Resa | kaimartinblog

Kungligt utanför den kongelige Byen

Posted on december 31, 2015 av Kai Martin

När julen har lagt sig för mellandagarna. När julpaket är uppackade, snören och papper sorterade, maten uppäten till bara rester återstår. familjer har samlats och umgåtts (i bästa fall) och livet liksom hämtar andan inför nyårsfestligheterna.

Då, då hemmets tömts på umgänge, när gästerna har packat och rest, ja, då är det dags för att resa.

Z har ett åtagande i staden där hon är uppvuxen. Det är blott några timmar söderut dit, men samtidigt blir det alltid en resa från en kultur till en annan, om än att differensen inte är så stor.

Höstens stora äventyr har varit att tömma det förråd som hennes far hyrt efter sin flytt från villan för drygt tre år sedan. Nogsamt har låda efter låda checkats, möbler och mattor granskats, saker slängts som borde ha slängts, annat sparat – ja det mesta, faktiskt – för någon annan att bruka.

Det har varit en grannlaga uppgift som tagit sin tid, krävt sina resor och sitt tålamod. Men det har gjorts och tack vare ett företag som kombinerar hantering av dödsbon med auktioner (nej, det är inget dödsbo, men förfarande av innehållet i förrådet har varit detsamma) har rummet med alla ting tömts.

Det engelska skåpet

Hösten har gått åt till att kolla när saker sålt och det har tagit sin tid.

Men nu var allt klart, några av prylarna förblev osålda, några hade Z dragit tillbaka från auktionen för att ge till sin far; dit hörde ett engelskt skåp, en rejäl pjäs.

Normalt sett är Z:s äldsta systers hem vår boplats när vi reser för familjeangelägenheter där. Men nu var hemmet fullt av andra släktingar med vänner, så vi hade bokat in oss på ett hotell nära faderns äldreboende, men heller inte långt från systern.

När vi passerar Sundet är klockan så väl slagen att vi hinner åka till auktionsverket för att kolla sakernas tillstånd. Vi lotsar oss rätt med karta och lokal kännedom. Kliver in i en stor lagerlokal och försöker orientera det som vi söker.

Skåpet borde ha varit lättast, men det står inte att finna.

Z vidtalar någon ur personalen, som går omkring och röker på en cigarill samtidigt som han spatserar runt med min hustru. En annan man ur personalstyrkan försöker lite tafatt hjälpa till, men det slutar med att Z ringer den kontaktperson hon haft och upplysningarna hon får är inte roliga.

Hon har varit noga med att skåpet inte skulle sälja under en viss summa och när auktionen väl var förblev skåpet osålt, då det aldrig kom upp i avtalat pris. Nu visar det sig att det trots allt har blivit sålt, men efter auktionen och förvisso till det lägsta budet som Z önskat, dock utan hennes vetskap.

Surt. Vi plockar ihop kvarlåtenskapen, packar in i bilen, åker till hennes far för ett kort besök innan hotellet väntar.

Det kungliga hotellet

Vi prickar rätt nästan omedelbart. Jag har sedan tidigare kollat på kartan var det ligger och gillar att åka på känslan av att ha memorerat målet, nu prickar jag rätt och efter en usväng står vi parkerade utanför platsen där vi ska bo.

Z hinner inte kliva ur bilen förrän hon ser in i ett rum i hotellet och snabbt konstaterar att det är prins Joachim, årsgammal med min hustru och dessutom gymnasiekamrat med honom och hans äldre bror, kronprins Frederik.

Jag ser profilen, den karaktäristiskt kungliga, och förvånas över att han sitter så öppet, även om det senare visar sig vara i en lokal dit ingen utomstående får komma in.

När jag senare parkerar bilen kommer prinsen ut i dunklet med en av sina söner. Prinsen röker, tittar på min bil, tittar på bil, men ingenting blir sagt.

Jag har, typiskt nog för tillfället, verkligen inte klätt mig som jag brukar. Är orakad och inte representabel och skrockar för mig själv åt detta, för detta är min premiär i kungligt sällskap och då hade det ju passat att vara dressad därefter.

Vi leker senare med tanken, hustrun och jag, att hon skulle gått fram och tilltalat honom, sagt ”åh, vad roligt, vi som gick på gymnasiet tillsammans… vad gör du nu för tiden? Har du barn? Vad jobbar du med? Var bor du?”

Gen2

Vintagebutik med blommor och glam. Foto: KAI MARTIN

Det blev aldrig så. Vi checkar in, får ett lite, men ombonat rum och bestämmer oss genast för att frekventera matsalen. Beställer en trerätters och äter god mat med ett gott vin, dricker kaffe och tar sedan en promenad på byns huvudgata där vinden bistert drar in och ruskar om julbelysningen som hänger som glittrande portaler.

En äldre biograf lockar med sitt utbud, men vi stämmer inte med tiderna för de filmer som visas. Men dit vill jag gå, en biograf som ser ut som biografer gjorde förr, en rejäl disk, en riktig foajé… charmig, helt enkel.

En kombinerad blomsterhandel och vintagebutik bockas av för senare besök.

Vi går tillbaka till hotellet, tittar på film på teve och somnar sent för att vakna halvtidigt…

Prinsen är borta

Av gårdagens rojalistiska yran märks inget. Prinsen var förmodligen på plats inkognito och vi råkade bara komma så där på pricken som man emellanåt har möjlighet att göra.

Vi är klädda, äter frukost som kunde ha varit mer generös som den plägar vara i det land där vi nu är. Men det är självklart gott nog.

Efter tandborstning beger vi oss till Z:s far för vi ska packa upp lådor från flytten till äldreboendet tidigare under hösten, köpa till några hyllor nu då skåpet och flytten av det gick om intet.

Vi handlar på det intilliggande svenska möbelvaruhuset, kommer tillbaka, konstaterar att gavlarna är för långa för att få plats på den plats som de är tänkta att stå.

Jag åker tillbaka, köper rätt, samtidigt som Z monterar ihop de hyllor som ska stå på ett annat ställe.

Vi får allt på plats, packar upp, diskar glas som borde diskats för länge sedan, sorterar, plockar, dammar och fixar. Efter några timmar är allt på plats och vi tar, efter lite sociala åtaganden, farväl av Z:s far, far till en närliggande stad för att äta lite mat.

Köpkraften drar

Men innan dess butiker. Vi kan liksom inte låta bli.

Där finns en som säljer secondhandkläder av kvalitet. Vi har varit där tidigare och Z fann plagg som tjusade; jag var inte sämre och shoppade en Armanikostym, som märkligt satt som hand i handske. Allt till en löjligt lågt pris.

Nu var vi där igen och det tog sin tid. Jag hittade en ny kostym och eftersom jag fullständigt fallit till föga gällande mitt köpstopp (får bli 2016) kom jag ut med ytterligare en Armanikostym och eftersom det var rea var priset även nu löjligt billigt (jag ska återkomma med en berättelse om dessa kostymer och deras bakgrund).

Vi lägger undan lite plagg, går till en Röda korsetbutik längre upp på gatan, Z fyndar något och jag hittar en Samsonitekostymväska och vi vandrar vidare till varuhuset Magasin, som rear ut vilt.

Men det blir inget nytt, förutom några små askar som Z köper till sina smycken att förvara i.

Tillbaka till secondhandbutiken, Z adderar en orange kjol med blommor till det vi redan tingat, vi betalar, går till bilen och packar in, parkerar om och promenerar tillbaka till varuhuset, där en restaurang lockar med god mat.

Våra pengar har runnit mellan våra fingrar och jag är sen med min Armanikostym; prinsen är ju redan borta.

Släktbesök

Så far vi till Z:s syster, kommer precis när hon kommer hem med sina gäster och stannar för vika och umgänge i några timmar.

Men då tröttheten slår till trumfar jag igenom hemgång och så småningom landar vi i vår säng och jag somnar snabbt.

Morgonen är utcheckning och hemfärd med en del omvägar. Jag packar medan hustrun fortfarande sover, gör mig i ordning, läser lite och klär mig i min nya kostym som sitter som en smekning.

Så småningom vaknar min kära och vi äter vår frukost, ordnar det sista, betalar och far i väg för att ordna med det pass som aldrig blivit ordnat med.

Även nu har jag tagit ut kompassriktningen och hittar rätt.

Det är något speciellt att lägga pussel av min hustrus barndoms kvarter. Höra hennes berättelser samtidigt som jag kör genom dem, lär mig adresserna och försöker memorera vägarna jag kör.

Hennes förflutna blir mer solidt for varje gång vi kommer hit; geografi, historia… allt faller på plats.

Vi tar en tur med hennes pappa, besöker varuhuset, tar en fika, ordnar lite grand och tar sedan farväl för en resa västerut till Z:s lillasyster.

På vägen stannar vi till i en secondhandbutik, Z hittar en jugendspegel som inhandlas och packas in i den redan rätt så fullpackade bilen. Vi far vidare och framme i staden där systern bor tar vi svängen förbi en annan secondhandbutik där jag drar fram en Bosskostym med ett spännande mönster, som jag köper för en spottstyver.

Ja, jag vet, jag är en man som har gett upp utan motstånd. Kommer jag bli starkare 2016…?

Vi kommer fram till familjen och dess två bestar till hundar, snälla i och för sig. Fikar, äter lite hembakade frallor, snackar och tar sedan adjö, handlar lite grand på vägen innan vi far hem timmarna det tar till dit där vi bor. Kommer sent, somnar sent… det är bara en dag kvar på året. Gen1

Korpen sover. Foto: KAI MARTIN

Den långa resan

Posted on september 20, 2015 av Kai Martin

Resans mål – eller delmål. Foto: KAI MARTIN

En resa har alltid sin start. Min knarrade igång förrförra tisdagen och jag har inte landat än.

Målet var Stockholm. Biljetten med SJ var betald, spårvagnen kom i god tid, jag var klädd i min Pierre Cardinkostym, den brun och vitrandiga 500 kronor på Stadsmissionen i Frölunda, promenadriktiga brougeskor/kängor Paulo Sartori (rea fynd 700 kronor någonting), vit skjorta (Bosweel & son 50 danska kr på loppis), Atlas desingslips, rödrutig, smal (10 kronor på Erikshjälpen) samt den fina Stetsonkepsen i siden, inköpt på JJ Hat center i NY för knappt 700 kronor (vill jag minnas). Den gamla läderväskan, arv från min exfru, var lätt packad med ytterligare en kostym (Oscar Jacobson, rutig tweed, dito väst, en grönrandig Morrisskjorta, en grönrandig Atlas designslips, bred). Över axeln hänger en läderväska inhandlad på Åhaga outlet i Borås, 200 kronor. Ett kap visade det sig då jag var i en butik för ett tag sedan som sålde just sådana. Ytterligare en nolla ska läggas till, egentligen. Nå…Jag var redo för resan.

På centralen noterade jag att tiggeriet inte var i paritet med den senaste Stockholmsresan i mars. Tåget gick som klockan, i höjd med Skövde försökte jag få min son att komma ner till perrongen för ett snabbt hej (han studerar där), men nej. Tåget gick med fart genom det svindlande, vida, öppna landskapet som en del vill sluta för sig själva.

Jag reser fritt, har ett bestämt mål, en uppgift fjärran den de har som flyr från ett krigshärjat land som tvingar människor från hem och en anständigt liv.

Stockholm breder ut sig med sin skönhet. Jag upphör aldrig att förvånas, närheten till vattnet, broarna; en kittling som jag burit sedan barnsben.

Jag kommer fram vid tretiden, promenerar Klarabergsgatan, in på Systemet för lite gratifikationer och vidare till Stadsteaterns sceningång där jag står och väntar med mitt bagage. Min vän kommer ut och vi promenerar, samtalande, genom Stockholm hem till hans lägenhet, där jag ska inkvarteras för ett dygn.

Han har premiär för en föreställning, som jag ska skriva om senare, på torsdag. Genrep inför publik denna tisdag och jag har fått biljetter. Ja, två. Men jag hittar ingen att gå med, så det blir ensam. Vi äter mat innan, ett glas vin för mig, fortsatt trevligt umgänge och vidare till teatern. På vägen hör jag någon ropa mitt namn, en hockeykompis som har lägenhet i närheten. Vi pratar en stund; han är på väg, vi också.

Min vän behöver vara på teatern i tid för smink och kostym. Jag har någon timme över. Promenerar omkring på gator jag känner. Slinker in på NK, men känner att det inte finns något som lockar och att jag dessutom banne mig ser hetast ut i stan med min outfit.

Noterar också att Stockholm inte hämtat sig efter den 3 september 1967. I tunnelbanan och på gatorna håller promenerande gärna till vänster, men man är väl lite eljest i huvudstaden, men så blir det också en kulturkrock för en annan som gärna styr mot höger…

Kommer in i foajén via entrén vid Drottninggatan i höjd med Sergels Torg. Lill Lindfors tittar på mig, men jag hinner knappt titta tillbaka förrän hon går in den vägen jag senare ska gå. Vet att hon repar för sin roll som fräulein Schneider i ”Cabaret” på Stockholms stadsteater.

Väl inne, i väntan på insläpp, nödgas jag gå fram till henne. Jag tackar för musiken och berättar att jag lyssnat på henne sedan jag var barn, att jag lekt sanning och konsekvens till hennes ”Du är den ende”, ensam med klasskamraterna Sandra och Margareta.

Hon tackar och jag får rösten, vilken röst, sensuell, som en smekning, rätt in, utan omvägar, i mitt öra.

Efter föreställningen väntar jag åter utanför sceningången. Skådespelare efter skådespelare kommer. Bland annat huvudrollsinnehavaren, den kvinnliga, som jag upptäckte i en kortfilm under filmfestivalen i vintras. Hon ler vackert, jag ler tillbaka. Blir upprymd.

Min vän och jag slår följe hemåt. Vi noterar att det är släkt i lägenhet, när vi kikar upp mot den från gatan. Vi promenerar vidare till ett O’Leareys, går in för en bit mat och för att följa matchen Sverige–Österrike och får plats, får mat och blir fnissigt besvikna på landslagets usla insats.

Vi går hem, vännens sambo har vaknat efter att ha nattat sitt barn. Hon tar danssteg i köket, danssteg hon lärt sig vid en kurs och jag blir danssugen, vill också lära mig.

Natten kommer, jag sluts i dess famn på den madrass som blivit mitt hem för några timmar. Vaknar tidigt, gör min morgontoalett, klär mig i min Oscar Jacobsonsvid, gör familjen sällskap i köket vid frukosten och tar sedan adjö.

