Vi är framme vid vår sista matchdag i turnering.

Efter 3-4, 0-5 är det dags för en vinst. Tycker vi.

Vi ligger näst sist, men har häng på motståndarna som är de lokala hjältarna Windsor med förre NHL-spelaren Ron Priest, Minnesota, i laget.

Det är en match tidig kväll, så vi slår dank lite under tiden. Går till väldiga Caesar’s Palace, som ligger vid floden och är turneringen knytpunkt.

Utsikt från Caesar’s Palace, på andra sidan floden, till vänster, ligger Joe Louise Arena.

Foto: KAI MARTIN

Vi köper en souvenirtröja var, min rumskamrat, vän sedan 30 år tillbaka, N och jag, tar reda på om det finns fler hockeybutiker än den vi besökt, och får ett par adresser av en tjänstvillig kvinna samtidigt som vi pratar med en kanadensare i min ålder, som tagit sig hela vägen från British Colombia för att, precis som vi, åka på stryk i den här turneringen.

Vi har oss till hoteller, får med oss några man till och beger oss ut på vägarna. Hittar en av hockeybutikerna, inte långt från där vi åt mat efter tisdagsmatchen då vi också jagade outletbyn utanför Windsor.

Butiken är enorm och jag upplever den som nyöppnad, även om den är flitig på memoralia. Jag är på fåfäng jakt efter benskydd till mina nya handskar, men där finns bara det nyaste nya.

N testar en klubba i butiken, blir nöjd kommer hem med sitt fynd. Foto: KAI MARTIN

Vi far vidare efter lite shopping, trots allt, för att äta mat. Men det ställe vi hoppats på var stängt, så vi tog svängen om den andra hockeyaffären, en mer rustik, anrik butik.

Det finns inte vad jag söker, men den andas atmosfär och jag hittar liknande benskydd som jag hade för tolv år sedan, som jag kom att slita ut efter flitigt spelande, men älskade och saknar. Märkligt, jag vet…

Butik med historia. Foto: KAI MARTIN

Vi far vidare in till stan, sätter oss på en restaurang som har ett erbjudande för turneringens spelare, äter pasta och dricker något till innan det är dags för samling vid hotellet.

Matchen väntar.

Vi packar vår tredje bil för vi ska på äventyr. Men först match i en ny arena i södra Windsor.

Den verkar vara hyfsat nybyggd och faciliteterna är fantastiska, rink vid sidan av rink, genrösa omklädningsrum, gymnastiksalar, fik… allt en sportsman kan drömma om.

Jag får chansen idag. Har ju bara spelat en halv match, den första, och vill visa mig på styva linan.

Det går fantastiskt. Jag får mycket att göra. Det är intensivt och vi håller kanadensarna stången. De gör mål efter flera chanser, där jag är rörlig och snabb. När jag räddar nere vid högerstolpen krävs det fyra försök innan pucken går in och med lite tuffare försvarsspel hade det inte blivit mer än en chans.

I andra tar vi tag i taktpinnen och gör både kvittering och ledningsmål. Jag fortsätter spela bra, men jag känner att krafterna börjar sina. Detsamma för utespelarna. Kanadensarna kvitterar och tar ledningen innan perioden är slut.

I tredje ser jag stjärnor. Windsor ökar tempot samtidigt som vi kroknar. Ytterligare två mål görs och turneringen är över.

Jag hade hoppats på att bli utnämnd till MVP men den gick till J, väl värd. Jag får väl bli mest värde spelare i ett annat sammanhang.

Men… jag har fått göra det jag drömt om, spelar på liten rink mot tuffa kanadensare som inte viker en tum och tar chansen när de får den. Av de fem målen är fyra på returer; jag gjorde mitt bästa och kanske mer därtill och är helt slut efteråt.

Men kvällen slutar inte med det.

In i bilarna för transport till Birmingham, Detroit för nästa match. Grabbarna vi mötte i söndags, då jag spelade för amerikanerna, bjuder på ny match. Vi åker över den väldiga bron som förbinder Kanada med USA, hamnar i en lång väntan för att passera passpolisen, men väl framme går det hyfsat snabbt, id-kontrollen görs, jag blir strängt uppmanad att ta av mig kepsen och sedan önskar han oss lycka till och iväg på Detroit oändliga vägar.

