Familj | kaimartinblog

London kallade med mode, möss och musik

Posted on juli 28, 2015 av Kai Martin

Foto: KAI MARTIN

Dag 1:

Resan började egentligen redan i början på mars. Då hade Z kommit hem efter sin trip med dottern till London och insett att hon missat Alexander McQueenutställningen på Victoria & Albert museum. Den hade sin start den 14 mars och stänger den 2 augusti och var och är en utställning som måste ses.

Jag väckte idén i april och det var inte svårt att få med Z på resan, slutet på månaden beställdes flygbiljetter och boende, en bra bit in i juli for vi iväg med Norwegian, en måndagkväll, vältajmat med en lätt språngmarch mellan vagnen vid Korsvägen och flygbussen (som ungefär vid den här tiden utsätts för beskjutning som lyckligtvis inte drabbar vårt ekipage).

Men det kunde gått illa. Vi satt i lugn och ro och visste att planet skulle gå halv åtta; vi visste fel. Det var 18.05 som var take off. Vi rusar ur hemmet med vårt sedan tidigare lätta bagage

Vagnen kommer hyfsat tätt på vår ankomst till hållplatsen och vi Korsvägen gör vi oss förberedda för avstigning, ser flygbussen och rusar över spåren och ombord. På vägen ut checkar Z in genom mobilen och teknikens under och väl framme kliver vi raskt igenom säkerhetskontrollen och vandrar in i taxfreeshopen en kort stund innan vi ska borda planet. Det går geschwint.

Kanske av den hastigt uppkomna stressen, kanske av andra orsaker, men ungefär då vi lyfter faller jag i en djup sömn som varar i en halvtimme och efter ytterligare en dryg timme bryter vi igenom den intensiva molnbädden över sydöstra England och landar på ett regnigt Gatwick.

Z handlar lite mat åt sig på M&S innan vi går mot tåget som ska ta oss in till London och St Pancras för vidare transport mot Bayswater och hotellet.

Vi blir inte riktigt på det klara med vilket tåg vi ska, men efter en förfrågan i informationen kommer vi rätt och åker i sakta mak mot London, staden som aldrig upphör förvåna med sin ofantliga storlek.

Londonvy strax innan Blackfriars… Foto: KAI MARTIN

Bebyggelsen tätnat och jag försöker orientera mig med min gamla A–Z från 80-talet och prickar rätt först vid Herne Hill och utsikten över Brockwell park strax söder om Brixton. Vi kikar på kartan och inser att vi lika väl kan kliva av vid Blackfriars och ta Circle Line mot Bayswater, kliver av på den hyfsat nya stationen som sträcker sig över Themsen, vandrar mot underjorden och hamnar snart på ett tåg västerut mot vår slutdestination för dagen.

Det har börjat mörkna och vi orienterar oss med viss möda och lite hjälp mot Pembridge Palace Hotel, som lockat med bedrägligt sköna bilder på både rum och omgivningar. Vi har då passerat några restauranger på Queensway, som vi senare kommer ta sikte på. Men först check in.

Vi får ett rum på grundplan, eller något ditåt. Vi går igenom en korridor, öppnar en dörr för ytterligare en korridor med en trappa ner mot nödutgången. Till vänster finns en tvärställd dörr som leder in till vårt rum. En lång hall visar vägen mot sovrummet som ligger strax ovan gatuplan med ett rejält staket utanför fönstret. Jag går på toaletten och när jag kommer ut säger Z frankt att hon inte tänker bo i det här rummet. En råttunge har rask kilat förbi hennes fötter uppför trappan i hallen och in under en hög med filtar som ligger på ett slags pall precis innanför entrén till rummet.

Vi tar med oss vårt bagage och jag hinner inte komma till receptionen förrän Z har fixat ett nytt rum på andra våningen, trebädds och hyfsat spatiöst. Vi ställer in våra väskor, packar upp hastigt och beger oss ut för att äta. Hamnar på den kinesiska restaurangen Toa kitchen, som ska lindra vår hastiga hunger. Det visar sig vara ett utmärkt kinesiskt kök, som dessutom kan tillfredsställa Z:s krav enär hon går på en diet som inte tillåter vad som.

Vi äter, njuter av maten, blir lite för mätta och går åter till hotellet, planerar för morgondagen, tittar på kartor och somnar.

Klädsel: Brun van Gilkostym, inköpt på Holte loppmarknad för 150 danska kronor, plommonfärgad Burberryskjorta, Gillblads sent 90-tal, rea 700 kronor, Stetsonkeps, silke, JJ Hat Center 5th Avenue, NY, 700 kronor, Clarks ljusbruna brogue, Köpenhamn, rea 400 danska kronor.

Chapel market en arla (nåja) tisdag morgon. Foto: KAI MARTIN

Dag två:

Frukosten på hotellet är anständig, kontinental, och bjuder på möjlighet att starta dagen bastant utan åthävor. Te/kaffe, rostat bröd, skramlade ägg, marmelad, gurka, tomater, mjölk, fruktblandning, flingor… Vi har siktat in oss på ett för oss okänt område, Angel och Chapel market. Rusningstrafiken har precis börjat klinga av, men fortfarande är det hektiskt och fullt på tunnelbanetågen österut. På markplan möts vi av sol och värme och efter att vi orienterat oss förbättrar Z sitt frukostintag med en yogurth inhandlad på Marks & Spencer. Utanför varuhusets kaféfönster har marknaden så sakteliga startat sin verksamhet, men när vi väl kommer ut är det inte varor som lockar något nämnvärt. Z hittar en sportaffär och lyckas efter lite letande finna ett par skor som kommer fungerar utmärkt för de längre promenader som vi kommer göra.

Vi sniker in i en Gap-butik på Liverpool Road och jag hittar ett par blå, blommönstrade shorts som reas på rean, slår till och blir cirka 140 kronor fattigare. Är också nyfiken på en kortärmad, gräddfärgad skjorta med blå blommor som mönster i crêpeartatad bomull, men den finns inte i min storlek.

När vi, efter att ha frågat om var de vintagebutiker ligger som var ett av våra primära mål med dagen, korsar Upper Street hittar vi snart Camden Passage, som är ett trångt, grändliknande stråk på några hundra meter med mängder med antikbutiker och vintageaffärer. Dessvärre är flera av dem stängda; tisdag är inte rush hour precis för deras klientel låter de oss förstå.

Stängt, förstås… Foto: KAI MARTIN

Lite irriterande att den enda butiken med herrkläder väljer att ha låst dörr just denna dag.

Vi går in och ur de butiker som finns. Jag provar en blå tweedkeps som sitter som en smäck, men jag behöver inte utöka samlingen mer, även om Z tycker att den är fin och 20 pund är, kanske, överkomligt.

När vi kommer ut på hektiska Upper Street, där bilar, lastbilar och bussar svischar förbi, hittar vi en butik som bara är en kvart från att öppna, tar en promenad i väntan på det, ner i de mer stillsamma kvarteren , ett område som känns upprustat och lite trendriktigt att bo i. Vi tar oss upp till Upper Street, tittar på Ben Shermanbutikens rea, stilrena kläder för män, men trots nedsatta priser lite för dyrt.

Vintagebutiken bredvid har öppnat, en lite hund vaktar oss tillsammans med en trevlig expedit. I ett hörne i butiken kan man prova kläder och det blir ett par shorts och någon skjorta. Men efter 20 minuter är vi färdiga och priserna var knappast av den digniteten att köplusten ökade; vi inser att vi är bortskämda med våra loppisfynd och strövtåg i secondhandbutiker i Göteborg.

Precis utanför finns en busshållplats och vi tar dubbeldäckaren ned till Tottenham Court Road. Vi börjar med at skiljas; Z vill in på Primemark, som är himmel för henne och helvete för mig. Jag fortsätter längs stökiga Oxford Street, inser att HMV:s stora skivvaruhus saga är all (läser sen att de flyttat längre bort på Oxford Street), passerar Oxfors Circus och gatan börjar mer likna så som den sett ut, det vill säga inte som en byggarbetsplats. Next har jätterea och butiken är nedlusad med människor, jag känner på lite plagg, funderar en smula, men gillar inte att handla under press och smiter ut, går tillbaka, går in på Gap, hittar inget och är på plats någon minut innan den avtalade tiden. Z kommer inte, människor passerar revy utanför och strömmen av människor som går in och ut ur Primemark är riklig. Får ett SMS av hustrun, som blir en kvart sen.

En solig stund på jorden på Firth Street och Bar Italia (nej, Primemarkpåsarna är inte mina).

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi fortsätter över gatan, tråcklar oss mot Charing Cross, noterar att rivningshysterin har pulvriserat Denmark Place, men bevarat anrika Denmark Street. Går in på TK Maxx, varuhuset som dumpar kläder i parti och minut, stannar en stund men lockas inte av något. Pratar om att ta en kaffe på Foyles, bokvaruhuset som har ett fint fik. Men blir dragna vid näsan; ingen köper skivor längre och ingen köper uppenbarligen böcker, för den jättelika butiken är stängd utan hänvisning (läser sen att butiken flyttat några kvarter längre ned på Charing Cross… typiskt). Lite snopet strövar vi ner i Soho, nedför Greek Street och mot Frith Street. Jag guidar Z mot Bar Italia och vi har tur att i det vackra vädret hitta en plats ute på denna historietyngda servering. En utmärkt och trevlig servitör ger oss en fin stund i solen, serverar Z en tonfisksallad utan krusiduller, men som gör henne salig, jag äter en panini och en caffe latte; det är alltid bra med Z, men ibland lite bättre, som nu!

