En ung man låg i soffan i vardagsrummet med händerna knäppta bakom huvudet, utsträckt i sin växande lekamen, stirrandes i taket. Han sa:
– Här skulle man kunna tänka sig att bo.
Hemmet var mitt. Hans mor var den kvinna som jag månaden senare skulle förlova mig med, som jag träffat fem och ett halvt år tidigare och som då och år senare skapat bryderier hos den lille gossen; vem var han som tagit min mamma?
Nå, hon hade inte släppt uppmärksamheten från sin son. Men vi förstod problemet och då hans äldre syster var mindre misstänksam fick ihopflyttandet ta sin tid. Vi fann inte någon anledning att skynda på.
Visst. Både mor, min kæraste, och dotter var ivriga att flytta in i det hus jag ägde och fortfarande gör. Det fanns plats för oss alla; för henne med barn tillsammans med mina söner.
Men det där tvivlet från den yngste var ett tvivel att ta i beaktande. Vi bidade vår tid.
Redan 2010, den tidiga våren, hade jag låtit renovera badrummet. Just med tanke på att vi skulle flytta ihop. Men det skulle dröja…
Så den där novemberdagen. Hösten hade egentligen varit tämligen, för att inte säga rejält, kymig. Livet stod som snålblåst och horisontalregn rätt i ansiktet mot en retsamt känslomässig grå himmel.
Vi strävade båda på för att hålla den mentala hälsan i behåll och lyckades, som alltid, hålla kärleken ren då så mycket annat ansatte oss.
Men där och då bestämde vi oss i samförstånd och närmast tystnad. För så mycket behövde inte bli sagt. Med en enda mening hade han gett klartecken.
Så skiftade 2011 till ett nytt år. Jag kontaktade hantverkare för arbete med vinden, som skulle göra tre rum av två och ett halvt. Planen var att samla alla barn under samma tak och den var inte dum. Men i februari, när hantverkarna knackade på dörren och hela havet stormar hade inletts med möblemang och flyttlådor kors och tvärs, fick äldste sonen ett andrahandskontrakt och flyttade ut.
Z:s dröm om att få leva med en storfamilj, hennes barn och mina tillsammans, gick i kras. Men… det var samtidigt hög tid; han behövde växa, ta ytterligare steg in i vuxenlivet, ta ytter mera ansvar.
Mars och april var byggstök, ett arbete som sakta växte till det som vi önskade.
I maj skulle Z flytta ut och i maj stod också allting färdigt för inflytt i vårt gemensamma hem.
Det var den 18 maj 2012. För fem år sedan och det känns som alltid, så självklart och givet. På hösten förenades vi än mer, då Z och jag gifte oss.
En nykomponerad familj – för fem år sedan. Foto: JONAS EKLÖF
Sakta har vi smält samman hemmet till var och ens, men samtidigt det förenliga. Mycket är kvar och saker ska sorteras ut.
Nu bor dottern barrikaderad i det rum som är hennes med hennes personliga stil och stök. Den unge mannen som en gång tvivlade pendlar nu mellan sin mors och sin fars hem, solidarisk som så många unga i dag.
Mina söner har flyttat och lever sina egna liv, men vi samlas för gemenskap och trivs i varandra sällskap; något som inte är givet bara för att två vuxna fattar tycke för varandra. Men vi är lyckligt lottade, även om Z firar femårsjubiléet med väninnor i Spanien.
Det är ju svårt att referera till minnen, eftersom de flyger och far som irrbloss och tanken kan vara lika bedräglig som minnet.
Ändå gäller det att vårda det som varit med respekt för det och det som är.
Så…
Z och jag träffades för tio år sedan och det som var ett blygt, men nyfiket möte har ju utvecklat sig till något som stort och vackert, så varmt och ömt, så rikt och kärleksfullt att det då, för tio år sedan var svårt att begripa, om ens föreställa sig.
Nå. 18 april 2007 var ju som vilken onsdag som helst i april med förhoppningar om en vår, som fortfarande var lite blek och kall. Men den var definitivt inte som året innan, då min skilsmässa hade trätt igenom, min exhustru hade flyttat ut och jag försökte slicka mina sår samtidigt som jag renoverade och lät renovera valda delar av de rum jag nu hade att vårda.
April var 2006 en kall historia, med snön som låg kvar frusen till en bit in i maj.
Det är lätt att glömma, men jag minns den frusenheten som satt långt in i själen, inte bara på grund av rådande omständigheter.
Nå, 2007. Påsken hade inletts med en förfrågan där svar inte kom förrän helgen var till ända. Så blev det ett möte.
Men vem det var den 18 april visste jag ju inte, enär träffen var satt till dagen efter.
2017 den 18 april, däremot, hade jag packat full, eller snarare kvällen; inledningsvis en förpremiär på norska storfilmen ”Kungens val”, en imponerande film som jag kommer att återkomma till.
Så ut på Avenyn, ned till Valand och därefter en perfekt tajmad 3:a för transport till Järntorget och in på Pustervik där Nurse ska spela, bandet som spelade in sitt debutalbum för över 20 år sedan, men som först nu har release och också gör sin första spelning; vi kommer precis lagom till de första tonerna hörs och jag återkommer även till detta gig.
Nurse får äntligen stå på scen och dessutom ståta med skiva. Foto: KAI MARTIN
Z har varit lite lurig gällande denna afton, gjort förfrågningar, men fallit undan för mina frågor och än mer då hon fått reda på hur jag ordnat kvällen.
Men när vi går ut från Pustervik efter lite eftersnack är det inte för att gå till vänster och spårvagnen hem, utan till höger.
Men varför? hörs jag försynt fråga.
Jag vill ta en promenad säger hon och räcker ut sin hand för mig att hålla i.
Så går vi över bron över Rosenlundskanalen, förbi baksidan av huset som ligger vid Esperantoplatsen i skuggan av Rosenlunds värmekraftverks väldiga byggnad och skorsten, längs med de nylagda spåren och ut på Stora Badhusgatan.
Jag har ju förstått att den där promenaden inte skulle bli så lång, efter bara några hundra meter går vi in på hotell Riverton och där checkar vi in utan bagage för att ta hissen högst upp till Skybarens fantastiska och fascinerande utsikt.
Z undrar om jag vill ha en Bloody Mary, som hon tänker ta, eller om jag hellre vill ha en Dry Martini…? Det blir den sistnämnda för mig.
Vi pratar lite, slukar vyn över ett nattligt Göteborg, som ligger som en glittrande juvel i sin sträckning västerut mot havet.
Utsikt för magi. Foto: KAI MARTIN
Vi sluter oss med kvällen. Går ner till vårt rum på sjätte våningen (Z hade hoppats på något väsentligt högre upp), ett fräscht vistelse med en hälsning från hotellpersonalen. Vi delar på en halvflaska vin från rummets förråd av frestelser, tittar på ”The gunman” från 2015 med fin skådespelaradel i form av Sean Penn, Javier Bardem, Idris Elba med flera. Men trots deras insatser är det en medioker film, som snabbt släcker intresset och lockar sängen för sömn och famntag.
Dagen efter… Foto: KAI MARTIN
Morgonen väcker oss med förhoppningar. Solen skiner vackert och utsikten norröver älven är storslagen. Färjorna pilar kors och tvärs över från Stenpiren till Lindholmen, staden vaknar och vi med den, kikar lite på frukost-tv innan det är dags för den furstliga morgonmatsbuffén som hotellet dukat upp.
Utsikt och morgonspis. Foto: KAI MARTIN
Vi äter och njuter av stillheten. Z säger stolt ”Nu får du frukost, du som alltid önskat att jag ska göra den” med vissheten att det dels är jag som oftast gör frukosten hemma och dels är det en frukost att sukta efter. Hon bjuder flott, min hustru.
Vi packar ihop det lilla vi har, checkar ut nöjda efter en hotellnatt tillsammans i vår egen stad. En sällsynthet, men ändå att rekommendera.
Nöjt par checkar ut. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN
Så ut, mot Stenpiren och vagnen hem. Då berättar jag att vi ska hem och packa. Det är ju vår dag att fira och i min lömskhet har jag regisserat dagen efter vissa mål och avsikter. Men om detta vet hon ingenting.
Z får lite direktiv gällande vad som ska med och vi försöker matcha våra kläder för denna dag, som kommer ha så mycket att erbjuda.
Så iväg strax innan lunchtid. Vi väntar in rätt vagn och i höjd med Handelsskolan går vi av för att ta en titt på Groundfloor Vintage, som tagit över Secondhandstores lokaler i botten av Västergatans första hus; ja, den butik där jag hittade min skinnkostym som jag uppträtt med vid några tillfällen.
Dessvärre är det inget som passar, men vackert för ögat är det och den nya ägarinnan har fått sin touch på stället, en butik att rekommendera för den med intresse för stil och vintage.
Vi går Haga Kyrkogata ner, fortsätter nedför Vasagatan, viker Viktoriagatan ned mot stan, över bron, förbi pedagogen och in på den anrika musikbutiken Mug, där jag undrar om jag får ställa väskan några timmar. Lite tjôt där med personalen och vidare ut. In på Stadsmissionens butik på Vallgatan, en kort titt där Z hittar ett plagg till dottern, in i Ragtime där en väninna jobbar och jag kikar på klockan för vi har en tid att passa, en tid som är noga med att kolla att vi håller.
Så mot ett av dagens mest väsentliga mål, Viktoriapassagen och Da Matteo, där vi träffades för första gången 14.05 2007 för en timme dejt, som sedan kom att bli så mycket mer.
Vi står där i porten som vätter mot Södra Larmgatan och Z vill ta en bild på mobilens klocka för att med en selfie inkluderande klockslaget stadfästa detta vårt jubileum.
Det funkar okej och vi smiter in på Da Matteo där Z:s tidigare försök att få blomsterhandeln mittemot att leverera blommor på klockslaget faller på bristande initiativkraft hos dels ägarna, som inte svarar på mejl, och dels hos hon som står och plockar bland blommorna.
Men vi får vår stund och njuter av den, som vi alltid gör. Det finns en närvaro i vår samvaro, som vi skattar högt. En kvinna som upplåter sin plats för oss önskar och lycka till med dagen.
Helig stund som traditionen bjuder. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Z plockar upp en rulle dekorerad med ett rött sidenband. Där finns vår första sms-konversation samlad. Åtminstone från hennes sida. Mina svar finns inte med.
Det väcker minnen och det går nästa att bild för bild återskapa de första veckorna av vårt gemensamma liv tillsammans.
