Morgonen:

En man vaknar tidigt. 05.40 ger han upp denna klara augusti måndag, kliver upp ur sängen tar på sig de redan framlagda kläderna, gör sin morgontoalett, rakar sig noga då det kommer bli en lång dag, gör iordning sin frukost, hämtar tidningen och läser den rastlöst.

Strax efter sju går han mot spårvagnen, morgonen är en smula kylig, men inget som inte den sedan länge strålande solen värmande kommer ändra på.

Han möter en granne springandes i motsats riktning, som lite lätt irriterande muttrar något som första arbetsdag och glömda nycklar till jobbet. På spårvagnshållplatsen träffar mannen grannens sambo, grannfrun ska åt samma håll med vagnen och de samspråkar och fortsätter så en bit på vagnen innan hon går av för även hon sin första arbetsdag.

Jungfruturen. Foto: KAI MARTIN

Mannen sitter på spårvagn nummer ett, som tar en av sina första girar mot Järnvågsgatan i den staden där han bor, en nylagd sträcka genom kvarter som ännu inte är byggda. Han går av vid den nyanlagda hållplatsen Skeppsbron med utsikt över älven och promenerar i motsatt riktning mot en biluthyrningsföretag.

Mannen ska företag en längre resa med ett större fordon som inte endast kan rymma honom själv utan packning, utrustning samt, så småningom, fyra medresenärer. Vid disken till bilfirman informeras mannen om att bilen inte är beställd förrän till nio, vilket fullkomligt hotar mannens planer och tidskalkyl, något han militäriskt basunerat ut via internmeddelande till de övriga resenärerna samt andra som är involverade i resans slutliga mål.

Upphämtningen:

Men biluthyrarna är tjänstvilliga, hitta en startklar och fulltankad bil som passar syftet, förvisso otvättad, men redo. Han beger sig från centrala staden via vägar som ska möjliggöra det för mannen att slippa hamna i morgonens rusningstrafik. Har meddelat per telefon att han är på väg, kommer fram till en adress, hämtar där upp en ung man med delar av hans utrustning, lämnar lite sent enligt schemat vidare för att hämta resten av den unge mannen tungt vägande utrustning. Det kräver en resa på någon av stadens mest intensivt trafikerade leder, men det flyter på i maklig takt och ärendet är snart gjort.

Nästa anhalt är en sedan i en helt annan riktning i staden. Mannens nära vän sedan mer än 30 år sedan ska fiskas upp, även han med rikligt med utrustning. De knappa kvartens försening är nu ihållande, men också stadig. Efter att ha tråcklat den minibussen, aningens större än en större personbil, in på smala gator och gränder, lastat den full, är nu målet att sluta den första cirkeln. Hämta mannens eget bagage samt andra nödvändigheter och mannens hustru, som ska göra männen i bilden sällskap över en längre tid.

Resan:

Minibussen stävar nu ut ur staden med maklig takt, har fått direktiv om att hämta upp ytterligare en passagerare några mil öster om staden, gör så efter lite krångel och kommer, 20 minuter sent enligt schemat, slutligen iväg.

Mannen kör fordonet med stadig fart och efter mer än halv sträckan är det lunchpaus. Snabb förtäring och lite rast vila blir det innan fordonet startas och åker vidare. Efter ytterligare en timme vill mannen byta, för tröttheten har drabbat honom akut och direkt efter skiftet somnar mannen djupt för att sova i en halvtimme. Det är nu ytterligare en halvtimme till målet och mannen, som redan från början stakat ut vilken väg som är lämpligast mot målet, tar ut färdriktningen för den nye chauffören.

Det blir på pricken stopp på färdmålet enligt schemat, men med ännu en timme att spendera innan det första mötet med ressällskapet och de arrangörer som de avtalat att träffa.

En orkester i väntan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jo, det kan redan nu avslöjas att resenärerna ingår i en orkester som nära 50 mil från hemstaden ska uppträda på en scen på ett av landets mest populära nöjesfält. Det är en grannlaga uppgift där ingenting lämnats åt slumpen, bandet är väl förberett och förhoppningarna stora.