Gatulivet är ihärdigt, några missbrukare kommer och tigger pengar, ett helt sjok turister strövar förbi på en guidad tur utanför jazzplacet Ronnie Scotts. Väldigt lite fascinerande mode, men en och annan smiter förbi med kostymering som intresserar och fascinerar.

Innan vi betalar och bryter upp går jag in i lokalen, smiter mellan den tudelade disken och nedför den smala trappan för att utnyttja toan. När jag är färdig gör Z samma tur.

Vi går ned mot Covent Garden, jag går mig lite vill, men når så småningom Neal Street och tar kurs mot Paul Smithbutikerna, som appellerar dåligt till mig den här gången. Ut i igen, tvärs över Floral Street till Ted Baker, dyr toch snyggt även där, men nej tack…

In och ut ur några butiker till och vi promenerar ner genom Covent Garden som är nedlusad med turister, några fångas av ett operasällskap som med en liten orkester sjunger något av Puccini och vi stannar en kort stund för att fortsätta.

Ner mot Strand, där Z tar bilder på mig för att illustrera Roxy Musics fantastiska ”Do the Strand”, den över 40 år gamla låten som fortfarande är så frustande vital.

Gör det på Strand. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Målet är Somerset House, som är en ny bekantskap för oss båda, men som är historietyngt där det ligger ett litet stenkast från Themsen.Vi ska kika in på utställningen ”The Jam – about the young idea” om trion the Jams karriär och Paul Wellers tankar och idéer. Det är en utställning som berör och där tidigare kunskap om bandet utökas vitt och brett. (Mer om det i separat text.)

På väg in i sylten. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ut i solen, den stora piazzan huserar flera fontäner som småbarn springer ut och in i med förtjusta skrik. Union Jack vajar stolt på centralhuset och vi går in i bokhandeln i huset innan vi fortsätter ned mot Themsen, över Waterloo Bridge och en promenad på den södra älvsidan.

Vi tittar på folklivet och strosar i maklig takt när vi ser piren där guidade båtturer finns. Vi tajmar en tur perfekt, får plats längst fram på övre däck i den starka solen men svalkande vinden och njuter av en tur på en 40 minuter upp till Tower Bridge och ner till parlamentet.

Turist i motljus. Foto: KAI MARTIN

Jag är mätt av intryck, vill ta tunnelbanan till hotellet och vila en stund innan middagen. Men Z är driven, vill mer och jag lockas med. Jag föreslår en musikal, så vi tar tunnelbanan upp till Leicester Square, ställer oss i kö till ett box office, filurar vad vi vill se och bestämmer oss för ”Jersey boys” på Piccadilly Theatre nära Piccadilly Circus.

Vi söker oss upp mot teatern och har en knapp timme på oss innan showtime. Vi inser att vi behöver äta och bredvid teatern finns en restaurang som vi kliver in i. Vi siktar in oss på fönstret mot gatan, det är öppet och svalkande, för inne i lokalen är det hett, hett, hett. Men en amerikan har lutat sig in i fönstret och listigt lyckats boka det bordet… men för fyra och där är plats för sex, så vi frågar ödmjukt om vi får ta de återstående två platserna, beställer snabbt mat för att hinna och får ett kanske till svar.
Det amerikanska sällskapet har varit på kryss, är lite till åren komna och ska också se samma musikal som vi. Vi får trevligt sällskap och lite kallprat. Maten kommer snabbt och äts med god aptit utan att göra volter i magen eller utmana några smaklökar eller sinnen.

Med tio minuter till godo kommer vi till teatern, hinner gå på toan och sätter oss på våra utmärkta platser som vi betalat 39 pund respektive för. Mina idéer som musikalen är vaga, Z har ingen aning men litar på mig; vi får oss en fantastisk musikal till livs som jag kommer skriva om på annat ställe.

Efteråt är vi upprymda och saliga, går mot det neonbländande Piccadilly Circus, promenerar i den ljumma sommarnatten uppför väldiga Regent Street, som alltid överraskar med sin storlek, är kaffesugna och hittar ett, tror jag, nyöppnat café kallat Caffe Concerto, som också serverar glass. Jag faller till föga och beställer en bägare som Z får titta på då jag äter – är man på diet så är man.

Fångad av neon. Foto: KAI MARTIN

Så ut i den mörka sommarnatten, tunnelbana hem vid Oxford Circus, vi kliver av vid Queensway och promenerar hem, en avstickar in på ett kvällsöppet supermarket och sedan mot sängen. Nya äventyr väntar.

Klädsel: Blå H&M linnebyxor, rea, Köpenhamn 2013, 100 danska kronor, blå Stenström skjorta, danskt loppisfynd 150 kronor, blå Bosskavaj, danskt loppisfynd 50 kronor, Paul Smithslips med tillhörande snusnäsduk, secondhandfynd 220 på Erikshjälpen (matchande manschettknappar, allt i snitsig ask, bars inte vid tillfället), svarta Bugattiskor 140 kronor, Myrornas Göteborg.

En utställning som skakar om. Foto: KAI MARTIN

Dag tre:

Tidig uppstigning, tidig frukost, tidig packning, tidig check out. Nå, allt är relativt. Men vi är ute från det skabbiga hotellet vid åtta, det hotell som inte bara bjöd råttor på rummet utan också på ett lotteribetonat wi-fi, som gjorde kommunikationen med goda vänner till trasslig.

För vi ska göra ett besök utanför London och behövde planera för ditfärden. Ett telefonsamtal i pausen till musikalen på tisdagskvällen ordnar det mesta och vi är nu på väg till Chelsea and Westminster Hospital, där vår vän jobbar. Han ska stuva undan vårt bagage, så att vi slipper släpa på det under dagen.

Vi tar tunnelbanan till Earls Court, promenerar med våra väskor den sköna morgonen nedför Earl’s Court Road som förlängs till Redcliff Road innan vi viker av vid Fulham Road och bara har några femtiotal meter kvar.

Vår vän möter oss i receptionen, vi stuvar in våra väskor i hans Saab och han visar oss en bakväg mot King’s Road, gatan vi tänkte gå österut. Staden börjar sakta vakna, men butikerna är inte öppna. Restaurangen Blue Bird i King’s Roads mynningen är emellertid morgonpigga och Z passar på att göra ett toalettbesök. Tvärs över gatan hittar jag en välgörenhetsbutik, Octavia Foundation, som säljer kläder. Dessvärre är det för tidigt för ett besök, men jag noterat butiken i minnet och ser genom skyltfönstret att det kan vara av intresse det som erbjuds.

Z är klar, vi strövar i sakta mak längs King’s Road, glider in på väldiga bokkedjan Waterstones butik, ner i nedre plan och hittar John Lydons självbiografi som ska läsas i sommar.

Vi har ju tänkt ta av upp mot Victoria and Albert museum i höjd med Cardogan Gardens, vilket i och för sig är lite försent gör att bli gent, men glömmer bort oss och är plötsligt på Sloan Square. Å andra sidan hittade jag tidigare i Gaps King’s Roadbutik den där crêpeskjortan jag var ute efter och köpte den som rea på rean.

Vi har visningstid 11.00 för Alexander McQueenutställningen och masar oss upp mot muséet med god tidsmarginal. Sätter oss på bänken utanför för lite vatten som förfriskning innan vi går in på muséet och låter oss fascineras.

Det är en hisnande och omvälvande utställning, som jag kommer skriva mer om. Dessvärre var det inte tillåtet att ta bilder inne på utställningen, men i shopen gick det att hitta andra stilikoner.

Londonmode på modeutställning. Foto: KAI MARTIN

Vi tittar efter en ledig plats på den väldiga gården efter utställningen, delar bord med en kvinna, men väljer på grund av det dåliga utbudet vid serveringen att gå vidare. Vi scannar av utställningen ”What is luxery”, men den faller oss inte i smaken.

Vi kliver ut ur muséet och söker oss mot Brompton Road, hittar, återigen Caffe Concerto, som frestar oss med lunch som faller oss både på läppen och i smaken. Sedan tittar vi in på Octavia Foundations butik på den gatan. Z fyndar rejält, en Sanddress och två klänningar som sitter verkligt snyggt och jag tingar ett par brunila, yllebyxor av märket Spontini, tydligen franskt, men brallorna är italiensksydda och av god kvalitet, dessutom sitter de som gjutna. 30 pund ≈ 420 kronor är kanske lite för mycket för ett par byxor i en secondhandbutik, men, hej, det är ju London!

När vi går förbi kedjan Reiss butik på Brompton Road hänger en vansinnigt läcker blåspräcklig kostym i skylten. Rea och värt ett försök. Vi är snudd på ensamma i butiken och en därför onödigt speedad expedit undrar han kan hjälpa oss. Kostymen finns i min storlek, jag frågar om pris, Z frågar om pris. Expediten säger 45 pund och att det är ett kap och ja, det är det. Jag provar, den sitter hur snyggt som helst och vi, det vill säga jag, bestämmer oss. Frågar om priset igen och 45 pund it is. Den stressade expediten stövlar iväg till kassan, hänger upp kostymen på en galge, stoppar in den i ett kostymskydd, knappar in summan och jag stoppar in kortet. Men innan jag slår in koden ser jag 145 pund och frågar… Nej, nej, jag har sagt 145 pund hela tiden och ja, det är ett kap, hävdar expediten. Möjligen, men det blir ingen affär och förresten är kostymkvoten fylld med råge.