Så promenad mot Söder, genom det centrala Stockholm, springer vid Nybrokajen in i en kollega som också var på Kai Martin & Stick!-spelningen på Gröna Lund. Vi pratas vid i all hast innan jag raskar vidare.

Mitt mål är en kurs i sociala medier med start nio noll och noll. Jag kommer dit svettig tio över, får en kopp te och en servett att badda min panna.

Kursen är bra, jag blir insatt i möjligheten med marknadsföring via sociala medier – Facebook, Twitter, Instagram, Youtube, Linkedin, Pinterest…

Vi pausar för rastning av hund, vi pausar för lunch, jag tar en promenad; varje pass är intensivt och mot slutet går ögonen i kors. Men jag lär mig och lär mig fortfarande, som livet självt.

Och jag inbillar mig att det kan komma mig till gagn inför kommande jobbsök.

Så är det över. Jag promenerar på Söder, in och ut ur lite second handbutiker, nedför Götgatan, förbi Medborgarplatsen, Göta, in på Skånegatan, passerar Pet Sounds skyltfönster, går in på Stadsmissionen, uppför Nytorgsgatan, förbi Folkungagatan, nedför Tjärhovsgatan mot Renstiernas gata och mot utsikten där Katarinavägen sluter an, den vidunderliga, ut över fjärden, över Stockholm…

Promenerar ned mot sorgebarnet Slussen, genom Gamla stan via Stora Nygatan, Riddarhusgränd och Vasabron mot Centralstation. Jag promenerar makligt, har tid på mig innan tåget mot Göteborg går och inser att jag behöver äta; jag gör mig besviken, hamnar på McDonalds.

Tittar på tavlan var tåget ska gå, sätter mig på en bänk vid perrongen och ser folk komma och gå. Inser med tio minuter kvar att jag är på fel perrong, hastar rätt och in kommer tåget, jag tar plats och åter i tid tickar tåget hem mot staden jag kommer ifrån.

Badmannen. Foto: KAI MARTIN

Det är skönt att komma hem. Men det är bara för att andas lite och byta skor och kläder. Z har bokat tid hos en väninna för fotvård. Det blir på eftermiddagen och jag har mycket att göra innan jag ska ta mig till min hustrus arbete för avfärd.

Jag hinner inte med allt, men hinner ta bussen i god tid, men saknar marginaler att gå som jag först tänkt.

Får vänta i eftermiddagssolen innan hon kommer och vi kan styra söderut mot Gottskär, där väninnan har sin praktik. Jag blir ompysslad först, fötterna får den vård de behöver och när Z kommer tillbaka är jag snudd på klar.

Jag tar en promenad efter att vi löst av varandra. Går ned mot hamnen där en regatta startat, promenerar vidare mot Utholmen där jag en gång gått i simskola. Går ut på klipporna, är ensam och bestämmer mig för att ta av mig mina kläder, hoppar i för ett kort dopp, sol- och vindtorkar på klipporna innan jag tar på mig och går tillbaka. Tar en sväng förbi min kusins hus, knackar på och får en pratstund med hennes man innan det är dags att återvända till fotvårdspraktiken och Z. Vi åker hem, lagar mat, packar – hon för en resa och jag för hockeyträningen – och när jag kommer hem ligger Z och sover, snart också jag.

Upp tidigt för hockeyspel, därefter hem, packar. Vi ska till Stockholm på bröllop på lördagen och vi vill inte klämma in äventyret under en dag. Så på eftermiddagen far vi. Jag hämtar sönerna, åker vidare för att fiska upp hustrun, inser att jag glömt en viktig pryl hemma, tankar, hämtar prylen, hämtar hustrun och vi far mot Stockholm via Borås och Jönköping. Resan går bra, ett stopp vid Vätterled, lite mat och vidare norrut. Z har tagit över ratten och jag vilar lite, vi byts av strax efter Nyköping och jag lotsar oss rätt i Stockholm, men kör – precis som då bandet åkte upp i augusti – fel på ett vis jag aldrig gjort.

Hotellet ligger i Alvik, strax bredvid där festen ska vara. Det är min systerson som ska vigas med sin fantastiska käraste. på hotellet är hans syskon med familjer inkvarterade, så också min syster och svåger. Det blir lite umgänge innan vi somnar in i det sedan tidigare incheckade hotellrummet, ett gigantiskt rum med mer än väl plats för oss fyra.

Morgon, frukost och tur med tunnelbana in till Stockholm. Vi byter vid Fridhemsplan för tåg mot Kungsträdgården, går mot Berzelii park mot Nybrogatan, tittar in på Nordiska Galleriet för inspiration till de lyckliga tu. Men det blir Svensk tenn på Strandvägen och presenter där.

En kaffe i Berzelli park, ljumma vindar blåser, orolig himmel som håller sig från regn och efter fikat promenerar vi vidare. På Kungsgatan köper Z en laddare till sin mobil, vid Hötorget köper vi kort och penna, viker av vid Drottninggatan, går in Whyreds outlet och äldste sonen hittar ingen snusnäsduk, men jag ett par grönblommiga byxor (Liberty) för 500 kronor som jag tackar ja till. Vi fortsätter uppför Drottninggatan, förbi alla Strindbergcitat i gatat, förbi Blå tornet och in i Tegnérlunden, porträtterande vid gigantens staty och vidare mot Upplandsgatans möjligheter.

Två giganter i Tegnérlunden. Foto: KAI MARTIN

Vi går in i en välsorterad secondhandbutik, fortsätter efter lite provande till andra butiker. I en kemtvätt finner äldste sonen sin vita snusnäsduk, vi går in i en antikaffär för en kik, går mot Flippin’ burgers på Obseravtoriegatan, men stället är populärt, kö vid lunchtid och jag smiter endast in för ett toabesök. Ute på gatan träffar jag en gammal favorit, Claes Bondelid, med son och pratar en stund innan vi båda tvingas bryta upp.

Vi tar tunnelbanan västerut från Odenplan, äter snabbmat – jag en tunnbrödsrulle – vid Alvik innan vi softar en smula för att förbereda oss för bröllopet.

Alla snajsar till sig och vi håller tidsschemat, är på plats vid Stadshuset i god tid. Det är där paret ska gifta sig och de är inte ensamma. I den alltmer stadiga vinden sliter prinsessliknande brudar med sina kreationer och frisyrer.

Vid fyra kommer de nyvigda, de som vi ska ägna uppmärksamhet åt. De är vackra, hon fantastisk med frisyr och klänning i harmoni med leendet, båda lyckligt strålande.

Det tas bilder innan det är dags för båtfärden över Riddarfjärden.

Lyckliga tu med gäster. Foto: KAI MARTIN

Resan ska gå över vattnet till festplatsen. Vinden sliter i festsällskapet och båten som ska sluka oss alla blir snabbt trång, men vi sitter tryggt. På Riddarfjärden är det regatta för katamaraner och det går undan. Vår skeppar håller sig med god marginal vid sidan om, det är ett vackert skådespel. Båten stävar under Västerbron, söder om Lilla och framför allt Stora Essingens fashionabla kåkar i strandbrynet, där jag inte kan låta bli att undra över strandskydd och hur små, tidigare sommarkåkar kunnat bli nya, jättehus. Men det är vackert.

Man på Riddarfjärden. Foto: PAUL LÖWEN-ÅBERG

Vi kommer fram till Bromma Marinservice, där min farfar en gång hade sin båt Galatea. Lite längre upp bodde de, på Strömkarlsvägen, mina farföräldrar, med utsikt från balkongen över Mälaren. Fint. Vi landar emellertid lite norr upp för att kliva av vid Sjöpaviljongen, där festen ska hållas. Lyckligtvis nära hotellet, för där ligger presenten som vi glömde ta med oss.

Det blir ett underbart party, hyllningstal, skratt och glädjegråt. god mat och dans. Ingen var missnöjd när stället stängde vid ettiden.

På morgonen skulle presenterna öppnas i frukostmatsalen. Frukost först, presenter sedan. Det blev en ansenlig mängd inför publik, uppskattat och på pricken vad som gick hem.

Så packande för hemresan, in i bilen och en lite omväg. Jag körde Alviksvägen ner, förbi Strömkarlsvägen, vidare mot Djurclouvägen där min faster, farbror och kusiner både tidigt, sedan Ålstensgatan där farfar och farmor bodde till i början på 70-talet i de klassiska skolåderadhusen, mitt emot Per Albin Hanson bostad. Jag har inte varit där på många, många år, hittar väl, men förlorar mig när jag ska försöka pricka nästa adress, Brötvägen dit min faster med familj flyttade. Det är svindlande kåkar och gator, hus efter hus i ett myller av rikedom. Vi fortsätter för att försöka finna pojkarnas mormors barndomshem på Lokattsvägen, hittar gatan, men inte huset; det är för länge sedan för minnet.

Ett anrikt boende i en förort till Stockholm. Foto: ZEBA LÖWEN-ÅBERG

Så hem via E18. Vi lämnar Stockholm bakom oss, styr med fart mot Örebro, förbi mot Skövde, där äldste sonen ska av, äter hamburgare hemma hos honom för en kort rast, far vidare mot Göteborg, släpper av yngste sonen innan vid landar en hemma.

Men bara för en stund. Köpenhamn väntar och det bums. Vi packar om, tar med oss nödvändiga saker. Z:s fars Shuregardrum på 18 kvadratmeter och med mer än tre meter i höjd smockat med ting. Det ska gås igenom, packas om, hämtas till auktionsverk, ett annat ska komma och kika för eventuellt omhändertagande, Z:s syskon ska se vad som önskas sparas. Jo, det kommer bli mycket.

Så far vi, kommer trötta ner strax innan tio. Jag stupar i säng placerad i rummet vi får låna hos Z:s storasyster. Upp på måndagsmorgon, morgonmad, arbetskläder skiftar vi på plats i Herlev och så igång. Vi jobbar effektivt, Z och jag. Det är mycket som ska gås igenom och vi hade gjort ett förberedande arbete någon vecka tidigare. Vi skjutsar till Bruun-Rasmusen, det fina auktionsverket; lite mattor, någon spegel och tavla, Tillbaka till Herlev, till tippen med skräp, genomgång och kik. Vi blir klara sent, kroppen värker, vi äter en bit, jag tar ett glas vin, kanske två, blir trött och somnar för en ny arbetsdag.

Vi har tur med vädret. När vi skulle sluta på måndagskvällen kom regnet, innan dess uppehåll.

På tisdagen likaså.

Vi blir klara tidigt. Københavns auktioner är där och tittar, bestämmer sig, till Z:s stora lättnad, att ta allt som vi inte önskar. Vi fyller bilen, åker till Bagsværd, där vi bor, duschar och gör oss fina. Min gudson har precis fyllt 30 år, det ska firas. När vi lämnar lägenheten för tåget in till Byen, åskar det och vräker ner kastskurar. Vi står skydd under några träd innan uppehållet som tar oss till station.

Tåget kommer precis, är fullt och vi kliver av på Hovedbanegården där ett stort område är avgränsat för flyktingar. Regnet utanför är ihållande, vi tar sats, går med fart mot Vesterbrogade och promenerar västerut mot Madklubben, en restaurang som Z hittat som kan passa.

Det är väl frekventerat. Gudsonen, som kommer från hemorten Malmö, dyker upp på klockslaget. Vi tar en drink, beställer mat. En meny för gudsonen och mig, specialkost till min på diet gående hustru. Det smakar förnämligt, men servicen är rörig och när vi ska få desserten dröjer det nära en halvtimme, trots påstötning.

Men det blir en fin kväll med umgänge med en fin gudson.

En fin man på en fin krog med rörig servering. Foto: KAI MARTIN

Jag söker mig till toaletten längst in i lokalen, en halvtrappa upp, finner handikapptoan, smiter in på den istället för ytterligare trappor upp för herr- och damrummen. Slår mig, då jag är färdig; hur kommer någon med rullstol eller med svårighet att gå, den där halvtrappan upp. Det finns ingen ramp, inga hjälpmedel, ingen hiss…?

Vi går ut i Köpenhamnskvällen där regnet och blåsten inte viker. Neonen glittrar, gudsonen och Z samtalar Vesterbrogade mot stationen. Jag försöker köpa biljett till Z och mig för att komma hem, men systemet kraschar och jag får inga biljetter. Vi tar tåget ändå, beredd på det värsta. En vackert klädd kvinna kommer ombord. Jag plåtar henne i smyg. Vi kommer hem. Jag somnar med en kropp som värker.

Onsdag morgon, morgonmad tidigt, jag går ner till bilen för att hämta upp det som ska stanna i systerns lägenhet. Blir svettig, tar en dusch. Då knackar Z på dörren och vi måste bege oss på stört till lagret. Flyttgubbarna är redan på plats och vi måste rädda hem det sista av önskemål från Z och hennes systrar.

Vi kommer när två man håller på att baxa in de två skåp som ska flytta. Z är trevlig, som alltid, social som få och begynner att prata och förklara. Jag plockar undan, lastar bilen och försöker på knagglig och, visar det sig senare, fel danska att konversera med en av de två männen; han ler lite avmätt, men svarar artigt.

Vi är färdiga. Rummet töms. Z har gjort en logistiskt under och ett ok från hennes axlar lastas av. Vi åker till hennes far, hämtar honom, hämtar ett släp som vi hyrt, hämtar en tavla som ska säljas på auktion, åker till Bruun-Rasmusen i Nordhavn för leverans; tavlan blir bedömd och värderad, Z far är trött, men glad att få vara med. Vi lämnar släpet, far vidare mot det hus han en gång sålt i Hellerup, som nu är gediget renoverat. Z har funnit ritningar på huset och knackar på för att höra om nye ägaren är intresserad. Det är han och guidar oss samtidigt i trädgården, som blivit elegant gjord sedan senast vi var där.

Z:s far orkar inte titta, det är för känslomässigt svårt. Men den glass som vi bjuder på anrika Lydolps isbar på Strandvejen får honom att tina, även om vinden sliter i oss. Så åker vi till Z:s fars boende, trångt och illa skött för en man som inte längre orkar på grund av sjukdom.

När vi lämnar brister det och jag får hålla om min tappra hustru, vackrast i världen, med ett ömt hjärta, som slitit hårt för att få ordning på både ting och känslor.

