En kärleksförklaring

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

En smärtsam höst – en bit på väg mot det ljuva livet. Foto: KAI MARTIN

Den här bilden är på samma gång bilden av kärlek och smärta. En del får för sig att det är förenligt, att vill man vara fin får man lida pin, att man i en relation ska få stå ut med ont, att ett slag är ett slag och sedan glömt.

Jag tror inte på det. Jag tror på kärleken.

Men just här gör det ont och det beror inte på att bilden är tagen i Stockholm.

Hösten 2011 hade kastat om tillvaron fullständigt för mig. Efter löfte från min högste chef om en satsning på mig som journalist på GT blev jag grundligen lurad och skändligen omplacerad som sportreporter. Jag var i chock; jag som hade jobbat så hårt som ensam nöjesreporter, gjort ett gott jobb, kanske mer än så och trots att jag gick på knäna så var det ändå det, som man så populärt säger,som jag brann för. Min arbetstid var långt över den förväntade, tillgången på mig konstant.

Nå, min kloka käraste visste att väga ord, visste att stötta mig, visste att förklara, bota och lindra. Hon kunde med klokhet lotsa mig rätt i detta töcken där jag virrigt försökte navigera. Jag blev sportreporter, på bilden ovan hade jag precis gjort mitt första pass, gjort min första intervju med den logiska frågan till Blåvitts stjärna Tobias Hysén: ”Hur känns det”.

Jag hade sedan tidigare nekat min käraste äktenskap för jag har varit gift en gång och det fick räcka.

Men… jag har i livet lärt mig att prestige är något för de styvnackade och jag vill inte räknas dit.

Sedan tidigare hade vi (jag) bokat biljetter till Paul McCartneys konsert i Globen 10 december, dagen innan skulle vi se ”Spamalot”, Monty Pythonmusikalen som vi delvis missade på grund av min sjukdom i New York 2008. Jag hade, min käraste helt ovetande, också bestämt mig för att fria till henne och dagen var väl vald detta år då alla skulle göra något speciellt 2011-11-11. Ett datum som, vid beslut, sedan länge passerats.

Vi bodde vid denna tiden på skilda håll; hon i Mölndal, jag i Göteborg. Ett berg skilde oss åt, det var också den enda. Den närhet jag kände och känner med henne är exklusiv; hon gör mig lycklig.

Decembersnön hade slagit till på morgon när vi skulle mötas på Göteborg central. Snö i december i Göteborg blir också snart slask. På vägen mot pendeltåget in mot Göteborg klev min älskade över en stor slaskpöl och det drog till i ryggen. Med möda tog hon sig till perrongen, till tåget och till mig. När vi träffades brast hon i gråt; smärtan var stor, ihärdig och brutal.

Hon kunde knappt sitta under uppfärden, höll gott humör när vid åt middag tillsammans med en vän på hotell Terminus restaurang Kasper, mitt emot centralen. Jag tror att vi hade promenerat till Gamla stan där vi lånat en lägenhet på Lilla Hoparegränd, lämnat vårt bagage där och gått tillbaka. Maten var god, kanske åt hon inte med så god aptit, men det var trevligt en stund innan föreställningen. Jag vet att hon inte drack för hon hade tagit smärtstillande. ”Spamalot” var god underhållning, men hon grät i pausen; smärtan var för stor.

Vi älskar försiktigt när vi kommit till lägenheten, somnar i varandras famn, ömt… Men hennes sömn blir orolig och smärtfylld. På morgonen tvingas vi åka till Södersjukhuset med taxi. Det blir en hel dag där, jag pausar, promenerar förvirrat Söder runt innan jag återvänder. Hon är diagnosticerad med ett diskbråck, smärtstillande och vidare åtgärder i Göteborg. Vi går försiktigt längs Söders gator mot Gamla stan, in på restaurang Michelangelo på Västerlånggatan. Min aptit är stor, hennes mindre; jag dricker vin, inte hon. Vi fortsätter tillbaka till Söder, går i butiker, hon är tapper när mörkret faller och vi promenerar hela vägen till Globen och underhålls senare av Beatleslegendaren.

Hemresan går, men det gör ont i mig att se henne ha så ont. Ett sätt att dela smärta, om det nu någonsin går.

Måndag den 12 december har hon ett läkarbesök. Det blir ett till den 13 december, på Luciadagen.

Min plan är hotad, men ingenting – har jag lovat mig – ska hindra mig. Jag har köpt blommor, en rejäl, vacker kvast höstblommor, och fått ringar inslagna av min kusin, juveleraren i Mölndal.

Jag skjutsar henne till Sahlgrenska, kör in i garaget. I bagageutrymmet i bilen ligger blommorna, i fick i rocken ligger ringarna.

Klockan är två, hennes läkartid är 14.30.

Vi går i de korridorer som är så bekanta för henne på grund av den sjukdom hon lever med. Hon vill visa mig environgerna, pekar och förklarar. Hon vill dra mig vidare, men klockan har passerat tio över två. Jag tvekar, sluter henne i min famn, står där tyst och tar sedan upp mobilen.

Ser klockan, räknar sakta. Hon vrider sig, inte för att hon inte uppskattar min närhet, men för att stunden blir för lång.

Så…

År 11, månad 12, dag 13, klockan 14.15 frågar jag henne om hon vill bli min.

Tystnaden är stor. Hon tittar förvirrat innan och, kanske 14.15 och 16 svarar hon ”Ja, ja, ja!”.

Vi firar med fika, hon har fått blommorna när vi kommer till bilen, har åkt vidare till Mölndal och är på ett kafé. Vi samlar senare våra barn och i hennes smärta och min blues finns en glädje; i detta själsliga mörkerväder har solen brutit in, vi hittar ljuset, vi har varann, vi älskar varandra och det vi har; det som är det viktigaste i en relation har vi. Starkt! Hett! Levande!

Det vill vi bevara och besegla.

Våren 2012 blir vi sambor.

Sommaren 2012 planeras det för bröllop.

Vi vigs på kajkanten utanför Novohotell den 22 september 2012; en gråmulen höstdag med regnstänk hindrar inte några luttrade, inte evigt älskande heller. Vi säger ja där inför släkt och vänner. Efter ceremonin sjunger jag Kim Larsens ”Kvinde min” på danska, men i favoritsångaren Lars Hugs version, min vän Mattias Bylund ackompanjerar. Det är en överraskning som håller, min hustru blir rörd, så också jag som var rädd att brista i gråt och det blev fint även om mina danska släktingar inte öste beröm över mig för min danska.

Eftermiddagen blir kväll, middagen för de närmaste blir nu ett kalas för alla våra vänner när ytterligare dörrar öppnas. Kaffe och bröllopstårta, bröllopsvals till Melody Gardots ”Our love is easy”…

Vi är där nu, tre år senare, i den ljuvaste av föreningar och i en kärlek som är enkel också i den mest komplicerade av tider.

Jag älskar dig! För evigt!

Gift

En kvinna svår att inte älska – här alldeles nygift. Foto: JONAS EKLÖF

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s