Efter påfyllning av öl, snacks och bensin far vi till hallen, kommer fram med en kvarts varsel och jag har redan bestämt mig; jag ska ha revansch från i söndags, då jag med lånade skydd och handskar åt fel håll uppträdde som en pajas, en förstagångsmålvakt…

Det är på lek, men utan allvar blir det inte roligt. Så jag samlar ihop mig själv, skakar tröttheten ut kroppen och spelet kan börja. Tempot är mer moderat än tidigare, vilket gör att Partillekillarna plötsligt börjar spela den hockey som vi kanske önskat att vi gjort från början. Pass, dropppass, spel back till back, dra isär, utmana, gå på mål, skott, chanser, retur, mål.

Jag sliter ont igen. Får kanske i och för sig min revansch, för jag fick visa vad jag kunde. Men det amerikanska laget med mig i kassen förlorar igen, nu med uddamålet, avgjort med bara någon minut kvar och med en fullständigt slutkörd Kai Martin i mål.

Jag sitter tyst efteråt, försöker få ner pulsen och låta krafterna återkomma. Jag har svettats kopiöst i två matcher och har kanske inte fått ordning på vätskebalansen.Men kraften kommer åter, jag packar ihop mina prylar, dricker vatten, duschar, sätter på mig kläderna och tar en öl.

Sen fest efter två matcher inom loppet av några timmar. Foto: KAI MARTIN

Nu vankas mat och mer öl. Dugger’s, en sportsbar, som J frekventerat flitigt, bli vårt mål. Återigen hamburgare, pizza, friterade kycklingvingar och pintchers. Kvällen hinner bli nära två innan vi lämnar stället. Min kropp skriker efter sömn och när jag väl landar i min säng, somnar jag innan jag hinner blinka.

J har bott sex år i Detroit. Jobbat på Ford. Han kan staden utan och innan, har sina kontakter. Vet de flesta skrymslen och vrår. Han är en auktoritet när vi åter korsar Detroit river genom tunneln, genom vägtullar och passkontroller – tuffare i USA, vänligare i Kanada – för att få äran att se när NHL-lagen Detroit Red Wings och Philadelphia Flyers värmer upp.

Vi är tidiga, lätt yrvakna och kommer till den slitna Joe Louise Arena, byggd 1973, med en kapacitet på cirka 20000 åskådare. J har fixat p-plats åt våra två hyrbilar där stjärnorna och folk högt upp i Detroithierarkin ställer sig. Vi finns med på en lista där p-vakten kliver ut ur sin kur i ett tilltufsat väder med grå himmel och regn i luften.

Det går geschwint att komma in, ytterligare en vakt ska passeras och han är vänlig och välkomnande till de svenska gästerna; svenskar har, som bekant, ett gott rykte i Detroit Red Wings sedan Thommie Bergmans tid på 70-talet fram till Börje Salming, Thomas Sandström, Mikael Samuelsson, Andreas Lilja, Fredrik Olausson, Nicklas Lidström, Henrik Zetterberg, Tomas Holmström, Stefan Liv, Jonas Gustavsson, Niklas Kronwall, Daniel Alfredsson, Johan Franzén, Gustav Nyquist, Jonathan Ericsson… Det är några stycken som passerat revy i laget och har gjort det bra.

Minnesrik arena som gör sin näst sista säsong. Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss upp med hiss till environgerna som är kantad av historia. Varje pelare pekar på dåtida och nutida spelare, gigantiska statyer hyllar legendarer som Gordie Howe, svartvita bilder från way back then byter av foton från 2000-talet.

Jag förstår Frölunda som skulle vilja ha liknande möjligheter i Scandinavium, eller en egen arena. Det är mäktigt.

Hockeymemoralia och -legendar. Foto: KAI MARTIN

Uppvärmningen för Detroit är intitalt försiktig med start för målvakterna Jimmy Howard och Petr Mrazek. Några skott i plocken, distinkt, några mot stöten, distinkt. Sedan några enkla övningar för att få igång sidledsförflyttningarna. Tempot ökar ju fler spelare som kommer in på banan; det är både lekfullt och intensivt.

Stilstudie av Mason i Flyers. Foto: KAI MARTIN

Det handlar kanske om 50 minuter på is innan ismaskinen snabbt kör av för Flyers. Med Steve Mason är det lite extra spännande för mig, eftersom han är vänsterhänt. Flyers uppvärmning är mer intensiv och på is finns tre målvakter, förutom Mason också reservmålvakterna Anthony Stolartz, nära två meter lång, och Alex Lyon, en rookie som verkar lite vilsen i sällskapet. Överraskande med tre på isen, men Flyers har säkert sina skäl. Men när också Michael Neuvirth kommer in förstår jag ingenting. Han är en vass keeper med en plockhand som jobbar högt och lågt, smidigt och elegant. Men det blir Mason som står.

