Det var en januaridag att minnas. Solen sken. Graderna hade krupit under noll. Himlen var lika klar som den is som frusit till.

Ett Facebookmeddelande lockade mig till det självklara, att ta med mig mina skridskor, gå upp i bergen, söka mig till Näcken, eller Finns mosse som den också kallas, i Änggårdsbergen.

En kort, men brant promenad med bäckravinen som sällskap på den nu mer asfalterade stigen som leder upp i stigande.

Vi passerar den lilla gången som går mellan husen, där där det en gång rann en bäck som nu rinner genom en kulvert in i det okända. Där, där jag som barn lekte en vår dag, sökte något, klev i, blev blöt och lerig och fick ovett då jag kom hem.

Upp över den bro som är kraftig överdimensionerad för den lilla bäckens flöde, men där vi, då vattnet var fruset, kröp under, tände ljus i mörkret och lät det lilla brovalvet sluta sig om oss.

När jag ser öppningen förstår jag inte hur vi lyckades, men vi var där, skapade vår egen fantasivärld, vågade det som vi inte fick.

Uppe på Näcken ligger isen blank och klar. Den är gediget frusen, klart åkbar och jag snör på mig mina skridskor, känner skären bita i den frusna ytan, rispar upp med den vassa eggen det som naturen så vackert skapat.

Det är en känsla av frihet, de lugna, stadiga skären som bär ut på den lilla tjärnen där jag som barn ishockey spelat.

Den vackra isen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var här som min far skrattade sig fördärvad när jag försökte åka skridskor som 5-åring. ”Charlie Chaplin”, var omdömet.

Mina fotleder var veka som rön, skridskorna saknade stadga och ”benena” blev trötta.

1963 upptäckte jag ishockey på teve. En landskamp mellan Sverige och Norge på någon uterink.

Fascinationen var väckt.

1967 stod jag i mål för första gången med lånad utrustning – berättat sedan tidigare här – och snart hade jag köpt min egen. Då på Stora Dammen i Slottsskogen, men det var Näcken som fostrade mig.

Det var där som vi var varje eftermiddag efter skolan, var dag från bittida till sent spelade hockey, vi ett gäng grabbar med drömmarna som mål.

Vi hade bildat ÄIK, Änggårdens Ishockeyklubb, och tränade, spelade två, fantiserade om spel på högre nivå.

En av killarna hade en far som jobbade som vaktmästare, eller kanske trädgårdsmästare, i Botaniska trädgården, så han ombesörjde så att planen blev skottade eftersom isen vr så tjock att en lättare traktor kunde åkta ut och göra isen fri från snö.

Konerna som mål byttes strax ut mot egenhändigt snickrade målburar med ett tätt nätt för att fånga upp puckarna.

Vi var en hoper grabbar, som spelade.

Jag och Magnus stannade ofta kvar. Då vi var ensamma växte drömmarna. Vi lekte NHL. Han tog av sig sin toppluva och jag min hjälm. Om och om igen ställdes vi mot varandra med tallarna som de folkrika läktarna som beskådade vårt spel, denna envig utan slut, utan förlorare, men alltid med oss som vinnare, trots att vi var duellanter.

Vintrarna blev sämre och isen försvann. Vi fortsatte våra gärningar med landhockey. Några gick till större, riktiga klubbar, spelade i TV-pucken. Bruno, Magnus och jag kom att hamna i MPHC för divison 2- och 3-spel under några säsonger innan andra intressen tog över.

Nu, den där vinterdagen är jag på samma vatten men en annan is. Låter Z ta en bild på den plats där min far i slutet på 60-talet tog en bild där jag försöker rädda.

Isduellen. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Vi trodde länge att det var just Magnus som var spelaren i duell mot mig, men det stämde inte. Det är en okänd kille som kommit vägen från Högsbo upp till Näcken. Hans karriär okänd.

Jag vill inte påstå att min spelstil utvecklats, men skydden har blivit bättre.

Samma plats, 37 år senare. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG