Vi packar lätt, reser kompakt. På några dagar ska vi göra mycket. En trad som jag känner; Z inte. Åtminstone inte den fortsättning jag planerat.

Vi åker tisdag, planen är kring lunch, men allt blir utdraget, något jobb som måste fixas, någon mejl som måste svaras; att vara ledig för Z är inte lätt, check out tar tid.

Väl i väg är vi kanske tre timmar efter tidsplanen, men vägen norröver är lätt att resa och målet hägrar.

Vi har fått väganvisningarna genom Oslos vägtunnlar, i huvudet vet jag på ett ungefär hur vi ska åka och när vi kommer ut Operatunnelns västra mynning och sedan gör en laglig u-sväng för att köra i motsatt riktning är vi nästan framme.

Jag svänger fel när jag viker av mot Tjuvholmens parkeringsmöjligheter, ringer vårt värdpar och blir guidad rätt. Nästa avfart, ner mot höger och tada! så dyker parkeringshuset upp för Aker brygge samtidigt som vår värdinna kommer springandes för att guida oss rätt.

Vi har frestat på deras generositet tidigare, för tre år sedan, då de bodde uppe Ekebergsletta som nyblivna Oslobor; han, som fått ett upphöjt jobb på ett svensk företags Norska kontor, har gjort en enastående karriär som jag bara älskar att höra om, punkaren från bilfabrikens slitsamma löpande band till detta, från arbetslöshet, från utmaningar och drömmar med möjligheterna som mål. Det är vackert.

Nu bor de i hippa kvarter, i ett hus från 1989, en trea som är spatiös och bara kvarter från vattnet och bara ett brännbollskast till centrala Oslo, Nationaltheatret, Karl Johans gate…

De trivs och vi förstår dem.

Vakre jenter ute på Tjuvholmen. Dagen efter badar vi i Oslofjorden. Foto: KAI MARTIN

Efter att inkvarterats och packat upp, leverat presenter och omfamningar, smuttat på en välkomstdrink och insupit stillheten, lugnet och andats in Osloluften gör vi oss redo för värdparets nya kvarter. Det är mycket restauranger i området och det är vårt mål, vi äter på en av vännernas favoritställe, Lousie Restaurant & Bar på Stranden, äter och dricker gott och länge innan vi tar en promenad.

Det är mycket turister och vi är bland dem, tittar storögt och Oslo är vackert, fjälluften kommer svepande ner från höjderna och rensar staden i grytan, som annars är rätt smutsig. Det känns rent, friskt och förhoppningsfullt.

Lyftkranarna i givakt i Oslo hamn. Foto: KAI MARTIN

Vi går hem, sitter på balkongen och pratar och plötsligt registrerar jag att Kai Martin & Stick!-albumet [utan titel] kommit på Spotify och iTunes, firar detta med att spela hela albumet ogenerad och stolt för värden, samtidigt som jag pratar och varje låts betydelse.

Det blir en lång kväll, men slutligen kommer tröttheten och slår till. Jag somnar först, min hustrus röst hörs tillsammans med värdinnans innan allt sluts för natten.

Värden är ledig dagen därpå, som inleds med morgondopp i Oslofjorden, och blir vår guide då hans hustru är på arbetet. Vi strosar upp mot Karl Johan, ser Robin Paulsson med barnvagn på en uteservering på Olav Vs gate, han tittar på mig, jag på honom och jag funderar på varför han såg på mig; vi tar allt i maklig takt, går in och ur butiker, hittar till den fantastiska skivhandeln Råkk & Rålls på Akersgata, som är klassisk vinylbutik i flera etage; som en tidsresa är det att kliva in där, som om cd och strömningstjänster inte trängt in.

En skivaffär där tiden står still. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter ner på Nedre Slottsgate och Steen & Ström, Oslos NK eller Illum, kikar på herravdelningen där värden köpt ett par oerhört eleganta Sandskor på rea, som nu står hemma i hans hall. Jag sveper med blicken, stannar inte, men just vid Sand fastnar jag för en tredelad kostym i snyggt mönster som reas till ett oerhört förmånligt pris. Jag känner på tyget, tittar på storleken och räddas av att det enda exemplaret är ett nummer för litet.