Bröder på rätt plats på jorden. Foto: KAI MARTIN

Vi tumlar ut fyllda av intryck och efter att en man kopplad till turneringen vi spelar har tagit kort på oss alla på läktaren.

J guidar oss ut från down town Detroit, Joe Louise Arena ligger precis vid floden och vi har sett hallen på håll från Kanada, och ut på oändliga vägar och fram till Hockeytown som säljer merchendise till Detroit Red Wings och baseballaget Tigers. Jag köper en hoodtröja som finns på rea, för priserna för textilierna är groteska, en matchtröja går på kring 1400 kronor, väl mycket för mig.

Efter att ha irrat runt i butiken går vi till en sportbar nästgårds, äter mat; de flesta beställer pizza och ber om tunna sådan och serveras sedan skapelser för ett kompani. Jag äter sallad, som är nog så mättande, pitchers beställs in i parti och minut (alltså tillbringare med öl) och det är inte så konstigt att vi mätta och stinna tumlar ut på p-platsen för nya destinationer.

Mat för män. Foto: KAI MARTIN

Vi delar på oss; en bil till ett microbryggeri, en bil till Motownmuséet. Det är en fascinerande musikhistoria som jag inte vill missa och vi är fem till med samma önskan.

I ett vanligt hus på en vanlig gata skapades skivbolaget 1959 Tamla, som sedan blev Tamla Motown som skulle bli något alldeles speciellt, en artistkarder bestående av talanger i närområdet; Aretha Franklin, Four Tops, Supremes, Temptations, Marvin Gaye, Stevie Wonder…

Det blir en guidad tur fylld av restriktioner, underhållande men tempfylld, det finns liksom inte tid att hämta andan eller att ta in intryck. Men ändå, vilken historia…

Så in i bilen till Hockeytown down town som är sportbaren för förberedelser för matcherna som ska spelas, ett stenkast från den nya arenan som byggs med invigning 2018; Joe Louise Arena gör alltså sin sista säsong den som kommer.

Det blir mer öl och nachos, som är indränkta i smält ost och köttfärs; knappast lätt tilltugg för stinna magar.

Så buss till arenan och in till våra platser högt, högt upp i arenan.

Vi har våra landslagströjor på oss, som vi generöst fått av arrangörerna av turnering. Matchen är viktigt för om Detroit ska ta sig till slutspel för 24 året i rad. Hallen är alltså fullsatt och stämningen intensiv.

Trafik framför kassen. Men Detroits Howard håller tätt. Foto: KAI MARTIN

Matchen går i hemmalagets favör. Vinst med 3-0 med strålande målvaktspel från Howard i Detroitkassen, men Mason gjorde också ett starkt intryck och släppte bara två mål (det sista i tom kasse).

Så ut i Detroitregnet som är milt och vårlikt. Vi väntar på en buss som ska ta oss tillbaka till Hockeytown där bilarna står. Den. Kommer. Inte.

Vi väntar. Och väntar. Tålamodsprövande. Men har man stått i toakön i Joe Louse Arena är väntan ingenting. Vi frågar lite olika busschaufförer, men ingen ska till vår destination.

Så äntligen en som förbarmar sig över de dränkta katterna, väl framme blir han furstligt belönad med dricks.

Så hem. Ny färd genom tunneln, nya passkontroller och sedan bums i säng efter en lång dag matad med nya intryck.

Det är ju självklart att det finns olika kulturer. Men ibland blir det mer uppenbart.

USA är ju de flottigas rike, friterat, såser, smält ost och andra, om ni frågar mig, mindre nyttigheter som är svåra att komma undan om man inte kan vilka ställen man ska frekventera.

Kanada är ju lite av en spegelbild av sin storebror, men kan ändå odla sin egen kultur och gör det med den äran. Att det är bitande kallt i vinden, att snöflingor piskar ettrigt mot kinden och ändå ha vindistrikt här nere i kanadensiska södern verkar kanske märkligt.

Men det rödvin vi smakade när vi åter besökte City Grill för en längre sittning var utmärkt. Någon gång i veckan kommer det nog bli ett besök på någon vingård, men mer om det senare.