Nu tar vi bussen upp mot Marple Arch. Primemark är åter målet, men nu ska Z byta in det hon köpt, som inte passade. Okej…?! Jag står och väntar på utsidan och tiden rinner raskt iväg, mittemot ligger ett Next som vi hugger in på efter att Z kommit ut från helvetet. Jag smiter in på Perfume shop och hittar deodoranten Aramis, tycker priset, 17 pund är rimligt. Men kursen gör den knappast till ett fynd, inser jag efter att jag handlat den. Z hittar ett sminkset, som hon inhandlar. Vi går in på Next, hittar inget och börjar promenera uppför Park Street mot Marylebone Station, min favoritstation alla kategorier. Den andas puls, har butiker och restauranger, men är ändå en av de minsta i London. Vi ska åka ut på landet för att träffa vänner och sova över.

Z köper, sin vana trogen lite smått att äta på M&S där vi också köper en kvast blommor och en flaska vin till värdparet. Sedan går vi till biljettkassan för att köpa biljetter. Vi är ensamma i kön, förklarar att vi ska en tur och retur, får det, betalar och upptäcker för sent att det är en retur över dagen; vi ska ju tillbaka dagen därpå. Nu är det en rejäl kö och jag är irriterad över att damen i kassörska inte hörde sig för när vi skulle åka tillbaka; en rimlig fråga, kan man tycka. Väl tillbaka i kassan med en växande kö bakom får vi betala ytterligare tio pund och det känns som om vi har blivit rånade och lurade utan att veta om det verkligen förhåller sig så.

Vi tar hur som helst ett tidigare tåg än det var tänkt och glider ut från London i sällskap av två tonårsflickor som vi delar säten med. Den ena är en slarver, äter mat, spiller, provar skor och pratar konstant med sin mer tystlåtna väninna. Den sistnämnda går av stationen innan vi, den slarviga förbereder sig för avstigning där vi ska kliva av, tappar maten på golvet och vi hjälper till och får ett rask tack innan hon seglar ut genom dörren och vi står med hennes skräp i vår påse.

Vi tar det lugnt på stationen en massa mil från centrala London och väntar på den skjuts som kommer först med nästa tågs ankomst. En stilla stund på en liten station i förskingringen.

Så kommer väninnan vi väntat på, en granne får åka med och vi far ut på landet, det verkligt brittiska landet med så smala vägar att det är ett under att inga trafikolyckor sker på de ringlande, krängande transportlederna med många år på nacken, eller i backen.

En tur på landet. Foto: KAI MARTIN

Huset som de bor i har sin historia och omgivningarna är fantastiska. Det andas lantlig frid och vi blir omedelbart omhändertagna. Värdens bror är på intågande med sin familj, en man jag inte träffat sedan 2011; hans familj har jag aldrig sett. Värdparets yngste son är min gudson och han inte bara studerar utan är också musiker, dj och producent. Jag får höra lite av vad han pysslar med och blir förtjust; soft jazz med sköna beats, låter hur bra som helst; en inspelning med en skolkollega imponerar också.

Värden kommer hem efter en lång arbetsdag, vi går till bord, serveras en knaprigt rostad och suveränt krydda kyckling med tillbehör, dricker vin och vatten till, har trevligt, avslutar med dessert och rundar så småningom av dagen.

Klädsel: Gröna linnebyxor, Morris, inköpta 2008 på outlet i Borås, precis som linneskjortan vit med stora ljusgrå rutor (minns ej pris), Boss linnekavaj, 150 kronor, Reningsborg, julklapp från Z, Clarksskorna och Stetsonkepsen från NY.

Lite Monty Pythonhistoria i idyllen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag vaknar av att det luktar gödsel, olika djur smyger omkring utanför huset, katter och annat mer svår identifierbart. Jag smyger upp för att säga farväl till värdinnan, som ska iväg och jobba tidigt. Huset vaknar så sakta. värden jobbar hemifrån, yngste sonen sover, allt är stilla. Så frukost, lite te, lite rostade mackor, marmelad, och mjölk med flingor.

Vi har inte bråttom in till London och bestämmer oss för att ta en promenad i de vackra omgivningarna. Det är inte bara något jag vet, många är de filmbolag som förlagt inspelningar i trakten och bara hundra meter från våra värdars hus ligger ett lite fint, vitt hus som tjänat som kuliss till Monty Pythons ”Meningen med livet”… Ni vet scenen med den väldige och glupske Creosot…? Nå, den mer anspråkslösa scenen efteråt, där Eric Idle i form av kypare tar med oss tittare på en guidad tur för att vi ska få se meningen med livet… Ja, den scenen slutar vid det här huset.

Ängen vi går på är också kossornas, så det gäller att pass vad man sätter fötterna. Efter lite fotografering tar vi en public footpath, går in i en skogsglänta, kommer ut vid en väldig tegelmur som inhägnar en privatbostad, vi fortsätter i en vid sväng från varifrån vi kom och har snart gjort en full cirkel, fortsätter en smula och kommer tillbaka, tar en kopp kaffe, packar oss in i bilen och får skjuts till stationen. Väl tillbaka till Marylebone Station promenerar vi hela vägen längs Marylebone Road vidare längs Euston Road mot King’s Cross/St Pancras där tåget mot Gatwick avgår.Det blir en diger promenad och väl framme går Z in på M&S för att handla mat att äta på tåget.

Det är ett mjölkpallståg som sakta ålar sig ut ur London. Med några mil kvar får det problem med bromsarna och vi blir stående i åtta minuter, men vi är i god tid, kommer till Gatwick, checkar in och har några timmar att slå ihjäl bland alla semesterfirande resenärer på väg mot fjärran mål.

Vi kommer hem till en regntungt Göteborg, men hem är hem och det är skönt.

Klädsel: som avresedagen från Göteborg.

Blixsnabb, väloljad byråkrati, en container och en jävla massa jord

Posted on juli 13, 2015 av Kai Martin

Det kändes väl inte som den lättaste av måndagar att sy ihop logistiskt.

Jag behövde en container av medelstorlek för att frakta bort cirka fem kubikmeter jord, som blivit restprodukt efter den dränering som har gjorts.

Helst behövde jag den bums, men i morgon hade också varit en annan dag.

En orange hägring. Foto: KAI MARTIN

Jag ringer och rekar. Pratar med en firma som ger ett pris och som ger en förhoppning som att kunna köra ut i morgon.

Fint.

Jag ringer Renova, för att höra vad de tar och hur pass snabbt det kan tänka gå.

Det är en ung man som svarar och ger besked om att, för att få lov och fylla containern med dylik jord måste jag fylla i blanketten för Grundläggande karaktärisering av avfall till deponi.

Jag såg en tjock mur av byråkrati innan den skulle landa på rätt bord och att det sedan skulle ta år innan den bifölls och där skulle jag stå och sukta efter en container…

När jag dessutom såg att blanketten en EWC-kod, som jag skulle söka efter hos Naturvårdsverket, kändes det som om den här dagen skulle bli lång.

Klockan hade precis passerat åtta och jag ville bara få sakerna ur händerna.

Nå, jag går in på Naturvårdsverkets hemsida, lyckas efter lite letande hitta rätt, får bläddra ner på den grannlaga texten om Svensk författningssamling 2011:927 gällande avfallshantering, letar vidare och väldigt långt ner hittat jag kod 170504, som klassificerar avfall samt deponiklass.

Lyckligtvis har jag precis installerat en ny skrivare, som även tillhandahåller en scanner. Jag lär mig den, lyckas med lite krångel att scanna in de tvåsidigare blanketten.

Mejlar, men mejlar fel. Får rätt adress efter ett nytt samtal till Renova, mejlar igen, får svar tämligen och överraskande bums.

Jag har lyckats mejla sidan två två gånger. Åtgärdar detta och väntar på att klockan ska ticka i timmar, dagar och år.

Från första svaret 10.17 dröjer det knappt 40 minuter innan svaret kommer med ett godkännande och en kod.

Då har jag uträttat ett ärende, nämligen varit och köpt fyra pallkragar. För Z och jag tänkte använda delar av det berg av jord som byggt upp vid dränering på trädgårdssidan till planteringar i just pallkragar, förhoppningsvis snigelfritt.

Jag åker till Åbro industriområde, kör in på en gigantisk gård där pallar finns i parti och minut. Några rejäla grabbar står och lossar och lassar. Jag parkerar en bit därifrån, lite osäker på vart jag ska gå. Men gubbarna är snara på att fråga om jag behöver hjälp, en fixar fram pallar raskt och en annan lastar på pallarna på en truck och i ett nafs har jag betalt, lastat in i bilen och kört hem.

Så ringer jag Renova för att nu äntligen kunna beställa container, kommer till samme unge man som jag inledde dagens konversation med Renova med. Han undrar när jag vill ha den, samtidigt som han gör en kreditupplysning, och jag säger att ”tja, idag är toppen, men imorgon helt ok”. Klockan är 11.11 när jag lägger på.

Så går jag ut och röjer i trädgården när det 12.17 ringer på mobilen. Det är lastbilsföraren som är på plats för att lämna containern.

Jag har sedan tidigare markerat plats ute på gatan och han förstår det, jag går ut och möter en riktig kålle, en jovialisk man som är glad att slippa villan i Torslanda och mår bra i sin etta i Kaverös. Han berättar att svenskarna lägger ner 80 miljarder på renovering av sina hus. Jag låter det stå oemotsagt, för jag vet helt enkelt inte.

Men jag förklarar, kanske ursäktande, att huset vi bor i är från 1936 och jag tror inte att det är dränerat sedan dess. Det behövs, helt enkelt.

Container står inte tom länge.

Slit och släp, men dränerat och torrt. Foto: KAI MARTIN

De två hantverkarna sätter genast igång med att lassa in jorden från baksidan och jag den från framsidan. Det är ett Sisyfosarbete, åtminstone känns det som så. Men undan för undan fylls containern.