Målet:

Ett närliggande kafé får tjäna som serviceinrättning i väntan på att grindarna ska öppnas för inlastning. Solen skiner och förhoppningarna är lika stora som förväntningarna. De två resterande medlemmarna i orkestern kommer i en gemensam bil och så småningom kommer arrangörerna och inlastningen sker på scenen till den dansbana som finns på nöjesfältet.

Riggning av utrustning tar sin tid, mannen bidar sin tid, hjälper till, gör småärenden och ser sin hustru hjälpa till med scendekoren, något hon själv varit med och skapat.

Utsikt från en scen. Foto: KAI MARTIN

Ljudteknikern kommer, en ringräv från förr som emellertid lämnat branschen för dess allt sämre villkor. Han kan orkesterns ljud och repertoar, har fått material veckor innan för att kunna förbereda sig och känner flera av bandets medlemmar; han är klippt och skuren för uppdraget.

Ljud och mat:

Slutligen är all utrustning på plats och sakta men säkert kan en så kallad soundcheck göras. Mannen får visat vägen till logen, där morötter, gurkor, chips och dippsåser är framställda tillsamman med olika former av svalkande drycker. det är kvavt i rummet med det sluttande taket som knappast är gjort för medlemmar av detta bands dignitet med den längste som mäter 2,02 meter.

Det går att öppna en bakdörr mot en gård och behövlig svalka strömmar in genom korsdraget. Det är varmt ute, solen strålar och sommaren har kommit sent men definitivt. Utanför hörs sorl och skrik, grått och skratt från nöjesfältet.

I väntan. Foto: KAI MARTIN

Tiden tickar iväg. Soundchecken görs klart, band för att säkerställa entré till loger och scen delas ut, matkuponger likaså. Maten anländer till de två matallergikerna och de tar med denna till kantinen för att äta gemensamt med övriga bandmedlemmar och personal från nöjesfältet. Det är ett ögonblicks stillhet innan stormen.

Mat för män. Foto: KAI MARTIN

Så börjar anspänningen. Det finns öl som lockar i kylen, öl som skulle släppa nerver. Men eftersom mannen räknar med att köra hem, åtminstone inledningsvis, är det vatten som får släcka törsten. Han tar några morotsstavar, några dito gurkor. Hans bandmedlemmar kommer och går rastlösa som djur på ett zoo. Basisten och gitarristen går ut på scen tjugo minuter innan konsertstart för att stämma.

Samtidigt har mannens hustru börjat sminka saxofonisten, som har en idé om utseende inspirerat av punkikonen och -drottningen Siouxsie Sioux. Batteristens tre barn är på plats, där sonen ska agera bastekniker och hjälpa till vid skifte av instrument. Den ena dottern ska tillsammans med mannens hustru sköta försäljning av t-shirtar och skivor, om någon är hågad.

Allt är på plats och mannen har tagit på sig sin scenkostym – en ormskinnsmönstrad läderkostym från H&M som han hittat second hand för 600 kronor, en vit Tigerskjorta med diagonala, sydda, dekorativa streck, 25 kronor på en loppis, hög hatt fyndat i Wiiliamsburg för några några för många dollar i svinkalla februari 2013, ett par svarta strumpor och ett par svarta Chelseaboots, inhandlade på NK för 15–20 år sedan.

Det är knappt med tid då gitarristen och basisten kommer tillbaka och snopna har konstaterat att det inte är någon publik på plats. Orkestern bestämmer hastigt att det inte spelar någon roll, den ska leverera och det rejält.

Samtligt bandmedlemmar är klara, ivriga och med alla sensorer på vid gavel. Saxofonisten bestämmer sig i samma stund som bandet är redo och anmodade att gå på scen, för att gå på toaletten.

Intromusiken går igång…

På scen:

Mannen, som också är bandets sångare, vaknade en morgon med en idé. Charles Trenets klassiska franska schlager ”La mer” skulle inleda spelningen för att introducera bandet och sedan den nyskrivna låten ”Strändernas svall”. Idén var enkel, men genial; en låt om längtan till havet följs av en en låt som en människa på flykt, driven att stå vid en strand i väntan på en båt mot ökänt mål. Det. Blev. Fantastiskt!