Första matchen gav alltså en svidande förlust med uddamålet. Lite skärpning där och vi hade fixat poängen, för varje sådan möjliggör mer matcher i cupen.

Så när vi möter kanadensiska Eaton med Chicago Black Hawkströjor verkar motståndarna respektingivande. Så klassiskt svenskar, att på förhand ta intryck istället för att lita på sin egen kraft och styrka.

Det skulle visa sig bli en jämn match där vi omedelbart skapar chanser mot den duktiga och väldige kanadensiske målvakten med en reptilsnabb plockhand. 0-0 i första perioden skapade förtroende och hopp.

Etons målvakt Atos Falcioni hade koll. Foto: KAI MARTIN

I andra perioden är vi också med, men en utvisning för body check (tackling som alltså inte är tillåtet i veteranspel) gav fyra minuter som skulle visa sig ödersdigra för Partille. Vi stretar emot, men med bara 24 sekunder kvar av utvisningen kommer ett läge där pucken sakta glider in mellan benen på H, målvakt för dagen.

Vi skapar våra chanser, men, apropå kultur, är alldeles för dåliga på att följa upp en chans med nästa. Kanadensarna tvekar inte en sekund. Antingen snabbt skott och avslut, eller snabbt pass och avslut. Den inställningen lönar sig på de små rinkarna och på en räcka kontringar kommer också ett antal mål efter att vi tappar puck offensivt och i, förstås, ambition att göra mål.

Vi har våra lägen. Bland annat av CS, en legendar inom Göteborgs hockeyliv och med meriter som att NHL-laget Toronto en gång var intresserad av honom, är fri efter ett läckert förarbete bakom kassen. Men Eastonkeepern kommer ner med plocken och gör en magnifik räddning som gratuleras av CS.

Mål där och det hade gett ett visst häng. Men ett effektivt Eaton har kanske tio chanser och gör mål på fem av dem. Vi har säkert 15 skott och gör inga. Snälla pojkar får inte kyssa farliga flickor, eller vad säger man? Bussiga svenskar får definitivt inget gratis mot elaka kanadensare i hockey.

Så när matchen är över tackar vi för matchen. Den äldste, minste och mest tandlöse av motståndarna väser ”Welcome to Canada” och det var inte ett välkomnande. Bara så att vi vet.

Men, det ska också sägas, det här gänget har spelat tre matcher i en cup i februari och då var inte hela laget samlat. Kanadensarna har 36 matcher i benen den här säsongen, plus träning.

Ett gäng glada förlorare. Foto: PRIVAT

Under dagen hade jag också hunnit fynda. Tidigare i veckan hade vi varit över i Detroit och besökt en enorm sportaffär för hockey och lacross. Min ambition är att fira mina 60 år med delvis ny utrustning. Som den vänsterhänte målvakt jag är, är det inte alltid lätt att hitta rätt handskar för mig. Men här var det delvis ett eldorado. Perani’s hockey world hade ett enormt utbud, mer moderat priser än i Sverige men ändå lite för mycket för min plånbok.

Jag hittar ett par bruna vintagehandskar av bästa kvalitet som jag blir sugen på, men då skulle jag ha benskydden i samma stil och de finns inte. Jag går ut tomhänt.

Shoppingfynd och souvenirpuck av choklad. Foto: KAI MARTIN

Men på tisdagen blir det ett besök i Windsors motsvarande, men lite mindre butik. Där hittar jag ett bara rödblå handskar som butiken vill ha 200 kanadadollar för. Ja, utgående modell för Reebok, men av bästa kvalitet med LeFevre, målvaktsdesignern för elitkeepers, som garanti. Tillsammans med en träklubba som saknar märke blir det handlat för knappt 1500 svenska kronor. Nu ska jag jaga ett par benskydd som passar till handskarna.

The show must go on!

Peka ut Kanada och det finns hockey på kartan.

Windsor är en förhållandevis lite ort på några hundratusen invånare, men är i närområdet kanske upp till en halv miljon, beroende på vem man frågar.

Vi pratar om en stad som vuxit på slätten, utan böljande landskap, utan bergsknallar i horisonten, men med den väldiga Detroit river som rinner mellan destora sjöarna St Claire och Lake Erie.

Det är ett land med ständig horisont, där Detroits skyline, down town, pekar mot himlen som i trots.