Vid tre tar jag en paus för att vila kroppen och äta lite mat. Vid fyra kommer hustrun hem och blir överraskad över allt som har blivit gjort.

Men hon nöjer sig inte. Kragpallarna ställs på plats, insidorna plastas och golvet eller marken på markduk, jag lastar med fyra skottkärror jord till den ena, tre till den andra. Kroppen är mör, men det går.

För den lille odlaren. Foto: KAI MARTIN

Igår hade jag också kört ett race, då jag lastat bort jord från framsidan till de säckar som gruset kommit i. Nu trasiga gick de inte att använda för fyllning av jord helt upp. Men i väntan på container och för att försöka snygga till en smula, räckte de gott.

Vid tretiden avbröts det arbetet, för jag hade lovat skjutsa en vän till Tvååker vid fyra och Z följde med, vi tog en tur efter att ha dumpat vännen på en p-plats för nästa transport för honom. Snirklade oss igenom Varberg, vidare på gamla E6:an och till Kärradal där vi passade på att dels filma för en eventuell video till en Kai Martin & Stick!-låt, dels äta på Fridas.

Det var en ljum, ljuv kväll. Vi satt ute, lät oss väl smaka och tog sedan bilen hem i makligt tempo längs gamla E6:an och via Särö hem.

Nu dag två av fysiskt arbete är väl kroppen ännu tröttare, men vi har sett resultat. Samtidigt som vi hoppas att allt ska vara färdigt – helst i går.

En trött gubbe – ovan vid fysiskt arbete. Foto: KAI MARTIN

Köpenhamn – både himmel och helvete

Posted on juli 1, 2015 av Kai Martin

Låt oss ta det från början.

Restaurang Vita på Stor Kongens Gade, nära Kongens Nytorv, har säkert sina kvaliteter. Det trodde åtminstone vi då vi sultna lät oss lockas in i restaurangen.

Vi var ett sällskap på fyra personer, där en av oss kräver en diet för tillfället som inte är speciellt krånglig; lyssnar man, så förstår man. Till yttermera visso är denna person min fru, som är danska, född och uppvuxen i Köpenhamn. Hon kan med andra ord tugget i Den Kongelige Byen.

Så när vi andra beställer efter menyn, inga konstigheter, så undra hon vänligt om det finns möjlighet att få maten tillredd enligt hennes önskemål. Bara kött, ingen sås, inga kartoffler, sallad, men ingen dressing, inget bröd till. Det gick så där…

Fel, det gick inte alls. Först drickabeställningen, där vi andra suktade efter öl och vin, ville hon ha danskvand, det vill säga miniralvatten. Hon fick det, men med smak av citron som mest kändes som någon doppat en våtservett i och beställningen var rätt och slätt danskvand, vare sig mer eller mindre.

En förrätt, sallad, blev fördärvad av köket med vinegrette och fick göras om och göras rätt. Vis av detta tog Z kontakt med kyparen, för att poängtera vad hon faktiskt beställt, så att det inte skulle bli några misstag vid huvudrätten. Det blev värre. Sås till köttet, som var stekt i fett då det skulle vara utan, salladen till hade krutonger som det var tillsagt att det inte skulle vara. Maten kommer till våra vänner, men jag får vänta och hustrun än mer på grund av alla turer. Personalen, det är tre inblandade kring bordet, ber om ursäkt och säger att misstag kan göras. Men Z är tuff och förklarar att det inte handlar om misstag eller missförstånd; de har helt enkelt inte gjort som hon önskat. På notan fick vi kaffe och dessert om plåster på såren, men Z var inte nöjd och med lite uppläxning på danska blev hennes ”rätter” strukna, återigen med en obegriplig förklaring om att det hela var ett missförstånd som man beklagade.

Nå, så nej tack Vita, det finns annat med kvalitet runt hörnet.

Men… detta var vår första dag på vistelsen i Köpenhamn med våra isländska vänner.

Dessvärre inte rekommendabel. Foto: KAI MARTIN

Lyckligtvis…

… är Köpenhamn så mycket mer och bjuder på så oändligt många fler möjligheter (även om deras taxa och krångliga system med metro, buss och pendel slå Västtrafik) att en fadäs inte slår ut glädjen att vara där.

Vi tar oss till Hviids vinstue vid Kongens Nytorv, som är en gigantisk byggarbetsplats i tre år till då nya Metron ska vara klar. Detta anrika ställe bjuder på förfriskningar och har varit en samlingsplats för islänningar av tradition. Kyparen eller om det är en vandrande bartender, är jovialisk och pratglad, men han får under kvällen också energi från allehanda dansk sportdryck tappad direkt från kranen. Han följer med oss ut på gatan när vi ska bege oss och vi pratar om fotbollsmatchen Sverige–Danmark i U21-EM, som han tagit ledigt för att se. Han beklagar att vi ska förlora, men gör det med en glimt i ögat. När jag nämner att så kanske sker, bara ingen full dansk kommer in och bryter matchen, gör han en piruett med ett grin och går in för att hälla upp mer öl till sina gäster eller sig själv.

Nyhavn får ett besök, kvällen är kylig, men det regnar inte och så småning väntar tåget hem till förorten där vi bor.

En tur till Köpenhamn tar skruv. Foto: KAI MARTIN

Fredag…

… är vikt för ett nytt besök i Byen. Men Z väljer att åka och hälsa på sin krasslige far på sjukhus. Så vi är en trio som åker in till staden och för att kliva av vid Norreport där Israelsplads är målet. Vännerna från Island är på jakt efter krokar av olika sort, en inredningsdetalj som ska pryda hemmet. Vid Israelsplads finns inte bara en suverän saluhall utan också, om fredagar, en loppis. Det är strålande väder och gemytet är närvarande. Några fynd görs och jag får beröm för min outfit, Pierre Cardinkostymen, Bosskjortan, den rutiga Atlas designslipsen, de beige Clarksbrougsen (på hemmaplan, jag köpte dem i Köpenhamn för några år sedan) och min Stetsonkeps.

”Vad elegant du här!”, säger en handlare och jag replikerar att det bör man ju vara när man är i Köpenhamn.

Konstig konst. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter ner till Rundetaarn, löser entré, tittar på den fantastiska utsikten, går på tauteringsutställningen, vilken inte gör den konsten mer begriplig för mig, och utanför strålar solen när vi fortsätter in i stillheten i Trinitatis kirke.

Solen följer vår väg, vi går in och ut butiker, vännerna gör sina fynd här och där, jag visar dem Illum och den legendariske hattbutiken Petitgas på Købmandgate.

Vid Højbro plads tar vi lunch medan studentflaken kommer i parti och minut skrålande, vrålandes och med musik pumpandes.

Det kommer dröja innan Z:s sjukhusbesök är klart vi vandrar vidare, stannar till i skuggan av Köpenhamns universitet för en kopp kaffe och en glass innan vi tar Metron till Frederiksberg.

Vi fortsätter vår vandring och har nu fått tid och plats där vi ska träffa Z.

Middagssuccén

På Baron Boltes Gaard ligger Den Lille Fede, en konceptkrog med fem- eller sjurättersmenyer som ackompanjeras av en tillhörande vinmeny, om man så önskar. Som vi önskar. Det blir en fest för gommen, en njutning för sinnena och med en service som man önskar alla som går på restaurang. Vi tumlar ut saliga av smakupplevelser och tar oss så småningom hem för mer umgänge.

Lördag…

… är även den vikt för handling, med loppis i sikte. Vi börjar med Lyngby efter att vi hos slaktaren i Bagsværd först har beställt smørrebrød som kvällsmat, och en marknad som vi inte har varit på, precis bakom stationen. Himlen är grå och bjuder ibland på något försiktigt stänk, men vi klarar oss denna kyliga dag i sen juni. Efter att ha gått runt en stund står han där, mannen, med kostymer, skjortor och byxor i min storlek. Jag provar, hustrun står bredvid och är smakråd och prutduktig. Det slutar med två Bosskostymer (grå och brun), en blå Bosskavaj och en skjorta för 350 danska kronor. Z hittar ett Matadorspel, ja, baserat på den populära tv-serien, som ska skänkas till hennes syster och jag hittar en äkta matta som prutas ner från 500 till 350 kronor – även denna tänkt att bli en gåva till storsystern som bjuder oss husrum.

Vi far vidare till Humlebæk, men blir besvikna. Den traditionella marknaden är inte öppen, vi far istället till Birkerød där våra vänner fyndar smått och gott, så vidare till Brede där hemmansägare gör sin premiär för gatloppis, som går så där och vi hittar ingenting.

Vi far vidare till Frederiksbergs loppis och stannar där en bra stund, tar en klassisk pølse, handlar något innan vi far iväg. Nu tar vi sikte på Carlsberg och muséet där. Det blir en rundvandring som kittlar törsten och det hela avslutas med øl, förstås.

Öl, beer, bier, øl… Världens största ölsamling finns förstås på Carlsberg. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar runt på utsidan, tar en kik på den grandiosa entrén med sina pampiga elefanter innan vi beger oss hem för att smälta intrycken och så småningom duka för vår kvällsmat, som ska intas innan matchen Sverige–Danmark.

Dejlig mad. Foto: KAI MARTIN

Hur nyttigt det är med smørrebrød vet jag inte. Men gud så gott och de blev ju också en aptitretare till matchen som Sverige vann övertygande (4–1) och det var inte utan att jag senare var sugen på att åka till bartendern på Hviids vinstue för att höra hur han mådde.