Ut och in i fler butiker, känner på kläder, lockas inte och upp för möte med värdinnan, som jobbat klart. Sätter oss och väntar i skuggan av Nationaltheatret, ser henne med son och hund vid fontänen. Men hon viker inte blicken åt vårt håll. Jag ringer och undrar var hon är, hon tittar sig runt, men viker alltid av med blicken då hon ska nagla oss med blicken. Vi skrattar och slutligen fastnar hon i vår riktning, vinkar och skrattar.

Hon går hem med hunden, vi – Z, jag, värden och hans son – åker mot Helsefyr med t-banan. Värden ska hämta ut sina nya företagsbil och trots att det inte är hans förstaval så finns det en förväntan som sprider sig till oss alla.

När vi kliver av och ska gå ut har himlens portar öppnats. Skyfallet är kompakt, ivrigt och girigt. Vi väntar, väntar igen och undrar varför inte den lilla kiosken säljer paraplyer; de hade gått åt som smör i solsken.

Regnet hämtar sig en smula, men är fortfarande ihärdigt då vi skyndar uppför de femhundrameterna på Østensjøveijen till bilaffären. När jag kikar upp ser jag höjderna där värdparets förra bostad låg och påpekar detta för Z.

Hon och jag inser, då vi väl sitter i den spritt språngande nya kärran, att vi aldrig suttit i en helt ny bil tidigare; enkla människor, låga krav… eller något.

Vi blir körda tillbaka, genom tunnlarna, till Aker Brygge samtidigt som sonen programmerar bildatorn i all hast. När vi kommer upp i lägenheten är lunchen serverad och ute regnar det.

Vi tar en siesta, jag läser Roslund & Hellströms nya, ”Tre minuter”, som jag kommer återkomma till.

Vi planerar ett besök på Munchmuseet vid Tøyen och har konstaterat i vår guidebok att det är sommaröppet till 18.00. Synd att inte administrationen på museet konstaterat samma sak, för när vi kommer har det precis stängt.

Vi utnyttjar tiden och åker tillbaka en station för att gå i tygbutiker på Grønland som Norgepakistanier har, något vi konstaterade för tre år sedan; Z hittar spännande material för kommande kreationer, kommer ur tre butiker med lika många påsar.

Vi promenerar upp mot Storgatan till något av Oslo mest slitna kvarter med många missbrukare och hemlösa, tar tricken upp mot Grünerløkka på gator så smala att husen lutar över färden upp, strävsamt upp för ytterligare ännu en av Oslos höjder.. Thorvald Meyers gate, Schleppegrells gate, Toftes gate och slutdestination Torshov.

Vi ska hälsa på min systerdotter som flyttat dit med sin sambo för jobb, för äventyr, för kärleks skull. Vi har tid, hoppar av tricken vid Birkelunden, promenerar ned mot en secondhand vi sett på vägen, kikar där, går ut tomhänta och tar vagnen uppför igen.

Platsen de unga tu har valt är Grisen, en restaurang på Torvhovsgata, som i sin tur ligger i närheten där paret bor.

Det är ett trevligt ställe med mängder med grismotiv och hipsteröl, dyrt och dyrare.

Vi är lite tidiga och sitter till bord då de kommer och en trevlig stund tar sin sin början.

Jag beställer torsk som smakar ljuvligt; ingen av de andra väljer liknande. Till det…? Frydenlunds, förstås, Osloölet som svalkar och släcker törst.

Fyra rätter för fyra olika viljor. Hamburgare, makrill, gris och torsk. Foto: KAI MARTIN

Mätta och nöjde går vi till parets lägenhet, som de hyrt i andra hand. Det är ett stilla område, men trivsamt och gemytligt. Vi får kaffe, gör kort inspektion, pratar och trivs ännu mer. Lägenheten bär spår av mina föräldrars hem och jag tycker om det; det bär deras liv vidare för nya intryck och miljöer. Pappas självporträtt hänger på en vägg. Fint. De är saknade, föräldrarna…

Pappas porträtt av sig själv i 30-årsåldern. 