Bilen är full. Redan tidigare, efter att vi varit på förrådet en sista gång, så hade jag köpt vin till mitt nyinförskaffad vinkylskåp i källaren och rågbröd. Dofterna av de lagrade, alltför länge lagrade tingen, slår mot varandra. Vi kör norrut, stannar för en kebab vid Prøvesten i Helsingør, handlar lite mat och styr sedan mot färjan och hem, hem för första gången på riktigt på dagar och jag tänker på dem som lämnat allt; där hem är långt ifrån, kanske bara i minnet…

En mans resa mot rock’n’roll – eller 24 timmar

Posted on augusti 23, 2015 av Kai Martin

Morgonen:

En man vaknar tidigt. 05.40 ger han upp denna klara augusti måndag, kliver upp ur sängen tar på sig de redan framlagda kläderna, gör sin morgontoalett, rakar sig noga då det kommer bli en lång dag, gör iordning sin frukost, hämtar tidningen och läser den rastlöst.

Strax efter sju går han mot spårvagnen, morgonen är en smula kylig, men inget som inte den sedan länge strålande solen värmande kommer ändra på.

Han möter en granne springandes i motsats riktning, som lite lätt irriterande muttrar något som första arbetsdag och glömda nycklar till jobbet. På spårvagnshållplatsen träffar mannen grannens sambo, grannfrun ska åt samma håll med vagnen och de samspråkar och fortsätter så en bit på vagnen innan hon går av för även hon sin första arbetsdag.

Jungfruturen. Foto: KAI MARTIN

Mannen sitter på spårvagn nummer ett, som tar en av sina första girar mot Järnvågsgatan i den staden där han bor, en nylagd sträcka genom kvarter som ännu inte är byggda. Han går av vid den nyanlagda hållplatsen Skeppsbron med utsikt över älven och promenerar i motsatt riktning mot en biluthyrningsföretag.

Mannen ska företag en längre resa med ett större fordon som inte endast kan rymma honom själv utan packning, utrustning samt, så småningom, fyra medresenärer. Vid disken till bilfirman informeras mannen om att bilen inte är beställd förrän till nio, vilket fullkomligt hotar mannens planer och tidskalkyl, något han militäriskt basunerat ut via internmeddelande till de övriga resenärerna samt andra som är involverade i resans slutliga mål.

Upphämtningen:

Men biluthyrarna är tjänstvilliga, hitta en startklar och fulltankad bil som passar syftet, förvisso otvättad, men redo. Han beger sig från centrala staden via vägar som ska möjliggöra det för mannen att slippa hamna i morgonens rusningstrafik. Har meddelat per telefon att han är på väg, kommer fram till en adress, hämtar där upp en ung man med delar av hans utrustning, lämnar lite sent enligt schemat vidare för att hämta resten av den unge mannen tungt vägande utrustning. Det kräver en resa på någon av stadens mest intensivt trafikerade leder, men det flyter på i maklig takt och ärendet är snart gjort.

Nästa anhalt är en sedan i en helt annan riktning i staden. Mannens nära vän sedan mer än 30 år sedan ska fiskas upp, även han med rikligt med utrustning. De knappa kvartens försening är nu ihållande, men också stadig. Efter att ha tråcklat den minibussen, aningens större än en större personbil, in på smala gator och gränder, lastat den full, är nu målet att sluta den första cirkeln. Hämta mannens eget bagage samt andra nödvändigheter och mannens hustru, som ska göra männen i bilden sällskap över en längre tid.

Resan:

Minibussen stävar nu ut ur staden med maklig takt, har fått direktiv om att hämta upp ytterligare en passagerare några mil öster om staden, gör så efter lite krångel och kommer, 20 minuter sent enligt schemat, slutligen iväg.

Mannen kör fordonet med stadig fart och efter mer än halv sträckan är det lunchpaus. Snabb förtäring och lite rast vila blir det innan fordonet startas och åker vidare. Efter ytterligare en timme vill mannen byta, för tröttheten har drabbat honom akut och direkt efter skiftet somnar mannen djupt för att sova i en halvtimme. Det är nu ytterligare en halvtimme till målet och mannen, som redan från början stakat ut vilken väg som är lämpligast mot målet, tar ut färdriktningen för den nye chauffören.

Det blir på pricken stopp på färdmålet enligt schemat, men med ännu en timme att spendera innan det första mötet med ressällskapet och de arrangörer som de avtalat att träffa.

En orkester i väntan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jo, det kan redan nu avslöjas att resenärerna ingår i en orkester som nära 50 mil från hemstaden ska uppträda på en scen på ett av landets mest populära nöjesfält. Det är en grannlaga uppgift där ingenting lämnats åt slumpen, bandet är väl förberett och förhoppningarna stora.

Målet:

Ett närliggande kafé får tjäna som serviceinrättning i väntan på att grindarna ska öppnas för inlastning. Solen skiner och förhoppningarna är lika stora som förväntningarna. De två resterande medlemmarna i orkestern kommer i en gemensam bil och så småningom kommer arrangörerna och inlastningen sker på scenen till den dansbana som finns på nöjesfältet.

Riggning av utrustning tar sin tid, mannen bidar sin tid, hjälper till, gör småärenden och ser sin hustru hjälpa till med scendekoren, något hon själv varit med och skapat.

Utsikt från en scen. Foto: KAI MARTIN

Ljudteknikern kommer, en ringräv från förr som emellertid lämnat branschen för dess allt sämre villkor. Han kan orkesterns ljud och repertoar, har fått material veckor innan för att kunna förbereda sig och känner flera av bandets medlemmar; han är klippt och skuren för uppdraget.

Ljud och mat:

Slutligen är all utrustning på plats och sakta men säkert kan en så kallad soundcheck göras. Mannen får visat vägen till logen, där morötter, gurkor, chips och dippsåser är framställda tillsamman med olika former av svalkande drycker. det är kvavt i rummet med det sluttande taket som knappast är gjort för medlemmar av detta bands dignitet med den längste som mäter 2,02 meter.

Det går att öppna en bakdörr mot en gård och behövlig svalka strömmar in genom korsdraget. Det är varmt ute, solen strålar och sommaren har kommit sent men definitivt. Utanför hörs sorl och skrik, grått och skratt från nöjesfältet.

I väntan. Foto: KAI MARTIN

Tiden tickar iväg. Soundchecken görs klart, band för att säkerställa entré till loger och scen delas ut, matkuponger likaså. Maten anländer till de två matallergikerna och de tar med denna till kantinen för att äta gemensamt med övriga bandmedlemmar och personal från nöjesfältet. Det är ett ögonblicks stillhet innan stormen.

Mat för män. Foto: KAI MARTIN

Så börjar anspänningen. Det finns öl som lockar i kylen, öl som skulle släppa nerver. Men eftersom mannen räknar med att köra hem, åtminstone inledningsvis, är det vatten som får släcka törsten. Han tar några morotsstavar, några dito gurkor. Hans bandmedlemmar kommer och går rastlösa som djur på ett zoo. Basisten och gitarristen går ut på scen tjugo minuter innan konsertstart för att stämma.

Samtidigt har mannens hustru börjat sminka saxofonisten, som har en idé om utseende inspirerat av punkikonen och -drottningen Siouxsie Sioux. Batteristens tre barn är på plats, där sonen ska agera bastekniker och hjälpa till vid skifte av instrument. Den ena dottern ska tillsammans med mannens hustru sköta försäljning av t-shirtar och skivor, om någon är hågad.

Allt är på plats och mannen har tagit på sig sin scenkostym – en ormskinnsmönstrad läderkostym från H&M som han hittat second hand för 600 kronor, en vit Tigerskjorta med diagonala, sydda, dekorativa streck, 25 kronor på en loppis, hög hatt fyndat i Wiiliamsburg för några några för många dollar i svinkalla februari 2013, ett par svarta strumpor och ett par svarta Chelseaboots, inhandlade på NK för 15–20 år sedan.

Det är knappt med tid då gitarristen och basisten kommer tillbaka och snopna har konstaterat att det inte är någon publik på plats. Orkestern bestämmer hastigt att det inte spelar någon roll, den ska leverera och det rejält.

Samtligt bandmedlemmar är klara, ivriga och med alla sensorer på vid gavel. Saxofonisten bestämmer sig i samma stund som bandet är redo och anmodade att gå på scen, för att gå på toaletten.

Intromusiken går igång…

På scen:

Mannen, som också är bandets sångare, vaknade en morgon med en idé. Charles Trenets klassiska franska schlager ”La mer” skulle inleda spelningen för att introducera bandet och sedan den nyskrivna låten ”Strändernas svall”. Idén var enkel, men genial; en låt om längtan till havet följs av en en låt som en människa på flykt, driven att stå vid en strand i väntan på en båt mot ökänt mål. Det. Blev. Fantastiskt!

Och, nej, det var inte lite folk. Det var mycket. På den lilla tid som det tagit orkestermedlemmarna att ta sig från scen till loge och tillbaka igen hade det kommit en stor skara.

På scen med fart. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

En estradör. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Musik och kraft. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Spelningen blir fylld av energi, där bandets kraft fyller publiken som ger tillbaka till gruppen på scen. Stämningen är laddad, entusiasmen stor och låtlisan väl avvägd mellan nytt och gammalt, musik från olika tidsepoker, singlar och album samtidigt som bandet visade vilken kraft det är och vilken aktualitet det besitter 2015.

Låtlistan från Gröna Lund 17 augusti 2015.

Sturm und drang:

Under bandets storhetstid på 80-talet, ja även under de inledande åren, var det inte vanligt med möte med publik efter om några fans inte nyfiket dök upp i logen.

Nu är det precis tvärt om och orkestern är noga med att kliva ner från scenen rätt ut i verkligheten, visserligen ivrigt slicka i sig beröm och uppmärksamhet, men också bekräfta människor som faktiskt drömt om att se bandet och få berätta det.

Måhända är det en fjärils vingars fläkt av uppmärksamhet mot det verkligt stora artisterna, men det spelar ingen roll. Känslan är stor, stark och rik. Mannen är glad, människorna han möter är glada. Han träffar personer han inte sett på länge, han träffar en lumparkamrat som han inte sett sedan våren 1979, en kvinna han hade en intensiv kärlekshistoria med för 30 år sedan kommer med sin tioåriga dotter, mannens äldste son är på plats med några av sina vänner, hans systerson, en före detta kär granne, okända, lyckliga, saliga; allt är bara dur efter det kraftfulla framträdandet som blev en succé.

Ensam:

Mannen sitter ensam i logen. Tar några öl för att dricka senare, packar ihop, klär om. Den ymniga svetten från scenframträdandet har torkat, han kan känna sältan när han slickar sig om läpparna; det finns ingen dusch i logen. Nöjesparken stänger och det är dags för nedpackning i all hast.

Mannen sitter på en stol framför en spegel i logen med logelamporna som en krans runt om. En plats som så många artister har suttit på, före och efter show; han är nöjd, han är stolt, han är euforisk, känslomässigt trött, men samtidigt fylld av energi. Han får en stund för sig själv innan allt måste lastas in, efter att alla farväl har gjorts.

En man i en loge. Foto: KAI MARTIN

Så ut för att lasta in. Adjö till två av medlemmarna som har andra mål. In i bussen, mot ett närbeläget gatukök och meningslös bukfylla i den svala sommarnatten. Så ut på vägarna, söderut. Tillbaka i mörkret på vägar rensade från trafik förutom de eviga, slingrande, ringlande farkosterna i form av långtradare.

Efter halv sträckan kommer sömnen för mannen. Han har precis lämnat över ratten till sin kollega, vän och bandets keyboardist. Han och gitarristen pratar i natten, mannen somnar, vaknar i en löftesrik darrande gryning efter en timme, halvslumrar sista knappa timmen innan det är dags att lasta ut keyboardisten ting och ta över ratten, för att i tur och ordning lämna av utrustning och mannar.

När mannen och hustrun kommer hem är det några timmar kvar till biluthyrningsfirman öppnar. Han bestämmer sig för att vara vaken, sitter en stund med sin hustru innan han nattar henne med en kärleksfull kyss och går sedan in i duschen. Han rakar sig, borstar sina tänder, tar på sig en nyinköpt linnekostym (secondhand 250 kronor), skjorta, strumpor och skor. Tar minibussen ner till firman, där personalen redan en kvart innan öppningstiden är på plats. Han blir invinkad, gör upp betalningen och går mot spårvagnshållplatsen för att åt motsatt håll göra samma resa han gjorde knappt ett dygn tidigare.

Han går av vid sin hållplats, går hemåt med trötthet som nu så nära mål, sköljer över honom. Han träffar samma grannfru som han träffade 24 timmar tidigare.

Ingenting har hänt – och allt!

Bilder på en man genom generationer

Posted on augusti 11, 2015 av Kai Martin

Hämtade ut mitt pass i veckan.
Mitt sjunde pass, om jag räknat rätt.
Ett pass som har gett mig friheten att resa över kontinenter, mellan länder; en självklarhet för mig, men inte för alla.
Det är saker som jag tänker på, då jag får det där passet. När jag suttit i vänthallen hos passpolisen, där nummerlappsapparaten kraschat och en anställd delar ut nummer för var och en av som kommer, det stilla kaoset, det stilla sorlet, vem som kommer från var, vilket syftet är med resan, hur deras liv ser ut, familjen som kommer i samlad tropp, de rastlösa, det tålmodiga, de från ett liv som startat utanför Sverige…
Nummerlappsapparaten blir fixad, men då finns naturligtvis inget papper till nummerlapparna och den anställde som försöker bringa ordning gör det med ett lugn som inte alla som köar besitter.
Jag fick mitt nya pass i veckan. Ny design och sedan någon tid tillbaka är det med snabbare frekvens från ett pass till ett annat.
När jag kommer hem tittar jag på mitt första pass och reser tillbaka.

67! 67! Vart tog du vägen nu…?

Jag var inte elva år fyllda när vi sommaren 1967 skulle göra en fantastisk resa med familjen. Vi hade lånat mormors vita Volvo Amazon, som egentligen var min morfars men han hade ju avlidit knappt två år tidigare, och körde ner till Skandiahamnen och till Svenska Lloyds fartyg Saga för transport till Hull.

Min syster och jag hade slutat skolan, så detta torde ha varit i mitten, kanske början på juni. Pappa och mamma hade lagt planen minutiöst och jag förstår än i dag inte hur och det är fascinerande när beställningen i dag på nätet av resor bara är ett klick bort.

Vi tog alltså bilen på ett grannlaga äventyr, till Wales, där vi bodde på två bed & breakfest, körde runt kring Snowdon, badade i en kristallklar fjällbäck, vi kom till goda vänner utanför London, tog tåget in, gick på Carnaby Street och jag drömde om uniformer som Beatles hade på ”Sgt Pepper…” som precis kommit. Vi hade i någon förort till London, åtminstone inte centralt i stan, köpt detta bara på bild så fantasieggande album, som kommit den 1 juni. Det blev ingen uniform, men väl ett par runda solglasögon som finns på en bild av mig poserande vid Piccadilly Cirkus.