Vi lämnar kaféet för stadens gator, tar sikte på Göteborgs stadsmuseum och utställningen och stadens tillblivelse, en lovordad odyssé om tiden som så småningom gav Göteborg.
Ostindiska kompaniets gamla lokaler ekar historik inte bara för de museala samlingarna. Utställningen vidgar sinnena och kunnandet.
Göteborg ekar från förr. Foto: KAI MARTIN
Vi fortsätter vidare in i århundraden och landar i utställningen om Göteborgs musikliv samtidigt som Kai Martin & Stick!:s första singel ”Binder min tid” ljuder i lokalen. Ett smickrande sammanträffande, som ackompanjerar gruppens närvaro i salongerna och än mer smickrande blir det då inslaget från SVT-programmet ”Chrome 22” från 1982 spelas upp precis när vi kommer ut i trapphuset med sitt videospel.
Museiföremål. Foto: KAI MARTIN
Klockan går och det är dags att hämta väskan. Väl gjort fortsätter vi Södra Larmgatan ner och fram till Kungsportsplatsen och vidare uppför Avenyn, där jag överraskar hustrun med att vika av in på hotell Bellora, där jag bokat rum för natten. Jag har dessutom ordnat med bord för hela familjen, för samkväm och firande av de lycksaliga föräldrarna.
Men vi har en timme till dess, tar rummet i besiktning där personalen arrangerat med blommor och choklad tillsammans med ett lyckönskningskort. Fint. Nu bor vi högst upp och från terrassen har vi en enastående utsikt över Göteborgs flacka skyline.
Fint firade. Foto: KAI MARTIN
Vi har en timme att slå ihjäl och bestämmer oss för att överraska våra barn med presenter. Vi knallar uppför Avenyn, in på Oscar Jacobson med prislappar lite väl hisnande för ändamålet, in på Kapp Ahl där ett par blommiga byxor tjusar Z och tillsammans med två snusnäsdukar på rea som ett paket strumpor, får bli presenterna till sönerna.
Vi gör paket av föremålen och när vi väl kommer till hotellet efter en tur tvärs över gatan till Holmens herrs nya lokaler och deras urval av snygga herrkläder, så sitter äldste sonen där redan. Iklädd sin snygga Holland Esquires kavaj med Dr Whostil som jag skrivit om här, dricker han försiktigt på en öl i strålarna från vårsolen som strilar in.
Barnen kommer en efter en, men dottern saknas, uppknuten av andra göromål.
Vi beställer två Grande, till förrätt, att dela på; ett fat med italienska charkuterier och ostar som tillsammans med oliver och Valpolicella Classico blir en fest att smaka.
Men först överraskas vi av restaurangen som bjuder på en prosecco.
Killarna väljer samfällt Signora Pizza och hustrun och jag enas om varsin majskyckling.
Till efterrätt husets tiramisu.
Tiden upphör. Vi har trevligt, pratar mycket och njuter av närvaron, gör några mobilfoton med appar som förenar våra utseenden till galenskapens gräns. Vi har det gott.
Så bryter vi upp. Barnen åker till sitt och vi tar hissen upp för att avsluta vår jubileumsdag. En dag att minnas, som alla dagar, i en relation värd att vårda. Alltid.
Vi fick kasta oss brådstörtat till Köpenhamn, Z och jag.
Hennes far var bortom all räddning, sjuk sedan en tid, allvarligt och illa de senaste veckorna.
Vi var nere för några veckor sedan. Han somnade och vaknade, gick att kommunicera med och ändå inte. Ett långt liv ebbade ut, klockan klämtade…
Nu hade läkarna fattat beslutet att ingen livsuppehållande behandling skulle fortgå. Trots att det var det väntade blir beskedet ändå chockartat, det definitiva har alltid den effekten.
Anspänningen slog på med full kraft, tystnaden växlade mellan tyst prat, något skämt för att kunna andas, resan till Köpenhamn kan gå fort, ibland är timmarna oändliga, men vi var där när eftermiddag möter kväll.
Motorvägarna korsas, skyltarna visar vägen ut; mot kontinenten, vidare ut, iväg, bort från allt. Men där tornar det väldiga höghuset som stakar ut Herlev hospital, ett Babels hus om man så vill, oändliga korridorer och våningar, byggarbetsplats utanför och väl uppe i tornet utsikten för dem som det inte finns några utsikter för.
På den korta tiden som vi senast såg honom har förvandlingen varit drastisk. Då, då vi lämnade för återfärden med kanske-vetskapen att det var det sista vi såg av honom, gav han mig ett blekt, men varmt leende, som om han visste att jag skulle ta hand om hans dotter, hon vars hand jag frågade om först efter att frågat honom. Han hade då gett mig ett underfundigt, förtjust leende, som om jag behövde fråga, men att han ändå var glad för det. Den korta stunden för några veckor sedan, det där leendet, bar jag med mig.
Jag fick ett igen då vi klev in i salen efter att försiktigt smugit in. Vördnaden inför en döende är närvarande och effektfull. Där ligger en spillra till man, en man var livskraft varit stor, han som kämpat sig igenom mer än nio liv kantat av sjukdomar och egensinnigheter. För det var en man som följde sin egen stig och sitt eget huvud.
Hans beslut har måhända inte alltid varit de socialt korrekta och Z har haft sina stridigheter med honom, konfronterat honom rakt och rejält, men hennes kärlek till honom var och är också stark.
Han är omgiven av sin närmaste släkt, det är sorl och tårar, blandat med försiktiga skratt när något berättas; han vet att vi finns nära honom, en trygghet när han nu är på väg mot okänt vatten.
Nu kämpar han inför döden. Smärtan kommer i skov och han flämtar tungt, fladdrigt. På kvällen möter Z honom när han öppnar medvetandefönstret och hör hennes frågor och försöker ge henne svar.
Han är beredd att ta klivet, men det är ändå så förtvivlat svårt för just där och då ligger inte det beslutet i hans händer. Han får enbart bida sin tid, får lita till lindringen som vården kan ge honom.
Z sitter med honom till två på natten, men väljer att åka hem för några timmar sömn.
Jag ligger redan till sängs, vaknar för att göra frukost. Mobilen har plingat till för ett eller annat mejl, men något samtal har inte nått genom cyberrymden.
Z tar sig till Herlev tillsammans med sin storasyster. De andra syskonen är informerade, släktingar och vänner likaså.
Jag är hemma och arbetar för sådant som jag måste stöka undan och kommer inte förrän sent på eftermiddagen.
Situationen för min svärfar är påtagligt mycket mer allvarlig.
Tre av hans döttrar är på plats, två sitter och stickar för att fingrarna ska få sitt och kanske för att förleda tankarna. En vän sitter vid sidan av och min hustru på andra sidan sängen, klappandes hans huvud och kramande hans händer… för att lindra smärtan, för att döva oron.
Det är en målning, ett stilleben, ett närmast orörligt motiv där hans flämtande andning hörs mellan smärtans ilningar.
Sköterskorna byter på honom, ger honom lugnade och smärtstillande. Det tar en stund innan det tar, men sedan kommer friden som sänder honom till aningens mer rofylld sömn. Han är inte längre talbar, så som han var en smula på morgonen.
I rummet är det tyst. Redan på kvällen innan hade Z spelat Louis Armstrong för honom. Nu startade hon Beatles, blandad musik som för den gamle dansmannen – han var en fena på det – inleddes med ”Twist and shout”. Jag erkänner att jag tyckte den var för skränig för stunden, men samtidigt tror jag att det ryckte i benen som annars låg stilla.
Några spår till och såg dramatiska ”A day in the life”, när det märkliga sker. Vid slutackordet, det mäktiga e-mollet som klingar närmare en minut, tar det slut.
Jag ser det på skiftningen av hans ansiktsuttryck, hör min hustrus stilla gråt och hur de andra följer henne. Det är över och Beatles spelar ”The long and winding road”…
Jag sitter här i kostym. Den Paul Smith, dubbelknäppta, som jag köpte i Ålborg i november på en secondhand till det facila priset av 125 danska kronor. Skjortan är en blåblommig, brokig historia från Sand, som införskaffades en bit in på det nya millenniet, kan ha varit under den Zebaera jag fortfarande med glädje lyder under. Slipsen, en smal, röd med små vita prickar är av Atlas design. Med andra ord en stilig herre som under 2016 kom att fylla 60 år.
I mina öron ljuder en Spotifylista med det bästa från året, sammanställt av vänner – kända som okända – i en musikgrupp som bjuder högt och lågt och så har gjort, till förnöjelse under 2016… ja, sedan december 2014, faktiskt, då jag blev medlem i denna Facebookgrupp.
Listan konkurrerar ljudmässigt med den tinnitus, som i höst firade 24 år och som verkar med stigande grad, nu med ett muller och tjut som förmodligen ringer ut det gamla året och kommer ringa in det nya.
Det är så det är.
Jag lever ett gott liv. Alla gör inte det. Inte i Göteborg, i Sverige, Europa eller världen.
Mina ögon och öron är inte slutna; jag vaknar medveten om detta varje dag och försöker med den litenhet i det stora, mänskliga havet jag nu är, att påverka. Det är inte lätt.
Mitt år har präglats av förväntningar, förhoppningar och en aldrig sinande ström av jobbansökningar, som alltför få gånger kommit till en intervjusituation.
I slutet av september var jag ett nålsöga ifrån att stoltsera med en tjänst som kommunikatör på Halmstads konstmuseum, men blev utträngd i det allra sista sista.
Nej, det har inte sänkt mig. Jag vet min kvalitet, men kanske är jag inte fullständigt duglig på att kommunicera den.
Jag har planer, idéer som kanske kommer skrida till verket under årets första månader, men jag håller på dem ett tag till.
Så 2016…? Det år som knappt hann börja förrän temat för året slog till med nyheten om David Bowies död, som följdes av ett koppel av artister, inspiratörer, nära och långt borta parat med vänner vars tid ringde ut.
Döden är också livet, hur svårt det än kan kännas. Men smärtan är också en känsla att bejaka, som saknaden av dem man älskar; det går inte en dag utan att jag tänker på mina föräldrar, som ju lämnade för flera år sedan.
Men i övrigt då? Jo, det har varit ett händelserikt år, fyllt av nöjen, resor, uppfyllda önskningar, resor, intryck, musik, skådespel och bröd…
Jag försöker ta det månad för månad, i alla sin korthet, ett slags resumé.
