som om de är spräckta, en tekniker spårar felet till ett keyboard och får det ombesörjt under gång.

Ja, Lauryn Hill är magnetisk, hon sjunger med en självklar pondus, rappar med ett så rikt och starkt flöde att jag undrar när hon hämtar andan. Men en bra konsert… nej, det var det inte och till stor del bädda hon själv för det med negativ attityd mot sitt band.

Jag går för att försöka äta mat för de matkuponger jag utrustats med, men kaoset på VIP-området är bestående samtidigt som jag träffar fler människor jag känner och umgås en del. Hustrun messar och vi försöker dejta under Florence and the Machine, nu då mörkret fallit.

Kanonartist på distans. Foto: KAI MARTIN

7 april 2013 skulle bandet ha spelat på Pustervik, men ställde in med några veckors varsel. Jag vet inte orsaken då, men det blev Kai Martin & Stick!:s lycka, som kunde ta den tiden för vårt comebackframförande i hemstaden. Sedan tidigare hade vi bokat Stockholm och Scandic Grand Central den 6 april, så det blev perfekt och vi är Florence and the Machine tacksam för den möjlighet som gavs.

Florence Wells är bländande bra artist och gör ett av festivalens starkaste framträdande. Energistarkt och upplyftande, egensinnigt och roligt…

Jag träffar hustrun, som är i en åter bländande kreation, och jag äter en falafel medan köerna är modesta. Men priset 80 kronor plus en dricka för 25 kronor…!

Popfarbröder i sitt esse. Foto: KAI MARTIN

Pet Shop Boys håller i finalen på Flamingoscenen och det är ett band som bäst ses på håll. Senast jag såg duon var i Eriksbergshallen 2009, en stark upplevelse för inte speciellt mycket publik den 30 juni. Florence and the Machine lockade nog festivalens största publik, men Pet Shop Boys var inte långt efter.

Det är ett band som inte bara kan sin popmusik och sin särart. Estetiken är slående också på scen med ett ljusspel och bildsättning som inleder underhållningen.

Ja, referenserna till Kraftwerks show för några år sedan är inte långt borta och Pet Shop Boys har spetsat sitt elektroniska hantverk, så musiken är mer maskinell, men inte mindre underhållande.

Det här är tjusigt, men i längden lite stelt, precis som jag som passar på att smita bakvägen ut för att vila en trött kropp.

En tanke, avslutningsvis: Way Out West har tidigare fått mycket kritik för bristen på kvinnliga artister. Nu är min upplevelse att de dominerar, utan att ha gjort en noggrannare genomräkning. Men visst borde det uppmärksammas…?

Och slutligen, yngste sonen skickar ett meddelande som jag publicerar: ”Vill du skriva om att hattar, folkhav och korta människor inte är en salig kompott?”.

Festivalkläder fredag: Clarks bruna ökenkängor (inköpta i London, gåva från min hustru 2009), senapsgula strumpor (inköpta i London på Next 2007), bruna shorts (Gap, inköpta i London 1999), vit BZR-bussarong (dansk loppis 2013), crêmefärgad och grönrandig slips (Atlas Design, inköpt på rea hos Ted Bernhardtz, Järntorget 2012), Ralph Polo Laurentväst, ljusbrun, fiskbensmönstrad i siden/ull (Woodburry common, 2014) samt vit Stetsonkeps (rea Illum, Köpenhamn 2013).

Way Out Wests rökarstart

Posted on augusti 14, 2015 av Kai Martin

Låt mig säga det direkt. Jag hade inte någon ambition att gå på 2015-års festival. Har varit på alla sedan starten 2007, undantaget 2013. Men kände starkt förra året att nog är nog.

Men så dök ett erbjudande upp om att jobba som fotoassistent och jag högg på det tillräckligt snabbt för att få uppdraget.

Så ett armband rikare och festivalredo.

Vid ingången träffade jag en musikciceron av rang, som rekommenderade mig att skynda till Linnéscenen, tältet, där brittiska Savages och tack för det.

Den fyra kvinnor starka bandet slog knock från start med sitt postpunkarv som förvaltades på bästa sätt. Drivet, energiskt och egensinnigt, även om det går att hitta spår av Siouxsie Sioux i Jehnny Beths röst. Rytmsektionen, basisten Ayse Hassan och trummisen Fay Milton var skoningslösa och kanske skulle jag önskat mer glimmer av gitarristen Gemma Thompson, men samtidigt så är det helheten som räknas. Jehnny Beth tvekar inte att möta sin publik och hennes Iggy Pop-möte i närkontakt med åskådarna var läcker och tuff.