Vi bodde på ett bed & breakfast på en bondgård, vaknade av fåren som med sina bjällror fördes ut i marsch till sina hagar. Åkte Dover-Calais, sov över i Brügge, den gamla Hansastaden, kom till Bryssel, Amsterdam, Haag och ministaden Madurodam, for vidare mot Groningen, där vi sov över, bilade på autobahn mot danska gränsen med knappt några pengar kvar av reskassan och lyckas passera den danska gränsen innan bensin tog slut och föräldrarna kunde ordna upp ekonomin.

Nästa pass kom 1972…

1972, begynnelsen av den brittiska glameran…

Det är ett pass som tar mig till alperna, till England i olika turer – allt från språkresorna till Weston-Super-Mare 1973 och Evesham 1974, över tågluffen 1975, USA 1976 och hockeyresan med MPHC (Mölnlycke-Pixbo Hockey Club) i april 1977.

Snart 23 år och i en begynnande rock- och popkarriär.

Uppenbarligen höll jag mig efter det, för nästa pass utfärdades inte förrän 1979, då jag skulle åka till London för att försöka se alla häftiga band som jag missat och dessutom försöka promota och sälja in Kai Martin & Stick!:s första singel. Peter Bryx, gitarr, Gomer Explensch (saxofon) och jag var runt på olika skivbolag för att få dem att inse vårt bands genialitet.

EMI släppte inte in oss, men fick en skiva. Cheswick likaså. På Virgin på Portobello Road fick vi komma in till någon talangscout, som artigt skeptiskt la skivan på grammofonen och spelade den för att hastigt avbryta sig ”Vad sjunger ni på för språk? Svenska!? Ok, skifta språk. Tack, hej…”. Vi gick tvärs över gatan till Rough Trade, som på stående fot köpte 25 ex av singeln.

Detta pass tar mig också till Grekland i olika omgångar (båtluff 1985 och segling 1989) och Portugal (1987 och 1988, båda gångerna till Algarvekusten, där jag första året tog bussen upp till Sesimbra, fiskbyn strax söder om Lissabon, där bandet Camouflage repade och skrev låtar). I mars 1989 åker jag till London och förlovar mig med hon som kom att bli min första hustru och mor till mina två söner.

Ett år innan jag blir far för första gången.

Med det här passet gjorde jag min andra USA-resa, då jag 1990 lyckats utverka en grandios studieresa för GT:s, eller snarare Idags, räkning som tog mig och mina två kollegor på en resa längs ostkusten från St Petersburg, Florida, Washington DC, Miami, Florida, Boston och New York.

Vi besökte tidningar, hyrde bil, flög och åkte tåg, fick uppleva massor inkluderat försvunnet bagage, doktorsbesök i Washintone, påkörning i Miami, t/r Key West, utskällda och utkörda från Boston Globe av en chef som inte ville acceptera att vi var utsända av tidningen och dessutom inte på hans chefsnivå, magsjuka i NY… På hemresan berättade lakoniskt piloten att Sverige åkt ut i fotbolls-VM med matchsiffrorna 1–2, 1–2, 1–2.

Jag hann med Kreta med en höggravid trolovad maj 1990. Tenneriffa som sen bröllopsresa november 1991, med en drygt ettårig son som precis börjat gå.

1994 gjorde hela familjen en resa till Grekland och Poros, där vi kom att bo grannar med en isländsk familj som kommit att bli de bästa av vänner.

Jag kommer också åka till Japan i körsbärsblomningens tid 1997 med Eggstone och Cloudberry Jam för en av de bästa resor jag någonsin gjort – åtta dagar av reportage och resa från Tokyo, Nagoia, Fukuoka, Osaka och Tokyo igen. Visst, ett späckat schema, men en upplevelse.

Grekland igen maj 1997, nu med en snart sjuårig son som ska börja skolan till hösten. Det blir Korfu och på en badbåt läser jag över axeln på en Aftonbladetläsare att GT köpts av Expressen. Min sons reaktion på min reaktion är omedelbar och han frågar ”Vad är det, pappa?” och jag svarar ”Jag tror att jag precis har förlorat jobbet”. Det skulle dröja ytterligare 17 år innan det blev verklighet.

Sonen lärde sig för övrig simma under den resan, som dessutom var en fantastisk tur på en tu man hand med detta barn som nu är en enastående ung man.

1999 åker hela familjen och hälsar på våra vänner på Island. För min del skulle det inte bli sista gången. En ö som jag alltid längtar tillbaka till.

Några år senare och några hår färre… 2000.

Två gånger reser jag utan att ha skaffat mig nytt pass. Bland annat då jag kastas direkt från en lugn semester till att åka på turné med Hardcore Superstar, som gör sina första Tysklandspelningar. Ett rosa pass ordnar den och den andra resan, Mallorca med min andre son, då sex år, en på tu man handresa med bad, fotboll, mat och upptäckter maj 2000.

Men det riktiga passet äntligen utverkat gör jag resor som också de sitter stadigt etsade i minnet:

2001 maj, Paris, Fläskkvartetten ska spela live på Opera Garnièr i Paris till en uppsättning av koreografen Mats Ek. Oerhört starkt och stående ovationer när orkestern avslöja på scen efter sjuttielfte kulissbytet.

2001 juni Hardcore Superstar spelar förband till AC/DC en vecka efter att bandet tillsammans med Lok agerat detsamma på Ullevi. Nu är det Stadio delle Alpi i Turin som gäller; det blir ett dygn av rock’n’roll, skönhet och pizza som gud måste ha gjort.

2006 juni. Nyskild och sönerna och jag åker till Sardinien och bor utanför den lilla staden Algero. Åter igen bad, äventyr, god mat, glass från himlen och en märklig tågresa.

2006 november. Som ett slags 50-årspresent blir det en tur med två goda vänner till Edinburgh med det primära målet att se Blue Nilesångaren Paul Buchanan. Det blir det och en träff med min idol, samt överraskning med fotboll mellan Hibernian–Celtic, shopping, whisky, ale och god mat samt en kväll och morgon i Glasgow; allt inklämt på två dygn.

2007 maj. Nykär, men resan till London gör jag med mina söner. Bor hos goda vänner utanför London, sightseeing blandad med shopping, muséer, borttappade barn i tunnelbanan, återfunna barn i tunnelbanan, fish & chips, riktig brittisk frukost…

2007 augusti/september. Avslutar augusti med att åka till Island för fiskafänge. Får en bortskämd resa och det bästa av umgänge av mina isländska vänner. Oerhört lyxigt! Hinner knappt komma hem förrän det är dags för nästa trip. Får ynnesten att följa Triple & Touch och deras arbete i Sydafrika och Namibia, ett äventyr som smakar än.

2007 november. London, ny resa med de goda vännerna från Edinburghresan. Nu återigen, fotboll, rock’n’roll (bland annat Mott the Hoople och Sex Pistols återföreningar), shopping, muséer med mera.

2008 februari/mars. Min äskade Z och jag åker till New York, får oss mycket till livs och jag drar på mig magsjuka på grund av något taskigt jag ätit. Får se och intervjua Henrik Lundqvist efter mötet mellan Rangers och Philadelphia Flyers, en match på sin födelsedag där han emellertid blir utbytt efter mindre bra spel av Rangers.

2008 december. Först Manhattan, sedan Berlin. Vi upptäcker en stad, som åtminstone jag borde ha varit i tidigare. Vi blir förälskade i staden och kommer återvända dit.

Nu utan glasögon.

Vet inte om det är på grund av 11 september 2001 och det ökade terroristhotet, men… efter 2000 och 2010 är det glasögon av och mitt pass räcker bara i fem år.

Gör flera fina resor med min käraste som 2012 blir min fru.

Vi hinner med att besöka Berlin flera gånger, gör en bröllopsresa 2013 som tar oss till Berlin–Paris och London med flyg till städerna på kontinenten och tåg till London.

Förra året åker hennes barn och mina tillsammans med oss till New York för en frusen men förtjusande vecka. Minnesstarkt. På sommaren blir det åter en resa till Island, nu med Z:s båda barn.

Nu är det dags för det nya passet att ta mig ut i världen…

Jag har blivit äldre, snart 60 år och det har därmed gått nästan 50 år sedan jag fick mitt första pass. En fantastisk resa i tiden och åldrandet det med, från gosse till man i övre medelåldern med bara några år kvar till pension.

En väsentligt äldre man – nu 2015.

London, the Jam, do woop och McQueen

Posted on juli 30, 2015 av Kai Martin

Att Londons utbud är rikt på konst, musik, kläder, historia, sport, möjligheter och mat är ju ingen nyhet.

På få dagar kan man, med tålamod, späcka sin tid rejält. Men det gäller att mata sig med intrycken med förnuft.

Åtminstone känner jag så.

Vi kom sent måndag kväll då det mest handlade om att hitta hotellet, checka in, äta kvällsmat och sova.

Dag två blev desto mer intensiv: marknad, shopping, Oxford Street, klassisk fika på Frith Street i Soho, båtutflykt, middag, kvällskaffe och både the Jam-utställningen och musikalen ”The Jersey Boys” – som jag skriver om här nedan.

Dag tre var vikt åt Alexander McQueens extraordinära utställning på Victoria & Albert museum (även där mer om den nedan), promenad på King’s Road, shopping och tågresa till goda vänner utanför London.

Posör med the Jam-affischer. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

The Jam : about young ideas

Utställning på Somerset house 26 juni -15 – 27 september -15

Trion the Jam har ju följt mig med den punkvåg som jag entusiastiskt drabbades av någon gång 1977 och som jag sedan kom att bli en del av med svenska mått mätt.

Revolten, energin, uttrycket, den spottande och fräsande musiken gick rätt in i blodomloppet. Inte bara för mig, för så många fler.

Paul Weller, the Jams grundare, är tre år yngre än jag och den här utställningen visar hur hängiven han har varit sin mission, sin kallelse att skapa musik och under vilka premisser han velat göra det på.

Jag har tyckt mig haft en hyfsad insikt i the Jams musik och idéer, hur de fräckt bröt av mot den gängse punkuniformen genom att oblygt skylta med stil härtappad från 60-talets modsrörelse. Men min kunskap, visar utställningen, har varit grund.

Det var klass på the Jam, de visse hur de skulle fronta, hur de skulle se ut och det genomtänkta var inte bara för skyltfönstret utan kom med själ och hjärta. Punkens uttryck drabbade Paul Weller och gav honom insikt, att det band han skapade redan som 12–13-åring kunde utgå från sina egna erfarenheter, sin egen bakgrund och dessutom med sång som hämtad från därifrån han kom.

Utställningen på Somerset house ger djup och bredd till vad det var Paul Weller och hans bandmedlemmar Bruce Foxton och Rick Buckler ville åstadkomma. Det grundmurade brittiska, den stolta arbetartraditionen, vårdandet av sitt musikaliska ursprung och känslan av att befinna sig här och nu. Jag är imponerad och blir, som sig bör med en bra utställning, oerhört sugen på att lyssna igenom bandets singlar och album, som jag inte lyssnat på på årtionde.

Jag såg bandet på Scandinavium kring 1980, ett bra band på fel plats där musiken ekade i den bristfälligt fyllda hockeyarenan och där ett uselt PA fyllde på det usla ljudet. Det är givet, med den här utställningen, att det var inte där som the Jams musik tjänade sitt syfte. Istället är det klubbar och ställen med, kanske, en kapacitet på 1000–2000 personer. Ett arenaband var de aldrig, the Jam.

Året innan hade jag äntligen kommit iväg till London för att missa allt jag ville se, men hamnade i den tredje modsvågen (60-talet var först, the Jam två, resten trea) med band som The Lambrettas, The Merton Parkas, Squire, and Purple Hearts. Varav jag såg de två förstnämnda på ett glest besökt Marquee utan att imponeras (vilket jag däremot gjordes av modsfilmen, the Whos, ”Quadrophinia”, som jag såg strax efter premiären då och där i London).

Utställningen känns predestinerad, som om bandmedlemmarna väntat på den dagen de skulle få erbjudandet; trots meningsskiljaktigheter sedan splittringen 1982 är ”The Jam: about young ideas” en stark enhet, som ingenting kan snacka omkull.

Utställningsföremål. Foto: KAI MARTIN

Här finns bandets utrustning uppställda på en scen som vore trion spelklar på Marquee Club i Soho, här finns affischer och drösvis med förstasidor från de musikmagasin gruppen frontat. Här finns uppsatser från Paul Wellers skoltid, teckningar om drömmen om att stå på scen, den första the Jam-logon. Här finns skivor, musik dånande, videor, filmer och Bruce Foxtons resgarderob från turnerandet. Här finns kostymer som förenade gruppen, instrument (Bruce Foxtons Rickenbackerkopia med originalets märke överklistrad Ibanez).

Jo, the Jams musik och gärningar skapar in- och avtryck så här 33 år efter att bandet slutade spela.

Fantastisk musikal!

Jersey Boys

Piccadilly Theatre, London

Premiär: på Broadway 2005, i West End, London 2008.

Mina kunskaper om musikalen ”Jersey Boys” var bristfälliga, historien om Frankie Valli och the Four Seasons likaså. Det skulle bli ändring på det och det krängde mig ur stolsryggen vid ett flertal tillfällen. En bra musikal med aktörer på scen som välter mig över ända… tja, det finns helt ärligt inte så många. Jag har heller inte varit så övertygad om att den svenska musikalscenen har varit speciellt långt efter, eller ens efter överhuvudtaget, den brittiska och amerikanska, som jag ändå hålls för det bästa.

Men när jag sköljs över av den här enastående musikalen från 50-tal över 60-tal till nutid, så tappar jag hakan, ler fånigt och står upp och sjunger interfolierat med förtjusta skrik och klappar händerna i slutet. Det. Här. Är. Bra.

Initialt känns det som om doo woop – acapella sång i stämmor med popmusik som grund – förenas med ”Sopranos”. Det är tuffa killar som inte bara vill krossa hjärtan utan också begår våld och brott i något slags ungdomligt oförstånd.

Bakgrund och karriär, hitlåtar, skuld, uppbrott och genombrott – allt genomströmmar ”Jersey Boys” till välsjungen och tillika välspelad musik. Gänget på scen då jag såg föreställningen, knäckte fullständigt. Maken till duktiga sångare, från falsettsjungande Sandy Moffat som Frankie Valli till John Boydons stentuffa Tommy de Vito.

