Tre år kan fladdra förbi, som ilande vind. Tiden kan dröja sig kvar, som en tvekan eller en örfil, som en kyss eller en omfamning. Tre år…

Det kunde ha varit över så långt mycket tidigare än så.

När hjärtat krånglade. När benen smärtade. När blodet inte pumpade i kroppen. När proppen stoppade tillflödet i armen. Det som gav den akuta hjärtoperationen, läkarnas mirakel, by passoperationen, där det tog månader innan du kom på banan igen. Men du kom tillbaka starkare än de som opererades samtidigt som du.

Det gav dig drygt tio år extra och jag var glad för varje dag som jag fick med dig.

När din livskamrat gick ifrån dig slocknade du, saknaden rev upp stora hål i din själ som du aldrig lyckades fylla. Vi, som fanns omkring dig, försökte täppa till dem och du uppskattade det och vi uppskattade dig, för så mycket kärlek, så mycket vishet, så mycket gåvor från livet självt, gav du.

Ett älskat par mitt i livet. Foto: PRIVAT

Du hade, sedan hon blev sjuk och det inte längre gick av smärtsamma skäl att ha henne hemma (du orkade inte, hon klarade det inte, vi runtomkring hade inte möjligheten…), varit på plats hos henne varje dag, som ett schweizerur kom du troget till henne på det hem hon där hon hade sitt boende.

Så gick hon ur tiden, försvann i verkligheten, men inte i minnet. Du besökte ofta hennes grav, jag var med ibland, vi vårdade minnet och jag försökte vårda dig, vi försökte… För vi var så många som älskade dig och du kände nog det. Men tiden var ute, dina dagar var smärtsamt räknade.

När du i början av mars för tre år sedan promenerade ut från hemmet för att gå till doktorn, var det för att aldrig mer komma hem. Du tyckte att hjärtat kärvade och herregud, det gjorde ju det. Jag blev uppringd från läkarmottagningen där de förklarade att du var uppskickad till Sahlgrenska akut med ambulans. Du fick sällskap, jag fick jobbat undan och kom sedan och satt med dig till du flera timmar in efter midnatt fick en plats på en sal för sömn.

På kardiologen förklarade läkaren vid ett enskilt samtal till mig att ditt hjärta inte orkade längre. Han kunde inte ge någon tid, slog ned blicken och beklagade. Jag nickade stumt, gick ut till dig. Du hade efter de första dagarnas sedvanliga vandringar i korridorerna för att studera sjukhusets konstsamlingar, blivit sämre, kastat upp och mattats betydligt. Vi trodde att det var över, men du repade dig och kunde kosta på dig att flörta med den sköterska som hade det huvudsakliga ansvaret för dig.

Så blev du överflyttad till ett annat rum, fick ligga ensam; du som var så social och tyckte om att prata med folk; du alla tanters, hundars och barns vän. Efter en kort tid blev det eftervården på Högsbo sjukhus och plötsligt korttidsboende nära där din hustru, min mamma, hade levt sina sista år. Du hamnade på samma hem din sista månad i livet.

Jag förstod kanske inte riktigt hur dålig du var, men kanske var det förhoppningen om att du skulle klara även detta som du alltid klarat livets snåriga irrvägar, de stigar du trampat för att bli den fantastiska människa du kom att bli.

Men då jag tittar på bilden jag tog av dig i slutet av februari, med rosor på kinden och ivrig blick till den där min yngste son, som nybliven student, sitter bredvid dig…ja, då förstår jag efteråt att döden var dig i hälarna.

Midsommar för tre år sedan. Min hustru och jag var hos dig, vi skulle till Danmark för att hälsa på hennes mamma, nyopererad. Vi bjöd dig på jordgubbar, som du åt ivrigt. Men… det gick inte. Kroppen ville inte längre. Magen hade slutat att fungera. Allt kom upp och du hatade varje sekund av din ömklighet.

Torsdagen efter midsommar kommer beskedet om att min hustrus mamma avlidit i sviterna av operationen. Min hustru kastar sig i bilen för att åka till sjukhuset i Hillerød för ett sista farväl. Jag åkte till ditt boende, du har passerat en gräns; jag ser det lika tydligt som du är där med mamma och hennes väninna i en syn som inte är för mig. Du ville förenas med henne igen, även om jag fick tillbaka dig till denna vår verklighet och du säger ”Tänk att du skulle bli pappa för din pappa”. Och jag tänker, du som fostrat mig, du som funnits för mig i hela mitt liv, du som vyssjat, lyssnat, förklarat, du som oroats över mig och mitt liv; skulle inte jag finnas för dig när så behövdes; så som jag fanns för mamma…? Det var så självklart.

Saknad. Foto: KAI MARTIN

Fredagskvällen den 28 juni drack jag hårt, som för att bränna ut allt ont, skrämma sorgen på flykt, för demonerna att lyfta mot stormig himmel. På morgon lördagen den 29 juni 2013 ringde det i telefonen. Ännu rusigt tung svarade jag, men jag visste vad som skulle komma. Rösten i andra ändan beklagade, men du hade tagit klivet för att förenas med mamma, den hand du redan fattat, kanske som ett beslut, redan dagarna innan. Jag saknar dig. Jag saknar er.