2016 började ju redan i slutet av 2015.

Åtminstone om man räknar till det tema som då sattes.

Människor – vänner, nära, förebilder, ikoner – som avlider.

 

En nära släktings manifest till livet vid jordfästningen i december. Motörheads Lemmy i juldagarna, följt av David Bowie strax efter hans 69-åriga födelsedags. Så ställde sig på led till de saligas rike och än har den inte sinat, så många knackar på porten och det känns.

Som när jag under en kurs borta från det mesta, men in i mig själv, väl slog på mobilen och såg SMS:et från min hustru: ”Prince är död”.

Min inandning ekade som en detonation. Jag var mitt i ett samtal med flera, som undrade vad som skett. Det fick vänta, samtalet skulle tas till punkt innan jag fällde nyhetsbomben.

För så var det; även om jag visste att hans privatjet akut landat någon vecka tidigare var det definitiva ingenting som flaggats för. Men vad vet man, vad vet jag…?

Så Olle Ljungström, mannen som kunde vrida på ord med en stämma som skenade, men var personlig, uppfordrande och varm; han kunde också vara förvirrad, självupptagen och sotsvart elak när det slog till. Hans förtjusning för det som gjorde livet vidare, skevare och inte helt givet kanske gjorde att det också blev kortare än vad det borde.

En generationskamrat ur tiden; det finns fler.

Vi har tagit bilen, några före detta kollegor, en ljuv majdag för att åka norrut. I Vänersborg väntar en begravning av en kollega som inte längre orkade, där sjukdom ätit honom bit för bit.

Han var trogen sin tidning från starten i början på 70-talet, varit trogen sitt uppdrag. Han var en försynt skribent, som ingav förtroende; han var en tidningsman som verkade i det nära, i det stora, som nogsamt skrev och skrev igen.

2011 var det över. Då tog tidningen avsked från honom i sent mollstruken november. Men egentligen hade det kanske varit rimligt att så skett tidigare. Sjukdomen hade slagit klorna i honom några år innan dess och det var tydligt att pendlingen från hemorten till redaktionen slet; många dagar ägnades åt sjukskrivning och rehabilitering.

Men det var andra som fick de så kallade avgångsvederlagen, något som kunde väckts bitterhet, men som snarare gav en förvånande suck hos denne man som aldrig gav upp förrän det väl var dags.

Kapellet ligger östra Vänersborg, nära hans hem, nära där jag en gång hade min släkt genom min före detta hustru.

Jag kan vägen, lotsar oss rätt, har blommorna till kistan i ett stadigt grepp, är klädd i svart kostym, vit skjorta, svart slips; ett sätt att hedra, att visa på aktning.

På platsen utanför kapellet står en stukad samling, släktingar och fler kollegor. Vi sistnämnda samlas, stämmer kort av och fortsätter efter hälsandet in och tar plats på en gemensam bänkrad.

Det är en stillsam begravning, en ömsint, försiktig akt som stämmer bra överens med den avlidnes kynne. Han har själv styrt ceremonien, valt musik, psalmer, ”Bridge over trouble water” i Tommy Körbergs svenska version, Peter LeMarc…

Det andas frid med sorgram om den stilla bild.

Livet kommer först, sedan döden. Det är inte alltid lätt att förstå, men en insikt jag inbillar mig att jag ständigt bär med mig.

Inte som en ständig tanke, men som en reflektion som emellanåt glimtar till; när jag kör bil, när jag cyklar; när livet är nära och stort kan den tanken komma starkt över mig, att det snart är över, att det kan ta slut exakt ljust nu.

Som när yngste sonen lämnar röstmeddelande från andra sidan jordklotet, att det kan vara hans sista ord. Den oron… den kittlande oron, att mitt steg alltid kan vara det sista.

Det är i maj, vårens värme är smekande, solen och himlen ler i kapp; ingenting, absolut ingenting vet jag om döden; om livet, lite grand.