Misstänker att jag har haft tur. Att jag fötts under en lycklig stjärna…

Nej, jag misstänker inte. Jag är så gammal att jag är ett facit på att det är så.

Uppfostrad av två föräldrar som älskade min syster och mig, som ville skapa de bästa förutsättningarna för oss. Där mamma slet i hemmet med mat, städning och tvätt, men också var drivande i att familjen skulle komma ut och resa, för hon var en rastlös själ.

Pappa jobbade för hemmet, renoverade, fixa trädgårdar och båtar samtidigt som han hade heltidsarbete.

Eftersom han var en tidningsman hade han udda arbetstider och kunde därför på 50-talet promenera med sina barn i Slottsskogen utan att mamma var med. Något som inte såg med blida ögon från andra kvinnor, som undrade om pappa inte hade en fru som tog hand om sina barn.

Nej, det ska inte vara enkelt, trots att det egentligen är det.

Mina föräldrar balanserade sitt äktenskap och det bördor som skötsel av ett hem och en familj innebär.

Där fanns ett ansvar parat med när- och samvaro, något jag hoppas att jag lyckats förmedla till mina söner och till de barn som har fått välsignelsen att dela med Z.

När jag började arbeta på GT drev facket, ordförande var Agneta Lindblom Hulthén, en stridbar och stark kvinna, på för att löner mellan kvinnor och män på redaktionen skulle jämnas ut. En självklarhet.

Jag vet inte hur väl det lyckades, men jag tror att det föll något sånär väl ut.

Där och då förstod jag att det fanns orättvisor i lönesystem, att lika arbete inte var självklart med lika lön. Jag baxnade då för det och förstår det fortfarande inte.

Jag hade som vilsen ung man efter gymnasiet skrivit in mig på universitet för att läsa grundkurs i litteraturvetenskap. Där fanns kvinnor starkt påverkade av kvinnorörelsen som den var på 70-talet.

På en fest sjöng de snuskiga visor och vad pigor ville ha och mina oskuldsfulla öron fick sig en törn.

Inte bara män ville, även kvinnor.

En insikt som jag kämpat med genom livet att förstå, trots att just livet har gett mig svaret, det självklara, att det är så.

Kanske placerad jag kvinnor på en piedestal, oskuldsförklarade dem, gjorde dem rena och skira, istället för att se dem som just människor av kött och blod. Men samtidigt var jag oerhört förtjust i kvinnor, blev redan som liten knatte förälskad och ibland blev det min lindring när jag plågad av oändliga öroninflammationer fick vård av någon sköterska på Sahlgrenskas öron-, näs- och halsklinik.

Jag lekte gärna med flickor, förstod aldrig varför jag inte kunde göra det. Men väl i skolan upphörde det, men inte mitt intresse för tjejerna. Leken blev sanning och konsekvens, ryska posten och trevande fram till utforskandet av varandra i all oskuldsfullhet.

Jo, jag var tillsammans med några i högstadiet, men var också hopplöst oförmögen, så relationerna blev aldrig mer än någon kyss långa.

Det skulle dröja innan jag blev mer djärv.

Men respekten för flickor och för kvinnor har jag alltid haft och kommer alltid att ha.

Ja, respekten för människor.

Det är en självklarhet.

När jag började spela musik mötte jag kvinnor som gjorde detsamma. Punken gav den självklarheten och möten med band som Aptit, Häxfeber, Pink Champagne, Tant Strul och Elegi gav ytterligare insikter att vårda för framtiden hos den unge mannen som ville och skapade där och då.

Musiken berörde, deras infallsvinklar tog, deras erfarenheter gav mig vidare synfält…

Jag har burit med mig det.

1962, den 8 mars köpte familjen, sin första bil, en gröngul VW-bubbla. Det var Filippas namnsdag och min fantasifulla pappa döpte bilen till Filippa Löwenvagn och vi hade ”henne” i några år, som förtjänstfull följeslagare.

Så småningom kastades almanackans namnsdagar om, Siv har namnsdag i dag och Filippa kivas med Filip om uppmärksamheten den 2 maj istället.