I Windsor kämpar några byggnader om att stoltsera på höjden, men det blir mest fåfängt. Centrala Windsor är bedagat, förorterna en oändliga räcka av fristående villor, bland dessa dyker det plötsligt upp en idrottanläggning, några av dem är hockeyhallar, smart byggda, minst två rinkar i en och samma anläggning, fullbokat schema från tidigt till sent, pojkar och flickor spelar hockey, män och kvinnor likaså. Spelar du inte, tittar du. Hockey finns överallt och med den här massiva turneringen, så sluter staden stolt upp. Alla frågar hur det går, alla undrar var vi kommer ifrån, alla är genuint intresserade.

Hur har det då gått…?

Nja, efter starten med lånad utrustning i söndags så borde allt ha blivit bättre väl med skydden på plats.

Frågan på det är, ja. Jag inser snabbt att även om mina skydd är slitna efter hockey upp till fem gånger i veckan, så är det ändå jämförelsevis, nytt, helt och rent. Jag har dessutom koll på mina grejor, vet hur skydden ska sitta.

När vi möter finska StUto delar jag och H på uppgiften.

Det är ett stressat lag som kommer till anläggningen. Bussen som skulle hämtat oss för att i tid lämna oss på arenan kommer inte. Vi får i hast packa in oss i vår hyrbilar och kommer sent till anläggningen. Inte optimalt.

Men vi står på is till nedsläpp och startar turneringen. Det är vi som inledningsvis tar kommandot, men finnarna är placeringssäkra och vet att passa puck. De gör första målet, gör ett till. Men vi kämpar oss in i matchen och kvitterar.

Spelet böljar fram i perioderna (2×12 + 15). När jag kommer in har H släppt in två puckar, gjort bra insatser och det är upp till mig att bära laget till segern.

En målvakt i aktion. Foto: KAI MARTIN

Men vi har en tendens att vilja spela upp pucken centralt i egen zon, att bli stirriga vid press och har svårt att få tryck i passen. Det innebär att jag omedelbums får göra mina räddningar, som adderas till flera. Det är, som alla vet, skönt att komma in i matchen.

Men en två mot ett-situation och ett sidledspass ställer mig. Jag är med över, men har inte samlat ihop skydden tillräckligt bra. Finnarna gör mål.

Förre elitspelaren Hannu Oksanen är spelmotorn som får sitt manskap att kugga i varandra.

Vi fortsätter kriga. Kvitterar, men drar på oss en och annan onödig utvisning som straffar oss dubbelt. Återigen utnyttjar finnarna sin spelskicklighet och se där, en omarkerad back får pucken, jag är med över i sidledsförflyttningen, hinner se skottet då det kommer, känner den ta i plocken. Dessvärre styr jag in den själv och det målet blir avgörande.

Vi trycker på, men trots att jag i slutsekunderna lämnar kassen för en utespelare stannar sifforna 3-4 till finnarna. Close but no cigarr och det kommer att bli värre. Jag återkommer till det.

Redo för Kanada, väskan är packad. Foto: KAI MARTIN

När vi samlas på Landvetter är det för ett sedan länge emotsett äventyr.

Jag började spela hockey 1967 på Stora dammen i Slottsskogen med lånade skydd, ett par gröna bandymålvaktsskydd, en målvaktsspade, en blå galonhandske som stöt och en lovikavante som plock, på huvudet en blå ABC-hjälm som jag fått i julklapp av farbror Sven, en vän till familjen. Hjälmen var mitt första skydd, det skulle följas av fler.

Solen sken, det gör den på sätt och vis fortfarande. Mitt hockeyäventyr är nära 50 år senare fortfarade igång, sprakande och levande.

Ung målvakt med hockeydrömmar tillsammans med vänner på frusen Kungsbackafjord julen 1968. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Tillsammans med Partille oldtimers ska jag åka till Windsor, Ontario, Kanada för en veckolång veteranturnering. Jag har tiggt mig in i klubben, vädjat för att få hjälp att realisera min dröm om spel i Kanada, fick ja och nu står vi alltså på Landvetter med packade trunkar, ska checka in och ska iväg.

Rätt klädd för rätt klubb och cup. Foto: KAI MARTIN

Min bag är modell mega grande, väger sina ton, men som målvakt är det ett pris som måste betalas. Alla skydd fyller sin funktion, för att skydda mot skador och för att stoppa den där lilla gummitrissan som gång efter annan ställer till förtret eller glädje…

Efter invägning och incheckning av bagage är emellertid inte trunken något bekymmer. Den ska inte hämtas ut förrän i Chicago, där vi mellanlandar på vår väg mot Detroit, där hyrbilen väntar för 40 minuters bilväg till Windsor, på andra sidan Detroit river; floden som Uncle Tom korsade i mitten på 1800-talet för att i frihet från slaveriet bygga sin stuga.

