Känner mig öm i kroppen.

Men det är rimligt.

Tränade ishockey i onsdags.

Spelade cup i helgen med start i fredags morse.

Ja, nu ska det ut.

Har haft som dröm sedan jag var liten kille och gjorde min debut som ishockeymålvakt på Stora dammen i Slottsskogen ett par lånade gröna bandymålvaktskydd, en blå galonhandske som stöt och en lovikavante som plock. På huvudet en blå, klassisk ABC-hjälm som jag nyligen fått av farbror Sven i julklapp inhandlad på Fritidsmagasinet som låg på hörnet av Drottninggatan och Korsgatan i Göteborg, granne med den juvelerarbutik han förestod. Jag hade förmodligen också lånat en målvaktsspade.

Skotten var snälla, isare som förmodligen rann förbi mina illa stabiliserade fötter placerade i ett par skridskor utan stadga.

Det var 1967, solen sken och isen var blank; jag var skräckslaget förtjust, hade upptäckt ishockey på teve 1963 och snabbt kommit att älska målvakter.

Drömmen blev allt starkare. Jag köpte målvaktsskydd för mina surt förvärvade slantar genom försålda jultidningar. Utrustningen kompletterades, Jofa ansiktsmask, Jofa svarta benskydd, Jofa plock och stöt i vinröd galon. Axelskydd. Armbågsskydd. Suspensoar. Byxor. Ny hjälm.

Kungsbackafjorden, julen 1968. Kai i mask. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

På högstadiet satt jag och ritade serier, tre rutor, med mig som målvaktshjälte i Madison Square Garden, fullsatta läktare… Men, jag kunde ju inte ha mitt fulla efternamn på ryggen. Det fick bli mitt andra förnamn, Martin, med den kanadensiske keepern Seth Martin som förebild.

Strax efter att jag börjat spela gick kompisarna runt och knackade dörr. Det skulle bildas ett GP-pucklag av granngrabbar, Änggårdens IK och de undrade om jag ville vara med som målvakt. Såklart!

Vi tränade på Näcken, den lilla tjärnen i Änggårdsbergen, var ett rejält gäng killar i olika åldersklasser. Väl i GP-pucken var jag reserv. Göran, som var två år yngre än jag, var så mycket bättre (gick sedan till Bäcken och spelade tv-pucken 1973, var klubbens a-lagshopp innan han slutade som 18-åring). Vi mötte Kållered SK och åkte ut i första matchen. Men vi blev inbjudna att spela mot laget ute i Kållered i deras rink med naturis. Då fick jag göra min debut, 3–3 i strålande sol som jag konkurrerade med.

Näcken i Änggårdsbergen, träning och åter träning. Bilden är från 1969.

Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Vi hade Frölundas tröjor, men efterhand så syddes de om. Ömma mödrar sydde över Frölundas gröna revärer mot blåa och Frölunda skiftade plats med Änggården.

Andra året (1969) som vi var med i GP-pucken var jag sjuk. Ny förlust och ÄIK skingrades för vinden. Vi fortsatte med dammhockeyn och med de växande drömmarna. Några gick till riktiga föreningar.

Ett lag 1969. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Jag försökte med Hovås, spelade någon match efter några träningar, men utan att få fäste.

I gymnasiet tränade jag med Mölndal, men var så usel att jag placerades som ickespelande femtemålvakt. Men en skolkamrat lockade över mig till Mölnlycke-Pixbo HC. En tränare tog mig till sitt hjärta och såg väl att det fanns något slags talang i den 16/17-åriga killen.

Det blev en säsong i B-juniorerna, lära och lära av misstagen. Blev bättre, tränare ville att jag skulle fortsätta kommande säsong. Spelade mot Frölundas a-juniorer och åkte på min första förnedring, förlorade med stora siffror inför mina hånskrattande kompisar på läktaren.