Söndag…

… är resdagen, men vi ska hinna med lite loppisar innan dess. Vi startar tidigt efter frukost, kommer iväg till favoriten i Holte och stannar där en bra stund. Jag håller mig i skinnet, men kommer ändå hem med en så gott som ny blå stekarskjorta av Stenströms för 150 danska. Z fyndar en sämskskinnsjacka och en Odd Mollykofta för 225 danska – bra köp. Våra vänner från Island gör fler fynd och stoltserar med dem. Så tar vi en sväng om Lyngby, där där jag hittade min fina Zegnakostym, den blå i manchester. Men denna dag är det inte mycket som står till buds även om Z kommer hem med en grön handväska och ett slags vedkorg i läder, som inhandlas billigt.

Vi åker vidare till Ballerup och en loppis som lovar grandiost, men inte är så mega grande som löftet gett. Z hittar en sommarhatt som sitter på pricken, men i övrigt kommer vi därifrån tomhänta med mätta, för korvkiosken bjuder på danskt snabbmål.

Hem en stund för rekreation innan vi far mot Kastrup, jag tar fel och det blir en sightseeing i Köpenhamns västra förorter innan vi får lämnat våra vänner för avfärd hem.

Z och jag drar till Dragør, äter kvällsmat på Café Espersen, bra service (även om det blir en smula fel med serveringen för dietisten) och god mat innan vi far till Bagsværd för en natt där.

Bron hem. Foto: KAI MARTIN

Två rosor i Dragør. Foto: KAI MARTIN

Måndag…

… vi tar vägen om bagaren och slaktaren samt handlaren för att få med oss en bit av Danmark hem; kött, mejeriprodukter, godis, vin, bröd… Vi tar vägen om Z:s far på sjukhuset, en skruttig man, tyvärr, men inte utan glimten i ögat. Så färjan hem och slutligen huset där vi bor.

En sväng i modets korridorer – eller a second hand man

Posted on juni 18, 2015 av Kai Martin

Traditionen bjuder Erikshjälpen och Reningsborg på onsdagar.

Så också denna onsdag. Jag möts i hällregnet av min hustru, som kommer från jobbet. Hon är trött till medvetslöshetens gräns. Men vi tar oss till Högsbo, till Erikshjälpen och går igenom utbudet där. Jag hittar en kavaj, en rutig Filippa K för 70 kronor, som jag tror skulle passa sonen d ä (för den passar inte hans trinda far) och därför tar jag bild och skickar till honom. Men svaret uteblir, så jag ringer och efter lite dividerande bestämmer han sig för att säga ja. Ett gäng herrskjortor, bra kvalitet, Stenström, Eton, Sand, Tiger hänger exponerade. Men i stl 39, en storlek för liten (numera), i och för sig rätt för sönerna, men modellen passar dem inte, vågar jag konstatera. Jag provar en lila Stenström med udda detaljer och orange knappar, men… nej, det spänner för mycket och dessutom, garderoben är, som alla vet, full.

Filippa K-fynd. 70 kronor. Foto: KAI MARTIN

Vi tar en liten fika, för hustrun är på en sträng, självvald diet, pratar lite, tittar lite på folk och går ut i det allt annat än skäna junivädret, där regnet envetet och hårt slår i backen. Jag kör mot Frölunda, men svänger inte av mot Näset utan rattar vidare mot Frölunda torg, styr sedan till Stadsmissionen i höghusens skugga.

Jag tänkte helt enkelt addera ytterligare ett second handställe på vår onsdagsresa.

Redan då jag kliver in i butiken ser jag sen; en kritstrecksrandig kostym med speciell touch. Dessvärre är den i storlek 48, ett format som jag har lämnat. Men jag provar kavajen och den passar. Det är en Pierre Cardin, lustigt nog för detta franska märke (väl?!), med etiketter och varufakta på tyska, till en kostnad av 500 kronor. När jag tar kostymen till provrummet har Z gått bakom disk där nya kläder hänger, hon håller upp en skinnrock, lårlång, en Boss med kvalitet som smälter när jag låter fingrarna smeka materialet. Jag tar med din in i provrummet och kommer ut som en ny man.

På Erikshjälpen hade jag köpt en smal Atlas Designslips (10 kronor), som jag knöt och bar till min lilarutiga Sandskjorta, förövrigt inhandlad just i Stadsmissionen Frölundas butik för någon månad sedan för 20 kronor, och tillsammans med kostymen blir detta en smash hit. Bossrocken är esset över i:et, visserligen även den 500 kronor, men jag kan inte låta bli.

Stilfull Pierre Cardinkostym (500 kronor), Bossrock i skinn (500 kronor) kravatt, Zegna (25 kronor) Foto: KAI MARTIN

Reningsborg blir en besvikelse. Ingenting som vi inte redan sett och ratat finns där, ingenting nytt som lockar. Jag hittar en lustig skjorta i fluorescerande grönt i syntetmaterial, men det är inte det som roar, men märket som är ”Journalist”. Jo, jag tackar.

En Journalist i tiden. Foto: KAI MARTIN

Vi scannar igenom den stora butiken och är på väg ut när ögat fastnar på ett skyltdockehuvud där en scarf, eller snarare kravatt är knuten runt halsen. Det visar sig vara en Zegna av finaste kvalitet, helt ny med etiketten kvar, till en kostnad av 25 kronor. Så, onsdagen för mannen belagd med köpförbud blir dyr: kostym 500 kronor, rock 500 kronor och accessoarer 35 kronor.

Men, som min äldsta kusin sa tröstande, Kai, det går till välgörande ändamål.

Jo, visst och dessutom blir jag snygg.

Antikrundan

Posted on juni 14, 2015 av Kai Martin

Har lovat storkillen att flytta. Efter att ha varit inneboende för sitt pluggande i Skövde har han blivit med lägenhet i ett av Skövdes högsta hus. Låter bra, nu kan han stänga dörren om sig, möblera efter sitt huvud och bjuda hem när han så önskar.

Klart att pappa hjälper till att flytta.

Z har fixat släpet, en monstervagn som rymmer mycket och det ska behövas.

Vi börjar med att hämta saker som ska till lillkillen, som bor i storebrors lägenhet medan han är student i Skövde. Därefter hämtar vi en stor säng hos hans mamma plus lite pryttlar till, därefter åker vi till hans lägenhet där alltså hans lillebror nu huserar, tömmer den på soffa, fåtölj, kläder, kökssaker, bokhylla, tavlor med mera. Vi fyller vagnen, bär också in ett bord och två fåtöljer till lillkillen innan vi beger oss.

Storkillen har en idé om att åka förbi Lilla Edet och Antikladan där, för han är i behov av några lampor, ett soffbord och kanske något till. Han letar fram färdbeskrivningen och vi beger oss med Z som sällskap.

Lilla Edet är ju en omväg, men den får vi ta för ärendet. Vagnen är gigantisk, men passar ändå Volvon och känns välskött, även om Z tar plastlukten för ölspel och fantiserar om sprit- och ölresor till Bordershop i Puttgarden från tidigare brukare av vagnen.

Vi guidar oss rätt och när vi ska parkera får jag panik, jag hatar att backa med släp och kommer fel gång efter annan; jag vet att jag ska göra tvärt om, men har man gjort tvärt om i hela sitt liv och ska göra det rätt blir det galet. Jag ger upp, löser en annan parkering, drar åt handbromsen och sluter upp med son och hustru.

En antik man på antikrundan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ladan är verkligen full med allsköns antika ting och det är en trevlig runda vi gör där i minnenas korridorer. Grabben hittar somt, ratar annat och det som Z och jag föreslår väljer han definitivt bort; han har sin egen smak och gott nog är det.

Vi kommer därifrån med en kista som ska fungera om bord och förråd, två lampor och lite annat och drar vidare mot Skövde med omvägen över Trollhättan.

Jag har kört vägen förut, men då tagit sikte mot Lidköping och bandy. Nu blir det över Grästorp och då har gänget i bilen somnat djupt. Men redan innan så skrek alla om mat, så vid anrika Tre Älgar kör jag in och stannar för mat.

Tre Älgar… så många gånger jag har farit förbi detta lastbilshak. Nu är det alltså dags.

Sällskapet vaknar, tumlar ur bilen och in på etablissemanget i Grästorps utkant. Z och jag väljer en cornflakesdraperad fläskschnitzel och klyftpotatis till bearnaissås. Storkillen tar en entrecôte med stekt potatis. Medan vi väntar hämtar vi sallad, sätter oss ute och äter denna vissna sallad. Maten ropas upp och Z och storkillen hämtar densamma, Z schnitzel är genomdränkt i såsen och uppläggningen är dyster och kärlekslös. Jag äter min portion till hälften och låter mig ändå mättas, vi tar kaffe och samtalar.

Mat på vägkrog. Foto: KAI MARTIN

Efter att ha fyllt på godisdepåerna och jag har köpt en glass far vi vidare, mot Vara, mot Skara, mot Skövde…

Vi åker till lägenheten där Storkillen varit inneboende, hämtar hans saker där och åker till hans nya boende. Tömmer släpet, tittar på lägenheten, åker upp ytterligare några våningar till en balkong och ser på utsikter över Västergötlandsmetropolen.

Så åker vi hem, regnet kommer och ökar takten. I Vårgårda stannar vi för en macka på farten, kaffe och dricka. Vi far vidare, hämtar upp lillkillen, som ska hjälpa oss med att bära in den något mindre säng som tjänat som sitt syfte sedan i höstas, men som nu ska in i hans mammas lägenhet…

Sista biten tillbaka till Göteborg går fint, göromålen betas av och släpet återbördas utan problem med en timme till godo. Lillkillen transporteras hem till sig. På tillbakavägen stannar vi vid en butik. Z går in i ösregnet för att införskaffa lite kvällsmat, hem och vi dukar upp, äter gott, tittar på teve innan tröttheten slår till med kraft.