Bestialiskt bra Savages. Foto: KAI MARTIN

Sedan gled festivalen in i koma. Kindness var trista, men sångaren Adam Bainbridge, vars projekt Kindness är, hade en snygg kostym. Men annars var det ett framträdande så lamt att jag förlorade min livsglädje för en stund. Ryktesvis ska Kindness uppträda i ett mindre format på Tredje Långgatan under helgen; kanske blir det bättre mer intimt. Men Adam Bainbridges kostym var i alla fall fin.

Stilsäker, men trist musik. Foto: KAI MARTIN

Haussade Belle & Sebastian skulle kontrastera på Flamingoscenen direkt efter. Har sett skottarna tidigare, men ärligt… det här var återigen en förlamande meningslös konsert. Förstår inte varför jag gillat bandet tidigare. Här fanns ingenting som lockade, tjusade eller värmde i själen.

Trista skottar. Foto: KAI MARTIN

Det var inte utan att hoppet släcktes för en festivalskeptiker. Men i takt med att området fylldes med hippa WoW-katter och -hundar spetsades det till en smula.

I Linné fylldes tältet snabbt inför Future Islands gig och jag förstår varför, men förstår inte varför inte bandet kunde bytt plats med exempelvis Kindness.

Synt, bas, trummor låter inte mycket för att skapa energifylld musik med dansambitioner. Men med sångaren och galenpannan Samuel T Herring skapas något som är svårt att återge i ord. Han growlar, kvider, sjunger sockersött, lismar och hotar inom ett per andetag. Det är häpnadsväckande fräckt och kaxigt. Samuel T Herring ser ut inte som han hör hemma på scen (ful skjorta, ett lätt svällande midjemått, som accentueras av en hårt åtdragen livrem till inte ett så värst snajsiga byxor) snarare på ett loserkontor i ett industriområde i Baltimores mindre firade områden. Men Cheezus vilken kraft han besitter.

Energi. Foto: KAI MARTIN

Foxygen på Azaleascenen var nästa livboj, som höll festivalen flytande. Tokigt och underhållande med en stadig flört mot andra årtionden än där vi just nu befinner sig. Någon nämnde the Tubes, och ja, varför inte…? Visst, mycket reminiscenser i musiken, som sagt, men ett övertygande framträdande gör att jag gärna ser bandet igen utan att nödvändigtvis vilja höra musiken hemma.

En bra show är en bra show är en bra show. Foto: KAI MARTIN

Matpausen gjorde att jag missade War On Drugs, men det var medvetet. Har haft möjligheten att se Adam Granduciels projekt tidigare och inbillade mig inte att det skulle ge mer nu. De röster jag hörde efteråt gav mig rätt – och fel.

Norska Susanne Sundfør lockade en storpublik till Linné. Jag fick snällt ställa mig utanför, men det jag hörde gav mersmak. Återigen en artist med Kate Bushreferenser, men som skapar något eget av influenserna och är väsentligt vildare i uttrycket, inte helt olikt det Anna von Hausswolff gör.

Snäll bild på vild artist. Foto: KAI MARTIN

Hörde lite grand på Kygo och nej, dj-set är inte min kopp te… Obegripligt trist.

Beck är mannen för finalen, han som spelade ett överraskningsgig på Pustervik då arrangörerna Luger ville mjölka sin publik på ytterligare pengar. Såg Beck för 20 år sedan på Lollipopfestivalen. Pigg och fräsch, ny och intressant. Men Beck som gubbrockare gjorde att jag somnade innan jag kom i säng.

Trist finalartist. Foto: KAI MARTIN

Festivalkläder: Gap, kortärmad, crêpeskjorta med blått blommönster, blåmönstrade kortbyxor , Gap, (båda från London juli 2015, 140 kronor vardera) röda strumpor (NK-rea 50 kronor), Lloydskor (loppisfynd 65 kronor), Bosskofta (loppisfynd 25 kronor), Stetsonkeps (450 danska kronor, reafynd)

Mannen som föll till föga

Posted on augusti 11, 2015 av Kai Martin

Jag känner mig som en papegoja. Men avsikten var att kraftig dra ner på mitt klädkonto och framför allt skapa utrymme i min garderob under 2015. Det har gått så där.

Inköp hat gjorts under året vilket har redovisats här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, bland annat.

Jag har med andra ord inte varit speciellt duktig, mer som en man som bestämmer sig för att sluta äta godis men ändå går in i en godisbutik, eller värre, en narkoman som går in i Christiania… det bär sig inte riktigt, det där med ståndaktigheten.

Nu paras alltså ett intresse för kläder, för mitt utseende, för kreationer, för att skapa mitt sätt att se ut med ett allt mindre behov av alla dessa kläder. En paradox, jag vet.

Londonfynd på Gap. Foto: KAI MARTIN

Så har sommaren bjudit på små, men ändock frestelser. Jag påstår mig nog har varit mer ståndaktig än vad jag vågat tro, men det har ändå blivit en del och inte går det att åka till London utan att ha shoppat… eller?

Det blev alltså ett par shorts och en kortärmad skjorta i något slags crêpebomull, inköpta på rea på rea på Gap samt ett par fina italiensksydda, lila byxor, secondhand – totalt inte ens 500 kronor.

När jag sedan går in i butiken på Haga Kyrkogatan där jag inhandlade min ormskinnskostym så var det utförsäljning där av vissa (rätt många, faktiskt…) plagg enligt modellen fyll en påse för 500 kronor.

Där fick jag plats på en Bosskostym i sammet som jag smekt många gånger. Lite för stor, men inget som inte kan räddas av en skräddar. Den är som en mysdräkt, skön att ha på sig och skön för den som vill kramas. Tre skjortor i bomull, den retro rosa från 70-talet, en Benetton och en av för mig okända märket Forrini samt ett par röda stekarjeans i stretch från Zara, som sitter perfekt och som dessutom matchar till olika kreationer (byxorna kom dessvärre inte med på bild, för jag har på dem då jag skriver detta). Z köper också en del och allt tillsammans för 500 kronor (bara Bosskostymen gick på 1200 spänn tidigare…)

Kramgo kostym, mysiga skjortor – allt för inget, eller nästan inget alls. Foto: KAI MARTIN

Fötterna har också fått sitt. Reningsborg hade lyckats få in ett parti i min storlek och när det står ett par svarta Camper, oväsentligt slitna slår jag till. Sak samma med mockaskorna, ett par beige Lloyd – båda för 90 kronor paret.

Skor för en man och italienska byxor made in Italy… Foto: KAI MARTIN

På Stadsmissionen i Frölunda hänger en kostym och retas. Det visar sig vara en Armani, det visar sig att den är i min storlek, det visar sig att den passar, det visar sig att den blir min för 500 kronor, precis som kanvasskorna från Peak Performance för 200 kronor, ett par som vad jag förstår är helt oanvända.

En nästan ny Armani. Foto: KAI MARTIN

Så, ja, det har blivit lite mer än det borde. Men jag lovar, kläderna används.

Just ni sitter jag i några av vårens och sommarens fynd; de röda stekarjeansen från Zara, en lilarandig slips av Amanda Christensen (10 kronor på Erikshjälpen) och en lila Etonskjorta (knappa hundringen på Stadsmissionen vid Vallgatan vill jag minnas).

Och, ja just det, jag har ju köpt ytterligare en slips, ljust lila, Amanda Christensen, för tio kronor på Erikshjälpen samt ett par manschettknappar för 50 kronor hos secondhandbutiken på Haga Kyrkogatan.

Kraftfullt Kraftwerk på Röhsska

Posted on augusti 9, 2015 av Kai Martin

Det är inte utan att jag med förtjusning tar del av innovativa artister och stilikoners historia.

Att besöka David Bowieutställningen på Victoria & Albert museum i London våren 2013 var sinnesutvidgande och kunskapsväckande; här fanns så mycket mer i hans universum än vad jag trodde. Samma sak med Alexander McQueens utställning i samma lokaler, en utställning som precis gått ner, men som jag hade förmånen att få se för några veckor sedan.

The Jamutställningen på Somerset house i London likaså (ni kan läsa om dem här).

I maj hade Röhsska museet vernissage på ”Influenser, referenser och plagiat (24 maj–8 november).

Porträtt på en man på en utställning.

Det är naturligtvis strongt av muséet att få till en dylik utställning och ambitionen har det inte varit något fel på. Föremålen som visas är Kraftwerknördarnas paradis, plattor från bandets spirande ungdomstid, kopplingar till förebilder, bandets ut- och inveckling och lyhördhet.

Det är en utställning värd att se och uppleva, även om jag tycker att Röhsska muséet alltför ofta faller i prudentlighetsfällan.