Japp, det är grabbarnas kväll. Men inte utan kvinnorna. Lucinda Gill, Charlotte Jeffery och Helen Ternet är måhända tre på den mansdominerade scenen, men gör så mycket mer i rollerna som flickvänner, servitriser, fruar, älskarinnor, döttrar, horor, journalister och sköterskor – dessutom med kraft i piporna, som ger intryck.

”Jersey Boys” på en svensk scen…? Nja, jag tvekar där och ser inte riktigt vem som skulle kunna fylla rollerna med trovärdighet. Detta sagt trots att jag som sagt är imponerad av den svenska musikalscenen och dess aktörer.

Sångmässigt skulle Weeping Willows Magnus Carlson klara det, men agerandet och dialogen…? Nej, knappast.

Alexander McQueen – en utställning som gav intryck med eftertryck.

Alexander McQueen: Savage beauty

Victoria & Albert museum, London

14 mars -15 – 2 augusti -15

Det är svindlande vilken kreatör modeskaparen, designern Alexander McQueen var. Det är svindlande att inse hur mycket han kreerade under en kort tid – från designskolan tidigt 90-tal och fram till sin död, nära 41 år gammal 2010. Och det är fullständigt hisnande att uppleva hans paradoxala filosofi, hans gränslösa idéer och de ändlösa och fantasifulla kreationer som ställs ut i denna utställning; en förlängning av den som gjordes på Metropolitan museum of art i New York för fyra år sedan.

Lokalerna är desamma från den uppslukande Bowieutställningen 2013, som nu är på turné runt världen.

Biljettrycket är hårt, men då vi kommer dit är köerna anständiga och vi har dessutom sedan några månader tillbaka både köpt och bokat tid för uställningen. Men väl insläppta är det klaustrofobiskt. Trycket från alla i salongerna och köerna till varje objekt, gör det omöjligt att ge Alexander McQueens kreationer tid och rättvisa.

Ändå går det inte annat än att fascineras av och över hans skapelser. Han är, som de största och främst konstnärerna, i ett med sin konst. Han visste att för att förändra var han också tvungen att kunna sitt hantverk till perfektion, för att rasera det redan byggda och skapa nytt krävdes det kännedom in i minsta detalj, inte bara gällande hantverket.

Kläder med tradition och nya perspektiv.

Så kunde han också göra det som han ville, förvrida perspektiv, leka med traditioner, hylla sitt skotska ursprung, kreera med fjädrar, skapa visningar som installationer… En designer alltid på väg, men alltid med kunnandet och traditionen i syskrinet parat med den besinningslösa vilja att exponera, ta allt gammalt vidare mot nytt, mot en framtid som lika mycket skulle vara nu.

Det är omtumlande, sinnesutvidgande, galet måhända, men kreativt och inspirerande…

Kreativt.

Alexander McQueen ändade sitt liv en vecka efter att hans mamma gått bort. Sorgligt, förstås. Men ändå kan jag inte radera tanken om att hans tid var utmätt med samma precision som de kreationer han skapat. Hans liv var fyllt till bredden med skönhet, med utmaningar, med provokationer och allt hårt jobb. Det fanns helt enkelt inget mer att göra.

Ja, jag kan sakna herrmodet på utställningen, något som jag kan identifiera mig med. Och jag kan sakna möjligheten till att låta kreationerna andas; för här är så fullmatat, så packat med intryck att det är svårt att smälta.

Men samtidigt så uppstår hela tiden en wow-känsla, som är svårt att svepa bort.

London kallade med mode, möss och musik

Posted on juli 28, 2015 av Kai Martin

Foto: KAI MARTIN

Dag 1:

Resan började egentligen redan i början på mars. Då hade Z kommit hem efter sin trip med dottern till London och insett att hon missat Alexander McQueenutställningen på Victoria & Albert museum. Den hade sin start den 14 mars och stänger den 2 augusti och var och är en utställning som måste ses.

Jag väckte idén i april och det var inte svårt att få med Z på resan, slutet på månaden beställdes flygbiljetter och boende, en bra bit in i juli for vi iväg med Norwegian, en måndagkväll, vältajmat med en lätt språngmarch mellan vagnen vid Korsvägen och flygbussen (som ungefär vid den här tiden utsätts för beskjutning som lyckligtvis inte drabbar vårt ekipage).

Men det kunde gått illa. Vi satt i lugn och ro och visste att planet skulle gå halv åtta; vi visste fel. Det var 18.05 som var take off. Vi rusar ur hemmet med vårt sedan tidigare lätta bagage

Vagnen kommer hyfsat tätt på vår ankomst till hållplatsen och vi Korsvägen gör vi oss förberedda för avstigning, ser flygbussen och rusar över spåren och ombord. På vägen ut checkar Z in genom mobilen och teknikens under och väl framme kliver vi raskt igenom säkerhetskontrollen och vandrar in i taxfreeshopen en kort stund innan vi ska borda planet. Det går geschwint.

Kanske av den hastigt uppkomna stressen, kanske av andra orsaker, men ungefär då vi lyfter faller jag i en djup sömn som varar i en halvtimme och efter ytterligare en dryg timme bryter vi igenom den intensiva molnbädden över sydöstra England och landar på ett regnigt Gatwick.

Z handlar lite mat åt sig på M&S innan vi går mot tåget som ska ta oss in till London och St Pancras för vidare transport mot Bayswater och hotellet.

Vi blir inte riktigt på det klara med vilket tåg vi ska, men efter en förfrågan i informationen kommer vi rätt och åker i sakta mak mot London, staden som aldrig upphör förvåna med sin ofantliga storlek.

Londonvy strax innan Blackfriars… Foto: KAI MARTIN

Bebyggelsen tätnat och jag försöker orientera mig med min gamla A–Z från 80-talet och prickar rätt först vid Herne Hill och utsikten över Brockwell park strax söder om Brixton. Vi kikar på kartan och inser att vi lika väl kan kliva av vid Blackfriars och ta Circle Line mot Bayswater, kliver av på den hyfsat nya stationen som sträcker sig över Themsen, vandrar mot underjorden och hamnar snart på ett tåg västerut mot vår slutdestination för dagen.

Det har börjat mörkna och vi orienterar oss med viss möda och lite hjälp mot Pembridge Palace Hotel, som lockat med bedrägligt sköna bilder på både rum och omgivningar. Vi har då passerat några restauranger på Queensway, som vi senare kommer ta sikte på. Men först check in.

Vi får ett rum på grundplan, eller något ditåt. Vi går igenom en korridor, öppnar en dörr för ytterligare en korridor med en trappa ner mot nödutgången. Till vänster finns en tvärställd dörr som leder in till vårt rum. En lång hall visar vägen mot sovrummet som ligger strax ovan gatuplan med ett rejält staket utanför fönstret. Jag går på toaletten och när jag kommer ut säger Z frankt att hon inte tänker bo i det här rummet. En råttunge har rask kilat förbi hennes fötter uppför trappan i hallen och in under en hög med filtar som ligger på ett slags pall precis innanför entrén till rummet.

Vi tar med oss vårt bagage och jag hinner inte komma till receptionen förrän Z har fixat ett nytt rum på andra våningen, trebädds och hyfsat spatiöst. Vi ställer in våra väskor, packar upp hastigt och beger oss ut för att äta. Hamnar på den kinesiska restaurangen Toa kitchen, som ska lindra vår hastiga hunger. Det visar sig vara ett utmärkt kinesiskt kök, som dessutom kan tillfredsställa Z:s krav enär hon går på en diet som inte tillåter vad som.

Vi äter, njuter av maten, blir lite för mätta och går åter till hotellet, planerar för morgondagen, tittar på kartor och somnar.

Klädsel: Brun van Gilkostym, inköpt på Holte loppmarknad för 150 danska kronor, plommonfärgad Burberryskjorta, Gillblads sent 90-tal, rea 700 kronor, Stetsonkeps, silke, JJ Hat Center 5th Avenue, NY, 700 kronor, Clarks ljusbruna brogue, Köpenhamn, rea 400 danska kronor.

Chapel market en arla (nåja) tisdag morgon. Foto: KAI MARTIN

Dag två:

Frukosten på hotellet är anständig, kontinental, och bjuder på möjlighet att starta dagen bastant utan åthävor. Te/kaffe, rostat bröd, skramlade ägg, marmelad, gurka, tomater, mjölk, fruktblandning, flingor… Vi har siktat in oss på ett för oss okänt område, Angel och Chapel market. Rusningstrafiken har precis börjat klinga av, men fortfarande är det hektiskt och fullt på tunnelbanetågen österut. På markplan möts vi av sol och värme och efter att vi orienterat oss förbättrar Z sitt frukostintag med en yogurth inhandlad på Marks & Spencer. Utanför varuhusets kaféfönster har marknaden så sakteliga startat sin verksamhet, men när vi väl kommer ut är det inte varor som lockar något nämnvärt. Z hittar en sportaffär och lyckas efter lite letande finna ett par skor som kommer fungerar utmärkt för de längre promenader som vi kommer göra.

Vi sniker in i en Gap-butik på Liverpool Road och jag hittar ett par blå, blommönstrade shorts som reas på rean, slår till och blir cirka 140 kronor fattigare. Är också nyfiken på en kortärmad, gräddfärgad skjorta med blå blommor som mönster i crêpeartatad bomull, men den finns inte i min storlek.

När vi, efter att ha frågat om var de vintagebutiker ligger som var ett av våra primära mål med dagen, korsar Upper Street hittar vi snart Camden Passage, som är ett trångt, grändliknande stråk på några hundra meter med mängder med antikbutiker och vintageaffärer. Dessvärre är flera av dem stängda; tisdag är inte rush hour precis för deras klientel låter de oss förstå.

Stängt, förstås… Foto: KAI MARTIN

Lite irriterande att den enda butiken med herrkläder väljer att ha låst dörr just denna dag.

Vi går in och ur de butiker som finns. Jag provar en blå tweedkeps som sitter som en smäck, men jag behöver inte utöka samlingen mer, även om Z tycker att den är fin och 20 pund är, kanske, överkomligt.

När vi kommer ut på hektiska Upper Street, där bilar, lastbilar och bussar svischar förbi, hittar vi en butik som bara är en kvart från att öppna, tar en promenad i väntan på det, ner i de mer stillsamma kvarteren , ett område som känns upprustat och lite trendriktigt att bo i. Vi tar oss upp till Upper Street, tittar på Ben Shermanbutikens rea, stilrena kläder för män, men trots nedsatta priser lite för dyrt.

Vintagebutiken bredvid har öppnat, en lite hund vaktar oss tillsammans med en trevlig expedit. I ett hörne i butiken kan man prova kläder och det blir ett par shorts och någon skjorta. Men efter 20 minuter är vi färdiga och priserna var knappast av den digniteten att köplusten ökade; vi inser att vi är bortskämda med våra loppisfynd och strövtåg i secondhandbutiker i Göteborg.

Precis utanför finns en busshållplats och vi tar dubbeldäckaren ned till Tottenham Court Road. Vi börjar med at skiljas; Z vill in på Primemark, som är himmel för henne och helvete för mig. Jag fortsätter längs stökiga Oxford Street, inser att HMV:s stora skivvaruhus saga är all (läser sen att de flyttat längre bort på Oxford Street), passerar Oxfors Circus och gatan börjar mer likna så som den sett ut, det vill säga inte som en byggarbetsplats. Next har jätterea och butiken är nedlusad med människor, jag känner på lite plagg, funderar en smula, men gillar inte att handla under press och smiter ut, går tillbaka, går in på Gap, hittar inget och är på plats någon minut innan den avtalade tiden. Z kommer inte, människor passerar revy utanför och strömmen av människor som går in och ut ur Primemark är riklig. Får ett SMS av hustrun, som blir en kvart sen.

En solig stund på jorden på Firth Street och Bar Italia (nej, Primemarkpåsarna är inte mina).

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi fortsätter över gatan, tråcklar oss mot Charing Cross, noterar att rivningshysterin har pulvriserat Denmark Place, men bevarat anrika Denmark Street. Går in på TK Maxx, varuhuset som dumpar kläder i parti och minut, stannar en stund men lockas inte av något. Pratar om att ta en kaffe på Foyles, bokvaruhuset som har ett fint fik. Men blir dragna vid näsan; ingen köper skivor längre och ingen köper uppenbarligen böcker, för den jättelika butiken är stängd utan hänvisning (läser sen att butiken flyttat några kvarter längre ned på Charing Cross… typiskt). Lite snopet strövar vi ner i Soho, nedför Greek Street och mot Frith Street. Jag guidar Z mot Bar Italia och vi har tur att i det vackra vädret hitta en plats ute på denna historietyngda servering. En utmärkt och trevlig servitör ger oss en fin stund i solen, serverar Z en tonfisksallad utan krusiduller, men som gör henne salig, jag äter en panini och en caffe latte; det är alltid bra med Z, men ibland lite bättre, som nu!

Gatulivet är ihärdigt, några missbrukare kommer och tigger pengar, ett helt sjok turister strövar förbi på en guidad tur utanför jazzplacet Ronnie Scotts. Väldigt lite fascinerande mode, men en och annan smiter förbi med kostymering som intresserar och fascinerar.

Innan vi betalar och bryter upp går jag in i lokalen, smiter mellan den tudelade disken och nedför den smala trappan för att utnyttja toan. När jag är färdig gör Z samma tur.

Vi går ned mot Covent Garden, jag går mig lite vill, men når så småningom Neal Street och tar kurs mot Paul Smithbutikerna, som appellerar dåligt till mig den här gången. Ut i igen, tvärs över Floral Street till Ted Baker, dyr toch snyggt även där, men nej tack…

In och ut ur några butiker till och vi promenerar ner genom Covent Garden som är nedlusad med turister, några fångas av ett operasällskap som med en liten orkester sjunger något av Puccini och vi stannar en kort stund för att fortsätta.

Ner mot Strand, där Z tar bilder på mig för att illustrera Roxy Musics fantastiska ”Do the Strand”, den över 40 år gamla låten som fortfarande är så frustande vital.

Gör det på Strand. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Målet är Somerset House, som är en ny bekantskap för oss båda, men som är historietyngt där det ligger ett litet stenkast från Themsen.Vi ska kika in på utställningen ”The Jam – about the young idea” om trion the Jams karriär och Paul Wellers tankar och idéer. Det är en utställning som berör och där tidigare kunskap om bandet utökas vitt och brett. (Mer om det i separat text.)