En lång dags färd mot säng är över…

En dag och en man och en stad

Posted on juni 9, 2015 av Kai Martin

En man vaknar tidigt på morgonen. Ja, så tidigt att han vaknar en stund innan hans hustru vaknar och hon behöver vakna verkligt tidigt, för det kräver hennes arbete med de tider som hon har.

Han ligger och ser solens strålar, något som denna vår och ytterst bleka sommar kan räknas som en raritet, smita in mellan de neddragna persiennerna. Det verkar bli en fin dag, tänker mannen, medan hans hustru snusar sött vid hans sida, jämna, fina andetag; andas in, andas ut. Hon väcks inte av sitt alarm på mobilen, utan har för vana att reagera precis innan det slår på och kan därför inte störa sin man, som hon tror ligger och sover vid hans sida, så som han borde.

Hon går upp, gör sig i ordning i badrummet, äter en hastig frukost och går in i sovrummet för att ge sin man en kyss i nacken, som hon brukar, innan hon åker. Mannen har faktiskt vänt om, slumrat till och kyssen får en milt uppvaknande effekt, en ljuv vibration av den kärlek som finns mellan paret sedan dess att de träffades för ett antal år sedan.

Mannen och kvinnan lever i en god, kärleksfull relation.

Kvinnan lämnar huset, mannen fattar en bok som han håller på och läser, lyckas läsa slut den tämligen tunna romanen av deckarkaraktär och hinner tänka, innan frukost, att det där knappast var den där författarens starkaste alster.

FRUKOSTEN

Mannen gör i ordning inte bara sig själv utan också sin frukost. Han har för dagen klätt sig i kostymen, en svid inköpt under den senaste New Yorkresan vid ett besök på det anrika varuhuset Maceys. Kostymen är gråblå, svagt smårutig och till den bär han en rosarutig skjorta; alltså ingenting av de loppis- och secondhandfynd som mannen annars stolt bär, enär han gillar att hitta kläder med speciellt signatur och av god kvalitet.

Morgonen är definitivt god, frukosten likaså; yogurth med frukt, müsli, ekologiska russin och valnötter; ingredienser som han läst ska främja hälsan, tarmarna och hålla cancer på avstånd. Till detta dricker han en försvarlig mängd te med mjölk i (först mjölk, sedan te; något han också har fått för sig är korrekt i tedrickarsammanhang) och för dagen har han inte mindre än två rostade smörgåsar med marmelad på och två rågbrödssmörgåsar med leverpastej respektive ost på. En försvarlig morgonmat, med andra ord.

Under tiden som tevattnet kokat har mannen effektivt tömt diskmaskinen.

Han har redan innan frukost både klätt och rakat sig, något som egentligen inte är så vanligt. Men mannen inväntar hantverkare, som skulle kommit för en och en halv månad sedan, men som av olika anledningar har dröjt med att komma.

Både barnen har i hast lämnat huset utan att äta frukost i vanlig ordning. En vana han har svårt att förstå, men de är åtminstone noga med att passa tider och är exemplariska i skolan.

Han hinner borsta tänder och dristar sig till att gå på toaletten, även om han är övertygad om att det är just då som det kommer ringa på dörren.

Det sker inte, istället kan han fortsätta sina morgonbestyr i lugn och ro, för att sedan sätta sig framför teven och åtminstone se en period av nattens NHL-hockey, där det handlar om slutspel i jakten på den åtråvärda Stanley Cup-pokalen.

Under tiden som han tittar på matchen tittar han också på klockan och bestämmer sig slutligen för att ringa chefen för hantverkarna. Det tutar upptaget, men ihärdigt slår mannen ytterligare en signal och får svar. Hantverkarchefen är uppriktigt generad över att han har glömt bort löftet om att komma, han gör upp med mannen om att komma näst på följande dag.

Mannen stänger av teven, tar på sig skor och tar med sin väska där han lägger en av de kepsar han har, i dag den så passande sommarkepsen av linnekaraktär, för solen strålar och det kan anas en värme som inte varit så flitig denna köldslagna, regnvåta och blåsiga vår.

CYKELTUREN

Han sätter på larmet, går ut ur huset, öppnar garageporten, tar ut cykeln ur det mer än välfyllda garaget, som är packat i väntan på att hantverkarna ska komma och göra färdigt det jobb som utlovats i källaren.

Han knäpper på sig hjälmen, spänner spännen runt kostymbyxorna och slänger ena benet vigt över cykelramen samtidigt som den fjärrstyrda garageporten sluts bakom honom i den stund han beger sig ner på stan.

Han inleder sin av olika göromål fyllda dag med att åka till en psykolog, helt enkelt för ett inledande samtal för att få bukt på den besvärande trötthet som drabbar mannen. Det har varit så i perioder, en stressfylld tid på det jobb som mannen inte längre arbetar på gav en sjukskrivning över ett par månader och senare bestämde sig mannen för att tacka ja till ett avgångsvederlag och är nu arbetssökande. Men den där tröttheten besvärar honom fortfarande; nej, inte frekvent. Året har så här långt varit fint, men i maj slog den till och förvånade nog mannen en smula.

Lokalen där mannen träffar psykologen är mörk på grund av neddragna persienner, två fåtöljer står ställda mot varandra med ett bord emellan. Några lampor lyser upp den annars dunkla, prydliga lägenheten. Samtalet börjar och mannen har inga problem att tala för sig och den inledande kontakten med terapeuten görs. En timme raskar i väg och mannen befinner sig snart ute på gatan igen, sätter sig på sin cykel och beger sig ner på stan.

Vid en brant backes slut tar också cykelbanan abrupt slut. Det är inte ovanligt att det i den här staden skyltas bristfälligt för cyklister, att utmarkerade cykelbanor plötsligt upphör. Men här handlar det om att några gatuarbetare satt upp staket mitt i vägbanan med påföljd att cykelbanan inte längre finns. För bilar visar man med pilar på alternativa färdvägar, men för cyklister sker inte sånt; förmodligen för att arbetarna själva inte cyklar och inte har en aning om att det vore en vettig idé, eller också menar de att cyklister ändå är anarkister i trafiken; det får gå som det går.

STADSPROMENADEN

Mannen ställer så småningom sin cykel vid ett av stadens torg, promenerar sen ner för stadens gator, går in i ett varuhus för att gå in i en annan, besöker en affär för att gästa nästa. Han är på jakt efter cederolja, eller åtminstone galgar av cederträ, för han har sett illavarslande flyfän i huset och framför allt där han har sin samling av kostymer, kavajer och rockar; material som mal gillar och som mannen inte gillar att mal gillar. Cederträ är något mal inte tycker om, har mannen läst, och det är bra.

Han hittar inte vad han söker, men får åtminstone fatt på cederträblock, som han köper två förpackningar av.

Mannen fortsätter sin promenad på stan, kommer ner till ett prylvaruhus som inte har vad mannen efterfrågar. Men han köper åtminstone en kantsax för att kunna göra iordning i den allt mer eftersatta trädgården.

Mannen fortsätter ut på stadens gator och får genom ett slags intuition infallet att gå in i ett varuhus beläget i en sedan länge nedlagd biograf. Även detta är en butik som erbjuder allsköns meningslösheter, men där hänger de facto galgar i cederträ, tre för de facila priset av 79 kronor; mannen köper tre förpackningar, som doftar vad de lovar.

I den nedlaga biografen finns också, på det som tidigare var balkong, en skivaffär. Mannen går upp dit och köper, helt otidsenligt i en tid av nedladdning och gratislyssande, två cd-skivor; en med en artist som han håller kär, en sångerska med stark karaktär, speciella låtar och en fantastisk röst, en med ett band där gruppens sångerska har ett genuint intensivt uttryck.

Mannen fortsätter ut i solen, promenerar runt och kikar in i olika affärer en smula planlöst. Han tittar in i en secondhandbutik, men utan att finna något. Går in i nästa, men är nöjd. Han går ner mot sin cykel, träffar en kvinna som han känner och pratar med henne; hon förklarar att hon inte bara har missat en lunchdejt och att hennes telefon plötsligt lagt av, hon har dessutom sorg då hennes mamma har gått bort. De står och pratar om det och skiljs sedan åt.

SNUSNÄSDUKEN

Mannen cyklar vidare och åker för att hämta ut biljetter till ett större evenemang i staden; det är dyra biljetter, men han vill överraska sin hustru och hoppas, trots att det inte är något av hans favoritorkestrar som ska spela, på en fin kväll när det väl är dags. Han parkerar sin cykel, kommer i samspråk med en vän och arrangör i staden, de båda småpratar en stund, en musiker kommer förbi och stannar till för en stunds samtal, innan alla bryter upp. Mannen köper sin bokade biljetter och går sedan in i ett varuhus med second handprylar. Ingenting faller mannen i smaken, å andra sidan har han sina garderober fyllda, men köper ändå en grön snusnäsduk i siden med vita prickar för 50 kronor.

På vägen från varuhuset, precis efter att han har låst upp sin cykel och promenerat mot cykelbanan, träffar han en ung vacker kvinna som mannen känner sedan tidigare. Hon är producent för en filminspelning och berättar om den. Det blir åter en stunds trevligt samtal i den milda vinden i det strålande solskenet innan de båda skiljs åt med en kram.