Januari:
Det var kallt. Fina, snöfria dygn som gav den mest fantastiska is på Näcken, tjärnen upp i Änggårdsbergen. Det blev en eftermiddag på den, skridskotag och frisk luft tillsammans med min underbara älskade, som behöll skorna på.
Samma frusna vatten. 46 år emellan.
Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Det var där jag inledde det målvaktsspel, som jag fortfarande när med sådan förtjusning. Mer om det senare.
Mölndalsrevyn roade. En tapper skara entusiaster, som kämpar med sin underhållning. Det var mitt 16 eller kanske 17 år med revyn, som hållit på väsentligt mycket längre.
Jag hann med utbildning i Photoshop i samma veva som beskedet om David Bowies bortgång kom; utbildningen omöjliggjorde min medverkan i TV4, som ville ha med mig i direktsändning för att kommentera. C’est la vie.
Filmfestivalen är förstås given och Zeba och jag försökte se så mycket så möjligt.
Blir kallad på en intervju för en tjänst som kommunikatör på Folkteatern, som dock går till en annan sökande.
Februari:
I slutet av januari åker vännerna Peo, Peter och jag till Köpenhamn för umgänge: middag, sport och konsert nätt ihoppackat på några dagar. Målet är Suede, som vi ser måndagen den 1 februari. De framträder i Dansk radios fantastiska konserthall och bjuder på hela sitt nya album ”Night thougts” bakom en filmduk, som kör filmen baserad på bandet musik. Ett hisnande koncept, som jag uppskattade varmt.
Jag hinner knappt komma hem förrän Göteborgs Filmfestival ringer och vill ha mig som moderator till ett samtala med just Suedemedlemmarna, sångaren, Brett Anderson och, basisten, Mat Osman efter att filmen visats på Storan den 4 februari. Det var svårt att tacka nej och det blev ett fantastiskt samtal.
Tre äldre gentlemen, två britter och en swede. Foto: PRIVAT
Veckan efter ska Polarprisvinnarna presenteras och TV4 ringer igen. Jag kammar mig och är med i direktsändning för att på volley kommentera pristagarna Max Martin och Cecilia Bartoli, utan någon som helst förberedelse eller vetskap. Det gick också. Jag kan mitt jobb.
På Stadsteatern ser jag Henning Mankells pjäs ”Driving Miles”, hans sista iscensatt av hustrun Eva Bergman med Sven Wollter och fantastiska musiker med Bernt Andersson som kapellmästare. Teater när den är som bäst, närvarande och intagande.
I mitten av månaden far jag som en skottspole mellan nya favoriten dirigenten och operasångerskan Barbara Hannigan och Skellefteågänget som gör en musikalisk hyllning till The Bands ”Last waltz”. Det är kontraster, men jag tycker om spännvidden och berikar mina sinnen.
Jag hinner också avsluta min 17:e säsong med IK Raid och i en holmgång till match, som vi vinner med 7–5, kravlar vi oss förbi motståndarna till en andraplats. Det är roligt med hockey, framför allt om det går bra.
I februari avslutas också arbetet med [utan titel], som ska bli Kai Martin & Stick!:s första album sedan ”Uppståndelse” 1985, samlingsplattan ”Vilddjur (genom de tysta åren 1980–1985)” som kom 1995.
Det var varit tufft att sammanställa, men Jörgen Cremonese (tillika gitarrist) och producenten Charles Storm har gjort ett hästjobb för att få musiken att bli top notch.
Jag spelade hockey med Partille Oldtimers i turneringen Tre dagar i Götet, där vi som lag kanske inte gjorde så bra ifrån oss, men där jag gjorde en briljant första insats på tuffa Nybro.
Zebas och Gustavs födelsedagar firas med två dagar emellan. Vi slog ihop det till ett tillfälle och den 21 var det dags att vinka min yngste son farväl för ett äventyr som initialt skulle ta honom till Melbourne, Australien.
Jag har också hunnit med en kurs i Indesign.
Mars:
Månaden inleds med svärsfars 75-årskalas i Lungby, Danmark. En rejäl tillställning, som sig bör, den en skruttig man inte backar för att dansa till mer än småtimmarna. Imponerande.
Månaden går åt till arbetssökande (jag tror att det totalt under månaden handlar om mer än tio jobbsök utan napp) och hockeyspelande, där målet är att både hålla mig skadefri och i bästa trim.
49 år i mål! Foto: ANDREAS THENG
Gustav lämnar ljudmeddelanden om sina förehavande, 20 minuter långa vykort refererande i ett slags direktsändning. Det är fint och illustrativt, tryggande men också ett skapande av saknad.
April:
Som jag längtat. Ja, sedan starten som målvakt på Stora dammens is 1967 i lånade bandybenskydd, med tillika lånad målvaktsklubba, en blå ABC-hjälm, lovikavante som plock och en blå galonhandske som stöt.
Kanada har alltid hägrat och enbart gjort just det. Men nu var det dags. Genom tidigare nämnda Partille Oldtimers vänlighet och försorg var jag en av två målvakter på väg till Windsor, Kanada, tvillingstad till Detroit med endast Detroit river emellan.
Det blev ett äventyr som jag beskriver här och här och här samt här) och som jag sent ska glömma. Det var helt enkelt enastående roligt och ja, jag gör gärna om det.
Jag fick spela hockey i Kanada och USA, handlade ny plock och stöt och njöt i varje minut.
En actionman i Kanada.
Väl hemkommen kastade jag in i utbildningen UGL, försvarets utveckling av grupp och ledare, i Rino Wennerholms regim. Nyttigt och spännande med möten av människor som jag aldrig tidigare träffat, men knöt nära band med under en vecka i Råggårdsvik i sköna Bohuslän.
Under finalmiddagen nås jag av beskedet att Prince har avlidit. När jag kommer till mitt rum har jag flera missade samtal och sms. P4 Göteborg vill ha min röst om artistens hastiga och allt för tidiga frånfälle. Dagen efter sitter jag, på väg hem till Göteborg, på en parkeringsplats i Rollsbo, för att i direktsändning prata Prince.
Under utbildningen andra dag, till middagen, överraskas jag av en blombukett. Hustrun och jag firar nio år tillsammans, men inte denna afton; hon är på Gran Canaria för fysisk fostran och jag alltså i Bohuslän för mental träning. Men hon är kvinnan som löser allt; det är svårt att inte älska då.
Jag får se häftiga musikalen ”Jersey boys”, den svenska uppsättningen, som är styvt gjord, men saknar den svärta som jag upplevde att den brittiska hade.
När Zeba kommer hem är jag den förste att vänta på flygplatsen, då har vi inte setts på mer fyra veckor. Längtad.
Maj:
Det är den skälvande månaden då två stora releaser ska göras; videon till ”Strändernas svall” regisserad av Johan Carlén och albumet [utan titel] – en platta som Kai Martin & Stick! har arbetat med sedan starten av låtskrivandet 2014 – ja, visst material är äldre än så – och började spelas in i augusti 2015.
Nu var det alltså dags.
Vi hade inga pengar att anlita promotion utan fick dra i våra egna trådar och tåtar. Inte helt framgångsrikt, men den 13 maj är saxofonist Gomer Explensch, basist Alex Gabay och jag i P4 hos Stefan Livh. Samma dag finns en artikel i GT om bandet och där, på gt.se, premiärvisas videon.
Det är inte utan stolthet. Johan Carléns video är gripande, låten magnifik och vi är ett storartat band även på den här sidan millenniegränsen, drygt 30 år efter vår storhetstid.
Ja, jag tycker att vi förtjänar större uppmärksamhet och ja, en hoper med recensenter har begåvats med albumet (DN, Sonic, Expressen, Aftonbladet) men inte begåvats med förståndet eller den goda smaken att uppskatta det givna. Åter… c’est la vi. Kanske ger oss tiden den rätt som vi själva inser att vi har.
Den 28 maj gör vi en spännande releasespelning med det färska albumet i ryggen.
Ett enastående band! Foto: BO BRODIN
Hela albumet från start till mål på Musikens hus, en kort paus och in igen för klassiskes och publikfavoriter. Det blir sent, men musikaliskt är det starkt. Vi kan det här.
Skivor och t-tröjor säljs tacksamt med hjälp av organisatorisk förmåga av Z och hennes syster T.
Några dagar tidigare har vi mött Gustav som kommit hem från sin långa resa som tagit honom runt i Australien, Nya Zeeland och på seglats till Fiji.
Månaden avslutas med amerikansk fotboll. Sabina har match med sitt Marvels. Också ett sätt att landa för en rockstjärna som behöver närkontakt med jorden.
Juni:
Månaden hinner knappt starta förrän beskedet om Freddie Wadlings död kommer.
Jag skriver om honom här och når många med texten.
På kvällen står Bob Hund på scen på Liseberg. Stor underhållning, som inleds med Lisebergs promenadorkester som i väl valda delar av parken spelar jyckens musik. Sorg följs av glädje.
Dagen efter är det Håkan på Ullevi, den första av två utsålda inför 70000 – en otrolig siffra, men honom väl unt. Få om ens någon i Sverige kan skapa sådan stämning och han fixar det igen, trots att rösten har fått stryk under repetitionerna; inget som inte lite allsång räddar.
Underhållnings i göteborgsk världsklass. Foto: KAI MARTIN
Vi har innan allt detta hunnit med att fira Sabinas student, denna fantastiska unga dam som går ut med praktbetyg och siktar mot juridikstudier.
Nationaldagen följer i strålande solsken. En dag som är extra speciell eftersom Z och hennes barn nu kan stoltsera sig som inte bara danska utan också svenska medborgare.
Tobias hinner också ta sin examen och går ut nian med kanonbetyg.
Jag ser ”Diggiloo”-premiären med Thomas di Levas hyllning till David Bowie, som mest minnesvärt.
Takspelningen à la Beatles 1969 fast på den klassiska korvkiosken vid Mariaplan är en annan spektakulär händelse. Bara i Majorna, Göteborg och tillsammans med en halvspecial.
Midsommar avlöper i stillhet i hemmet följt av en alltför kort Danmarkstur.
Jag gör innan midsommar en intervju för ett kommunikatörsjobb på arbetsförmedlingen i Göteborg, en tjänst jag inte får.
Juli:
Med kort varsel får vi en spelning till en punkfestival i Kungsträdgården, en afton som vi kommer att toppa som sista band ut.
Men månaden inleds med spelning av Brända Barn på Lisebergs Taubescen, ett kärt återseende av ett band som åtminstone på scen brinner fortfarande.