På väg in i sylten. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ut i solen, den stora piazzan huserar flera fontäner som småbarn springer ut och in i med förtjusta skrik. Union Jack vajar stolt på centralhuset och vi går in i bokhandeln i huset innan vi fortsätter ned mot Themsen, över Waterloo Bridge och en promenad på den södra älvsidan.

Vi tittar på folklivet och strosar i maklig takt när vi ser piren där guidade båtturer finns. Vi tajmar en tur perfekt, får plats längst fram på övre däck i den starka solen men svalkande vinden och njuter av en tur på en 40 minuter upp till Tower Bridge och ner till parlamentet.

Turist i motljus. Foto: KAI MARTIN

Jag är mätt av intryck, vill ta tunnelbanan till hotellet och vila en stund innan middagen. Men Z är driven, vill mer och jag lockas med. Jag föreslår en musikal, så vi tar tunnelbanan upp till Leicester Square, ställer oss i kö till ett box office, filurar vad vi vill se och bestämmer oss för ”Jersey boys” på Piccadilly Theatre nära Piccadilly Circus.

Vi söker oss upp mot teatern och har en knapp timme på oss innan showtime. Vi inser att vi behöver äta och bredvid teatern finns en restaurang som vi kliver in i. Vi siktar in oss på fönstret mot gatan, det är öppet och svalkande, för inne i lokalen är det hett, hett, hett. Men en amerikan har lutat sig in i fönstret och listigt lyckats boka det bordet… men för fyra och där är plats för sex, så vi frågar ödmjukt om vi får ta de återstående två platserna, beställer snabbt mat för att hinna och får ett kanske till svar.
Det amerikanska sällskapet har varit på kryss, är lite till åren komna och ska också se samma musikal som vi. Vi får trevligt sällskap och lite kallprat. Maten kommer snabbt och äts med god aptit utan att göra volter i magen eller utmana några smaklökar eller sinnen.

Med tio minuter till godo kommer vi till teatern, hinner gå på toan och sätter oss på våra utmärkta platser som vi betalat 39 pund respektive för. Mina idéer som musikalen är vaga, Z har ingen aning men litar på mig; vi får oss en fantastisk musikal till livs som jag kommer skriva om på annat ställe.

Efteråt är vi upprymda och saliga, går mot det neonbländande Piccadilly Circus, promenerar i den ljumma sommarnatten uppför väldiga Regent Street, som alltid överraskar med sin storlek, är kaffesugna och hittar ett, tror jag, nyöppnat café kallat Caffe Concerto, som också serverar glass. Jag faller till föga och beställer en bägare som Z får titta på då jag äter – är man på diet så är man.

Fångad av neon. Foto: KAI MARTIN

Så ut i den mörka sommarnatten, tunnelbana hem vid Oxford Circus, vi kliver av vid Queensway och promenerar hem, en avstickar in på ett kvällsöppet supermarket och sedan mot sängen. Nya äventyr väntar.

Klädsel: Blå H&M linnebyxor, rea, Köpenhamn 2013, 100 danska kronor, blå Stenström skjorta, danskt loppisfynd 150 kronor, blå Bosskavaj, danskt loppisfynd 50 kronor, Paul Smithslips med tillhörande snusnäsduk, secondhandfynd 220 på Erikshjälpen (matchande manschettknappar, allt i snitsig ask, bars inte vid tillfället), svarta Bugattiskor 140 kronor, Myrornas Göteborg.

En utställning som skakar om. Foto: KAI MARTIN

Dag tre:

Tidig uppstigning, tidig frukost, tidig packning, tidig check out. Nå, allt är relativt. Men vi är ute från det skabbiga hotellet vid åtta, det hotell som inte bara bjöd råttor på rummet utan också på ett lotteribetonat wi-fi, som gjorde kommunikationen med goda vänner till trasslig.

För vi ska göra ett besök utanför London och behövde planera för ditfärden. Ett telefonsamtal i pausen till musikalen på tisdagskvällen ordnar det mesta och vi är nu på väg till Chelsea and Westminster Hospital, där vår vän jobbar. Han ska stuva undan vårt bagage, så att vi slipper släpa på det under dagen.

Vi tar tunnelbanan till Earls Court, promenerar med våra väskor den sköna morgonen nedför Earl’s Court Road som förlängs till Redcliff Road innan vi viker av vid Fulham Road och bara har några femtiotal meter kvar.

Vår vän möter oss i receptionen, vi stuvar in våra väskor i hans Saab och han visar oss en bakväg mot King’s Road, gatan vi tänkte gå österut. Staden börjar sakta vakna, men butikerna är inte öppna. Restaurangen Blue Bird i King’s Roads mynningen är emellertid morgonpigga och Z passar på att göra ett toalettbesök. Tvärs över gatan hittar jag en välgörenhetsbutik, Octavia Foundation, som säljer kläder. Dessvärre är det för tidigt för ett besök, men jag noterat butiken i minnet och ser genom skyltfönstret att det kan vara av intresse det som erbjuds.

Z är klar, vi strövar i sakta mak längs King’s Road, glider in på väldiga bokkedjan Waterstones butik, ner i nedre plan och hittar John Lydons självbiografi som ska läsas i sommar.

Vi har ju tänkt ta av upp mot Victoria and Albert museum i höjd med Cardogan Gardens, vilket i och för sig är lite försent gör att bli gent, men glömmer bort oss och är plötsligt på Sloan Square. Å andra sidan hittade jag tidigare i Gaps King’s Roadbutik den där crêpeskjortan jag var ute efter och köpte den som rea på rean.

Vi har visningstid 11.00 för Alexander McQueenutställningen och masar oss upp mot muséet med god tidsmarginal. Sätter oss på bänken utanför för lite vatten som förfriskning innan vi går in på muséet och låter oss fascineras.

Det är en hisnande och omvälvande utställning, som jag kommer skriva mer om. Dessvärre var det inte tillåtet att ta bilder inne på utställningen, men i shopen gick det att hitta andra stilikoner.

Londonmode på modeutställning. Foto: KAI MARTIN

Vi tittar efter en ledig plats på den väldiga gården efter utställningen, delar bord med en kvinna, men väljer på grund av det dåliga utbudet vid serveringen att gå vidare. Vi scannar av utställningen ”What is luxery”, men den faller oss inte i smaken.

Vi kliver ut ur muséet och söker oss mot Brompton Road, hittar, återigen Caffe Concerto, som frestar oss med lunch som faller oss både på läppen och i smaken. Sedan tittar vi in på Octavia Foundations butik på den gatan. Z fyndar rejält, en Sanddress och två klänningar som sitter verkligt snyggt och jag tingar ett par brunila, yllebyxor av märket Spontini, tydligen franskt, men brallorna är italiensksydda och av god kvalitet, dessutom sitter de som gjutna. 30 pund ≈ 420 kronor är kanske lite för mycket för ett par byxor i en secondhandbutik, men, hej, det är ju London!

När vi går förbi kedjan Reiss butik på Brompton Road hänger en vansinnigt läcker blåspräcklig kostym i skylten. Rea och värt ett försök. Vi är snudd på ensamma i butiken och en därför onödigt speedad expedit undrar han kan hjälpa oss. Kostymen finns i min storlek, jag frågar om pris, Z frågar om pris. Expediten säger 45 pund och att det är ett kap och ja, det är det. Jag provar, den sitter hur snyggt som helst och vi, det vill säga jag, bestämmer oss. Frågar om priset igen och 45 pund it is. Den stressade expediten stövlar iväg till kassan, hänger upp kostymen på en galge, stoppar in den i ett kostymskydd, knappar in summan och jag stoppar in kortet. Men innan jag slår in koden ser jag 145 pund och frågar… Nej, nej, jag har sagt 145 pund hela tiden och ja, det är ett kap, hävdar expediten. Möjligen, men det blir ingen affär och förresten är kostymkvoten fylld med råge.

Nu tar vi bussen upp mot Marple Arch. Primemark är åter målet, men nu ska Z byta in det hon köpt, som inte passade. Okej…?! Jag står och väntar på utsidan och tiden rinner raskt iväg, mittemot ligger ett Next som vi hugger in på efter att Z kommit ut från helvetet. Jag smiter in på Perfume shop och hittar deodoranten Aramis, tycker priset, 17 pund är rimligt. Men kursen gör den knappast till ett fynd, inser jag efter att jag handlat den. Z hittar ett sminkset, som hon inhandlar. Vi går in på Next, hittar inget och börjar promenera uppför Park Street mot Marylebone Station, min favoritstation alla kategorier. Den andas puls, har butiker och restauranger, men är ändå en av de minsta i London. Vi ska åka ut på landet för att träffa vänner och sova över.

Z köper, sin vana trogen lite smått att äta på M&S där vi också köper en kvast blommor och en flaska vin till värdparet. Sedan går vi till biljettkassan för att köpa biljetter. Vi är ensamma i kön, förklarar att vi ska en tur och retur, får det, betalar och upptäcker för sent att det är en retur över dagen; vi ska ju tillbaka dagen därpå. Nu är det en rejäl kö och jag är irriterad över att damen i kassörska inte hörde sig för när vi skulle åka tillbaka; en rimlig fråga, kan man tycka. Väl tillbaka i kassan med en växande kö bakom får vi betala ytterligare tio pund och det känns som om vi har blivit rånade och lurade utan att veta om det verkligen förhåller sig så.

Vi tar hur som helst ett tidigare tåg än det var tänkt och glider ut från London i sällskap av två tonårsflickor som vi delar säten med. Den ena är en slarver, äter mat, spiller, provar skor och pratar konstant med sin mer tystlåtna väninna. Den sistnämnda går av stationen innan vi, den slarviga förbereder sig för avstigning där vi ska kliva av, tappar maten på golvet och vi hjälper till och får ett rask tack innan hon seglar ut genom dörren och vi står med hennes skräp i vår påse.

Vi tar det lugnt på stationen en massa mil från centrala London och väntar på den skjuts som kommer först med nästa tågs ankomst. En stilla stund på en liten station i förskingringen.

Så kommer väninnan vi väntat på, en granne får åka med och vi far ut på landet, det verkligt brittiska landet med så smala vägar att det är ett under att inga trafikolyckor sker på de ringlande, krängande transportlederna med många år på nacken, eller i backen.

En tur på landet. Foto: KAI MARTIN

Huset som de bor i har sin historia och omgivningarna är fantastiska. Det andas lantlig frid och vi blir omedelbart omhändertagna. Värdens bror är på intågande med sin familj, en man jag inte träffat sedan 2011; hans familj har jag aldrig sett. Värdparets yngste son är min gudson och han inte bara studerar utan är också musiker, dj och producent. Jag får höra lite av vad han pysslar med och blir förtjust; soft jazz med sköna beats, låter hur bra som helst; en inspelning med en skolkollega imponerar också.

Värden kommer hem efter en lång arbetsdag, vi går till bord, serveras en knaprigt rostad och suveränt krydda kyckling med tillbehör, dricker vin och vatten till, har trevligt, avslutar med dessert och rundar så småningom av dagen.

Klädsel: Gröna linnebyxor, Morris, inköpta 2008 på outlet i Borås, precis som linneskjortan vit med stora ljusgrå rutor (minns ej pris), Boss linnekavaj, 150 kronor, Reningsborg, julklapp från Z, Clarksskorna och Stetsonkepsen från NY.

Lite Monty Pythonhistoria i idyllen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag vaknar av att det luktar gödsel, olika djur smyger omkring utanför huset, katter och annat mer svår identifierbart. Jag smyger upp för att säga farväl till värdinnan, som ska iväg och jobba tidigt. Huset vaknar så sakta. värden jobbar hemifrån, yngste sonen sover, allt är stilla. Så frukost, lite te, lite rostade mackor, marmelad, och mjölk med flingor.

Vi har inte bråttom in till London och bestämmer oss för att ta en promenad i de vackra omgivningarna. Det är inte bara något jag vet, många är de filmbolag som förlagt inspelningar i trakten och bara hundra meter från våra värdars hus ligger ett lite fint, vitt hus som tjänat som kuliss till Monty Pythons ”Meningen med livet”… Ni vet scenen med den väldige och glupske Creosot…? Nå, den mer anspråkslösa scenen efteråt, där Eric Idle i form av kypare tar med oss tittare på en guidad tur för att vi ska få se meningen med livet… Ja, den scenen slutar vid det här huset.

Ängen vi går på är också kossornas, så det gäller att pass vad man sätter fötterna. Efter lite fotografering tar vi en public footpath, går in i en skogsglänta, kommer ut vid en väldig tegelmur som inhägnar en privatbostad, vi fortsätter i en vid sväng från varifrån vi kom och har snart gjort en full cirkel, fortsätter en smula och kommer tillbaka, tar en kopp kaffe, packar oss in i bilen och får skjuts till stationen. Väl tillbaka till Marylebone Station promenerar vi hela vägen längs Marylebone Road vidare längs Euston Road mot King’s Cross/St Pancras där tåget mot Gatwick avgår.Det blir en diger promenad och väl framme går Z in på M&S för att handla mat att äta på tåget.

Det är ett mjölkpallståg som sakta ålar sig ut ur London. Med några mil kvar får det problem med bromsarna och vi blir stående i åtta minuter, men vi är i god tid, kommer till Gatwick, checkar in och har några timmar att slå ihjäl bland alla semesterfirande resenärer på väg mot fjärran mål.

Vi kommer hem till en regntungt Göteborg, men hem är hem och det är skönt.

Klädsel: som avresedagen från Göteborg.

Köpenhamn – både himmel och helvete

Posted on juli 1, 2015 av Kai Martin

Låt oss ta det från början.

Restaurang Vita på Stor Kongens Gade, nära Kongens Nytorv, har säkert sina kvaliteter. Det trodde åtminstone vi då vi sultna lät oss lockas in i restaurangen.

Vi var ett sällskap på fyra personer, där en av oss kräver en diet för tillfället som inte är speciellt krånglig; lyssnar man, så förstår man. Till yttermera visso är denna person min fru, som är danska, född och uppvuxen i Köpenhamn. Hon kan med andra ord tugget i Den Kongelige Byen.

Så när vi andra beställer efter menyn, inga konstigheter, så undra hon vänligt om det finns möjlighet att få maten tillredd enligt hennes önskemål. Bara kött, ingen sås, inga kartoffler, sallad, men ingen dressing, inget bröd till. Det gick så där…

Fel, det gick inte alls. Först drickabeställningen, där vi andra suktade efter öl och vin, ville hon ha danskvand, det vill säga miniralvatten. Hon fick det, men med smak av citron som mest kändes som någon doppat en våtservett i och beställningen var rätt och slätt danskvand, vare sig mer eller mindre.