Kvällen sluter sig och vi tackar för oss, tar tricken nedför och in mot byn. Kliver av vid Nationaltheatret och en promenad ned mot kvarteren där vår sängplats är belägen.

Avskedsdagen drar vi ut på. Nu ska Munchmuseet intas, vi tar oss dit, går in och kommer ut; en gemensam utställning med Munchinspirerade amerikanske konstnären Jasper Johns faller inte väl ut. Men Munch är jag imponerad av. Kanske därför som jag låtit mig inspireras av hans tavla ”Skriet” till låten med samma namn på nya albumet.

Vi sluter samman med värdinnan, frekventerar några butiker nere på Aker brygge (nej, jag inte slå Sandkostymen ur hågen, men få tji), går ner på Tjuvholmen, äter pizza, ljuvlig och spröd, går tillbaka för bad i den takpool som värdarnas lägenhet har tillgång till.

Jag blir ensam i badet, som inte är i närheten av Oslofjorden men skönt ändå. Men Z:s foto kan ju få tjäna som illustration till hur mäktigt det är…

En sann Osloposör. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så är det dags för avsked. Väskorna är packade och vi tar E6 norrut mot Trondheim; nej, inte så långt. Vi förirrar oss i Jersheim innan vi hittar rätt väg mot Kongsvinger och vidare mot den svenska gränsen, hinner passera Glomma tre gånger, far på kringelikrokvägar, passerar några lömska fartkameror som jag ser sent och kommer så småningom fram vid Torsby. Vi åker vidare norrut, åker över Klarälven vid Stöllet, stannar där för mat och fika vid älvens strand där flottar sakta glider nedströms. Så vidare, uppför och över platån mot Malung, vidare mot Mora, mot Orsa och sedan Skattungbyn, svindlande landskap passerar revy. Vi stannar hos vår vän, sover över, njuter av umgänge, samtal, utsikter, guidning, Orsabesök och ostinköp.

Sköna Dalarna. Foto: KAI MARTIN

Hansjö mejeri med ostar som tål att smakas på. Foto: KAI MARTIN

Vi kommer tillbaka till Skattungbyn lagom till det anrika fiket, som hänger på kanten över dalen med vidunderlig vy, sista skälvande öppningstid. Ja, det är ju tack vare vår vän som det går vägen, för skylten är nedtagen för dagen. Det blir klassisk fika, kaffe och kaka och utsikt, utsikten, den eviga…

Lite fel tajming, kanske. Men väl hemma blir det matlagning, som tack och lov tar sin tid. Pasta med köttfärssås, vin inhandlat i Orsa, ostarna från Hansjö mejeri, som smakar ljuvligt.

Svensk husmanskost i hjärtat av Sverige. Foto: KAI MARTIN

Nattens ljus är förföriskt skön, som om dagen inte riktigt vill gå och lägga sig. Det gör vi, en lång resa väntar söder ut.

Tidig uppstigning. Frukost och morgontoalett. Vi hämtar ved som jag köpt och fyller två rejäla säckar, hälsar på min väns mamma och säger hej i all hast den denna fina kvinna och tar farväl. Tankning i Mora och sedan ner mot Malung, förbi Torsby.

Z skriar för fika på det ena sköna stället efter det andra, men jag vill inte svänga vänster över en stissig E45. När jag stannar på Diner45, ett hak med 50-talsambitioner the american way, blir skriet lite annat; det blir ingen mat, men en kopp kaffe i farten och vidare.

Förbi Sunne, Grums och mot Säffle. I Värmlandsbro stannar vi vid ett hamburgerhak som serverar de godaste kolgrillade burgarna, bara att rekommendera.

En av landets godaste… lätt! Foto: KAI MARTIN

Vägarna ackompanjeras av den musik i kärlekens tecken som vi fick av en god vän i samband med att vi gifte oss; det blir både igenkännande, allsång och gissningstävling.

En fin plats. Foto: KAI MARTIN

Så når vi näst sista etappen på resan: Slussens pensionat på Orust. Jag har bokat rum, trerätters och musik, som Pernilla Andersson står för denna afton.

Det blir ett fint rum, ett skönt bad och en god afton. Mer om detta senare…

En fin stund med Pernilla Andersson. Foto: KAI MARTIN