TRÄDGÅRDEN

Han cyklar hem, känner sig hungrig och värmer rester i mikrovågsugnen. Tröttheten sköljer över honom och han går och lägger sig, sover i jämt en halvtimme, går upp, tittat på de två resterande perioderna av nattens NHL-hockey, samtalar med sin hustru och tar sedan på sig arbetskläder och går ut i trädgården. Där rensar han i rabatter, knyter upp väl yviga grenar till björnbärsbusken och klipper gräsmattan.

När han kikar på klockan inser att han det är dags att hämta bilen, som hustrun parkerat utanför den zon med vägtullar som staden inrättat för att få inkomster till ett gigantiskt järn- och pendeltågsprojekt, som staden definitivt behöver för att få bort den trafikinfarkt som allt som oftast inträffar vid rusningstrafik.

Han tar av sig arbetskläderna, tar på sig vardagskläderna (kostymen har han sedan tidigare tagit av sig, hängt på den från Maceys medhavda galgen och hängt ut för vädring på balkongen) och larmar åter huset för att sedan bege sig av. Han har med sig återvinningsmaterial, som papp, plast och metall för att lämna i containrarna som finns på vägen.

Han sitter i bilen en stund för att få tiden att gå, kikar i sin smartphone, läser artiklar och kollar Facebook. Så startar han bilen, kommer hem till det fortfarande tomma huset; dottern tränar, sonen och hustrun är på stan. Hon kommer hem och serverar sin man medhavd sushi, som mannen får till middag. De samtalar om dagen, hon berättar om sin arbetsdag, mannen säger inte så mycket, men säger att han har köpt galgar av cederträ, något som hon redan har noterat.

Han går upp och hänger upp plagg på de nyinköpta galgarna, lägger cederblocken i de klädpåsar som kostymerna hänger i och hoppas att malen inte ska trivas.

Det är fortfarande ljust då han hustru kommer och säger att hon är trött, vilket är begripligt, hon har haft en lång dag. Hon går och lägger sig långt tidigare än vad hon brukar. Mannen sitter kvar vid sin dator, tittar runt lite grand, skriver i sin blogg, betalar räkningar och känner att även han börjar bli trött.

Det är fortfarande ljust ute då mannen går för att borsta tänderna.

Att säga nej och ändå inte

Posted on maj 27, 2015 av Kai Martin

Sjukdomen går som en stafett. När jag känner att luftrören börjar rensas, även om en svår hosta slår till emellanåt som aldrig lyckas slita upp det där slemmet vilket åker jojo mellan lungorna, ja, då börjar hustrun slokna. Hemkommen på tisdagen är hon definitivt inte kry, natten blir en mara och onsdagsmorgonen är febern glödande. Men ett hastigt besök på vårdcentralen fastställer att hon åtminstone klarat sig från den fruktade lunginflammationen och får nöja sig med diagnosticerad bronkit, hostmedicin och Alvedon.

Därmed blir det ombytta roller; jag får vårda min kära, vilket är lätt gjort eftersom hon sover mest. Men då rastlösheten sätter in bestämmer jag mig för solen och någon aktivitet. Jag har missat all träning under mer än en vecka och vill ut.

Tar därför cykeln; först till Erikshjälpen vid Högsbo, stannar en kort stund och scannar av. Hittar ingenting av värde för mig, noterar de sällskap som brukar gästa stället; ett äldre par, som även frekventerar Reningsborg, och ett tjejgäng där en av kvinnorna har med sig sitt lilla barn. De sistnämnda fyndar rejält, eller har fest i provhytterna.

Jag tar mig vidare till Reningsborg, några kilometer söder om Högsbo, på väg mot Näset. Det är där som jag har gjort rejäla fynd i form av bland annat Burberryrocken för knappt 500 kronor, något som får räknas som en spottstyver i sammanhanget. Det var där jag också hittade två Tigerkavajer, 150 kronor vardera.

Nu hänger där två till – en grå och en mörkt blå, kritstrecksrandig – samt en Paul Smithskjorta. Kavajerna tingar åter 150 kronor vardera, skjorta 85 kronor, precis som ett par Dr Martenskängor i tyg med mönster som utspilld akvarell.

Jag provar och testar, känner att kavajerna har för långa ärmar och att kavajkvoten är fylld. Skjortan är okej, sitter bra, men har inte Det. Kängorna är coola, men smiter åter för mycket över lästen, Jag står över, sätter mig på cykeln och far vidare nordost, mot Frölunda torg, förbi och till Stadsmissionen.

Med hopp om en sommar – Oscar Jacobsonkavaj i bomull, unconstructed, 120 kronor. Foto: KAI MARTIN

Där hittar jag omedelbart en sommarkavaj till min äldste son, en Oscar Jacobson, lätt och ledig, men inte utan stil och en cool känsla. Den är i bomull, så kallad unconstructed, det vill säga inget foder och inga vadderingar. Den sitter dessvärre som en smäck på mig och kommer därför inte passa sonen, som drar en storlek mindre än sin välväxte och välmående pappa.

Så 120 kronor fattigare, men en kavaj rikare, cyklar jag vidare, förbi Grimmered mot Sandarna och Triumglass för en strut i solen. Tar mig vidare mot Attentatbasisten Crippas kafé vid Kustens torg i Majorna, ett ställe jag snart ska skriva mer om.

Han är naturligtvis inte där, men hans döttrar sköter ruljansen; så kan också en slipsten dras.

Sjuk och lite till

Posted on maj 26, 2015 av Kai Martin

Våren är egentligen aldrig riktigt min tid. Jag dippar, pollen ställer till det och när ljuset kommer som jag suktat efter så knyter det sig känslomässigt. Det blir verkligen som Karin Boyes ”Visst gör det ont när knoppar brister” och jag försöker andas in och jag försöker andas ut.

Nu kan ju också skylla på den förkylning som härjat sedan en dryg vecka, som rivit upp min strupe, klöst mitt bröst och satt sin kropp i en feber som förlamat mig en smula.

Den femte dagen tröttnat jag i dubbel bemärkelse på att vara trött, gick till läkaren och ett kort besök gav penicillin samt en tagen sänka, som visade att jag inte fuskade till mig några piller; dagen gick och inte mycket förändrades till det bättre, snarare tvärt om. Det var ju förstås inte så bra för dagen efter väntade ett bröllop där en av mina bästa vänner skulle ingå äktenskap med sin stora kärlek.

Jag flaggade för att jag kanske inte skulle komma, men vaknade morgonen därpå med åtminstone en vilja att åka de två timmarna som det skulle ta. Efter bilresan tog jag en siesta, blev en smula piggare, slapp den gruvliga hostan och jag kunde slutligen medverkan, om än en smula stukad, på både vigseln, middagen och hela konkarongen.

Nu, några dagar senare, känner jag att det kanske har lättat något. Men samtidigt så väcks frågorna i mig om det inte är så att utmattningsspöket går igen; det som fick mig sjukskriven några dagar in i december 2013 och hela vägen till mars början 2014 och som blev min första kontakt med Försäkringskassan sedan yngste sonen föddes.

Misstankarna är nog inte helt obefogade, för efter några fina månader av energi och en bra start på 2015, så har jag från månadsskiftet april/maj börjar kippa efter luft, sökt efter någonstans att tanka energi och letat efter något slags ”go” utan större effektivitet.

Jag är ju en arbetssökande, som sådan förväntas man alltså vara pigg och alert, driven och med en pondus som övertygar alla om ens förträfflighet. Just nu tillhör jag inte den kategorin, tvärt om är jag i limbo igen och tveksam till min ork för närvarande; hur presenterar man sig då som käck och glad…?

Nej, det övergår mitt förstånd och gör mig en smula orolig.

Och nej, jag trodde inte heller, att utmattningsspöket bara skulle skrämma slag på mig en gång för att sedan försvinna. Men… nej, jag vill orka mer än så, stå emot mer än så och blir ledsen av att inte fixa det när det nu kommer tillbaka.

Så, som om det inte räcker med en enveten förkylning går jag omkring groggy av trötthet parat med vårens slokande känslor i en spirande tid.

Nej, det är inte synd om mig; jag har det bra, men är mitt i ett eller flera tillstånd som jag gärna kunde ha varit utan.

Turister i tillvaron

Posted on maj 15, 2015 av Kai Martin

Stadsmission har sina second handbutiker runt om i stan. En del av deras verksamhet där de som har möjlighet kan hjälpa de som inte är lika lyckligt lottade.

Det är kanske något som blir mer tydligt i ett land som sakta krackelerar, där välfärden monteras ner och segregationen – oavsett kön, ålder eller ursprung – drar isär människor istället för att få dem att hålla ihop.

Stadsmissionen behövs och organisationen gör ett digert arbete.

Ebbe Hagard, legendomspunnen kyrkoherde i Göteborg, var med om att dra igång Göteborgs kyrkliga stadsmission. Och i maj, oftast mot slutet, hålls Ebbedagen som en hyllning till denne mans gärningar, visioner och mission.

Ebbes hörna är ju också namnet på de butiker runt om i Göteborg som säljer second hand, och jag har frekventerat några av dem och ni som läser bloggen vet att jag sannerligen kan göra min fynd.

Som här och här och här…

Några fynd som gått stick i stäv med mitt köpstopp, fåfängt inrättat som ett slags nyårslöfte.

Denna Ebbedagen blev i år lite extra. När jag var inne i butiken tidigare i veckan och hittade några skjortor (som jag kommer skriva om i ett senare inlägg) fick jag en flygbrev i min hand. Där stod det om upplägget på klämdagen, fredagen den 15 maj, där Stadsmissionens buss skulle köra runt till de olika butikerna i Göteborg. Z och jag nappade på idén, tog vagnen till Bellevue, förvånades över ombyggnationen vid Gamle stan där spåren går kringelikrok med nya dragningar, och höjde ytterligare på ögonbrynen när vi steg av vid hållplatsen vid Bellevue för att konstatera förändringarna där och ja, vi har båda inte varit i krokarna på långt tid.