En förrätt, sallad, blev fördärvad av köket med vinegrette och fick göras om och göras rätt. Vis av detta tog Z kontakt med kyparen, för att poängtera vad hon faktiskt beställt, så att det inte skulle bli några misstag vid huvudrätten. Det blev värre. Sås till köttet, som var stekt i fett då det skulle vara utan, salladen till hade krutonger som det var tillsagt att det inte skulle vara. Maten kommer till våra vänner, men jag får vänta och hustrun än mer på grund av alla turer. Personalen, det är tre inblandade kring bordet, ber om ursäkt och säger att misstag kan göras. Men Z är tuff och förklarar att det inte handlar om misstag eller missförstånd; de har helt enkelt inte gjort som hon önskat. På notan fick vi kaffe och dessert om plåster på såren, men Z var inte nöjd och med lite uppläxning på danska blev hennes ”rätter” strukna, återigen med en obegriplig förklaring om att det hela var ett missförstånd som man beklagade.

Nå, så nej tack Vita, det finns annat med kvalitet runt hörnet.

Men… detta var vår första dag på vistelsen i Köpenhamn med våra isländska vänner.

Dessvärre inte rekommendabel. Foto: KAI MARTIN

Lyckligtvis…

… är Köpenhamn så mycket mer och bjuder på så oändligt många fler möjligheter (även om deras taxa och krångliga system med metro, buss och pendel slå Västtrafik) att en fadäs inte slår ut glädjen att vara där.

Vi tar oss till Hviids vinstue vid Kongens Nytorv, som är en gigantisk byggarbetsplats i tre år till då nya Metron ska vara klar. Detta anrika ställe bjuder på förfriskningar och har varit en samlingsplats för islänningar av tradition. Kyparen eller om det är en vandrande bartender, är jovialisk och pratglad, men han får under kvällen också energi från allehanda dansk sportdryck tappad direkt från kranen. Han följer med oss ut på gatan när vi ska bege oss och vi pratar om fotbollsmatchen Sverige–Danmark i U21-EM, som han tagit ledigt för att se. Han beklagar att vi ska förlora, men gör det med en glimt i ögat. När jag nämner att så kanske sker, bara ingen full dansk kommer in och bryter matchen, gör han en piruett med ett grin och går in för att hälla upp mer öl till sina gäster eller sig själv.

Nyhavn får ett besök, kvällen är kylig, men det regnar inte och så småning väntar tåget hem till förorten där vi bor.

En tur till Köpenhamn tar skruv. Foto: KAI MARTIN

Fredag…

… är vikt för ett nytt besök i Byen. Men Z väljer att åka och hälsa på sin krasslige far på sjukhus. Så vi är en trio som åker in till staden och för att kliva av vid Norreport där Israelsplads är målet. Vännerna från Island är på jakt efter krokar av olika sort, en inredningsdetalj som ska pryda hemmet. Vid Israelsplads finns inte bara en suverän saluhall utan också, om fredagar, en loppis. Det är strålande väder och gemytet är närvarande. Några fynd görs och jag får beröm för min outfit, Pierre Cardinkostymen, Bosskjortan, den rutiga Atlas designslipsen, de beige Clarksbrougsen (på hemmaplan, jag köpte dem i Köpenhamn för några år sedan) och min Stetsonkeps.

”Vad elegant du här!”, säger en handlare och jag replikerar att det bör man ju vara när man är i Köpenhamn.

Konstig konst. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter ner till Rundetaarn, löser entré, tittar på den fantastiska utsikten, går på tauteringsutställningen, vilken inte gör den konsten mer begriplig för mig, och utanför strålar solen när vi fortsätter in i stillheten i Trinitatis kirke.

Solen följer vår väg, vi går in och ut butiker, vännerna gör sina fynd här och där, jag visar dem Illum och den legendariske hattbutiken Petitgas på Købmandgate.

Vid Højbro plads tar vi lunch medan studentflaken kommer i parti och minut skrålande, vrålandes och med musik pumpandes.

Det kommer dröja innan Z:s sjukhusbesök är klart vi vandrar vidare, stannar till i skuggan av Köpenhamns universitet för en kopp kaffe och en glass innan vi tar Metron till Frederiksberg.

Vi fortsätter vår vandring och har nu fått tid och plats där vi ska träffa Z.

Middagssuccén

På Baron Boltes Gaard ligger Den Lille Fede, en konceptkrog med fem- eller sjurättersmenyer som ackompanjeras av en tillhörande vinmeny, om man så önskar. Som vi önskar. Det blir en fest för gommen, en njutning för sinnena och med en service som man önskar alla som går på restaurang. Vi tumlar ut saliga av smakupplevelser och tar oss så småningom hem för mer umgänge.

Lördag…

… är även den vikt för handling, med loppis i sikte. Vi börjar med Lyngby efter att vi hos slaktaren i Bagsværd först har beställt smørrebrød som kvällsmat, och en marknad som vi inte har varit på, precis bakom stationen. Himlen är grå och bjuder ibland på något försiktigt stänk, men vi klarar oss denna kyliga dag i sen juni. Efter att ha gått runt en stund står han där, mannen, med kostymer, skjortor och byxor i min storlek. Jag provar, hustrun står bredvid och är smakråd och prutduktig. Det slutar med två Bosskostymer (grå och brun), en blå Bosskavaj och en skjorta för 350 danska kronor. Z hittar ett Matadorspel, ja, baserat på den populära tv-serien, som ska skänkas till hennes syster och jag hittar en äkta matta som prutas ner från 500 till 350 kronor – även denna tänkt att bli en gåva till storsystern som bjuder oss husrum.

Vi far vidare till Humlebæk, men blir besvikna. Den traditionella marknaden är inte öppen, vi far istället till Birkerød där våra vänner fyndar smått och gott, så vidare till Brede där hemmansägare gör sin premiär för gatloppis, som går så där och vi hittar ingenting.

Vi far vidare till Frederiksbergs loppis och stannar där en bra stund, tar en klassisk pølse, handlar något innan vi far iväg. Nu tar vi sikte på Carlsberg och muséet där. Det blir en rundvandring som kittlar törsten och det hela avslutas med øl, förstås.

Öl, beer, bier, øl… Världens största ölsamling finns förstås på Carlsberg. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar runt på utsidan, tar en kik på den grandiosa entrén med sina pampiga elefanter innan vi beger oss hem för att smälta intrycken och så småningom duka för vår kvällsmat, som ska intas innan matchen Sverige–Danmark.

Dejlig mad. Foto: KAI MARTIN

Hur nyttigt det är med smørrebrød vet jag inte. Men gud så gott och de blev ju också en aptitretare till matchen som Sverige vann övertygande (4–1) och det var inte utan att jag senare var sugen på att åka till bartendern på Hviids vinstue för att höra hur han mådde.

Söndag…

… är resdagen, men vi ska hinna med lite loppisar innan dess. Vi startar tidigt efter frukost, kommer iväg till favoriten i Holte och stannar där en bra stund. Jag håller mig i skinnet, men kommer ändå hem med en så gott som ny blå stekarskjorta av Stenströms för 150 danska. Z fyndar en sämskskinnsjacka och en Odd Mollykofta för 225 danska – bra köp. Våra vänner från Island gör fler fynd och stoltserar med dem. Så tar vi en sväng om Lyngby, där där jag hittade min fina Zegnakostym, den blå i manchester. Men denna dag är det inte mycket som står till buds även om Z kommer hem med en grön handväska och ett slags vedkorg i läder, som inhandlas billigt.

Vi åker vidare till Ballerup och en loppis som lovar grandiost, men inte är så mega grande som löftet gett. Z hittar en sommarhatt som sitter på pricken, men i övrigt kommer vi därifrån tomhänta med mätta, för korvkiosken bjuder på danskt snabbmål.

Hem en stund för rekreation innan vi far mot Kastrup, jag tar fel och det blir en sightseeing i Köpenhamns västra förorter innan vi får lämnat våra vänner för avfärd hem.

Z och jag drar till Dragør, äter kvällsmat på Café Espersen, bra service (även om det blir en smula fel med serveringen för dietisten) och god mat innan vi far till Bagsværd för en natt där.

Bron hem. Foto: KAI MARTIN

Två rosor i Dragør. Foto: KAI MARTIN

Måndag…

… vi tar vägen om bagaren och slaktaren samt handlaren för att få med oss en bit av Danmark hem; kött, mejeriprodukter, godis, vin, bröd… Vi tar vägen om Z:s far på sjukhuset, en skruttig man, tyvärr, men inte utan glimten i ögat. Så färjan hem och slutligen huset där vi bor.

Antikrundan

Posted on juni 14, 2015 av Kai Martin

Har lovat storkillen att flytta. Efter att ha varit inneboende för sitt pluggande i Skövde har han blivit med lägenhet i ett av Skövdes högsta hus. Låter bra, nu kan han stänga dörren om sig, möblera efter sitt huvud och bjuda hem när han så önskar.

Klart att pappa hjälper till att flytta.

Z har fixat släpet, en monstervagn som rymmer mycket och det ska behövas.

Vi börjar med att hämta saker som ska till lillkillen, som bor i storebrors lägenhet medan han är student i Skövde. Därefter hämtar vi en stor säng hos hans mamma plus lite pryttlar till, därefter åker vi till hans lägenhet där alltså hans lillebror nu huserar, tömmer den på soffa, fåtölj, kläder, kökssaker, bokhylla, tavlor med mera. Vi fyller vagnen, bär också in ett bord och två fåtöljer till lillkillen innan vi beger oss.

Storkillen har en idé om att åka förbi Lilla Edet och Antikladan där, för han är i behov av några lampor, ett soffbord och kanske något till. Han letar fram färdbeskrivningen och vi beger oss med Z som sällskap.

Lilla Edet är ju en omväg, men den får vi ta för ärendet. Vagnen är gigantisk, men passar ändå Volvon och känns välskött, även om Z tar plastlukten för ölspel och fantiserar om sprit- och ölresor till Bordershop i Puttgarden från tidigare brukare av vagnen.

Vi guidar oss rätt och när vi ska parkera får jag panik, jag hatar att backa med släp och kommer fel gång efter annan; jag vet att jag ska göra tvärt om, men har man gjort tvärt om i hela sitt liv och ska göra det rätt blir det galet. Jag ger upp, löser en annan parkering, drar åt handbromsen och sluter upp med son och hustru.

En antik man på antikrundan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ladan är verkligen full med allsköns antika ting och det är en trevlig runda vi gör där i minnenas korridorer. Grabben hittar somt, ratar annat och det som Z och jag föreslår väljer han definitivt bort; han har sin egen smak och gott nog är det.

Vi kommer därifrån med en kista som ska fungera om bord och förråd, två lampor och lite annat och drar vidare mot Skövde med omvägen över Trollhättan.

Jag har kört vägen förut, men då tagit sikte mot Lidköping och bandy. Nu blir det över Grästorp och då har gänget i bilen somnat djupt. Men redan innan så skrek alla om mat, så vid anrika Tre Älgar kör jag in och stannar för mat.

Tre Älgar… så många gånger jag har farit förbi detta lastbilshak. Nu är det alltså dags.

Sällskapet vaknar, tumlar ur bilen och in på etablissemanget i Grästorps utkant. Z och jag väljer en cornflakesdraperad fläskschnitzel och klyftpotatis till bearnaissås. Storkillen tar en entrecôte med stekt potatis. Medan vi väntar hämtar vi sallad, sätter oss ute och äter denna vissna sallad. Maten ropas upp och Z och storkillen hämtar densamma, Z schnitzel är genomdränkt i såsen och uppläggningen är dyster och kärlekslös. Jag äter min portion till hälften och låter mig ändå mättas, vi tar kaffe och samtalar.

Mat på vägkrog. Foto: KAI MARTIN

Efter att ha fyllt på godisdepåerna och jag har köpt en glass far vi vidare, mot Vara, mot Skara, mot Skövde…

Vi åker till lägenheten där Storkillen varit inneboende, hämtar hans saker där och åker till hans nya boende. Tömmer släpet, tittar på lägenheten, åker upp ytterligare några våningar till en balkong och ser på utsikter över Västergötlandsmetropolen.

Så åker vi hem, regnet kommer och ökar takten. I Vårgårda stannar vi för en macka på farten, kaffe och dricka. Vi far vidare, hämtar upp lillkillen, som ska hjälpa oss med att bära in den något mindre säng som tjänat som sitt syfte sedan i höstas, men som nu ska in i hans mammas lägenhet…

Sista biten tillbaka till Göteborg går fint, göromålen betas av och släpet återbördas utan problem med en timme till godo. Lillkillen transporteras hem till sig. På tillbakavägen stannar vi vid en butik. Z går in i ösregnet för att införskaffa lite kvällsmat, hem och vi dukar upp, äter gott, tittar på teve innan tröttheten slår till med kraft.

En lång dags färd mot säng är över…

Turister i tillvaron

Posted on maj 15, 2015 av Kai Martin

Stadsmission har sina second handbutiker runt om i stan. En del av deras verksamhet där de som har möjlighet kan hjälpa de som inte är lika lyckligt lottade.

Det är kanske något som blir mer tydligt i ett land som sakta krackelerar, där välfärden monteras ner och segregationen – oavsett kön, ålder eller ursprung – drar isär människor istället för att få dem att hålla ihop.

Stadsmissionen behövs och organisationen gör ett digert arbete.

Ebbe Hagard, legendomspunnen kyrkoherde i Göteborg, var med om att dra igång Göteborgs kyrkliga stadsmission. Och i maj, oftast mot slutet, hålls Ebbedagen som en hyllning till denne mans gärningar, visioner och mission.

Ebbes hörna är ju också namnet på de butiker runt om i Göteborg som säljer second hand, och jag har frekventerat några av dem och ni som läser bloggen vet att jag sannerligen kan göra min fynd.

Som här och här och här…

Några fynd som gått stick i stäv med mitt köpstopp, fåfängt inrättat som ett slags nyårslöfte.

Denna Ebbedagen blev i år lite extra. När jag var inne i butiken tidigare i veckan och hittade några skjortor (som jag kommer skriva om i ett senare inlägg) fick jag en flygbrev i min hand. Där stod det om upplägget på klämdagen, fredagen den 15 maj, där Stadsmissionens buss skulle köra runt till de olika butikerna i Göteborg. Z och jag nappade på idén, tog vagnen till Bellevue, förvånades över ombyggnationen vid Gamle stan där spåren går kringelikrok med nya dragningar, och höjde ytterligare på ögonbrynen när vi steg av vid hållplatsen vid Bellevue för att konstatera förändringarna där och ja, vi har båda inte varit i krokarna på långt tid.