Vi skiftar plan i Amsterdam, det går smidigt genom kontrollerna och efter kort väntan är vi på väg över Atlanten i en jumbojet för åtta timmars flygtid.

Jag försöker se film, men Tarantinos film är så noir att den inte funkar för flygplansskärmen, med en dialog som pågår genom en ihållande snöstorm är det heller liksom ingen idé att försöka uppsnappa den i konkurrens med flygplansljuden.

Chicago må vara ”a wonderful town” i sången, men passeringen förbi gränspolisen kräver sitt tålamod och nonchalansen hos de maktfullkomliga är stor; andas in, andas ut.

När vi så ska hämta ut vårt bagage är allas trunk med, förutom vi två målvakters.

En målvakt med sin spade, men utan sina skydd. Foto: KAI MARTIN

Beskedet är att de inte lastats ombord på planet i Amsterdam, nästa plan till Detroit har fått problem med motorerna och ställs in, våra bagar är i väntans tider; vi med…

Vi gör en reklammation i Detroit, en vänlig kvinna bakom disken lovar att göra sitt yttersta för att vi ska få vår utrustning, efter att ha förvissat sig om hur utrustningen ser ut (”Yeah, I know, I’ve seen Red Wings on the tv, the pads are huge…”).

Under tiden har hyrbilarna hämtats och väl lastade far vi med fart genom snöblandat regn med destination Windsor.

Tunneln under Windsor river för oss mot målet, ny passkontroll, som går smidigt, till hotellet och incheckning. I morgon väntar en vänskapsmatch mot ett amerikanskt gäng, bara för att få känna rinkens storlek. Men H och jag saknar våra skydd. J, som har bott i Detroit och jobbat på Ford under sex år, har ordnat matchen och fixar fram skydd som vi kan låna. Strongt. Så efter middag down town Windsor på City grill med en accelererande volym från en dj som underhåller de lokala kidsen slukar vi vår mat, vår öl, väljer jag hotellets stillhet och min sömn.

Jag vaknar tidigt efter bara fem timmars sömn, försöker stjäla ytterligare någon timme innan jag ger upp. Vi är fler med samma problem med jetlagen, matchen är också tidigt, så vi masar oss iväg för frukost på Starbucks. Gröt och en dubbel espresso stillar min hunger.

Väl i arenan i de östra delarna av Windsor bestämmer jag mig för att ställa upp för det amerikanska laget, som saknar keeper. Tar den lånade utrustningen, som är lätt sunkig med för stora skridskor och famför allt handskar för en högerhänt.

Precis innan premiären och katastrofen på kanadensisk is. Foto: LARS GÄRDEBÄCK

Jag antar utmaningen, välkomnas av gänget och väl på isen är det en katastrof. Skridskorna är antingen inte slipade alls eller med en slipning som omöjliggör för mig att åka, att hålla klubban i högerhanden är en känsla av total maktlöshet. Jag hasar mig fram som om jag aldrig någonsin stått på ett par skridskor, saknar all form av motorik och allt mitt inlärda rörelsemönster är som bortblåst.

Min debut på kanadensisk is i ett amerikanskt lag blir en uppvisning av en pajas. Jag lider, men biter ihop. Släpper mål som en vidöppen ladugårdsdörr, allt är svårt, ingenting enkelt.

Förlust med 8-4, en tröstöl efteråt och dagen går åt till att försöka begripa hur något så invant kan bli så svårt.

Dagen blir förövrigt lång. På eftermiddag vankas en parad med samtliga lag, nära 140 stycken från 14 länder, och det blir en furstlig uppvisning med bankett, mingel, tal från lokala prominenta och slutligen parad på stadens gator, som kantas av entusiastiska kanadensare som hälsar oss välkomna.

Ledaren för svenskarna i den stora paraden. Foto: KAI MARTIN

Intrycken är starka, ölen lockar många. Men väl färdigparaderad går jag hem, lite stukad av att mina skydd inte hittat fram och av tidsomställning.

Så väl i hotellfoajén kommer euforin. H:s och min respektive trunk har anlänt.

Spelet kan börja…

Redo för good old hockey game. (Foto från Schlager 1983: LARS TORNDAHL)