Z och jag åker till Vallarna, Falkenberg, för premiären av den nya farsen, stabil underhållning av ett väl intrimmat gäng.
Jag hinner med premiären på Carl-Einar Häckners sista varieté på Liseberg, sorgligt med släckandet av en tradition och bitterljuv underhållning därför.
Så färd mot Stockholm genom en gråtrist Sverige som ju närmare vi kommer förvandlas till regnväder med spridda skurar.
Vi avslutar, som sagt, och gör det starkt. Åter igen, vi kan det här. Vi är en kraft och vi är originella.
Fullt ös! Foto: IA HAMMAR
Väl hemkommen efter succén vilar jag inte på några lagrar. Z och jag styr kosan mot Norges huvudstad och vännerna Putte och Gunilla för samkväm med dem och syrrans yngsta dotter, som precis flyttat dit med sin käraste.
Efteråt styr vi nordost, mot Dalarna och Skattungbyn. Far genom ett vackert Norge mot ett fagert Sverige med Skattungbyn som kronan på verket.
Några dagar senare åker vi söderut, landar i Slussen på Orust för en konsert med Pernilla Andersson i den allra bästa av omgivningar.
Vi ser Gothia cup, vi ser Bruce Springsteen spela hela ”The river”, vi tar farväl av sönernas morfar som tackat för sig och vi firar vår traditionella Jul i juli med barnen samlade.
Livet är gott.
Och det blir Stefan Sundström uppe vid Slussens pensionat och litervis med äppelmos från den rikliga skörd som transparent blancheträden gett.
En märklig händelsekedja den siste juli ger ett möte med Häckens tränare Peter Gerhardsson, biljetter till matchen Häcken–Helsingborg, möte med hockeylegendaren Micke Nylander och en inbjudan att träna med honom och hans söner Alexander och William, som jag tyvärr måste avstå.
Augusti:
Två månader efter Freddie Wadlings död begravs han storstilat och välregisserat i Vasa kyrka. Jag skriver om det här och är starkt berörd.
Livet går, som oftast, vidare.
Augusti är lika med Way Out West och vi har sent och dyrt köpt biljetter. Jag är inte stormförtjust i utbudet och kroknar både på det och vädret. Men några guldkorn finns, varav Grace Jones var ett, om än i nostalgins tecken.
Graceful. Foto: KAI MARTIN
Vi kommer en tidig morgon slutligen iväg till Pilarnes utomhusutställning på Tjörn och får oss mycket livs. Åker senare till Akvarellmuséet och ser Disneyutställningen innan vi far hem; mycket intryck på några timmar.
Förberedelser och träning inför kommande hockeysäsong görs av fler än mig. Jag har haft lyckan att vara på is tidigt. Nu tränar också Henrik Lundqvist inför World Cupäventyret. Jag tittar på några träningar utan att vara helt övertygad.
September:
Lars Hug är en dansk artist som jag tycker mycket om. Planen var att se honom vid någon festivalspelning under sommaren, men Z tyckte att konserten på Vega i Köpenhamn är ett bättre mål. Vi fixar biljetter, åker dit och detta som verkar bli hans sista konsert är okej, men inte mer. Som om det finns mycket mer att hämta från denna extraordinäre man.
Vi passar på att se Monetutställningen i Ordrupgaard utanför Köpenhamn och jag är förtjust. Självklart nyper vi några loppisar, men jag håller i min plånbok.
Bröderna Brothers, de lokala favoriterna i Göteborg, har jubileumsföreställning. De är storslagen och underhållande.
Premiärer på After Dark, Niklas Strömstedts ”Storhetsvansinne” och ”Revyn två punkt noll”, Kajskjulets show med Helena Paparizou, Claes Malmberg och Jan Malmsjö, Stadsteaterns ”Mephisto avklaras.
Jag ser Renni Mirros och Karl Dyalls starka hyllning till Sammy Davies Jr på Lorensbergsteatern och rusar iväg för att efteråt se Tre Kronor möta Finland i en träningsmatch inför World Cup. En dyr biljett, men ändå värt sina dryga 800 kronor för en fattig arbetslös.
Magnus Ugglas monolog är en annan omskakande scenupplevelse.
Så var inte fallet med King Crimsons konsert i Köpenhamn; våra intressen möttes inte som de gjorde för mer än 40 år sedan, helt enkelt.
Men jag får fira bröllopsdag tillsammans med Z i Köpenhamn, det kan inte bli bättre.
Månaden avslutas med Kents avskedsshow. Storslaget och en fantastiskt iscensatt final av bandet.
Oktober:
Jag har haft glädjen att inviga mina nya handskar och benskydd, ett slags 60-årspresent till hockeymålvakten som aldrig vill sluta spela.
Siktet denna månad är ställt mot 60-årsdagen som hålls på the very day den 15 oktober.
Lindholmen event & nöje är platsen och det blir storslaget med mer än 200 gäster.
Dagarna innan ser Z och jag The Cure i en magnifik uppvisning av gothrock i Scandinavium.
Månaden har annars inletts med hummerfiske i Göteborgs södra skärgård tack vare en vän som tar med mig en arla morgonstund ut i en strålande vacker miljö. En av höstens, ja, kanske årets höjdpunkter.
Hustrun har tingat tre helger under hösten; dagar då jag inte får boka in något.
Först ut är torsdagen och den efterföljande helgen efter min födelsedag. Jag blir toklurad. Tror jag ska resa med henne, men färden slutar med en grabbresa med sönerna till Prag och ett minne för livet.
Vackert mål med fina söner. Foto: KAI MARTIN
”Macken” har scenpremiär och underhåller. Stefan Odelberg likaså.
Jakten på jobb fortgår med huvudet högt.
November:
Allhelgonhelgen går i spelningarnas tecken. Först Stockholm, en klubbspelning som blir tät och effektiv, där efter Uddevallakassettens huvudattraktion och avslutningsvis första matchen med IK Raid denna min 17:e och sista säsong i laget. Ja, jag har bestämt för att sluta spela divison 4-hockey, men fortsätter med motionsspelet.
Strandad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Helgen efter är jag åter på färd med hustrun, som ordnat med en överraskningsresa till Danmark. Denna gång till Jylland, färd över Kattegatt, alltså, en dag i Ålborg för kvällsresa till Hirsthals där helgen tillbringas med final i Skagen på muséet där och mat i Frederikshavn innan hemfärden.
Anders Boson gör en fin releasespelning på Neferti och åldermannen Ian Hunter underhåller på Pustervik. Man är aldrig för gammal för rock’n’roll. Och ja, jag spelar en fantastisk match i slutet av november. Viss, förlust med 3–0, men det efter en kanonad på 48 skott – på två perioder!
December:
Får möjligheten och glädjen att åka till Lidköping för säsongens första bandymatch, den mellan Villa och IFK Vänersborg. Dagen efter styr Z och jag kosan mot Oslo och vännerna där för Håkan Hellström på Spectrum. En helt okej spelning, men inga magiska under.
Helgen avslutas med ny tuff match, bra spel, men dagen efter konstaterar jag en sträckt ljumske, som jag fortfarande brottas med.
Några dagar senare lurar hustrun mig igen.
Resa mot Köpenhamn, Louisiana och Rungstedt kro på vägen och god sömn i Bagsværd. Men… tidigt på morgonen får jag åter packa väskorna för avfärd mot Bergamo och senare Milano.
Hon kan, min hustru.
Finalen på resan är bäst. Bergamo at it’s finest.
Finfina utsikter. Foto: KAI MARTIN
Väl hemma väntar Bob Hund, premiärvisning av ”101-åringen” och Bröderna Brothers ”En slow show” interfolierat av en jul hemma, som var perfekt gällande mat och umgänge.
Nu är vi framme vid de sista skälvande timmarna av året. Jag ska skifta från kostym till smoking. Z och Sabina har kikat på fyrverkeriet, där GP bränner pengar de inte borde ha.
Jag bojkottad detta för det här, en hälsning till er alla med en tillönskan om
Det stod snart klart att den där kvinnan var någon alldeles speciell.
Med henne var det inte bara lätt att umgås eller prata högt och lågt med. Hon var också snart min närhet, min glöd, min tystnad och det bästa ressällskap jag någonsin haft.
Vi upptäckte det nog båda två, då vi lämnade ett regnigt Göteborg midsommarafton 2007 och åkte över Öresundsbron mot ett solglittrande, förföriskt Köpenhamn, min blivande hustrus hemstad, för en weekend på hotell, 23 våningen på de högresta Scandic vid St Jørgen Sø.
Det har blivit så otroligt många resor efter det och känslan har aldrig avtagit, snarare vuxit sig starkare.
Vi överraskar varandra, hittar samtal, stämmer av, värderar vår relation, summerar, rör vid varandra, hör varandra…
Inför min 60-årsdag den 15 oktober hade jag fått klara direktiv; några helger var helt enkelt heliga. Den första av dessa heliga helger kom redan veckan efter det stora kalaset.
Jag blev där och då lurad, men på det mest underbara vis, av min hustru och om grabbresan med mina söner har jag skrivit om här.
Nu var det dags för nästa, den kortaste av kryssen. Bara fredag morgon till sent söndag kväll. Ingen information om vart, men vissa indikationer då tips om vad som var lämpligt att packa med dök upp. Och snart ändrades avfärdstiden från nio till åtta och jag insåg nog vart det skulle barka hän.
Jo, det blev så. Mot Stena Lines Danmarksterminal och in på färjan för färd mot Frederikshavn. Vi lämnar Göteborgs hamninlopp i dis och grådask himmel med en temperatur darrande kring nollstrecket, ja kanske till och med under.
Farväl. Foto: KAI MARTIN
Göteborgs skärgård reser sig ödmjukt vid färden ut, efter att vi lämnat Majornas skyline, Älvsborgsbrons väldiga spann, Röda sten, Nya varvets anrika historia, Kärringberget och Långedrags nobless.
Några båtar skär vattenytan, som inte besväras av den milda östan, som ger en lätt skjuts mot målet på andra sidan Kattegatt.
Z har lovat toppenväder och väl efter att vi siktat Læsø är det verkligen så och vädret kommer hålla i sig hela helgen.
Jag får order att ta mot Ålborg och kör på den vackert böljande motorvägen söderut. Vi stävar vidare mot stadens centrum, finner en parkering och när vi väl är ute på den jylländska stads gator är det lunchtid.
Z är sugen på smørrebrød och vi får råd om vart vi ska gå.