Men 8 mars har ändå kommit att bli viktig för något som borde vara självklart att inse.

Kvinnodagen, då lite extra uppmärksamhet skapas för att sätta fokus på orättvisor mot kvinnor.

Men egentligen borde alltså denna jämlikhet vara självklar, från en människa till en annan. Det är inte så.

Jag har alltid varit omgiven av starka kvinnor: min mor, min mormor och min farmor, min faster och min moster, mina kusiner, min syster, min gudmor och hennes döttrar, min systers vänner, mina kvinnliga vänner och de kvinnor som jag haft förmånen att vara tillsammans med eller gift med.

Starka så till vida att de har gett intryck, skapat ett bo i mitt hjärta där respekten för deras liv och gärningar finns och gror tillsammans med mina manliga förebilder. De har stött och nött mig i livet och gett mig värderingar som är goda att stå för.

Jag är fylld av beundran för dessa kvinnor, som vill, vågar och tror, de som skapar, kreerar, verkar och är för en bättre värld för alla. De är värda att hyllas, inte bara idag utan alla dagar.

En smärtsam höst – en bit på väg mot det ljuva livet. Foto: KAI MARTIN

Den här bilden är på samma gång bilden av kärlek och smärta. En del får för sig att det är förenligt, att vill man vara fin får man lida pin, att man i en relation ska få stå ut med ont, att ett slag är ett slag och sedan glömt.

Jag tror inte på det. Jag tror på kärleken.

Men just här gör det ont och det beror inte på att bilden är tagen i Stockholm.

Hösten 2011 hade kastat om tillvaron fullständigt för mig. Efter löfte från min högste chef om en satsning på mig som journalist på GT blev jag grundligen lurad och skändligen omplacerad som sportreporter. Jag var i chock; jag som hade jobbat så hårt som ensam nöjesreporter, gjort ett gott jobb, kanske mer än så och trots att jag gick på knäna så var det ändå det, som man så populärt säger,som jag brann för. Min arbetstid var långt över den förväntade, tillgången på mig konstant.

Nå, min kloka käraste visste att väga ord, visste att stötta mig, visste att förklara, bota och lindra. Hon kunde med klokhet lotsa mig rätt i detta töcken där jag virrigt försökte navigera. Jag blev sportreporter, på bilden ovan hade jag precis gjort mitt första pass, gjort min första intervju med den logiska frågan till Blåvitts stjärna Tobias Hysén: ”Hur känns det”.

Jag hade sedan tidigare nekat min käraste äktenskap för jag har varit gift en gång och det fick räcka.

Men… jag har i livet lärt mig att prestige är något för de styvnackade och jag vill inte räknas dit.

Sedan tidigare hade vi (jag) bokat biljetter till Paul McCartneys konsert i Globen 10 december, dagen innan skulle vi se ”Spamalot”, Monty Pythonmusikalen som vi delvis missade på grund av min sjukdom i New York 2008. Jag hade, min käraste helt ovetande, också bestämt mig för att fria till henne och dagen var väl vald detta år då alla skulle göra något speciellt 2011-11-11. Ett datum som, vid beslut, sedan länge passerats.

Vi bodde vid denna tiden på skilda håll; hon i Mölndal, jag i Göteborg. Ett berg skilde oss åt, det var också den enda. Den närhet jag kände och känner med henne är exklusiv; hon gör mig lycklig.

Decembersnön hade slagit till på morgon när vi skulle mötas på Göteborg central. Snö i december i Göteborg blir också snart slask. På vägen mot pendeltåget in mot Göteborg klev min älskade över en stor slaskpöl och det drog till i ryggen. Med möda tog hon sig till perrongen, till tåget och till mig. När vi träffades brast hon i gråt; smärtan var stor, ihärdig och brutal.

Hon kunde knappt sitta under uppfärden, höll gott humör när vid åt middag tillsammans med en vän på hotell Terminus restaurang Kasper, mitt emot centralen. Jag tror att vi hade promenerat till Gamla stan där vi lånat en lägenhet på Lilla Hoparegränd, lämnat vårt bagage där och gått tillbaka. Maten var god, kanske åt hon inte med så god aptit, men det var trevligt en stund innan föreställningen. Jag vet att hon inte drack för hon hade tagit smärtstillande. ”Spamalot” var god underhållning, men hon grät i pausen; smärtan var för stor.