Vi går Generalsgatan ner, viker av vid Stallmästaregatan och går några hundra meter fram till hörnet vid Kopralsgatan där Stadsmissionen har sina lokaler. Det är som att komma till Kreuzberg i Berlin, min stad men samtidigt en annan del av världen. Islamiska sunnicentret ligger här, orientaliska marknader, det är ett stilla liv och kiv denna strålande vårdag, kanske helt optimal för en bussresa.

Ebbedagens första anhalt – butiken i Bellevue. Foto: KAI MARTIN

Det är glest med folk i lokalen när vi kliver in strax efter öppningsdag. Z tar kontakt med någon ansvarig, för vi vill på något vis garantera vår platser på resan, eftersom målet är att åka med runt till samtliga ställen. Det är inte ett löfte som kan ges, men med facit i hand blev vi aldrig så många, som var trogna; våra platser var aldrig hotade.

Vi kliver ombord med kaffe och kaka i handen och 10.30 vaggar bussen ut från parkeringen vid Kopralsgatan, förbi SKF:s fabriker, ut på E20 och vidare in mot Svingeln, där det andra stoppet vid butiken vid Norra Ågatan. Det är Stadsmissionen minsta affär, men i huset har man flera verksamheter som sömnad, snickerier; en arbetsmarknadsenhet som väl tjänar sitt syfte.

Grönt – temat för dagen. Foto: KAI MARTIN

Z hitta något som kostar en spottstyver, ett bidrag till verksamheten. Jag kikar naturligtvis, men är mest intresserad av verksamheten, av bussfärden och äventyret, turister i tillvaron som vi är.

Det blir ett stopp på en halvtimme vid varje butik, så 11.15 sitter vi, en liten skara människor, främst kvinnor, som åker denna rundtur. Det är dags för affären på Vallgatan, den som jag besökt mest eftersom den också ligger så centralt.

Stadsmissionens butik på Vallgatan i klassiska haket Dojjans gamla lokaler. Foto: KAI MARTIN

Butiken är livligt frekventerat, Z hittar återigen något, men jag som varit där tidigare i veckan kammar noll. Ser en Bosskavaj, somrig och lätt, som jag tar ett kort på och skickar till en vän med en förfrågan om intresse. Svaret kommer tämligen raskt och är nekande, inte hans stil. Vi sätter oss på bussen, som 12.00 börjar sin färd mot Stigbergstorget. Återigen en butik som jag besökt tillsammans med Z, men kanske utan att den riktigt motsvarat mina krav och önskemål, eller klarat av att överraska mig som andra butiker gjort. Resultatet blir detsamma denna gång och när bussen lämnar sin hållplats utanför Sjöfartsmuséet 12.45 har inga ytterligare ting införskaffats, men istället börjar hungern göra sig påmind. Det ska dessvärre dröja innan den tillfredsställs, men det är kanske priset som vi får betala för denna gratis rundtur som vi gör.

Nästa anhalt är Frölunda, Stadsmissionens största lokaler vid Säckpipegatan, ett stenkast från Frölunda torg. Z och jag har varit där tidigare, men inte så effektivt, uppenbarligen, för vi förvånas över ytan. Förmodligen har vi bara stuckit in näsan, nypt i något plagg, känt på något ting och gått ut. Jag hittar en yllekostym, mossgrön för det facila priset av 20 riksdaler och en blekt lila och rutig Sandskjorta till samma pris. Kostymen blir det inget av, men skjorta tar jag; den är i god kondition, men något parfymerad från någon användare som tröttnat på sitt plagg. Nu har det fått en ny ägare. Z är i sitt esse, hittar plagg bakom disken som väcker hennes nyfikenhet och till slut tröttnar den ensamme expediten, som har en lång kö att ta hand om, och släpper in henne. Det får till följd att andra kommer efter, men då sätter han, till deras förtret, stopp för dem. Nu blir det inte så mycket mer handlat där och bussen tar oss vidare till vilda Hisingen och Vårväderstorget.

Belle vue över en vacker stad. Foto: KAI MARTIN

Här har jag ytterst sällan varit och definitivt inte i Stadsmissionens lokaler. Det är tämligen spatiöst, men känslan är att jag inte kommer hitta någonting. Den intuitionen var helt missvisande, som jag ska skriva om senare, men efter lite sökande hittar jag ett par helt nya Sandbyxor med en gammal prislapp om 1295 kronor, som nu kostar hälften av 250 kronor, det vill säga 125 kronor. För små för mig, men fantastiska på min äldste son. Där hittar Z en kavaj, som är brokig och fantasifull med snygga knappar och välskräddad. En Holland Esquier som har kostat 400 kronor, men nu går för halva. Även den är för liten för mig, men passar äldste sonen. Jag har ärligt inget koll på märket, men det ska visa sig vara ett av de bästa fynd jag har gjort; även detta plagg är helt nytt.

14.15 går färden vidare mot Alelyckan, inte heller det ett ställe vi har varit på. Väl på plats har hungern satt in och kanske framför allt tröttheten. Solen gassar, värmen blir stark i bussen och jag blir dåsig under den vaggande färden genom Göteborg. Det är stora lokaler, men inget som passar mig eller lockar. 15.00 går färden tillbaka till Bellevue. Vi gör ett nytt svep, går in till de lokaler som samordnar mycket av det som kommer in till Stadsmissionen. Det fördelas lite grand efter butikernas krav och profil. Lite mer modemedvetet i centrum, till exempel, men alltid med lätt prissättning för att underlätta för dem som ska värdera. Det ger ju en förklaring till att jag har kunnat hittat Boss- och Armanikostymer tillsammans med kvalitetskjortor på Vallgatan för ringa kostnader.

Vi lockas av våfflorna som gräddas utanför lokalerna, men hungern kräver något mer matnyttigt. Vi tar en sista koll i ställ där allt kostar 20 kronor. Z hittar somt och jag finner en Bosskofta, som känns som helt ny. Jag tar den och tillsammans med Z:s fynd och det andra som vi har köpt blir det två bärkassar, som får slå följe på vägen hem. På Stallmästargatan ser vi en kebab som serverar oss en falafel i solen, troligen en av de godaste jag ätit. Men så var jag hungrig också.

Rundturen på Ebbedagen var lovvärd, men kanske lite blekt marknadsförd. Tanken är god, att locka kunder till butikerna, miljövänligt med buss för många, med den här gång var få kallade. Om jag räknar rätt var vi blott tre som åkte med hela vägen, vid Svingeln kom ett damgäng om tre personer, senare ytterligare en dam som följde med till mål. Totalt var vi kanske 15 på denna guidade tur genom tillvaron, som på något vis blev lönande för Z och mig och förhoppningsvis även för Stadsmissionen, även om våra plånböcker blev en smula tommare.

Fotnot: Om mina fynd på resan och under veckan går det att läsa om här…

Drömmen om Håkan

Posted on maj 6, 2015 av Kai Martin

Hmm, tror att det är tredje drömmen på kort tid om Håkan Hellström.

Jo, drömmar kan vara alldeles fantastiska, ibland jobbiga, men i mitt fall oftast verklighetstrogna med en skruvad twist på det hela.

Så… jag är på något slags demonstration eller snarare ett möte. Det är i hemlighet, men samtidigt öppet för offentligheten. Vad jag förstår så är det vänsterpartiet och paradorkestern har ställt upp sig för att marschera mot mötesplatsen, som är på en större innergård.

Spelningen på Ullevi inför nära 70000 – i min dröm var blott ett fåtal när Håkan spelade. Foto: KAI MARTIN

En äldre man, med ett besynnerligt ansikte och med en keps på huvudet, visar sig vara en bekant till mig (trots att jag aldrig träffat honom, vad jag vet, i verkliga livet), han tar sonika min keps från huvudet och placerar den på sin skalle och promenerar iväg med hela demonstrationsföljet.

Jag vet att det skulle kunna ha varit ett skämt från hans sida, men jag upplevde det inte så och fick helt enkelt följa med för att försöka få tillbaka min huvudbonad (förövrigt den orangebrunrutiga keps som jag köpte på Landvetter flygplats inför Berlinresan i höstas).

Väl på plats där talen ska hållas vankas det också underhållning. Demonstrationståget har varit glest besökt och framför scenen är det helt tomt. Folk sitter på läktarna under tak och platsen fram till scen saknar sittplatser. Från en korridor ser jag Håkan komma, vi känner ju varandra, men han bevärdigar mig inte ens med en nick eller blick utan stävar mot scenen.

Jag rycker på axlarna, han är fokuserad, det är inte hela världen. men då han går upp på scen inser jag att detta måste dokumenteras. Jag har lyckligtvis kameran med mig och smyger ut på den tomma platsen framför scen, går snett mot tribunen för att inte störa, hukar mig för att inse att kameran vägar ge något fokus. Jag har kort om tid, det inser jag och försöker igen med samma dystra resultat.

Så lämnar Håkan scenen, går mot läktarna och den fåtaliga publik som finns där. Då inser jag att kameran inte bara misslyckas med skärpan, den är på väg att gå i stycken, Klart att den inte fungerar.

Drömmen fortsätter in i en förskola, där min äldste son jobbar med ett lite äldre barn (typ yngre tonåren), ordnar det spel hon spelar på datorn (som består av två mindre skärmar, ungefär lika stora som Macintoshs original, fast plattare).

Jag en iakttagare utan fokus…