Det bli parallellgatan till Jomfru Anns Gade, korggatan nummer ett i Ålborg, och Landmad, en franchisekedja med konceptet av både restaurang och matvaruhandel. Bortser man från att det var lite för mycket tapas på hjärnan istället för gedigen danskt språkbruk för plockmat, så var maten utmärkt. Vi tog en tallrik Bondens tapas, beskriven som ”Køkkenet sammensætter hver måned en platte med ‘lidt af det hele’ efter årstidens udvalg og kokkens fantasi. Bestående af minimum 5 små serveringer af kød, sk, grønt, ost, sødt og meget mere. Platten serveres altid med brød,smør og hjemmelavet pesto.”
Det var utmärkt och till det husets eget øl, som gick att få i olika styrkor och smaker, men där vi höll oss till den minst alkoholstinna.
Z hade planer om att vi skulle tillbringa dagen i den danske byen och hon fråga servitrisen om råd var det kunde finnas secondhandförrättningar. Vi båda vår bordsgrannar uppstod intresse och då vi fick listan av servitrisen blev vi genast guidade hur vi skulle gå.
En Ålborg i solljus! Foto: KAI MARTIN
Efter mat och betalningen av densamma knallade vi ut i den friska Ålborgsdagen, som sken och visade sig från sin bästa sida, även om kylan bet lite i kinden.
Vi klev ut från Vesterå, vek av runt hörnet på Bispensgade, korsade trafikerade Vesterbro och några kliv norrut för att konstatera att den första butiken precis låste sin dörr för dagen. Upprörande tidigt, tyckte vi, framför allt en fredag eftermiddag när klockan knappt knackat på tre. Vi fortsatte till nästa station, men där hade låset vridits om än tidigare. Vi knallade vidare mot nästa anhalt, en lumphandel vid stationen Kastetvej, strök vidare förbi stationen mot en Röda korsbutik som hade den goda smaken att ha öppet till fem, åtminstone! Men vi nöp i lite kläder utan att falla till föga.
Så tillbaka, mot gågatorna i centrum, upp mot Nytorv där varuhuset, det jubileumsfirande, Salling lockade, men fick vänta. Z frågade en jysk pige om vintagebutiker, fick råd och vi spatserade uppför Boulevarden, kikade in i en källare som hyste en möbelbutik med fräsch inoljade vintagemöbler av danskt snitt, ett trafikljus stod och lyste i det inre rummet; Z frågade om pris och samtal utspann sig utan vidare mer avsikt än visat intresse.
I en annan affär finns både prylar och kläder. Inget som vi fastnar för, mer än något slags fönsterdekoration av veckade tidningar, lite åt lampskärmshållet, som Z köper för en billig penning. Tvärs över ligger en andrahandsbutik med kristna förtecken. Jag provar en Bosskostym, som sitter fint men är lite för gubbig och inte inom min behovssfär.
Vi fortsätter upp till John F Kennedys Plads för ytterligare en butik på vår lista, men… stängd tidigt. Tillbaka nedför Boulevarden och in på Danmarksgade för en förmodad genväg ned till Salling, men väl en bit in där finns en butik med secondhand, fortfarande öppen trots att klockan smeker fem.
Jag hittar en blåblommig All Saintsskjorta, 55 kronor, men nedsatt till hälften. Men det är allt. Jag tar den och undrar om det finns mer herrkläder. Oh, ja, säger den äldre damen bakom kassan. Vi har ett helt rum.
Jag nyper och känner i lite kläder, lojt, blasé och ointresserad. Kommer vidare till kostymerna och känner på kvaliteten på en, viker upp så att jag ser fodret och etiketten; en Paul Smith, minsann. 125 kronor! Jag letar i innerfickan efter storleken, tror att den kan passa och blir så där sällsamt upphetsad som jag sällan blir. Provar den och, ja, den sitter som en smäck, bortsett från längden på byxbenen som får bli ett uppdrag för min älskade.
Z tycker att jag ska kolla in skyltdockans i fönstret vars slips inte är så dum. En Atlas Design, röd, smal, god kvalitet. Det blir även den för någon tia och uppdraget att knyta en ny slips att sätta runt dockans hals.
Fynd för välgörenhet. Foto: KAI MARTIN
Z har fått informationen att överskottet i butiken går till en organisation som har ett hem för att ta hand om kvinnor som blivit hitlurade till Ålborg av onda män med elaka avsikter; jag kunde betalat mer för kostymen, men priset var satt.
Vi försöker hitta den där genvägen till Salling, men gick tillbaka ut på Boulevarden och nedför, tog bakvägen till det stora varuhuset, hittade en textilbutik där Z köpte mönster till herrkostymer.
Salling var flitigt frekventerat denna fredags eftermiddag, inte bara för alla extrapriser som satts i samband med jubileet.
Vi irrar runt lite, åker upp några våningar och jag hittar snusnäsdukar av god kvalitet, som är kraftigt nedsatta; jag köper tre stycken, Z får en tunn ylletröja för att hålla sig varm i.
Så bestämmer vi att vi ska köpa med plockmat, för planen på middag på hotellet fredag afton är skrinlagt. Vi går till matavdelningen, som är både spatiös och rik på varor. Vi köper ostar, oliver, vin och bröd… med kassarna fyllda beger vi oss mot bilen och väl ut ur garaget får jag körorder mot Hirtshals!
Jag svänger över Vesterbro, som spänner över där Limfjorden är som smalast. Men skyltning är inte danskarnas starka sida och det tar en stund och några felkörningar innan vi kommer upp på E39 norröver.
Väl där går resan lätt, men återigen… skyltningen är inte danskarna styrka och vi irrar iväg ut på landet istället för ut mot kusten, når ändå hotellet (detta) i tid och får ett rum som gnagts av tidens tand, där samtliga kontakter är utdragna och utsikten är mot parkeringen; nå vi får väl leva med fördragna persienner och draperier.
Z försöker förvisso flytta, men rum med utsikt är endast för de med lägenhet; det har inte vi.
Roomservice. Foto: KAI MARTIN
Vi bonar in oss, ställer länstolarna mot teven, dukar upp med det porslin som Z hämtat i restaurangen och snart har vi en måltid och Danmark–Kazakstanmatchen framför oss (Sverigematchen får vi inte in…).
Vi har det gott, vi njuter av maten, vinet och kvällen innan tröttheten slår ut mig.
Morgonen går långsamt upp. Solen är uppe innan vi och då är vi ändå i november. Mot frukost i en tom matsal, men med en fantastisk utsikt över västerhavet, den kalla Nordsjön, färjorna som kommer in i Hirtshals, fiskebåtarna med stim av fiskmåsar kring, vågorna som envetet slår in mot strand, sanddynorna, småfåglarna i klitternas buskage och banne mig om jag inte såg en fasanhona smita in bakom en vindpinad buske.
Klädd för höstvinter. Foto: KAI MARTIN
Vi äter en stilla frukost, en rejält tilltagen morgonmadsplade, dricker några koppar kaffe, bryter upp, går för att borsta tänderna och klä oss för en promenad in mot Hirtshals på stranden.
En lång strand med en, förlåt, två skönheter. Foto: KAI MARTIN
Det är vackert, men också historieväckande. Blott 70 år bort ligger andra världskriget, ockupationen, taggtrådar, minor och bunkrar. Några hundra meter från hotellet ligger mycket riktigt Bunkermuséet, men som inte har öppet. Vi går istället upp i fyrtornet, som reser sig väldig och stolt. En trappa som smalnar av och som leder oss ut på den platå som ger oss utsikt i 360 grader. Magnifikt.
Vi tar oss nedför trapporna, fortsätter in mot Hirtshals, en liten by men med en betydande hamnaktivitet. Redan under morgonen såg vi två färjor komma och ett lämna, förutom fiskarnas aktivitet i hamn och till sjöss.
Landmärke. Foto: KAI MARTIN
Men det märks att det är off season. Vi är få turister som rör oss på gatorna, restaurangerna har låg besöksfrekvens, butikerna går på sparlåga. Men vi nosar reda på några secondhandbutiker och hittar en fräsch Röda korsbutik; jag finner en snygg, vit Stenströmskjorta för 55 kronor, en Vannucciväst, 45 kronor, som blir en bra kombination. Z gör sina fynd och håller upp ett par röda lackkängor, Hucksters som personalen kastar på mig eftersom det är stängningsdags.
Ekiperad. Foto: KAI MARTIN
Vi går på folktomma gator mot Nordsøen Oceanarium för att se det magnifika akvariet och få oss något till livs. Restauranger bjuder på fiskfrikadeller som smälter i munnen och efter lite mackelemang får vi också øl att skölja ned remouladen med.
Oceanariumet för oss inte besvikna, fascinerade stannar vi där i timmar, går i environgerna, tjusas av den väldiga klumpfisken och havets rikedom.
Fascinerande… Foto: KAI MARTIN
Så fortsätter vi mot hotellet. Vi svider om till badkläder, för det finns bassäng, bubbelpool och andra faciliteter som vi vill utnyttja.
Vi är nu inte ensamma om detta. Några barnfamiljer ockuperar det mesta, men några simtag blir det och efter lång väntan även en stund i bubbelpoolen. Så dusch och tvagning, lite avkoppling innan middagen och omsvidning till densamma. Jag passar på att ta min nya skjorta och väst till mina tajta Oscar Jacobsonbyxor.
Maten i restaurangen tar andan ur oss. Vinerna till likaså. Z har beställt in en trerätters, eller… det är det som ingår i hotellpaket hon hittat.
Mat för ögat, mat för magen, vin för sinnena. Foto: KAI MARTIN
Det är tillagat av en kock som gillar att laga mat och få fart på smaklökarna, till detta serverat av personal som bäddar in sina gäster i trivsel. En sketen lördag i november och det är nära på fullt och vi njuter i fylla drag.
Så söndagens avfärd efter en repris på lördagens frukost. Vi styr mot Skagen, solen är med oss, den bitande kylan likaså.
Väl framme tar vi sikte på ett bageri, köper bröd, danskt rågbröd, innan vi tar oss till Skagens konstmuseum för att äntligen få ta del av det muséet bjuder (senast vi var där var det stängt för renovering).
Skön konst. Foto: KAI MARTIN
Det är imponerande. Inte bara för sin samling, men för det betydande arbeten som konstnärer, skådespelare och författare gjorde under gemensam påverkan mellan 1870 och 1910… Det är stor konst som lockar mitt öga.