Vi går Generalsgatan ner, viker av vid Stallmästaregatan och går några hundra meter fram till hörnet vid Kopralsgatan där Stadsmissionen har sina lokaler. Det är som att komma till Kreuzberg i Berlin, min stad men samtidigt en annan del av världen. Islamiska sunnicentret ligger här, orientaliska marknader, det är ett stilla liv och kiv denna strålande vårdag, kanske helt optimal för en bussresa.

Ebbedagens första anhalt – butiken i Bellevue. Foto: KAI MARTIN

Det är glest med folk i lokalen när vi kliver in strax efter öppningsdag. Z tar kontakt med någon ansvarig, för vi vill på något vis garantera vår platser på resan, eftersom målet är att åka med runt till samtliga ställen. Det är inte ett löfte som kan ges, men med facit i hand blev vi aldrig så många, som var trogna; våra platser var aldrig hotade.

Vi kliver ombord med kaffe och kaka i handen och 10.30 vaggar bussen ut från parkeringen vid Kopralsgatan, förbi SKF:s fabriker, ut på E20 och vidare in mot Svingeln, där det andra stoppet vid butiken vid Norra Ågatan. Det är Stadsmissionen minsta affär, men i huset har man flera verksamheter som sömnad, snickerier; en arbetsmarknadsenhet som väl tjänar sitt syfte.

Grönt – temat för dagen. Foto: KAI MARTIN

Z hitta något som kostar en spottstyver, ett bidrag till verksamheten. Jag kikar naturligtvis, men är mest intresserad av verksamheten, av bussfärden och äventyret, turister i tillvaron som vi är.

Det blir ett stopp på en halvtimme vid varje butik, så 11.15 sitter vi, en liten skara människor, främst kvinnor, som åker denna rundtur. Det är dags för affären på Vallgatan, den som jag besökt mest eftersom den också ligger så centralt.

Stadsmissionens butik på Vallgatan i klassiska haket Dojjans gamla lokaler. Foto: KAI MARTIN

Butiken är livligt frekventerat, Z hittar återigen något, men jag som varit där tidigare i veckan kammar noll. Ser en Bosskavaj, somrig och lätt, som jag tar ett kort på och skickar till en vän med en förfrågan om intresse. Svaret kommer tämligen raskt och är nekande, inte hans stil. Vi sätter oss på bussen, som 12.00 börjar sin färd mot Stigbergstorget. Återigen en butik som jag besökt tillsammans med Z, men kanske utan att den riktigt motsvarat mina krav och önskemål, eller klarat av att överraska mig som andra butiker gjort. Resultatet blir detsamma denna gång och när bussen lämnar sin hållplats utanför Sjöfartsmuséet 12.45 har inga ytterligare ting införskaffats, men istället börjar hungern göra sig påmind. Det ska dessvärre dröja innan den tillfredsställs, men det är kanske priset som vi får betala för denna gratis rundtur som vi gör.

Nästa anhalt är Frölunda, Stadsmissionens största lokaler vid Säckpipegatan, ett stenkast från Frölunda torg. Z och jag har varit där tidigare, men inte så effektivt, uppenbarligen, för vi förvånas över ytan. Förmodligen har vi bara stuckit in näsan, nypt i något plagg, känt på något ting och gått ut. Jag hittar en yllekostym, mossgrön för det facila priset av 20 riksdaler och en blekt lila och rutig Sandskjorta till samma pris. Kostymen blir det inget av, men skjorta tar jag; den är i god kondition, men något parfymerad från någon användare som tröttnat på sitt plagg. Nu har det fått en ny ägare. Z är i sitt esse, hittar plagg bakom disken som väcker hennes nyfikenhet och till slut tröttnar den ensamme expediten, som har en lång kö att ta hand om, och släpper in henne. Det får till följd att andra kommer efter, men då sätter han, till deras förtret, stopp för dem. Nu blir det inte så mycket mer handlat där och bussen tar oss vidare till vilda Hisingen och Vårväderstorget.

Belle vue över en vacker stad. Foto: KAI MARTIN

Här har jag ytterst sällan varit och definitivt inte i Stadsmissionens lokaler. Det är tämligen spatiöst, men känslan är att jag inte kommer hitta någonting. Den intuitionen var helt missvisande, som jag ska skriva om senare, men efter lite sökande hittar jag ett par helt nya Sandbyxor med en gammal prislapp om 1295 kronor, som nu kostar hälften av 250 kronor, det vill säga 125 kronor. För små för mig, men fantastiska på min äldste son. Där hittar Z en kavaj, som är brokig och fantasifull med snygga knappar och välskräddad. En Holland Esquier som har kostat 400 kronor, men nu går för halva. Även den är för liten för mig, men passar äldste sonen. Jag har ärligt inget koll på märket, men det ska visa sig vara ett av de bästa fynd jag har gjort; även detta plagg är helt nytt.

14.15 går färden vidare mot Alelyckan, inte heller det ett ställe vi har varit på. Väl på plats har hungern satt in och kanske framför allt tröttheten. Solen gassar, värmen blir stark i bussen och jag blir dåsig under den vaggande färden genom Göteborg. Det är stora lokaler, men inget som passar mig eller lockar. 15.00 går färden tillbaka till Bellevue. Vi gör ett nytt svep, går in till de lokaler som samordnar mycket av det som kommer in till Stadsmissionen. Det fördelas lite grand efter butikernas krav och profil. Lite mer modemedvetet i centrum, till exempel, men alltid med lätt prissättning för att underlätta för dem som ska värdera. Det ger ju en förklaring till att jag har kunnat hittat Boss- och Armanikostymer tillsammans med kvalitetskjortor på Vallgatan för ringa kostnader.

Vi lockas av våfflorna som gräddas utanför lokalerna, men hungern kräver något mer matnyttigt. Vi tar en sista koll i ställ där allt kostar 20 kronor. Z hittar somt och jag finner en Bosskofta, som känns som helt ny. Jag tar den och tillsammans med Z:s fynd och det andra som vi har köpt blir det två bärkassar, som får slå följe på vägen hem. På Stallmästargatan ser vi en kebab som serverar oss en falafel i solen, troligen en av de godaste jag ätit. Men så var jag hungrig också.

Rundturen på Ebbedagen var lovvärd, men kanske lite blekt marknadsförd. Tanken är god, att locka kunder till butikerna, miljövänligt med buss för många, med den här gång var få kallade. Om jag räknar rätt var vi blott tre som åkte med hela vägen, vid Svingeln kom ett damgäng om tre personer, senare ytterligare en dam som följde med till mål. Totalt var vi kanske 15 på denna guidade tur genom tillvaron, som på något vis blev lönande för Z och mig och förhoppningsvis även för Stadsmissionen, även om våra plånböcker blev en smula tommare.

Fotnot: Om mina fynd på resan och under veckan går det att läsa om här…

Puss i påsk och Köpenhamn, typ…

Posted on april 9, 2015 av Kai Martin

Vi hade haft hantverkare hemma före påsk och hantverkare innebär damm och damm innebär, enligt alla konstens regler, städning på ett noggrant vis. Så skärtorsdagen blev det dammat och fejat, på långfredagen likaså. Z var lite opasslig, men återuppstod lite paradoxalt på långfredagen, hade då lindrat sin feber en smula och kunde hjälpa till. Så när huset var skinande rent och doftade sopa packade vi bilen för färden söderut.

Jag hade haft en längtan till Köpenhamn och då med Z, för henne var resan mer självklar; en pappa som var nyopererad, tragisk bortgång av en vän, systrar som behövdes pratas med öga mot öga, öra vid öra. Vi for med bilen full av tombackar och burkar som skulle pantas.

Vi kommer till Bagsværd om aftonen, belönas med vin och kyckling i curry av Z välvilligt inställda storasyster. Det är som att komma hem, jag trivs där och känner att där trivs med mig.

På lördagen har vi lite i görningen då Z ska försöka ordna med sitt pass på borgarservicen inne vid biblioteket, mitt emot där attentatsmannen sköt ett av sina offer till döds vid den judiska församlingen. Vi har en remsa att stämpla vår tågresa in mot Byen, men den räcker bara för en av oss och vi ska köpa till. Vi blir upplysta om att remsorna inte går att köpa längre (de upphör att gälla den 30 juni) och vi kan köpa ett plastkort, tanka det och resa för två på det. Vi gör så, men blir lurade. Kortet har en pant på 80 kronor, som är bedräglig för den kommer vi aldrig få tillbaka, och för att göra resan krävs det att där finns 70 kronor per skalle trots att det handlar om en resa för ett betydligt lägre belopp. Nej, Västtrafik är inte värst i klassen, det kan vara bra med lite perspektiv från omvärlden ibland.

På väg mot den Kongelig Byen… Foto: KAI MARTIN

Nå vi kommer iväg lätt bestulna och förvånade, solen strålar men Köpenhamn är kall med bara några grader över noll. Jag är lätt klädd, min nyinförskaffade blyertsfärgade Oscar Jacobsonkavaj, en svart Bosskjorta, de mörkgrå Acnebyxorna, en Filipa K-sjal, ett par svarta Bugattiskor – kläder till en kostnad för under 500 kronor. Det biter lite i den milda blåsten när vi kommer upp på Nørreport för att promenera ner mot Kultorvet och vidare mot Hovedbiblioteket. Någonstans på vägen tappar Z klacken till sin ena känga. Vi fortsätter emellertid och kommer fram till vårt mål för att inse att biblioteket är stängt, trots att informationen på nätet gav andra uppgifter. Trafiken på Krystalgade är gles, några få cyklar, beroende på att den är avspärrade. Utanför den judiska församlingen står tungt beväpnad polis. Z går fram till en ena för att få råd om bibliotekets öppettider, men han vet dessvärre ingenting och ler lite urskuldande och kanske trött på att vara turistinformatör. Vi fortsätter Fiolstræde upp, Z går in i en skobutik för att få råd, kommer ut med en karta till en klackbar och vi irrar upp mot Nørreport och förirrar oss innan en kvinna, som rådfrågas, visar oss vägen. Klackbaren ligger inte där, men ner mot Kultorvet och där får Z sina skor klackade raskt och med god service.

Efteråt går vi åter upp mot Nørreport, jag är sulten, vi tar sikte på en korvkiosk och det blir en medisterpølse med det hele.

Frokost. Foto: KAI MARTIN

Så buss 14 mot Triangelen, Z:s barndoms kvarter, och mot idrottshallen Remisen som håller loppmarknad. Jag har gjort storliga fynd där, men den här gången bränner både Z och jag 30 kronor var på ingenting. Jag provar i och för sig en Paul Smithskjorta i storlek 41, men den känns som om den har krympt, vid dividerar om det med säljaren utan att komma något vart; den passar helt enkelt inte.

Vidare promenad längs Nodre Frihavnsgade, där Z en gång hade sin adress, och mot Nordhavn station. Någon butik är öppen på vägen så här på påskaftonens eftermiddag, men en secondhandbutik som doftar vanilj blir vårt enda stopp och tåget hem blir utan några andra köp än pølsen och hæle, som klackar heter på danska. Vi ska försöka hälsa på Z:s pappa på Herlevs hospital, men vi ska också stå för påskmiddag, så tiden blir knapp; vi handlar istället.

Middagen blir en succé med lagom portioner. Z är en fena på att fixa och alla blir nöjda i det åtta personer stora sällskapet. Efteråt blir det spel och skratt till kvällen blir sen, jag sloknar och Z hamnar i samtal med sin syster.

Vedbæks stationshus. Foto: KAI MARTIN

Vi tar bilen till Vedbæk för dagens första loppis denna påskdagen. I det vackra stationshuset rotar vi omkring bland utbudet, Z hittar en del i sin storlek och kommer därifrån med en NoaNoaklänning i grönt och en matchande sjal i silke med spännande dödskallemotiv. Vi fortsätter mot Amager där Den Blå Hal ligger med saker högt och lågt.

Mannen i hatten. Foto: KAI MARTIN

Det är fascinerande med alla ting och kläder, mycket gammalt, men det luktar inte lump, vilket är ett plus. Samtidigt förstår jag inte hur det ska gå att sälja och en del borde definitivt bara hystas på soptippen.

Z hittar en sotaruniformsjacka från 1920-talet som hon bönar och ber om att få köpa. Men… nej, jag är sträng och hon är chic som hon är.

Det stora möbellagret på Amager. Foto: KAI MARTIN

Vi får se en skylt om loppmarknad på vägen tillbaka, kör ner mot Operan, men svänger av innan och mot det gamla varvsområdet. I en lagerlokal finns det möbler i massor, vackra möbler, dansk design. Säljarna i den köldslagna, gigantiska lokalen vet att ta betalt, men trots det blir både Z och jag förtjusta i ett bord som tingar upp mot 10000 danska. Nå, det blir ingen affär. Det blir ett sjukhusbesök och senare färd mot tacosfest i Ølstykke, en bra bit mot Frederikssund. Z:s andra storasysters tvillingar ska firas för en förestående födelsedag. Det blir gemyt och sen färd hem.

På annandag påsk är vår resa slut i Danmark. Vi kommer iväg hyfsat tidigt, tar en avstickare mot Louisiana och utställningarna där. Jag gillar att komma dit, inte bara för att platsen är betagande utan också för de ständigt överraskande mötena med konsten. Så när vi går in till den första utställningssalen brister jag i skratt. Hans-Peter Feldman roar med sina hyss på redan befintlig konst, tavlor han ropat in på auktion och sedan gjort små men inte desto mindre tydliga förändringar på, som att göra porträtterade skelögda eller den snyggt ditmålade bikinilinjen på en modell.

Konst som humor.

Desto större allvar är det i fotografen Richard Moss bilder av ett krigshärjat Afrika, där han laborerat med färgerna så de gröna fått en gäll, röd ton som om det handlar om ett starkt förgiftat landskap.

Konst med allvar.

Störst intryck gör ändå utställningen med Paula Modersohn-Beckers fascinerande konst från hennes blott 31-åriga liv. Det visar sig att vi är där på den sista dagen och jag tackar för det. Kring förra sekelskiftet fanns hon i kretsen kring Rainer Maria Rilke, som skrev ett ode till henne efter hennes alltför tidiga död, och hon sög i sig kunskap från Picasso och Gauguin utan att för ett ögonblick förlora sitt perspektiv och sin feministiska ståndpunkt.

Ur en kvinnas synvinkel – Paula Modesohn-Beckers konst berör fortfarande mer än hundra år efter hennes död.