Artisternas skapande blir presenterat för stelt och konformt, musiken pulserar inte annat än i hörlurar; jag saknar helt enkelt ett liv och ett kiv, en puls som gör att materialet om Kraftwerk hettar till som mer än utställningsföremål.

Jag irriterar mig också på att utställningen också inledningsvis är rörig, om man som jag vill följa katalogens numrering. Det blir ett jädrans springande för att hitta den röda tråden och jag förstår inte varför det har blivit så…

Jag förstår heller inte varför inte Kraftwerks, mig veterligen, enda spelning i Göteborg nämns med en enda rad; den under Way Out West 2012 med 3d-glasögon. Så mycket av materialet är ju ändå uppenbarligen hämtat från en samlar av dignitet i staden.

… och jag förstår inte heller bilden (se nedan) som kopplas samman med Bowies ”Low”; inte är det Hansa Tonstudio i Berlin, det är en sak som är säker; det ser mer ut som ett garage…

Kanske någon som kan hjälpa mig…?

En designer med snits

Posted on augusti 4, 2015 av Kai Martin

Att Lars Wallin har gett avtryck på den svenska modescenen är ställt utan alla tvivel. Framför allt, kanske, inom showbiz, där hans kreationer under Melodisfestivalerna sedan många år tillbaka har setts på en den ena artisten, en den andra, som Lena Philipson, Shirley Clamp, Petra Mede, Carola, Anne-Lie Rydé… Men han har också sytt för regelrätta shower för Peter Jöback, Povel Ramel med flera. Och för kungligheter som kronprinsessan Victoria och prinsessan Madeleine.

Han kan definitivt sitt jobb, är en nogsam skräddare och jobbar gärna med couture, där skapandet blir en gemensam process med den som ska ha plaggen.

Fantasifulla kreationer. Foto: KAI MARTIN

Borås textilmuseums utställning ”Lars Wallin – fashions stories” visar på hans bredd och kunnande, på hans fantasi och intensiva skapande. Här går det att känna på materialen han jobbar med, att detaljstudera hans sömnad och se hur han går från skiss vidare fram till färdig kreation; ett tidskrävande jobb där ingenting ska lämnas åt slumpen.

Noggrannhet är en dygd. Foto: KAI MARTIN

Med Alexander McQueenutställningen i Victoria & Albert museum i London i färskt minne är det kanske en smula orättvist mot Lars Wallin att ställa honom mot denne brittiske enfant terrible inom modet. Men ändå inte. Det skiljer bara fyra år mellan dem, kreativiteten, noggrannheten, hängivenheten och fantasifullheten är förhärskanden hos dem båda. Tidens anda är alltså densamma.

Men där McQueen skapar för att spränga gränser, där han jobbat för att utmana och provocera, så är Lars Wallins design mer konserverande, förtjusande och välgjord, mer av praktfullhet och flärd än galenskap och genialitet. Lars Wallin är aldrig på gränsen, men naturligtvis på gränsen ändå och med svenska mått mätt fantastisk.

Men jag saknar utmaningarna, som då de finns mest blir krumelurer och bisatser än sprakande klatschigt, vilt och farligt.

En fördel gentemot McQueen har dock Lars Wallin, han gör kläder för män; den nu mer stängda utställningen i London var enbart med plagg för kvinnor.

Välgjort och humoristisk … Povel Ramels kavaj och keps till showen ”Kolla klotet”. Foto: KAI MARTIN

Hur som helt är Lars Wallinsutställningen i Borås väl värd sitt besök. Men nog kunde utställningens kurator haft bättre koll på stavningen av världsstjärnan Liza Minnnelli…?

London, the Jam, do woop och McQueen

Posted on juli 30, 2015 av Kai Martin

Att Londons utbud är rikt på konst, musik, kläder, historia, sport, möjligheter och mat är ju ingen nyhet.

På få dagar kan man, med tålamod, späcka sin tid rejält. Men det gäller att mata sig med intrycken med förnuft.

Åtminstone känner jag så.

Vi kom sent måndag kväll då det mest handlade om att hitta hotellet, checka in, äta kvällsmat och sova.

Dag två blev desto mer intensiv: marknad, shopping, Oxford Street, klassisk fika på Frith Street i Soho, båtutflykt, middag, kvällskaffe och både the Jam-utställningen och musikalen ”The Jersey Boys” – som jag skriver om här nedan.