Vi handlar lite julakvavit innan hemfärden, några juløl också, faktiskt, innan vi styr söderut. I höjd med Jerup tar vi av nedmota stranden för ett sista syn av vattnet innan kvällen sluter. Vi jagar solen, som är mäktigt stor, men den gäckar oss med skog och ett snabbt dalande som hinder.
Vi har god tid i Frederikshavn innan färjan stävar ut. Vi irrar runt. Hittar Tordenskjøldsgade, där Z har haft släkt, letar efter en restaurang. Morsk öppnar Z dörren till en bodega, men stänger den snabbt efter rökväggen som mötte henne. Vi går Søndergade/Danmarksgade upp och ned, men hittar ingen restaurang. Det blir kinesen Bai Sheng, en väldig lokal, folktom när vi kommer strax innan fem. De bjuder buffé och vi låter oss väl smaka och så småningom öppnas dörren alltmer frekvent för att då vi lämnar stället efter två timmar vara snudd på fullt.
God kinesmat, rekommenderas!
Så färjan hem över den kalla Kattegatt. En ny färd av kvalitet med Z är över.
Hemfärd över ett mörkt Kattegatt. Foto: KAI MARTIN
Hustrun har ju kryssat i tre helger i höst där jag ingenting vet om vad som ska hända.
Jag skrev om det här, men anade inte då att jag skulle bli fullkomligt förd bakom ljuset.
Hon hade gett mig besked om hur jag skulle packa, där det var lämpligt att jag hade med promenadskor, badkläder och lättare casualplagg för alla eventualiteters skull.
Hon packade sin väska och jag började njuta av den resan vi skulle göra. Men vart…?
Till Mallorca för lite off season, Gran Canaria för en gnutta sol, skulle vi ge Paris en chans till…? Rom, Budapest, en hastig, galen weekendtrip till New York? Eller väntade vännerna på Island?
Jag var öppen för allt och ville inte veta, så långt det nu var möjligt.
Yngste sonen är med på resan till Landvetter, som sker vi lunchtid torsdag 20 oktober. Jag har alltså knappt landat efter mitt födelsedagsäventyr förrän jag ska iväg igen.
Sonen ska ta bilen tillbaka och dumpar oss på flygplatsen, kramar oss farväl. Jag kikar efter honom, men han får aldrig igång bilen. Jag tittar igen och åter en gång innan jag ser att han kommer iväg.
Hustrun och jag går in i vänthallen. Jag tittar inte på skärmarna om avgångstider när hon ber mig sätta mig, för hon ska checka in. Hon börjar med en maskin, för att avbryta och gå till nästa. Så kan det ju vara, att det krånglar.
Så är hon färdig, jag går iväg på toaletten, kommer tillbaka och förväntar mig att vi ska gå in i taxfreen, men plötsligt dyker yngste sonen upp med resväska och snart också den äldste med packning. Hustrun säger farväl och jag inser, det här är mina älskade söners present till sin far, en resa på tremanhand. Jag är överväldigad, samtidigt som jag inte blir kvitt besvikelsen över att det inte blir hustrun och jag. Men… den känslan är kort, som ett andetag, ett passerat ögonblick på någon sekund.
Vi är ute i god tid, tar en öl – tjeckisk, förstås – i baren i väntan på avfärden. Det är alltså Prag som väntar, ett ställe jag aldrig varit på, inte de heller och de har ordnat inte bara resan utan också boende genom air’n’b.
Vi flyger över Frankfurt, korta turer på cirka en timme och kommer fram sen eftermiddag, tar en gul taxi på rekommendation och efter lite irrande hittar den lätt stinkande chauffören sitt mål.
Panorama över en vacker stad. Foto: KAI MARTIN
Vi bor på Hermanova i stadsdelen Holesovice, en bit utanför centrum och på norra sidan Moldau. Det är en spatiös tre belägen på första våning med utsikt över en liten park, som jag misstänker tjänar som dealarställe för småknarkare.
Mitt emot ligger Kavarna Liberal, kaféet som vi kommer frekventera för lunch varje morgon under vår vistelse.
Vi packar upp, funderar över hur våra dagar ska te sig och vi är alla öppna för vad staden har att erbjuda. Sönerna har gjort lite research över vad som finns tillgängligt i form av sevärt, muséer och restauranger. Hustrun har bidragit med pengar för ett restaurangbesök, resten kommer vi dela på.
Unga män i vid ett gammalt torg i en gammal stad. Foto: KAI MARTIN
Men första kvällen går vi bara runt kvarteret upp till Domazlicka Jizba, en rustik inrättning med öl och bastant tjeckisk mat beläget vid torget Strossmayerovo nam.
Det är förträffligt, precis som sällskapet. Men vi lär oss snart att det där med rökförbud inte existerar i Prag. En kväll är lika med ett bad i en askkopp.
Fredagen väntar på oss och staden.
Frukost på det som kom att bli vårt stamställe, Kavarna Liberal, där en ung, milt leende kvinna tar upp vår beställning och guidar oss genom den tjeckiska menyn.
Vi är hungriga, men kanske inte riktigt till den desperationen som våra beställningar visar; förutom kaffe får vi en några rejäla korvar, skramlade ägg nog för en middag, yoghurt med flingor som inte är den müsli vi beställt, bröd… Ja, bordet dignar och vi äter med ett fniss och förstår att vi ska vara mer modesta i våra matambitioner framgent.
Så tandborstning och iväg.
Upp till en second hand i grannkvarteret där Hermanova möter Dukelskysh Hrdinuh.
Vi bestämmer oss för att gå in och tar vägen via en kortare promenad genom Letnaparken, som bjuder på en vidunderlig utsikt.
Bron Stefanikuv bär oss över strida strömmar och gatan Revolucni fram till Republikyplatsen. Vi smiter in på varuhuset där för att göra prisjämförelser och kanske kika på den fotoutställning som finns där. Grabbarna provar lite kläder när vi utforskar lokalerna. Men vi anar att det är nog är en varuhus på dekis eller under renovering, oklart vilket, och då vi går in i en herrbutik för ett tjeckiskt klädmärke där en kostym intresserar mig, blir vi snart varse att det där med service och avståndet till tiden före järnridån nog inte är så fjärran ändå.
Expediten, den kvinnliga, följer efter oss i tystnad för att plötsligt börja prata på tjeckiska då äldste sonen provar en snygg kavaj. Vi förklarar med ett leende att vi inte kan språket, men att vi gärna talar engelska. Hon fortsätter på tjeckiska och småmumlar bakom ryggen på oss till vi känner att där är vi inte välkomna.
Ut på gatan, mitt emot ligger Palladium, ett ännu större köpcenter och det visar sig att priserna är ungefär som i Sverige och då kan det ju kvitta. Men jag hittar en after shavebalsam på Mark & Spencer för en sposstyver, som jag köper för jag har inte fått med min.
Ja, priserna är desamma, men inte på restaurangerna. Något vi upptäckte redan första kvällen. En rejäl öl för 17 kronor och maten håller även den låga priser.
Vi promenerar omkring och söker efter en turistbyrå för att orientera oss om begivenheter under helgen. Går vilse, men hittar slutligen en vid Gamla stans torg. Vi frågar om det möjligen finns någon hockeymatch i helgen, förutom den som Sparta Prag spelar på söndag ungefär då vi ska flyga hem…? Jodå, det spelas en klockan fem, säger mannen bakom disken självsäkert, ritar på kartan var och fortsätter med information om var vi kan gå på jazzklubb.
Snett över torget ligger Nationalgalleriet som bjuder på en utställning av Henri Rosseau, som vi inte vill missa. Personalen är ljuvt tjurig, men utställningen är desto mer ljuvlig.
Efteråt bestämmer vi oss för att promenera till arena, som vi fått visat oss, kanske ta något lättare på vägen, ta en öl och korv till matchen och sedan äta något mer efteråt.
Vi knallar till Checkuvbron, längs Moldau mot nästa bro och överfölls av sjömän, som verkar vara avhoppad Natosoldater, som vill erbjuda oss guidade båtturer och kommer så småningom fram till Karlsbron, som inte en turist i Prag vill missa.
Inte heller vi.
Vi går över den i folkmyllret, fortsätter ner mot Lennonväggen, som ligger vid Velproversketorget. Jag blir inte riktigt klok på varför den uppstått, men det var ett önskemål från killarna att se den och det blir gjort. Men den bär på sin inte helt oväsentliga del i historien om vilken man kan läsa här.
Vi fortsätter i den strida turistströmmen upp mot slottet, en rejäl promenad uppför och den imponerande stenläggningen får mig att undra vem som har har slitit så med den.
Uppför, uppför mot vyerna. Foto: KAI MARTIN
Väl upp i det på nytt en slående utsikt. Vi fortsätter förbi en vaktparad och vidare genom något som skulle kunna vara diplomatdistrikten med tanke på de välbevakade entréerna.
Vi snirklar oss uppför och vidare genom trafikerade leder och följer sedan M Horakove mot arenan, vi passerar Hradcanska, stationen som vi blivit rekommenderade att gå av vid. Vi har då ytterligare någon kilometer att gå och väl framme vid arenan inser vi att mannen vid turistinformationen inte visste någonting. Sparta Prag har bortamatch och den spelas inte vid fotbollsarenan Generali där FC Sparta normalt spelar.
Vi tar oss hem, vilar en stund efter vår dryga tolv kilometers promenad och tar sedan spårvagnen in till centrum. Hustruns middag väntar och hon har rekommenderat en restaurang som hon gästade i ett annat liv i annan tid för 20 år sedan. Men stället har inga bord och inte heller nästa dag. Vi går ut på torget, försöker med några andra, men blir nekade på grund av platsbrist. Jo, det går att sitta ut, men infravärmen hindrar inte snålblåsten som viner.
Det blir en turistfälla vid Gamla stans torg och vi faller vidare i fällan och bestämmer ett Emperor’s sword, som det heter på den engelska menyn, en rätt för tre köttslukande män. Öl till, förstås och anrättning är imponerande med två heta svärd som bär på maten för kvällen.
Vi har trevligt, det är svårt att inte ha det med dessa unga män, som bär på klokskap och nyfikenhet, som är sympatiska, empatiska och vad som som för en kväll vidare.
Vagnen hem kallar efter att vi tagit någon söt historia till efterrätt vid något gatukök. Till sönernas glädje syns det i ansiktet att jag valde en med choklad.
En öl hinns med på ett ölhak nära där vi bor. Natten lockar med sömn.
