En alldeles vanlig dag – och ändå inte

Man kan förledas att tro att den här soliga, lätt kyliga höstdag, när frosten bet om morgonen och vinden nöp i kinden lite senare, var en alldeles vanlig dag.

Det är klart. För de flesta av människor i detta land var det att kliva upp när solen ännu inte siktats, göra sin frukost, sin morgontoalett, klä sig och bege sig ut i den klara luften för ännu en dag i arbetets tjänst.

Men för alla är det inte så.

Samma dag som jag firar 59 år – och det är sannerligen ingen orsak till att göra en dag märkvärdigare än andra – konstaterar jag också att två veckor har gått som arbetslös. Jag har nu definitivt checkat ut från den arbetsplats som jag har haft sedan mer än 35 år och jag saknar den inte. Det är både sorgligt, märkligt och krasst. Min arbetsplats gjorde slut med mig efter lång och trogen tjänst, visade med emfas att jag inte var önskad; vem var jag då att försöka klänga mig kvar vid en relation som var över.

Jag går alltså en arbetsmässig oviss framtid till mötes, men också en framtid som jag ser an med ljus och hopp.

Omständigheterna är alltså att jag i dag firar min födelsedag. Just denna dag, eller snarare då midnatt hade passerats med nära nog två timmar, så krystad min mor fram mig efter en hyfsat snabb förlossning.

Pappa hade sett till så att hon kom upp till KK1, lämnat kvar min syster sovandes och därefter skyndsam sett till att mamma fick adekvat hjälp och därefter mer raska steg promenerat hem. Med 500 meter kvar möts han av ett illvrål. Min syster hade vaknat, insett att hon var ensam och förtvivlat skrikit högt och sorgset. Pappa löste traumat snabbt och hann knappt komma innanför dörrarna innan telefonen ringde och meddelade att han hade blivit pappa till ett välskapt gossebarn på drygt tre kilo och något mer än en halv meter i längd. Pappa stod på händer av lycka och min syster slog kullerbytta.

Det är nära nog 60 år sedan. Tiden flyr och vi med den.

I morse, just när mörkret välvde sig som tyngst om morgonen vaknade min hustru, tvingades kliva upp ur sängvärmen och förberedde sig för en arbetsdag. Innan hon lämnade hemmet kom hon in och viskande sjöng ”Ja må du leva”, kysste mig ömt och försvann sedan ut ur dörren.

Jag klev upp en halvtimme senare, lämnad ensam för att lika ensam bereda min frukost. Läste lite arla hyllningar på Facebook och började lägga upp riktlinjer för dagen.

Som arbetslös har man vissa skyldigheter; en av de främsta är att söka jobb och det har jag gjort, ringt och förberett ansökningar. Något som bör bli rutin och förhoppningsvis napp.

Jag startar två tvättar, hänger upp dem mellan frukosten och tidningsläsandet. Klär mig i min Dolce & Gabannakostym från Stadsmissionen, en brunbeigeblommig skjorta, ett av loppisfynden och är på det stora hela klar för dagen.

Inleder med ett besök hos psykologen, hastar hem för att fortsätta jobbsökarbestyren, läser lite Facebookhyllningar som plötsligt blivit en flodvåg som jag fåfängt uppskattar. Tar mig sedan lite lunch, beger mig ner på stan för att träffa min äldste son som vill träffa sin far 15.15 på Bar Centro på Kyrkogatan. Kliver av vid Järntorget, för jag har gått om tid, promenerar förbi Esperantoplatsen, går Kungsgatan upp, smiter in på musikaffären Mug för att prata med en vän, får en femstämmig ”Ja må han leva” av personalen och en ekivok, inte speciellt snäll skotsk födelsedagsvisa från en av kunderna. Går ut omtumlad och road, går Kungsgatan ner och träffar senare min son och bjuds på fika av honom. Det är fint att träffa en ung vuxen, mitt kött och blod, men alltid, sedan han föddes, så sig själv… Vi samtalar en stund, gör en sväng på NK, gör något ärende och sedan skiljs vi åt.

Min hustru hade planerat att ansluta, men jag får inte kontakt med henne och åker hem. Väl när jag kliver av vagnen så ringer hon och vi förenas i dörren hemma. Vi tar båda en kort paus i varandras famn, en kvarts tupplur innan staden väntar. Hon ska bjuda på restaurang. Hon har bjudit dit barnen också och vi hamnar vid en ny restauration i höjd med Feskekôrka, som serverar koreanskt. Det blir många rätter, men lagom mat och tiden rinner iväg. Vi har en trevlig stund på jorden, men äldste sonen kommer inte loss från sina åtagande, så antalet stannar vid fem: hustrun, hennes två barn och min yngste grabb samt jag.

Jag smiter ifrån lite tidigare. Har med mig mig påsen med Patti Smiths senaste bok ”M train” och två cigarrer som sönerna köpt till mig… När jag kommer hem byter jag om till lite mer casualt. Hockeyträningen väntar och bilen är packad.

Jag kommer på plats, men uppslutningen är dålig. Vi blir totalt tolvman, varav jag och den andra målvakt är två av dem.

Men det är ett lagom tempo och det är skönt att få röra på sig. När jag kommer hem är den där alldeles vanliga dagen som ändå inte är det snart till enda och det är dags att sova – i väntan på en alldeles vanlig dag…

Kai59

Hur man firar sin 59-årsdag. Foto: ANDREAS THENG

En kommentar

  1. lennart forsell · oktober 16, 2015

    Grattis!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s