Han for ifrån oss den 21 februari.

Tog sitt pick och pack, checkade in och gav sig av.

Lite erinringar om hans existens har synts. Liter här och lite där. Men det har varit tyst. Så tyst.

Hemma står hans kängor i skohyllan. I hörnet på en stol i arbetsrummet ligger kläder, som en reminiscens av en existens.

Längtan finns där alltid. Tror att han är en ung vuxen, som fattar sina beslut, som väljer sin vägar, som när sina drömmar.

För två år sedan reste han med tre vänner mot mål som han egentligen inte hade en aning om, men blev varse ju längre resan blev.

Från Landvetter till London, ett inställt flyg och lyxliv en natt på hotell i den brittiska metropolen innan avfärd väster ut för landning på Bahamas och Nassau, lite chill där för vidare äventyr på Kuba och därefter till Dominikanska republiken. Det blev senare seglande i den karibiska övärlden för att slutligen, från Trinidad Tribago, ta flyget mot Brasilia och fotbolls-VM, lång bussfärd till Rio och lång bussfärd till São Paulo innan hemfärd och jobb.

Så mitt i natten vibrerade telefonen till på båda sidor om sängen; hustruns, min.

När gryningen kom, när alarmet klingat ut så vi samtidigt, i det närmaste, att det låg ett meddelande från andra sidan jordklotet.

Ett kort sms men bifogad en ljudfil. En ljudligt vykort, en berättelse från en strand vid Baron Bay, strax söder om Brisbane. En tolv timmars bussfärd, refererande till ”Lasermannen” och en resa ackompanjerad av isländska Sigur Rós…

Han berättar om sin resa från att vi lämnat honom på Landvetter, hur han blev ompysslad av  en kamrat i en bar på flygplatsen, upptäckten av datakändisar på väg till Shanghai och den långa resan mot Melbourne, några dagar där, vidare västerut mot Apollo Bay, The twelve Apostels (inte imponerad) och till Warrnambool och air-b’n’b hos en äldre schweiziska.

Gänget diskuterade om färden skulle fortsätta direkt till Sydney, en lååång resa, men klokt beslut gav ett stop i huvudstaden Canberra för en natt där och wifi.

Hans röst är stadig, lite stadig som berättelsen som guidar oss genom den långa resan som nu har varat i tre veckor och ska fortlöpa många veckor till.

Canberra lockade inte, en strikt, ”kostymig” stad och färden gick vidare till Sydney och träff med ytterligare en vän, som precis landat.

Nöjesliv, förstås, Bondi Beach, förstås

Ung man på väg. Foto: KAI MARTIN

Vi får ögonbetraktelser, spontant på plats, hör Stilla havets oavbrutna brus, syn- och hörselintryck, hur den fortsatta resan ska göras (mot Cairns, det stora barriärrevet, snorkling, vidare österut mot Nya Zealand, hyra av husbil, se nord- och sydön.

När han seglade i Västindien var det med en nyzeeländsk skeppare, som han fortfarande har kontakt med. Eventuellt blir det därför en tur med båt mot Fiji, vilket skrinlägger de planer han haft om Bali som slutdestination innan hemfärden, eller åtminstone skapar en omväg via Söderhavsön.

Han har varit i Australien sedan tidigare, för drygt tio år sedan, då, då hans mamma och jag var på väg åt skilda håll. Han har längtat sedan dess och ett e-brev förklarade med stolthet hur väl han hittade i Melbourne, hans som aldrig annars är känd för ett starkt lokalsinne.

Ute i världen skärps sinnena. Han växer med livet. Jag saknar honom. Jag önskar honom livet och visionerna. Han är på väg att göra det är, är en samlare av intryck, en ung man som andas in världen i sina lungor.

Jag har de bästa av söner. Har fått en ny chans i ett nytt äktenskap. Fått barn genom henne att fascineras av. Det är det mest fantastiska med livet, genom alla grynnor och skär, i denna seglats mot en horisont som vi så sällan kan förutspå, trots att vi önskar det så dyrt.

Nu väntar jag på nästa ljudbrev med iver och oro.