Lördag morgon. Ny mer modest frukost serverad av samma milt leende servitris. Dagen är utstakad och efter morgonbestyren bestämmer vi oss för att gå över Hlakovbron, något som är lättare sagt än gjort. Den är en tung trafikled och det östeuropeiska arkitektteamet har gjort sin bästa för att omöjliggöra promenader längs leden. Vi lyckas med list och envetenhet och vi får se Prag från en annorlunda sida.
Praghistorik, arbetets söner. Foto: KAI MARTIN
Vi vill komma till Vaclavplatsen, inte helt lätt, men vi lyckas via hockeybutiker och passerande av järnvägsstationen som är under stark omrenovering.
Stadens paradgata är kort och bred, höst upp ligger Nationalmuséet som är under renovering. Vi stannar vi den lilla minnesplacketten över Jan Palach, en av studenterna som offrade sitt liv i samband med Pragvåren 1968/69.
En plats för eftertanke. Foto: KAI MARTIN
Vi går ner i tunnlarna som leder till tunnelbanestationen, en trafikcirkus som i sin tur avgränsar muséet från Vaclavplatsen på ett illa genomtänkt sätt.
Så kommer vi upp vid där Nationalmuséet är inhyst, en koloss med stark östeuropeisk anda i arkitektur. Vi lockas av en retroutställning, som är så där, en utställning om en arkitektutställning gällande ett Palachmuseum med hans barndomshem i centrum och en utställning baserad på de uppstoppade djur det gamla muséet bland annat haft i sina samlingar.
Allt är tungrott, men den sistnämnda åtminstone tankeväckande.
Ut- och insikter från Nationalmuseum. Foto: KAI MARTIN
Ut i regnet, nedför paradgatan, in mot Gamla stan och ett kafé där vi frestas av en cheesecake och festar en för var och en av oss till kaffe.
Vi försöker hitta jazzstället som killen vid turistbyrån tipsat om, men går bet (det visar sig vara en fråga om att ta till vänster i stället för höger vid ett gathörn, nåja…). Tar tunnelbanan hem och tar sikte mot matstället, en kombinerad restaurang och antikvariat.
Återigen är det bara i våra ”hoods”, det vill säga vi ut ur porten och i nästa kvartet på ”vår” gata ligger Ouky Douky, som lockat oss med sina skyltfönster där bokhyllor fyllda med litterär konst bakom soffor och bord där människor hängt och sett ut att njuta.
Vi får ett paradbord, längst in i själva antikvariatet, inte så rökigt, om ens alls, vid fönstret, så nära att vi blir ett med skylten.
Ouky Douky, en plats för mat och litterär spis. Foto: KAI MARTIN
Maten är inte tjeckisk, som vi trodde, utan mer mexikansk där en dubbel wrap blir målet för kvällen och mängder med öl.
Vi har allvarssnack, stämmer av, lyssnar och refererar. Vi ser fem timmar löpa förbi, som om ingen tid gått alls. Det är en fin stund, mina söner är värda sin vikt i guld. Jag är oändligt stolt över dem, deras tankar, deras görande och varande.
Söndag är hemdag. Men vi har några timmar att göra och vill utnyttja dem väl och vi gör det på det vis som vi mest har gjort, med kroppen. Vi promenerar in i Letnaparken via en bitvis annan väg än den i fredags.
Solen leker över höstkall, blekblå himmel. Det är en vacker dag med löv som kulört skvallrar om årstiden. Många är ute på söndagspromenad. Ett par frågar oss om detta är vägen till slottet och vi försöker förklara att det är cirka två och en halv kilometer dit, men att Metronomen, den stora mobila statyn som ligger där en gång Stalinmonumentet låg fanns 900 meter bort.
Den förmodade ryske mannen sa frankt ”Tack, 900 meter räcker precis för mig i dag”.
Platsen är nedklottrad, men bjuder på en av stadens finaste panoramor och mängder med människor som på plats njuter av utsikten..
En kristallklar dag som denna bjuds det på en perfekt vy över staden.
Vi väljer att gå nedför alla trapporna, möter ett gäng parcourkillar på väg upp, till Checkuvbron och går sedan vidare längs floden med Franz Kafkamuseet som mål, beläget strax efter Manesuvbron.
Utanför Kafkamuséet finns en mobil skulptur, som inte gör det lätt för den inkontinente. Ni kan se den här…
Det är ett litet museum, men utställningen möter med kraft både i ord, bild och ljud.
Vi tappar lite av andan, men vill stärka oss med en kaffe, går över närmaste bro och smiter in på ett kafé som bjuder på blaskigt kaffe och en kaka som är mastig även delad på tre. Men tack och lov har stället tillgång till toa, för den nödigaste av dessa tre gäster.
Så fortsätter vi vår promenad i ett Prag som säger farväl. Några dagar med några av de finaste jag vet, stunder av ro och stolthet, skratt och allvar.
Vi packar ihop våra tillhörigheter, lämnar lägenheten, går ut för att skaffa taxi och lyckas efter lite mackelemang få en som till yngste sonenes upprördhet skörtar upp priset med 150 tjeckiska kronor mot vad inresan kostade.
Vi kommer emellertid fram i den lätt sunkiga taxin körd av en man av gigantiska mått.
Kliver ur, äter vår sista tjeckiska måltid på flygplatsen och checkar in. Där förklarar mannen vid disken att planet från Bryssel, som vi mellanlandar i, till Göteborg är överbokat och att vi får räkna med att ta ett annat flyg hem.
Vykort från Prag. Foto: KAI MARTIN
Jag tänker ”I h-e heller”, yngste sonen pratar med flygvärdinnan, som lovar att styra upp så att vi kommer snabbt av planet. Men när planet inte taxar ut i tid utan bjuder på 20–30 minuters sen start växer oron om att vi överhuvudtaget kommer hinna ombord Göteborgsplanet.
När vi så landar med snåla Brussells Airlines (ingen bjuds extra där, som Lufthansa gjorde) är vi i kraftig tidsnöd.
Gaten till Bryssel-Gbg ska alltså vara stängd då vi kommer fram. Mitt hopp är närmast släckt. Flygvärdinnan vädjar om att de med skiften ska få möjlighet att snabbt komma av; alla reser sig.
När vi kommer in i ankomsthallen är nästa flygs gate mittemot. Där står fortfarande en kö och även det planet är försenat. Men kommer vi med…? Vi ställer oss i kön som sakta rör sig, en kör börjar sjunga på en svensk psalm; vackert för en stressad själ. Yngste sonen, som tagit vuxen- eller reseledarerollen, går fram till desken, pratar med kvinnan där, han går snabbt tillbaka till oss med en fråga om pass och de boardingpass som utdelats i Prag, återvänder till desken och kommer snart till oss med ett leende med fixad resa hem.
Väl på Landvetter står hustrun och väntar, hon som lurat mig så bara för några dagar sedan; det var det värt.
Ja, jag skulle kunna sälla mig till dessa män som far ut mot kvinnor, säger oförskämdheter för att trygga sin egen osäkerhet och sin egen villfarelse om vad som är rätt, eller kanske mer fel.
Men. Så icke.
Min hustru är förvisso inte riktigt klok. Men det står jag ut med. För i denna galenskap omfamnas också kärlek så att det räcker och blir över.
Jo, vi har precis klarat av ett 60-årskalas, som inte hade blivit för vad det blev – det vill säga succé – om det inte varit för några viktiga saker som föll väl ut.
Ett var ju förstås att lokalen – Lindholmen event & nöjen – var ledigt. Ja, det blir reklam, men jisses vilket ställe och vilken mat!
Två var att bandet var ledigt. Mina vänner i Pepperland, som spelar Beatles med sådan noggrannhet och kärlek att få toppar det.
Tre var ju förstås alla vänner som kom dit. Vi klockade in över 200 hundra gäster, band, släktingar och vänner samt vänners vänner. Imponerande.
Fyra, att min svägerska gjorde en magnifik tårta, som andra kan vara avundsjuka på.
Men… inte minst. Min hustru. Hennes organisationsförmåga tillsammans med vännerna E och S från Island, som gjorde kvällen till vad det blev. Oj!
Så mycket överraskningar, så mycket kärleksfulla tal (tack!), så mycket möten… Underbart. Och, ja, hon låg bakom artikeln i GP, där jag blev utvikt on the very day.
Nå, tänker ni. Det är väl rimligt av en kärleksfull hustru med en förmåga att ordna det mesta till det bästa…
Absolut.
Så att min hustru inte är riktigt klok omfattar alltså inte detta, men det här:
Jag sitter nu ombytt, nyrakad och med en packad resväska. Jag vet inte vart jag ska, men att jag ska. I sällskap har jag min hustru och snart kommer min yngste son för att köra oss mot, förmodar jag, Landvetter för en take off mot fjärran, kanske, mål.
Hon har helt sonika prickat in tre helger denna höst, som inte får kullkastas av någonting.
Fullständigt galet. Helt tokigt. Och detta av en kvinna som jag klassar som klok.
Jag missar med andra ord seriepremiären på söndag, där jag tänkt gå min debut som 60-årig seriespelare i det svenska seriesystemet. Tror jag är unik med detta. Jag skulle alltså där och då påbörjat min 18 säsong i IK Raid, men efter träning sedan i början av augusti får alltså ligan vänta på min närvaro.
Tre tillfällen i höst, alltså. Tre äventyr med den jag älskar mest, den jag vill leva med till döden skiljer oss åt. Med hon som är mitt sällskap, min kärlek, hon som läker sår och helar hjärtan, hon som får blodet att rusa, att mitt levnadsäventyr att tjusas, som är uppmuntrande men aldrig mjäkig, som är klokskap och skratt, som har närhet till förnuft och känsla… Klart jag vill resa med henne, vart det nu bär.
Ps. Med anledningen av min inledning: Förövrigt så mår inga människor, oavsett kön, tillhörighet eller ålder bra av otidigheter… Ds.
När nu dagen är kommen. När tiden är inne. Stunden då en gräns passeras. Är det då räkenskaperna kommer in.
Jag har funderat på det under mina sista dagar som 50-åring, någonting, och ändå inte.
Mitt liv är till bredden fullt och ändå kan jag båda njutningsfullt dricka ur denna bägare och samtidigt fylla på, för att hela tiden konstatera att glaset är oförändrat fullt.
Det är, det är jag medveten om, en välsignelse och ja, jag är en välsignad man, som kan konstaterar att, trots att jag är arbetslös eller som andra lite finare uttrycker det arbetssökande, har ett gott liv och att så har jag haft det under dessa 60 år. I stort sätt.