Vi älskar försiktigt när vi kommit till lägenheten, somnar i varandras famn, ömt… Men hennes sömn blir orolig och smärtfylld. På morgonen tvingas vi åka till Södersjukhuset med taxi. Det blir en hel dag där, jag pausar, promenerar förvirrat Söder runt innan jag återvänder. Hon är diagnosticerad med ett diskbråck, smärtstillande och vidare åtgärder i Göteborg. Vi går försiktigt längs Söders gator mot Gamla stan, in på restaurang Michelangelo på Västerlånggatan. Min aptit är stor, hennes mindre; jag dricker vin, inte hon. Vi fortsätter tillbaka till Söder, går i butiker, hon är tapper när mörkret faller och vi promenerar hela vägen till Globen och underhålls senare av Beatleslegendaren.

Hemresan går, men det gör ont i mig att se henne ha så ont. Ett sätt att dela smärta, om det nu någonsin går.

Måndag den 12 december har hon ett läkarbesök. Det blir ett till den 13 december, på Luciadagen.

Min plan är hotad, men ingenting – har jag lovat mig – ska hindra mig. Jag har köpt blommor, en rejäl, vacker kvast höstblommor, och fått ringar inslagna av min kusin, juveleraren i Mölndal.

Jag skjutsar henne till Sahlgrenska, kör in i garaget. I bagageutrymmet i bilen ligger blommorna, i fick i rocken ligger ringarna.

Klockan är två, hennes läkartid är 14.30.

Vi går i de korridorer som är så bekanta för henne på grund av den sjukdom hon lever med. Hon vill visa mig environgerna, pekar och förklarar. Hon vill dra mig vidare, men klockan har passerat tio över två. Jag tvekar, sluter henne i min famn, står där tyst och tar sedan upp mobilen.

Ser klockan, räknar sakta. Hon vrider sig, inte för att hon inte uppskattar min närhet, men för att stunden blir för lång.

Så…

År 11, månad 12, dag 13, klockan 14.15 frågar jag henne om hon vill bli min.

Tystnaden är stor. Hon tittar förvirrat innan och, kanske 14.15 och 16 svarar hon ”Ja, ja, ja!”.

Vi firar med fika, hon har fått blommorna när vi kommer till bilen, har åkt vidare till Mölndal och är på ett kafé. Vi samlar senare våra barn och i hennes smärta och min blues finns en glädje; i detta själsliga mörkerväder har solen brutit in, vi hittar ljuset, vi har varann, vi älskar varandra och det vi har; det som är det viktigaste i en relation har vi. Starkt! Hett! Levande!

Det vill vi bevara och besegla.

Våren 2012 blir vi sambor.

Sommaren 2012 planeras det för bröllop.

Vi vigs på kajkanten utanför Novohotell den 22 september 2012; en gråmulen höstdag med regnstänk hindrar inte några luttrade, inte evigt älskande heller. Vi säger ja där inför släkt och vänner. Efter ceremonin sjunger jag Kim Larsens ”Kvinde min” på danska, men i favoritsångaren Lars Hugs version, min vän Mattias Bylund ackompanjerar. Det är en överraskning som håller, min hustru blir rörd, så också jag som var rädd att brista i gråt och det blev fint även om mina danska släktingar inte öste beröm över mig för min danska.

Eftermiddagen blir kväll, middagen för de närmaste blir nu ett kalas för alla våra vänner när ytterligare dörrar öppnas. Kaffe och bröllopstårta, bröllopsvals till Melody Gardots ”Our love is easy”…

Vi är där nu, tre år senare, i den ljuvaste av föreningar och i en kärlek som är enkel också i den mest komplicerade av tider.

Jag älskar dig! För evigt!

En kvinna svår att inte älska – här alldeles nygift. Foto: JONAS EKLÖF