Och, nej, det var inte lite folk. Det var mycket. På den lilla tid som det tagit orkestermedlemmarna att ta sig från scen till loge och tillbaka igen hade det kommit en stor skara.

På scen med fart. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

En estradör. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Musik och kraft. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Spelningen blir fylld av energi, där bandets kraft fyller publiken som ger tillbaka till gruppen på scen. Stämningen är laddad, entusiasmen stor och låtlisan väl avvägd mellan nytt och gammalt, musik från olika tidsepoker, singlar och album samtidigt som bandet visade vilken kraft det är och vilken aktualitet det besitter 2015.

Låtlistan från Gröna Lund 17 augusti 2015.

Sturm und drang:

Under bandets storhetstid på 80-talet, ja även under de inledande åren, var det inte vanligt med möte med publik efter om några fans inte nyfiket dök upp i logen.

Nu är det precis tvärt om och orkestern är noga med att kliva ner från scenen rätt ut i verkligheten, visserligen ivrigt slicka i sig beröm och uppmärksamhet, men också bekräfta människor som faktiskt drömt om att se bandet och få berätta det.

Måhända är det en fjärils vingars fläkt av uppmärksamhet mot det verkligt stora artisterna, men det spelar ingen roll. Känslan är stor, stark och rik. Mannen är glad, människorna han möter är glada. Han träffar personer han inte sett på länge, han träffar en lumparkamrat som han inte sett sedan våren 1979, en kvinna han hade en intensiv kärlekshistoria med för 30 år sedan kommer med sin tioåriga dotter, mannens äldste son är på plats med några av sina vänner, hans systerson, en före detta kär granne, okända, lyckliga, saliga; allt är bara dur efter det kraftfulla framträdandet som blev en succé.

Ensam:

Mannen sitter ensam i logen. Tar några öl för att dricka senare, packar ihop, klär om. Den ymniga svetten från scenframträdandet har torkat, han kan känna sältan när han slickar sig om läpparna; det finns ingen dusch i logen. Nöjesparken stänger och det är dags för nedpackning i all hast.

Mannen sitter på en stol framför en spegel i logen med logelamporna som en krans runt om. En plats som så många artister har suttit på, före och efter show; han är nöjd, han är stolt, han är euforisk, känslomässigt trött, men samtidigt fylld av energi. Han får en stund för sig själv innan allt måste lastas in, efter att alla farväl har gjorts.

En man i en loge. Foto: KAI MARTIN

Så ut för att lasta in. Adjö till två av medlemmarna som har andra mål. In i bussen, mot ett närbeläget gatukök och meningslös bukfylla i den svala sommarnatten. Så ut på vägarna, söderut. Tillbaka i mörkret på vägar rensade från trafik förutom de eviga, slingrande, ringlande farkosterna i form av långtradare.

Efter halv sträckan kommer sömnen för mannen. Han har precis lämnat över ratten till sin kollega, vän och bandets keyboardist. Han och gitarristen pratar i natten, mannen somnar, vaknar i en löftesrik darrande gryning efter en timme, halvslumrar sista knappa timmen innan det är dags att lasta ut keyboardisten ting och ta över ratten, för att i tur och ordning lämna av utrustning och mannar.

När mannen och hustrun kommer hem är det några timmar kvar till biluthyrningsfirman öppnar. Han bestämmer sig för att vara vaken, sitter en stund med sin hustru innan han nattar henne med en kärleksfull kyss och går sedan in i duschen. Han rakar sig, borstar sina tänder, tar på sig en nyinköpt linnekostym (secondhand 250 kronor), skjorta, strumpor och skor. Tar minibussen ner till firman, där personalen redan en kvart innan öppningstiden är på plats. Han blir invinkad, gör upp betalningen och går mot spårvagnshållplatsen för att åt motsatt håll göra samma resa han gjorde knappt ett dygn tidigare.

Han går av vid sin hållplats, går hemåt med trötthet som nu så nära mål, sköljer över honom. Han träffar samma grannfru som han träffade 24 timmar tidigare.

Ingenting har hänt – och allt!