Men jag gav inte tappt. Blev a-lagsmålvakt. Stod i division 3, gick upp med dem i division 2, mötte Ulf Sterner som spelande tränare i Vänersborg och förra Frölundaspelarna Totte Hedlund, Kjell-Ronnie Pettersson och Svante Granholm i Kungälv. Åkte på storstryk, men satte ändå en ära i att möta dessa legendarer.

1979 var MPHC:s saga över. Min forne tränare tog med mig till Tynnereds juniorlag, där jag var med som överårig. Mitt fokus hade väl skiftat, eftersom musiken slagit klorna i mig, Kai Martin & Stick! hade bildats.

Men… jag ville aldrig lämna hockeyn. Tynnereds a-lag blev verklighet, men den lades ner lagom till säsongen skulle starta 1983. Det blev Chalmers Blue McRangers, fortfarande division 3, så småningom degradering till fyran och till och med till femman.

Ur Schlagers novembernummer  1983 med den sjungande hockeymålvakten.

Foto: LARS TORNDAHL

Vi gjorde comeback i fyran innan jag slutade 1992 och aldrig trodde att jag skulle återvända till sporten jag brann för. En gång om året fick jag plocka på mig skydden, när Chalmers Blue McRangers utmanade de slocknade stjärnorna.

Men undrens tid var inte över. 1997 på hösten blir jag ombedd av GT att skriva om kostnader för nya respektive begagnade hockeyskydd för småglin. Halvtrist, tyckte jag, men för att muntra upp det skrev jag om en fin bok om hockeyns hall of fame och en krönika om mina drömmar, att om jag vann en ansenlig summa pengar skulle jag köpa en flång ny målvaktsutrustning och drömma om alla räddningar jag aldrig skulle komma att göra, stå framför spegeln och göra som jag gjorde då jag var liten.

Det publicerades på en lördag. Måndag morgon klockan nio ringer det. En röst förklarar på klockren göteborgska att han är från Frölunda och att de tänkte förverkliga mina drömmar.

Jag trodde han skämtade, men det var elitlagets marknadschef och han ville ha med mig som målvakt i den sponsorhockey de hade varannan fredag (det har utvecklats till varje fredag, men utan den lunch som tidigare bjöds). Jag tackade ja, fick låna skydd, var tvungen att skriva om min comeback och spelade i ett och ett halvt år innan suget efter ”riktig” hockey blev för stort. Min dåvarande fru sa ”ring en klubb”, efter åttonde samtalet fick jag napp, blev en i IK Raids team, kom på första träningen och möttes av kommentaren ”åh, ett såll” och på den vägen är det. Jag har varit klubben trogen sedan hösten 1999 och har för avsikt att spela min sista säsong den som kommer, det vill säga som 60-åring.

Sållet gör comeback. Foto: LENNART REHNMAN/GT

Det har blivit oändligt mycket hockey sedan dess. Nya skydd har köpts och jag började hösten 2000 spela morgonhockey med kamratgänget Uppbackarna. Hamnade i tidig augusti 2001 på is landslagsspelare och NHL-stjärnor som Calle Johansson, Pebben Alexandersson och Daniel Alfredsson, där jag näpsade den senare åtta gånger av åtta försök. Jag ska aldrig möta honom igen.

Jag kan spela hockey upp till fem gånger i veckan och njuter oftast, även om jag kan se topplocket gå emellanåt av besvikelse över mitt eget eller medspelarnas spel.

Men jag är med.

För knappt ett år sedan frågade jag några hockeyspelande vänner om det fanns möjlighet att åka med deras veteranlag till Kanada och det VM för klubblag som ska spelas där våren 2016.

Jag fick ja, biljetten är betald och turneringen startar första veckan i april. Den 2 april lyfter vi i Partille Oldboys för spel i Windsor, tvillingstaden till Detroit, i södra Kanada. En dröm går i uppfyllelse.

Vi försökte spela ihop oss i helgen i turneringen Tre Dagar i Götet, men blev stryklag. Fast min inledande match mot Nybro var briljant med hur mycket räddningar som helst. Hoppas den formen sitter i sig om en dryg månad.

Glad keeper på väg mot sina drömmar. Foto: KAI MARTIN