J har bott sex år i Detroit. På Ford. Han kan staden utan och innan, har sina kontakter. Vet de flesta skrymslen och vrår. Han är en auktoritet när vi åter korsar Detroit river genom tunneln, genom vägtullar och passkontroller – tuffare i USA, vänligare i Kanada – för att få äran att se när NHL-lagen Detroit Red Wings och Philadelphia Flyers värmer upp.

Vi är tidiga, lätt yrvakna och kommer till den slitna Joe Louise Arena, byggd 1973, med en kapacitet på cirka 20000 åskådare. J har fixat p-plats åt våra två hyrbilar där stjärnorna och folk högt upp i Detroithierarkin ställer sig. Vi finns med på en lista där p-vakten kliver ut ur sin kur i ett tilltufsat väder med grå himmel och regn i luften.

Det går geschwint att komma in, ytterligare en vakt ska passeras och han är vänlig och välkomnande till de svenska gästerna; svenskar har, som bekant, ett gott rykte i Detroit Red Wings sedan Thommie Bergmans tid på 70-talet fram till Börje Salming, Thomas Sandström, Mikael Samuelsson, Andreas Lilja, Fredrik Olausson, Nicklas Lidström, Henrik Zetterberg, Tomas Holmström, Stefan Liv, Jonas Gustavsson, Niklas Kronwall, Daniel Alfredsson, Johan Franzén, Gustav Nyquist, Jonathan Ericsson… Det är några stycken som passerat revy i laget och har gjort det bra.

Minnesrik arena som gör sin näst sista säsong. Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss upp med hiss till environgerna som är kantad av historia. Varje pelare pekar på dåtida och nutida spelare, gigantiska statyer hyllar legendarer som Gordie Howe, svartvita bilder från way back then byter av foton från 2000-talet.

Jag förstår Frölunda som skulle vilja ha liknande möjligheter i Scandinavium, eller en egen arena. Det är mäktigt.

Hockeymemoralia och -legendar. Foto: KAI MARTIN

Uppvärmningen för Detroit är intitalt försiktig med start för målvakterna Jimmy Howard och Petr Mrazek. Några skott i plocken, distinkt, några mot stöten, distinkt. Sedan några enkla övningar för att få igång sidledsförflyttningarna. Tempot ökar ju fler spelare som kommer in på banan; det är både lekfullt och intensivt.

Stilstudie av Mason i Flyers. Foto: KAI MARTIN

Det handlar kanske om 50 minuter på is innan ismaskinen snabbt kör av för Flyers. Med Steve Mason är det lite extra spännande för mig, eftersom han är vänsterhänt. Flyers uppvärmning är mer intensiv och på is finns tre målvakter, förutom Mason också reservmålvakterna Anthony Stolartz, nära två meter lång, och Alex Lyon, en rookie som verkar lite vilsen i sällskapet. Överraskande med tre på isen, men Flyers har säkert sina skäl. Men när också Michael Neuvirth kommer in förstår jag ingenting. Han är en vass keeper med en plockhand som jobbar högt och lågt, smidigt och elegant. Men det blir Mason som står.

Bröder på rätt plats på jorden. Foto: KAI MARTIN

Vi tumlar ut fyllda av intryck och efter att en man kopplad till turneringen vi spelar har tagit kort på oss alla på läktaren.

J guidar oss ut från down town Detroit, Joe Louise Arena ligger precis vid floden och vi har sett hallen på håll från Kanada, och ut på oändliga vägar och fram till Hockeytown som säljer merchendise till Detroit Red Wings och baseballaget Tigers. Jag köper en hoodtröja som finns på rea, för priserna för textilierna är groteska, en matchtröja går på kring 1400 kronor, väl mycket för mig.

Efter att ha irrat runt i butiken går vi till en sportbar nästgårds, äter mat; de flesta beställer pizza och ber om tunna sådan och serveras sedan skapelser för ett kompani. Jag äter sallad, som är nog så mättande, pitchers beställs in i parti och minut (alltså tillbringare med öl) och det är inte så konstigt att vi mätta och stinna tumlar ut på p-platsen för nya destinationer.

Mat för män. Foto: KAI MARTIN

Vi delar på oss; en bil till ett microbryggeri, en bil till Motownmuséet. Det är en fascinerande musikhistoria som jag inte vill missa och vi är fem till med samma önskan.

I ett vanligt hus på en vanlig gata skapades skivbolaget 1959 Tamla, som sedan blev Tamla Motown som skulle bli något alldeles speciellt, en artistkarder bestående av talanger i närområdet; Aretha Franklin, Four Tops, Supremes, Temptations, Marvin Gaye, Stevie Wonder…

På klassisk musikmark. Foto: KAI MARTIN

Det blir en guidad tur fylld av restriktioner, underhållande men tempfylld, det finns liksom inte tid att hämta andan eller att ta in intryck. Men ändå, vilken historia…

Så in i bilen till Hockeytown down town som är sportbaren för förberedelser för matcherna som ska spelas, ett stenkast från den nya arenan som byggs med invigning 2018; Joe Louise Arena gör alltså sin sista säsong den som kommer.

Det blir mer öl och nachos, som är indränkta i smält ost och köttfärs; knappast lätt tilltugg för stinna magar.

Så buss till arenan och in till våra platser högt, högt upp i arenan.

Vi har våra landslagströjor på oss, som vi generöst fått av arrangörerna av turnering. Matchen är viktigt för om Detroit ska ta sig till slutspel för 24 året i rad. Hallen är alltså fullsatt och stämningen intensiv.

Trafik framför kassen. Men Detroits Howard håller tätt. Foto: KAI MARTIN

Matchen går i hemmalagets favör. Vinst med 3-0 med strålande målvaktspel från Howard i Detroitkassen, men Mason gjorde också ett starkt intryck och släppte bara två mål (det sista i tom kasse).

Så ut i Detroitregnet som är milt och vårlikt. Vi väntar på en buss som ska ta oss tillbaka till Hockeytown där bilarna står. Den. Kommer. Inte.

Vi väntar. Och väntar. Tålamodsprövande. Men har man stått i toakön i Joe Louse Arena är väntan ingenting. Vi frågar lite olika busschaufförer, men ingen ska till vår destination.

Så äntligen en som förbarmar sig över de dränkta katterna, väl framme blir han furstligt belönad med dricks.

Så hem. Ny färd genom tunneln, nya passkontroller och sedan bums i säng efter en lång dag matad med nya intryck.