Dag tre var vikt åt Alexander McQueens extraordinära utställning på Victoria & Albert museum (även där mer om den nedan), promenad på King’s Road, shopping och tågresa till goda vänner utanför London.

Posör med the Jam-affischer. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

The Jam : about young ideas

Utställning på Somerset house 26 juni -15 – 27 september -15

Trion the Jam har ju följt mig med den punkvåg som jag entusiastiskt drabbades av någon gång 1977 och som jag sedan kom att bli en del av med svenska mått mätt.

Revolten, energin, uttrycket, den spottande och fräsande musiken gick rätt in i blodomloppet. Inte bara för mig, för så många fler.

Paul Weller, the Jams grundare, är tre år yngre än jag och den här utställningen visar hur hängiven han har varit sin mission, sin kallelse att skapa musik och under vilka premisser han velat göra det på.

Jag har tyckt mig haft en hyfsad insikt i the Jams musik och idéer, hur de fräckt bröt av mot den gängse punkuniformen genom att oblygt skylta med stil härtappad från 60-talets modsrörelse. Men min kunskap, visar utställningen, har varit grund.

Det var klass på the Jam, de visse hur de skulle fronta, hur de skulle se ut och det genomtänkta var inte bara för skyltfönstret utan kom med själ och hjärta. Punkens uttryck drabbade Paul Weller och gav honom insikt, att det band han skapade redan som 12–13-åring kunde utgå från sina egna erfarenheter, sin egen bakgrund och dessutom med sång som hämtad från därifrån han kom.

Utställningen på Somerset house ger djup och bredd till vad det var Paul Weller och hans bandmedlemmar Bruce Foxton och Rick Buckler ville åstadkomma. Det grundmurade brittiska, den stolta arbetartraditionen, vårdandet av sitt musikaliska ursprung och känslan av att befinna sig här och nu. Jag är imponerad och blir, som sig bör med en bra utställning, oerhört sugen på att lyssna igenom bandets singlar och album, som jag inte lyssnat på på årtionde.

Jag såg bandet på Scandinavium kring 1980, ett bra band på fel plats där musiken ekade i den bristfälligt fyllda hockeyarenan och där ett uselt PA fyllde på det usla ljudet. Det är givet, med den här utställningen, att det var inte där som the Jams musik tjänade sitt syfte. Istället är det klubbar och ställen med, kanske, en kapacitet på 1000–2000 personer. Ett arenaband var de aldrig, the Jam.

Året innan hade jag äntligen kommit iväg till London för att missa allt jag ville se, men hamnade i den tredje modsvågen (60-talet var först, the Jam två, resten trea) med band som The Lambrettas, The Merton Parkas, Squire, and Purple Hearts. Varav jag såg de två förstnämnda på ett glest besökt Marquee utan att imponeras (vilket jag däremot gjordes av modsfilmen, the Whos, ”Quadrophinia”, som jag såg strax efter premiären då och där i London).

Utställningen känns predestinerad, som om bandmedlemmarna väntat på den dagen de skulle få erbjudandet; trots meningsskiljaktigheter sedan splittringen 1982 är ”The Jam: about young ideas” en stark enhet, som ingenting kan snacka omkull.

Utställningsföremål. Foto: KAI MARTIN

Här finns bandets utrustning uppställda på en scen som vore trion spelklar på Marquee Club i Soho, här finns affischer och drösvis med förstasidor från de musikmagasin gruppen frontat. Här finns uppsatser från Paul Wellers skoltid, teckningar om drömmen om att stå på scen, den första the Jam-logon. Här finns skivor, musik dånande, videor, filmer och Bruce Foxtons resgarderob från turnerandet. Här finns kostymer som förenade gruppen, instrument (Bruce Foxtons Rickenbackerkopia med originalets märke överklistrad Ibanez).

Jo, the Jams musik och gärningar skapar in- och avtryck så här 33 år efter att bandet slutade spela.

Fantastisk musikal!

Jersey Boys

Piccadilly Theatre, London

Premiär: på Broadway 2005, i West End, London 2008.

Mina kunskaper om musikalen ”Jersey Boys” var bristfälliga, historien om Frankie Valli och the Four Seasons likaså. Det skulle bli ändring på det och det krängde mig ur stolsryggen vid ett flertal tillfällen. En bra musikal med aktörer på scen som välter mig över ända… tja, det finns helt ärligt inte så många. Jag har heller inte varit så övertygad om att den svenska musikalscenen har varit speciellt långt efter, eller ens efter överhuvudtaget, den brittiska och amerikanska, som jag ändå hålls för det bästa.