Ja, jag har gått igenom mina mörka perioder. Jag kan fortfarande sakna mina föräldrar enormt, de som fattats mig i mer än tre respektive snart sex år. Min mor, som då natten passerat från söndagen den 14 oktober till den pura måndagen den 15 oktober och krystade fram mig till en tidpunkt som konstaterades vara tio minuter i två.
Jag var ett normalt barn, men jag kan tänka mig att min mamma fick kämpa för att få ut det lilla liv hon burit ock känt växa under nio månader.
I vuxen ålder har jag försökt förhöra mig om förlossningen, men det har min mamma alltid viftat bort och efteråt kommit med kommentaren ”Du var ett snällt barn” och i samma ögonblick fått något milt, drömmande i blicken, ett ödmjukt och kärleksfullt uttryck.
Nu har alltså 60 år passerat sedan den där natten och varför jag, som inte är någon nattmänniska, kom vid den tidpunkten kan jag fortsätta fundera på.
Mina söner, bussiga killa och fantastiska människor, valde att komma dagtid, en stund på eftermiddagen, båda två.
Så mitt liv har fyllt och fylls fortfarande.
När jag var liten, ja, redan tidigt, drömde jag om att bli artist.
På högstadiet växte drömmarna om att bli NHL-proffs. Under lektionerna satt jag och ritade serier om mig som målvakt i en fullsatt arena. Jag insåg tidigt att mitt efternamn inte skulle få plats på ryggen, men mitt andra förnamn var ju bra. Martin, som i Seth Martin, kanadensisk landslagsmålvakt i början på 60-talet. Kai Martin! Ett bra artistnamn. Så fick det bli.
På gymnasiet började jag på grund av olycklig kärlek att skriva dikter, en klasskamrat fick läsa dem och var inte på något sätt nedvärderande gällande de illa rimmade dikterna, som jag var övertygad om höll högsta Ferlin- eller Fröding-klass och så småningom skulle rendera mig en plats i Svenska Akademien i Uppsala (!). Men då har kom med diktsamlingen Babi Jar av Jevginij Jevtusjenko föll naivitetens täcka från mina ögon och jag insåg att vägen mot mina höga mål var väsentligt längre än jag trodde.
Ändå förstod jag, bland annat eftersom min pappa förfärat konstaterat att mina idéer om att bli poet inte skulle ge mig tryggad inkomst, att journalistiken skulle rädda lönen. Siktet mot GP:s kulturavdelningen var ställt.
Jag skrev ofantligt med dikter under gymnasiet. Började också i band och skrev sångtexter och låtar. En försiktig början.
Nu har alltså drygt 40 år gått sedan gymnasietiden.
Jag kan konstatera följande:
Jag blev artist. Inte en världsstjärna, men ändå. Jag har skrivit musik och texter, gett ut skivor, producerat musik och producerat åt andra. Spelat inför allt från några få till 40000, turnerat i Sverige, Norge, Finland och Danmark, varit en av många artister på Roskilde festivalen. Och, ja, fortfarande är Kai Martin & Stick!-albumet [utan titel] från i våras ett fantastiskt album väl värd uppmärksamhet, men som det inte har fått.
Jag blev ishockeymålvakt. Nej, inte på någon högre nivå. Men tack vare min tränare i MPHC, där jag började 1973, fick jag chansen och den har jag fortfarande. Jag älskar att spela och har i och för sig rört mig i de lägre divisionerna, men spelat i allt från gamla division 2 (mötte bland annat Ulf Sterner!), division 3, division 4 och division 5. Håller nu till i division 4 med IK Raid, klubben jag tjänat sedan 1999 (längre än någon annan förening jag har varit med i). Jag spelar dessutom med gubbgänget Uppbackarna där jag haft förmånen att spela med etablerade spelare som Fredrik Sjöström och Fredrik Pettersson (båda i både landslaget och Frölunda), restauranghockeyn på tisdagar där Patrik Carnbäck gästar och Frölunda Oldtimers, dit jag blir kallad till någon gång per år vid målvaktsbrist.
Skribent. Ja, det blev ju mitt yrke och där jag blev en trogen GT-journalist i 35 innan tidningen valde att krama skiten ur mig, så att jag gick på knäna samtidigt som proppskåpet var på väg att gå. Vi gick skilda vägar 1 maj 2014 och jag är nu hel och ren och arbetssugen, är både kompetent och empatisk; en dröm för en arbetsgivare, helt enkelt.
Ja, livet har gett mig mycket gott. Det bästa är mina barn och min hustru. En femetta som lyckliggör mitt liv.
Jag har det gott. Tro ingenting annat och att jag fyller 60 år i dag betyder ingenting annat än att glaset dricks och fylls på av allt som livet har att ge.
Detta är bilden av en hand. En hand vars hud bär spår. Spår av ett liv på både insidan och utsidan. Ett snart 60-årigt liv, från först föreningen av ägg och spermie, den ljuvaste av dem alla, till embryot till det lilla barnet omsluten av fostervatten i moderns sköte och det första traumat, födelsen, livet och allt, då allt, som passerat revy sedan dess. Allt detta som gett av- och intryck.
Detta är bilden av min hand; inte längre slät, inte längre ett barns; det overkliga att det är en vuxen mans hand och det verkliga att det är fullkomligt sant.
På denna hand, som är min hand, sitter två ringar.
Den ena en smula mer daterad än den andra. Den närmast handflatan är märkt 1112131415, det märkliga siffrorna ger datum och tid för en förlovning mellan hon som kommit att bli min hustru och mig; jag som inte ville gifta mig igen föll till föga, frågade om hennes hand, fick inget svar, fick en tystnad som ekade i den sjukhuskorridor som vi av en händelse stod i för att stunden och tiden krävde det och efter lite mer tystnad kom ett viskande ”ja, ja, ja”. Precis tre gånger. Precis så tyst som ett viskande är. Precis så starkt som ett viskande kan vara då någon pratar kärlekens språk. Då sensorerna är på, då lyhördheten uppfattar minsta nyans.
Så den andra ringen, den med guldkant.
Den fick jag när Z och jag växlade ringar på kajen nedanför Novotel i skuggan av Älvsborgsbron, en gråmulen höstdag, precis som i dag, då vi skrev den 22 september.
Det var en stund av andakt, där regnet knappt höll andan, där våra kära släktingar från Sverige och Danmark fanns som vittnen, där vigselförrättaren var noga utvald, där pianisten inte kunde vara någon annan…
Några dagar tidigare, den 19 september, skulle min mamma har fyllt 83 år, men hon valde något annat och försvann ur fysiskt sikte den 6 januari 2011 och deltog med andra ord inte på bröllopet, men fanns med ändå. Pappa var på plats och deltog i festligheterna, men ett drygt halvår senare förenades han med mamma och finns bara i våra tankar.
Det är livet – döden och livet är starkt förenade.
Så denna dag, den 22 september, för fyra år sedan gifte jag mig med min älskade Z och vi förenades ännu lite mer än vad vi var tidigare. Vi fick varandra, ett fantastiskt kalas och vi njuter än.
Hon är min själsfrände, mitt hjärta, min klokskap, min balans, min glädje. Hon är min kärlek, min hud, mina sensorer, min närhet, min styrka, min vän, min reskamrat, mina ögon, mina öron…
Det kom lite besked från vänner som skickade bilder om ispremiär och hockeyspel tidigt augusti.
Jag sneglade lite, försökte skaka av mig avundsjukan utan att lyckas och skrev någon kommentar i en tråd som fick en tumme upp.
Så fick jag en förfrågan och ut gled jag på isen i Frölundaborg, en och en halv månad efter att jag snörat av mig skridskor och benskydd senast.
Det gick skapligt och ja, efter mötet med Michael Nylander och erbjudandet på stående fot om att vara med och träna i Stockholm med hans söner William och Alexander, så har det gnagt om den förlorade möjligheten.
Men jag gav numret till en vän, en veteran och krigare som kanske kunde tänkas ställa upp. Hörde av mig efteråt om det var ok och fick tummen upp… Fel, jag fick ett glödgat svar av kärlek för omtanken.
Ja, kroppe kved dagen efter och gnisslade betänkligt ytterligare en dag senare. Men den levde, den mådde gott av att få igång motoriken och suget slog an som ett beroende.
När jag en morgon konstaterar att hockeyturneringen i Kanada, som jag bevistade i början på april, äntligen fått bilderna ur ändan, sprattlade jag med benen som ett lyckligt barn.
I och för sig är det svårt att avgöra om jag gör några spektakulära räddningar, men åtminstone en bild ser ståtlig ut även om det inte går att avgöra var pucken är.
Kai Martin in action in Canada.
Så ringer vännen, som lovat att höra av sig om det blev något. Men missförstånd gjorde att Nylanders nötande av juniorerna inte var förra veckan utan denna. Han har varit på is och kört skiten ut sig i två timmar, inte bara med Nylandergrabbarna utan spelare från NHL, AHL och SHL. Han var lycklig, trött på ett välmående sätt och jag gladdes med honom.
Vi lägger på. Hustrun får berättat för sig och ser lågor i mina ögon på ett sätt som inte har med henne att göra, för en gångs skull. Så säger hon ”Varför åker du inte upp?”
Jag blir ställd, väger för och emot. Ett 50-årskalas, en begravning, incheck till Way Out West…
En SMS-duell med min vän inleds där jag skriver vad hustrun sagt och han backar henne, utlovar plats i hans gästrum och min puls ökar. Får tiden – 18.30 – och, ja, det går att åka upp, men begravningen dagen efter…? Stockholm–Vänersborg, en sträcka på cirka 40 mil. Ska jag i så fall gå upp tidigt för att ösa på söderut och hinna till 10.30 eller åker jag direkt efter passet, som kommer krama skiten ur mig och, kanske komma hem vid två-tiden för att få några timmars sömn…
Frågorna hopar sig och dessutom 50-årskalaset med en högt värderad vän, som definitivt kolliderar tidsmässigt med hockeyäventyret.
Jag går och lägger mig för att sova på saken, som tvärt för att vakna efter en knapp timme och vrider mig sedan som en agnad mask resten av natten utan att kunna fatta ett beslut.
Så vankelmodig. Stöttad av min hustru. Stöttad av min kollega och vän i Stockholm. Pressad av tiden, av lusten, av klokskapen kontra den kittlande galenskapen, hoppa eller inte hoppa; livets ständiga val och jag velar. Än.
kaimartinblog 