Men när jag sköljs över av den här enastående musikalen från 50-tal över 60-tal till nutid, så tappar jag hakan, ler fånigt och står upp och sjunger interfolierat med förtjusta skrik och klappar händerna i slutet. Det. Här. Är. Bra.

Initialt känns det som om doo woop – acapella sång i stämmor med popmusik som grund – förenas med ”Sopranos”. Det är tuffa killar som inte bara vill krossa hjärtan utan också begår våld och brott i något slags ungdomligt oförstånd.

Bakgrund och karriär, hitlåtar, skuld, uppbrott och genombrott – allt genomströmmar ”Jersey Boys” till välsjungen och tillika välspelad musik. Gänget på scen då jag såg föreställningen, knäckte fullständigt. Maken till duktiga sångare, från falsettsjungande Sandy Moffat som Frankie Valli till John Boydons stentuffa Tommy de Vito.

Japp, det är grabbarnas kväll. Men inte utan kvinnorna. Lucinda Gill, Charlotte Jeffery och Helen Ternet är måhända tre på den mansdominerade scenen, men gör så mycket mer i rollerna som flickvänner, servitriser, fruar, älskarinnor, döttrar, horor, journalister och sköterskor – dessutom med kraft i piporna, som ger intryck.

”Jersey Boys” på en svensk scen…? Nja, jag tvekar där och ser inte riktigt vem som skulle kunna fylla rollerna med trovärdighet. Detta sagt trots att jag som sagt är imponerad av den svenska musikalscenen och dess aktörer.

Sångmässigt skulle Weeping Willows Magnus Carlson klara det, men agerandet och dialogen…? Nej, knappast.

Alexander McQueen – en utställning som gav intryck med eftertryck.

Alexander McQueen: Savage beauty

Victoria & Albert museum, London

14 mars -15 – 2 augusti -15

Det är svindlande vilken kreatör modeskaparen, designern Alexander McQueen var. Det är svindlande att inse hur mycket han kreerade under en kort tid – från designskolan tidigt 90-tal och fram till sin död, nära 41 år gammal 2010. Och det är fullständigt hisnande att uppleva hans paradoxala filosofi, hans gränslösa idéer och de ändlösa och fantasifulla kreationer som ställs ut i denna utställning; en förlängning av den som gjordes på Metropolitan museum of art i New York för fyra år sedan.

Lokalerna är desamma från den uppslukande Bowieutställningen 2013, som nu är på turné runt världen.

Biljettrycket är hårt, men då vi kommer dit är köerna anständiga och vi har dessutom sedan några månader tillbaka både köpt och bokat tid för uställningen. Men väl insläppta är det klaustrofobiskt. Trycket från alla i salongerna och köerna till varje objekt, gör det omöjligt att ge Alexander McQueens kreationer tid och rättvisa.

Ändå går det inte annat än att fascineras av och över hans skapelser. Han är, som de största och främst konstnärerna, i ett med sin konst. Han visste att för att förändra var han också tvungen att kunna sitt hantverk till perfektion, för att rasera det redan byggda och skapa nytt krävdes det kännedom in i minsta detalj, inte bara gällande hantverket.

Kläder med tradition och nya perspektiv.

Så kunde han också göra det som han ville, förvrida perspektiv, leka med traditioner, hylla sitt skotska ursprung, kreera med fjädrar, skapa visningar som installationer… En designer alltid på väg, men alltid med kunnandet och traditionen i syskrinet parat med den besinningslösa vilja att exponera, ta allt gammalt vidare mot nytt, mot en framtid som lika mycket skulle vara nu.

Det är omtumlande, sinnesutvidgande, galet måhända, men kreativt och inspirerande…

Kreativt.

Alexander McQueen ändade sitt liv en vecka efter att hans mamma gått bort. Sorgligt, förstås. Men ändå kan jag inte radera tanken om att hans tid var utmätt med samma precision som de kreationer han skapat. Hans liv var fyllt till bredden med skönhet, med utmaningar, med provokationer och allt hårt jobb. Det fanns helt enkelt inget mer att göra.

Ja, jag kan sakna herrmodet på utställningen, något som jag kan identifiera mig med. Och jag kan sakna möjligheten till att låta kreationerna andas; för här är så fullmatat, så packat med intryck att det är svårt att smälta.

Men samtidigt så uppstår hela tiden en wow-känsla, som är svårt att svepa bort.